Nekromanti [Solar System] Khelataar 5 – Andra imperiet
- Thread starter Simon
- Start date
Simon
Swashbuckler
K5:AI – spelpass två
Rymdstationen K5 fortsätter oförtrutet i sin bana runt den orangea gasjätten, som i sin tur fortsätter sin väg genom tomheten, varv efter varv runt sin sol – den sol som med en bedräglig hastighet vandrar genom rymden tillsammans med miljontals andra stjärnor i samma spiralarm där den vrider sig runt Vintergatans centrum. Bland stjärnorna i svärtan finns de prickar som är andra galaxer, sedda från ett nästan obegripligt avstånd, ett avstånd som ständigt ökar i takt med att kraften från Den stora smällen flyttar varje punkt i universum ohjälpligt långre och längre bort från varje annan punkt.
Men det syns inte från K5. Där inne känns rymdstations skal av keramer och metall som en stadig och pålitlig borg som skyddar människorna från svärtans olidliga tomhet. Här inne går människornas liv vidare, ett avgörande beslut i taget...
Myntaraal Ameel Lyyw går med raska steg genom Sektor Purpurs korridorer när han får ett samtal från en av sina gruppchefer, ataal Sarda Myntoni, om att insatsstyrkorna inte lyssnar på säkerhetsfolket alls när det gäller personskyddet av ambassadörerna. Ameel går raka vägen till insatsmyntaraalen Gardir Buloin för att reda ut förhållandena. Han får dock inget gehör alls hos sin rival, och de två männen skiljs efter några frostiga kommentarer om varandras betydelse.
Mer än måttligt irriterad skriver Ameel Lyyw ett mail till sin chef, khelaal Loreena Maarin, för att påpeka att samarbetet går dåligt och att det är myntaraal Gardir Buloins fel. Vidare instruerar han sina underställda att ge insatsavdelningen the silent treatment tills relationen mellan avdelningarna är bättre.
**
Virago Duy, som tidigare har litat på sin passagerarintelligens, Gnosis, för att manövrera i datamatrisens virtuella miljö har äntligen, efter flera timmars experimenterande – och säkerligen ett antal av misstag kraschade datasystem runtom i nätet – lärt sig att hantera koden som en riktig cyberhacker. Nu har han skrivit ihop ett sökprogram för att hitta sin kropp genom rymdstationens säkerhetskameror. Han drar igång sökprogrammet med instruktionen att pinga honom när det hittar något, och så ringer han myntaraal Ameel Lyyw, som han känner genom sin räddare, myntaraalens exfru Leenia Lyyw, för att be om hjälp att ta fast kroppen. Myntaraalen är förståeligt tveksam mot denna syntetiska röst i hans öronsnäcka men låter sig ändå övertygas. Ameel Lyyw hinner knappt bestämma sig förrän Virago Duys sökmotor pingar – kroppen är i sektor brun – och Ameel Lyyw tar med sig sitt bästa folk och rusar dit.
**
Sektor Brun är K5s sämsta delar. Här har inte Khelinnorden en chans att hålla koll på avskummet. Amoor, ”det långa torget”, är en stor öppen yta, som en bred korridor eller ett smalt torg, där marknadsstånd, sysslolösa arbetare och diverse smågangsters trängs om utrymmet.
Det är här, mitt i trängseln, som Virago Duy har lokaliserat sin kropp, kapad och kontrollerad av cyberterroristen Ynglaabin, ”det nya ljuset”. Med gamla slitna säkerhetskameror som ögon ser han hur Ynglaabin tränger sig fram med stor brådska, tätt förföljd av tre agenter för Vita gudinnans tempel, ledda av tempeltjänare Asuka Kanasawa själv.
Myntaraal Ameel Lyyw genar in framför Ynglaabin med dragen tjänstepistol – den klassiska saraalen, ”dolken” – men Ynglaabin, med Virago Duys nanoförstärkta reflexer, avväpnar honom och knuffar honom rakt in i ett marknadsstånd. Det ser ut som om terroristen ska hinna komma undan genom att fly genom en underhållslucka ut i rymdstationens infrastruktur, men i sista minuten blir han fångad av Ameel Lyyws khelinner och sänkt med alldeles för många bedövningsskott.
Khelinnerna har visserligen fått tassarna på Virago Duys kropp innan Templets agenter, men det hindrar inte tempeltjänarna från att ägna hela vägen tillbaka till Sektor Purpur åt att försöka övertala säkerhetsmyntaraalen att lämna över kroppen. Asuka Kanasawa argumenterar för att den fångade individen besitter ett arv av superteknologi som utgör ett hot mot hela rymdstationen, och att Templet är de ända som är utrustade för att hantera problemet. Hon menar att det är i säkerhetsmyntaraalens intresse att få bort hotet från stationen, och att det är just för detta syfte som Templets kryssare Susano-O väntar i stationens närrymd. Virago Duy, i begynnande desperation, hotar med fabricerade bevis på fruktansvärda brott som myntaraalen inte har begått, och lockar med motsvarande mot rivalen Gardir Buloin ifall Ameel Lyyw skulle hjälpa honom.
