Nekromanti Sociala skills

[God45]

Sociala skills bör inte kunna påverka andra spelarkaraktärer och hur de rollspelar sina karaktärer bortom mekaniska effekter som att en intimidatad karaktär får vissa minus. För det är dumt och minskar rollspelande. Diskutera

 

[RasmusL]

I många fall: +1 (och i dessa fall gillar jag att om man har mekanik för detta så ger de incitament för den "övertalade" att göra som "övertalaren" vill men skapar inga tvång, jfr AW)

...men i fall där diskussionen är det centrala och spelare diskuterar "mot" varandra är det viktigt att kunna föra berättelsen vidare. Där behövs mekanik för att avgöra vem som får sin vilja igenom.

EDIT: Ah, D20, glöm vad jag sa, jag trodde att vi pratade i allmänna rollspelsforumet

 

[chrull]

Sociala skills bör inte kunna påverka andra spelarkaraktärer och hur de rollspelar sina karaktärer bortom mekaniska effekter som att en intimidatad karaktär får vissa minus. För det är dumt och minskar rollspelande. Diskutera

Sociala skills ska inte påverka något eller ens existera i regelsystemet.
Slutdiskuterat.

 

[Fienden]

Sociala skills ska inte påverka något eller ens existera i regelsystemet.
Slutdiskuterat.

Chrull telling it like it is! Sociala skills är en ondska.

 

[Cybot]

Sociala skills bör inte kunna påverka andra spelarkaraktärer och hur de rollspelar sina karaktärer bortom mekaniska effekter som att en intimidatad karaktär får vissa minus. För det är dumt och minskar rollspelande. Diskutera

Sociala skills ska inte påverka något eller ens existera i regelsystemet.
Slutdiskuterat.

En person som inte är en suave charmör ska kunna rollspela en suave charmör. Därför behövs sociala skills. De kan bestämma helt hur människor interagerar socialt, eller så kan det vara ett slags handikappsystem. Allt ifrån tärninsrullsiffror till "Kan kräva tips på hur man gör i en sådan här situation från SL och övriga spelare".

 

[Tell]

precis motsatt åsikt. Om sociala skills inte har någon tvingande funktion på andra spelare, innebär det att de per definition stängs ute från resten av världen, vilken påverkas (förutsätter jag? Annars finns ingen anledning att alls ha skillsen.) - i princip postulerar SL i så fall att spelarna är vansinniga och inte omfattar den kulturella kodning resten av kulturen har.

Som minst bör spelarens övertalaslag tvinga fram motståndsslag för att låta den övertalade ignorera dem. Min mening är att även detta slag skall kräva särskilt tvingade skäl, såsom moraliska kvalm, rädsla inför ett potentiellt resultat, eller en avvikande uppfattning grundad i stark övertygelse. Detta bör gälla åt alla håll - en Talleyrandkaraktär (halt, sjuklig, midlevel cleric/midlevel sorc) bör kunna dominera det sociala spelet, och styra de mer sakkompetenta individerna med hjälp av överlägsen social kompetens.

Detta fungerar åt alla håll. Det skall finnas en poäng i att inte låta den skickliga demagogen från torget gå in i en offentlig debatt mot en, för att få ens rp att gå upp ensam mot draken. Det skall gå för en general att hejda rollpersonernas (och de andra (NPC-)soldaternas) flykt med hjälp av rent ledarskap. Bardklassen bör ha ett existensberättigande någonstans. Om rollpersonerna ställs inför rätta, bör det finnas effekter av det massiva sociala trycket på att de bör dömas.

Detta förutsätter regeltekniska effekter av sociala slag, både för att skydda spelarna från SL:s godtycke, och för att skydda SL:s spelvärld från totalpsykotiska beteenden (såsom småköpmannen som ber kungen vänta medan han gör sig färdig).

