därför att z vet att a är den socialt viktigaste personen i staden, och z har sett b tidigare vägra motsvarande svåra beslut 1-7 nedan:
1. B har inte låtit sig påverkas av social utfrysning eller rädsla för socioekonomiska konsekvenser. Slutsats - b är en stark och modig individ, sålångt inget konstigt.
2. B har upprepade gånger undgått att låta sig förföras, och har inga övriga förbindelser som skulle kunna förklara det hela. Slutsats - b har antingen en avvikande sexuell läggning, konstiga preferenser eller är helt enkelt rädd för eller ointresserad av sex. Lite suspekt, men i en värld med förbannelser och liknande, knappast jätteudda.
3. Rollpersonen bossar runt den totalkarismatiska individen utan att vara påverkad, samtidigt som samma individ (övertala mot värld) uppenbart kan påverka resten av världen. Knappast konstigt, i sig, uppenbarligen har rollpersonen tillräckligt med utpressningsvirke eller psyke för att motstå frestaren. När samma beteende upprepas med andra individer med samma förmågor så blir däremot effekten att rollpersonen framstår som autistisk.
4. Rollpersonen begår upprepade gånger faux-pas i sociala situationer, och tycks döv för NPC:ers övertalningsförsök, så länge inte dessa inkluderar våld eller hot mot våld. När en ärkekarismatisk NPC och en PC tillsammans försöker förklara för den avvikande vad hen gör för konstigt (innan situationen eskalerar till nivå mörka utrymmen), förklarar PC:n att hen inte tror på dem (i.e. ignorerar deras framgångsrika slag). Slutsats: rollpersonen tror antingen att hen är odödlig, är totalbarbarisk, eller räknar inte med att överleva året.
5. Rollpersonen står emot försök från både rikets/byns skickligaste manipulatörer och dess mest rörande präster och retoriker kring att förändra ett oönskat beteende (I.E. ignorerar Npc:ers slag mot sociala färdigheter). Slutsats: Rollpersonen är livshatande, starkare än vad de är, eller har helt enkelt ett ärkemäktigt psyke (vilket väl om jag minns rätt snarast är en empiriskt mätbar frågeställning i D&D?). Lite udda, men om detta är det enda uppvisade beteendet på listan, knappast konstigare än att skickliga asketer kan klara av att sitta i isvatten i några timmar utan att låta detta synas i sina anletsdrag.
6. Rollpersonen reagerar på samma sätt mot sina käraste/gamla vänner som mot främlingar (i.e. samma nivå av misstänksamhet mot annan PC som mot en vilt främmande individ, samma nivå av förtrolighet mot väl känd NPC som mot främling). Detta skulle jag vanligtvis anta har att göra med paranoia, alternativt en individ som har blivit sviken för många gånger, men å andra sidan umgås jag en hel del med politiker, och hjälper flyktingar vid sidan av. De flesta skulle mena att en sådan individ helt sonika är vansinnig, alternativt anta att det finns någon törne mellan rollpersonen och de individer hen umgås med för ögonblicket.
7. rollperson c har allt, pengar, makt, börd, karisma och högt i övertala. Rollperson b agerar hånfullt eller respektlöst mot hen. Slutsats - rpB har någon hållhake på rp C, eller har förkastat det materiella. Den första slutsatsen skulle få mig att försöka analysera fram vilken svaghet rp c har, men i övrigt är det lättast att anta att den skattdrypande äventyraren är antimaterialist.
Ingen av ovanstående är speciellt anmärkningsvärd i det enskilda fallet - ser du dem satta i system dock, så blir det plötsligt oerhört orimligt. Rollpersonerna lever aldrig alla sina ögonblick "på filmduken" - vi måste därför anta att deras beteenden utanför scen liknar deras generella beteenden på scen.
Att då ha en individ som är Ärkemodig, asexuell, autistisk, barbarbufflig och eller dödslängtande, halvparanoid och antimaterialist är en tillräckligt osannolik kombination för att mina NPC:er (som, ehuru långt ifrån omnicienta, har tillräckligt med ögon på sig för att vilja lära känna och förstå de nya mäktiga individerna som kommit till byn med vapen) skall höja på ögonbrynen och vråla kättare/profet/vaddetnumåvara.
Ignorerar de att deras "tärningsslag" systematiskt misslyckas mot en individ, även i för dem fördelaktiga situationer, utan att ändra sitt beteende, så är de idioter. Misslyckas deras förändrade beteenden, får de resignerande acceptera att rollpersonen är starkare än vad de är (motsvarande 1-2 av de sju missarna ovan). Misslyckas även mäktigare individer med motsvarande slag så är det någonting konstigt med rollpersonerna, och i så fall måste världen reagera.