 

[Bassejr]

Om din karaktär regelmässigt blir rädd, bör du kunna rollspela detta. Om din karaktär regelmässigt blir övertygad om att det här halsbandet bara är värt sisådär 10 coppar, bör du kunna rollspela det. Om din karaktär regelmässigt blir övertalad att det är smartast att gå åt vänster, bör du kunna rollspela det.

Har jag missförstått frågan?

 

[RasmusL]

precis motsatt åsikt. Om sociala skills inte har någon tvingande funktion på andra spelare, innebär det att de per definition stängs ute från resten av världen, vilken påverkas (förutsätter jag? Annars finns ingen anledning att alls ha skillsen.) - i princip postulerar SL i så fall att spelarna är vansinniga och inte omfattar den kulturella kodning resten av kulturen har.

Som minst bör spelarens övertalaslag tvinga fram motståndsslag för att låta den övertalade ignorera dem. Min mening är att även detta slag skall kräva särskilt tvingade skäl, såsom moraliska kvalm, rädsla inför ett potentiellt resultat, eller en avvikande uppfattning grundad i stark övertygelse. Detta bör gälla åt alla håll - en Talleyrandkaraktär (halt, sjuklig, midlevel cleric/midlevel sorc) bör kunna dominera det sociala spelet, och styra de mer sakkompetenta individerna med hjälp av överlägsen social kompetens.

Detta fungerar åt alla håll. Det skall finnas en poäng i att inte låta den skickliga demagogen från torget gå in i en offentlig debatt mot en, för att få ens rp att gå upp ensam mot draken. Det skall gå för en general att hejda rollpersonernas (och de andra (NPC-)soldaternas) flykt med hjälp av rent ledarskap. Bardklassen bör ha ett existensberättigande någonstans. Om rollpersonerna ställs inför rätta, bör det finnas effekter av det massiva sociala trycket på att de bör dömas.

Detta förutsätter regeltekniska effekter av sociala slag, både för att skydda spelarna från SL:s godtycke, och för att skydda SL:s spelvärld från totalpsykotiska beteenden (såsom småköpmannen som ber kungen vänta medan han gör sig färdig).

Så i praktiken kan jag sätta mig vid ditt spelbord, spela en bard och sedan enväldigt bestämma allt som gruppen ska företa sig? Detta skulle i princip tvinga ala medspelare att optimera för att kunna motstå övertalningen, inte särskilt kul. I ett spel som D&D ser jag inget existensberättigande för en mekanik som låter en spelare enväldigt bestämma över vad resten ska göra.

 

[Eksem]

Det ska inte finnas skills alls, slutdiskuterat.

 

[Tell]

Det är en del av poängen ja - sedan fungerar övertalareglerna som skrivna så att rimligheten avgör svårigheten som du behöver nå över. Har du konsistent lett gruppen in i värre och värre svårigheter, så kommer de att få lättare och lättare att ignorera dig. Detta är en naturlig balans som gör att risken för den evigt diktatoriske barden minskar radikalt.

Om du dock väljer att göra en karaktär med det komptensfokuset så bör du kunna göra så - spegelbilden för samma rollperson är individen som ser till att stadsporten öppnas när ni flyr orcherna, eller som ännu bättre ser till att orchrerna inte uppfattar er quest som naturligt orimlig och fruktansvärd; Trots allt är ni på jakt efter ödlefolket bortom kullen, vilka inte nödvändigtvis bör vara orchernas allierade. Det är personen som håller de brandtal som krävs för att staden inte skall döma er för att ni har brutit mot covre-feu och varit ute på natten (det enda brott ni otvivelaktigt är skyldiga till, eftersom ni har lyckats gömma stöldgodset och liket efter den motståndare ni tagit kol på).

Personen är den lubricant som tillåter spelvärlden att tolerera spelgruppens pseudoanarkistiska beteenden utan att tillkalla eventuell ordningsmakt. Det är, i min mening, en rätt viktig funktion att fylla, och en som mår bättre av regel-reglerade sociala färdighetseffekter. Bieffekten blir att rollpersonerna blir benägna att följa den av dem som kan få dem att slippa hamna i fängelse, som ser till att de kan äta även när de inte nyligen har plundrat någon, och som ser till att städerna ser dem som heroer snarare än som stråtrövare. I min mening är denna bieffekt knappast katastrofal.

Varför tycker du annorlunda?

 

[RasmusL]

Det är i mina ögon extremt deprotagoniserande att låta en spelare bestämma över en annan spelares karaktärs vilja. Övertalning gentemot spelvärlden är cool, gentemot de andra spelarna är det dåligt.

 

[chrull]

Sociala skills bör inte kunna påverka andra spelarkaraktärer och hur de rollspelar sina karaktärer bortom mekaniska effekter som att en intimidatad karaktär får vissa minus. För det är dumt och minskar rollspelande. Diskutera

Sociala skills ska inte påverka något eller ens existera i regelsystemet.
Slutdiskuterat.

En person som inte är en suave charmör ska kunna rollspela en suave charmör. Därför behövs sociala skills. De kan bestämma helt hur människor interagerar socialt, eller så kan det vara ett slags handikappsystem. Allt ifrån tärninsrullsiffror till "Kan kräva tips på hur man gör i en sådan här situation från SL och övriga spelare".

Jag spelar rollspel med folk som inte alls är några suave charmörer, de klarar dock fortfarande av att visa att deras rollperson är/försöker vara charmig. Inga skillslag behövs.

Tillägg: Och om en rollperson inte klarar av att bete sig som att den ens försöker vara charmiga/snälla/trevliga/etc så ska inget skillslag i världen kunna övertyga byborna om att de är just charmiga/snälla/trevliga/etc än de giriga oppurtinister de så ofta är.

 

[frulling]

Det är lätt som social individ själv att kräva av andra att kunna spela ut sociala karaktärer, i dnd behöver de inte detta då det finns färdiga regler för detta. Dessa regler är främst tänkta att använda mot npc men jag tycker att man som spelledare kan kräva att spelarna förhåller sig till andra karaktärers höga Sociala färdigheter. Vare sig det är diplomati eller bluff som det brukar bli i mina kampanjer. Exempel:
Lawfull spelare: Var hittade du det där föremålet.(pekar på guldkedja på annan spelare)
Giriga spelare: vad menar du? jag har alltid haft den här kedjan(lögn)
Spelledare slå bluff mot sense motive.
Som spelare kan man inte sedan bara välja att säga, "jag tror inte på det" jag gör som jag vill(t.ex. för att man har lågt i sense motive). Då blir färdigheterna oviktiga och man får välja ett annat system kring sociala färdigheter(eller inget system alls). Jag tycker det är viktigt att man kan leva ut sina fantasier även om de går emot ens egna färdigheter i verkligheten, vi kräver inte av krigaren att vissa har han avväpnar trollet eller magikern hur han kastar magi.
Jag kan se nöjet i det omvända men det är inte dnd eller d20.(där det ska finnas regler för det mesta)

 

[Dante]

precis motsatt åsikt. Om sociala skills inte har någon tvingande funktion på andra spelare, innebär det att de per definition stängs ute från resten av världen, vilken påverkas (förutsätter jag? Annars finns ingen anledning att alls ha skillsen.) - i princip postulerar SL i så fall att spelarna är vansinniga och inte omfattar den kulturella kodning resten av kulturen har.

Som minst bör spelarens övertalaslag tvinga fram motståndsslag för att låta den övertalade ignorera dem. Min mening är att även detta slag skall kräva särskilt tvingade skäl, såsom moraliska kvalm, rädsla inför ett potentiellt resultat, eller en avvikande uppfattning grundad i stark övertygelse. Detta bör gälla åt alla håll - en Talleyrandkaraktär (halt, sjuklig, midlevel cleric/midlevel sorc) bör kunna dominera det sociala spelet, och styra de mer sakkompetenta individerna med hjälp av överlägsen social kompetens.

Detta fungerar åt alla håll. Det skall finnas en poäng i att inte låta den skickliga demagogen från torget gå in i en offentlig debatt mot en, för att få ens rp att gå upp ensam mot draken. Det skall gå för en general att hejda rollpersonernas (och de andra (NPC-)soldaternas) flykt med hjälp av rent ledarskap. Bardklassen bör ha ett existensberättigande någonstans. Om rollpersonerna ställs inför rätta, bör det finnas effekter av det massiva sociala trycket på att de bör dömas.

Detta förutsätter regeltekniska effekter av sociala slag, både för att skydda spelarna från SL:s godtycke, och för att skydda SL:s spelvärld från totalpsykotiska beteenden (såsom småköpmannen som ber kungen vänta medan han gör sig färdig).

Så i praktiken kan jag sätta mig vid ditt spelbord, spela en bard och sedan enväldigt bestämma allt som gruppen ska företa sig? Detta skulle i princip tvinga ala medspelare att optimera för att kunna motstå övertalningen, inte särskilt kul. I ett spel som D&D ser jag inget existensberättigande för en mekanik som låter en spelare enväldigt bestämma över vad resten ska göra.

Spelar man så är man en taskmört. Bara för att du spelar fighter behöver du inte slå ihjäl övriga RP. En rogue måste inte stjäla övriga RP:s prylar och kniva dem i ryggen. Etc.

 

[chrull]

Det är lätt som social individ själv att kräva av andra att kunna spela ut sociala karaktärer, i dnd behöver de inte detta då det finns färdiga regler för detta. Dessa regler är främst tänkta att använda mot npc men jag tycker att man som spelledare kan kräva att spelarna förhåller sig till andra karaktärers höga Sociala färdigheter. Vare sig det är diplomati eller bluff som det brukar bli i mina kampanjer. Exempel:
Lawfull spelare: Var hittade du det där föremålet.(pekar på guldkedja på annan spelare)
Giriga spelare: vad menar du? jag har alltid haft den här kedjan(lögn)
Spelledare slå bluff mot sense motive.
Som spelare kan man inte sedan bara välja att säga, "jag tror inte på det" jag gör som jag vill(t.ex. för att man har lågt i sense motive). Då blir färdigheterna oviktiga och man får välja ett annat system kring sociala färdigheter(eller inget system alls). Jag tycker det är viktigt att man kan leva ut sina fantasier även om de går emot ens egna färdigheter i verkligheten, vi kräver inte av krigaren att vissa har han avväpnar trollet eller magikern hur han kastar magi.
Jag kan se nöjet i det omvända men det är inte dnd eller d20.(där det ska finnas regler för det mesta)

Jag antar att du menar "men det är inte dnd version 3+ eller d20".
För det är bara nyare versioner av Dungeons and Dragons som har sånt här. DnD har existerat betydligt längre utan sociala skills än med sociala skills.

Att andra rollpersoners skills ska begränsa eller till och med avgöra hur jag spelar min rollperson är nog den sämsta och tråkigaste spelmekaniken jag kan komma på.

 

[RasmusL]

precis motsatt åsikt. Om sociala skills inte har någon tvingande funktion på andra spelare, innebär det att de per definition stängs ute från resten av världen, vilken påverkas (förutsätter jag? Annars finns ingen anledning att alls ha skillsen.) - i princip postulerar SL i så fall att spelarna är vansinniga och inte omfattar den kulturella kodning resten av kulturen har.

Som minst bör spelarens övertalaslag tvinga fram motståndsslag för att låta den övertalade ignorera dem. Min mening är att även detta slag skall kräva särskilt tvingade skäl, såsom moraliska kvalm, rädsla inför ett potentiellt resultat, eller en avvikande uppfattning grundad i stark övertygelse. Detta bör gälla åt alla håll - en Talleyrandkaraktär (halt, sjuklig, midlevel cleric/midlevel sorc) bör kunna dominera det sociala spelet, och styra de mer sakkompetenta individerna med hjälp av överlägsen social kompetens.

Detta fungerar åt alla håll. Det skall finnas en poäng i att inte låta den skickliga demagogen från torget gå in i en offentlig debatt mot en, för att få ens rp att gå upp ensam mot draken. Det skall gå för en general att hejda rollpersonernas (och de andra (NPC-)soldaternas) flykt med hjälp av rent ledarskap. Bardklassen bör ha ett existensberättigande någonstans. Om rollpersonerna ställs inför rätta, bör det finnas effekter av det massiva sociala trycket på att de bör dömas.

Detta förutsätter regeltekniska effekter av sociala slag, både för att skydda spelarna från SL:s godtycke, och för att skydda SL:s spelvärld från totalpsykotiska beteenden (såsom småköpmannen som ber kungen vänta medan han gör sig färdig).

Så i praktiken kan jag sätta mig vid ditt spelbord, spela en bard och sedan enväldigt bestämma allt som gruppen ska företa sig? Detta skulle i princip tvinga ala medspelare att optimera för att kunna motstå övertalningen, inte särskilt kul. I ett spel som D&D ser jag inget existensberättigande för en mekanik som låter en spelare enväldigt bestämma över vad resten ska göra.

Spelar man så är man en taskmört. Bara för att du spelar fighter behöver du inte slå ihjäl övriga RP. En rogue måste inte stjäla övriga RP:s prylar och kniva dem i ryggen. Etc.

Alla karaktärer har något att sätta emot i strid. Stjälandet är dock en liknande regel som inte bör figurera spelare emellan.

Jag tycker att Pathfinder har gjort helt rätt i att inte tillåta övertalning spelarkaraktärer emellan. Att tillåta det men lägga till en "men om du använder den här regeln som vi skrivit in i spelet så är du en taskmört"-klausul är i mina ögon inte vettigt.

 

[Konrad Konvalj]

Sociala skills ska inte påverka något eller ens existera i regelsystemet.
Slutdiskuterat.

Chrull telling it like it is! Sociala skills är en ondska.

Ja.

 

[God45]

Det är i mina ögon extremt deprotagoniserande att låta en spelare bestämma över en annan spelares karaktärs vilja. Övertalning gentemot spelvärlden är cool, gentemot de andra spelarna är det dåligt.

100% rätt!

 

[God45]

Sociala skills ska inte påverka något eller ens existera i regelsystemet.
Slutdiskuterat.

Chrull telling it like it is! Sociala skills är en ondska.

Ja.

Håller helt med det här!

Jag är i och för sig spelaren som när jag råkat ut för spelledare som låter folk använda sociala skill mot varandra gått bärsärka gång in character och mördat halva gruppen med fireballs. Varför? För att någon hotade mig och rullade 45! Så min karaktär reagerade på det extrema sociala hotet på ett logiskt sätt våld! Hotar någon att förstöra ditt liv socialt är det logiskt att mörda dem.

Nej, att radiostyra andra spelare suger. Då kan man lika bra spela ett dator spel.

 

[Tell]

Implikationen är att rollpersonerna står utanför och avdelade ifrån resten av världen. Att deras problem och lösningar inte skall förväntas lyda samma lagar som deras omvärld - att världen s.a.s. är en stum kuliss.

I så fall blir sl tvungen att antingen ta konsekvensen och spela världen som en samling idioter som inte märker rollpersonernas divergenta förmågor (dvs. förmågan att inte bli påverkad av omvärlden), eller också kommer rollpersonerna rimligen att institutionaliseras som asociala och obehagliga - de reagerar trots allt inte som vanliga människor. Alternativt borde kulter uppstå kring deras cool, och akolyter samlas kring de individer som har perfekt kontroll över sitt psyke - ett slags coveyanska övermänniskor. Alla dessa konsekvenser är logiska, och jag tror att de är kollektivt uttömmande för hur spelvärlden borde reagera på denna "superkraft".

Är spelarfriheten verkligen värld ovanstående hazzle?

Eller är det snarare en situation där man borde ignorera det faktum att man bryter regler, och försöka hålla sig ifrån lägre delar av samma hala backe?