Ameel Lyyw, som pressas av tempeltjänaren på ena sidan och den alltmer desperata Virago Duys röst på den andra, låter cyborgkroppen placeras i en cell och skickar bort alla vittnen. Så gör han till slut som Virago Duy vill, och kopplar in en dataplugg i den ännu avsvimmade kroppens handled.
Inne i matrisen har Virago Duy själv stått och väntat vid kopplingsnoden, men när fönstret öppnas och kopplingen mellan hans kropp och själva matrisen återuppstår, så möts han av en rasande Ynglaabin, som med sina kromglänsande panterklor håller honom borta.
Samtidigt har nanobottarna reparerat skadan som kroppen tog av bedövningsstrålarna, och nu utnyttjar Ynglaabin dess cyborgstyrka för att slita sina bojor och kasta sig mot Ameel Lyyw, som är ensam i cellen. Ropande efter assistans skjuter myntaraalen hål efter hål rakt i kroppen på Ynglaabin med sin pistol, medan dennes stryptag på honom får det att svartna för ögonen. Situationen avgörs av att tempeltjänaren och hennes medhjälpare rusar in i cellen och oskadliggör Ynglaabin på nytt.
**
Senare, i Khelinnordens konferensrum, med panoramafönster ut mot Sektor grön, talas det om vad som hänt och vad som ska göras. Tempeltjänaren ber om ursäkt för intrånget i Khelinnordens bas, och säger att kroppen nu har förts till kryssaren Susano-O. Ameel Lyyw påpekar att det är Ynglaabin, inte Virago Duy, som är terroristen, och att det var Virago som upptäckte Ynglaabins sabotageplaner till att börja med. Virago ger sig tillkänna på skärmar i rummet, och berättar om sin bakgrund, att han var den sista överlevande när stationen övergavs under det Första imperiets sista dagar. Detta väcker stor uppståndelse, och Virago påpekar att digon Leenia Lyyw kan berätta om när hon fann honom i gasjätten.
Insatsmyntaraal Gardir Buloin säger att Leenia just har kommit till stationen, och Ameel, svartsjuk, välter bordet över honom. När Gardir berättar att han och Leenia ska gifta sig slår Ameel honom i ansiktet och bryter hans näsa. Han blir bortsläpad och satt på en stol tills Leenia kommer. Hon bekräftar hur hon fann Virago Duys kapsel och hur gammal den var och att hon hjälpte honom smälta in i samhället. Tyvärr har hennes assistenter, som hjälpte henne, omkommit i olika olyckor sedan dess.
Åter till ämnet om vad som ska göras åt situationen, föreslår tempeltjänaren att man ska extrahera datacellerna ur Viragos kropp, blåsa ur dem för att bli av med Ynglaabins medvetande, och sedan se vad man kan göra för att återställa kroppen för Virago Duy. Virago vet att något sådant inte kan fungera, på grund av hur kroppens nätverk av nanobottar är utspridda i hela kroppen och blir i sin utsatthet tämligen hotfull – han hotar med att spränga hela K5 och döda alla ombord (igen), vilket inte uppskattas av stationens befälhavare, khelaal Loreena Maarin, som påpekar att hennes personliga shitlist är en dålig plats att vistas på. Virago backar en smula och ber om ursäkt, men mötet har ändå ohjälpligt kört fast – inte minst som Templet inte tänker lämna ifrån sig kroppen – och det avslutas utan att något konstruktivt har åstadkommits.
**
Senare på kvällen, i de före detta makarna Lyyws gamla lägenhet, konfronterar Ameel och Leenia sin nya situation. Leenia erkänner att hon ljög om våldtäkten och ber Ameel att inte berätta någonting om detta för deras barn. Ameel blir helt vansinnig av att han har riskerat så mycket i processen mot Gardir Buloin baserat på en lögn – dessutom en lögn av den person han älskat och som gjort så mycket för att forma hans grundvärderingar om sanning och humanism. I grälet går han så långt att han tar styptag på henne och trycker upp henne mot en vägg.
**
I den altariske ambassadören Zouinn Debäärs prunkande atriumträdgård, mellan pelargångar och fontäner, pågår ett hemligt möte som kan få avgörande konsekvenser. Ambassadören och den fortfarande kroppslösa Virago Duy samtalar om hur de skulle kunna hjälpa varandra. ”Vi har ingen kärlek för den Vita gudinnans tempel”, säger ambassadören med ett leende. ”Deras vilja att kontrollera vilken teknologi vi använder, och deras illa maskerade funktion som förlöpare för Federationen Altheas expansion är ett hot mot maktbalansen i galaxen.”
Mot att Virago Duy går med på att bli en agent i Rikets tjänst så lovar Zouinn Debäär att hjälpa honom. ”Jag ser inga politiska problem med att låta en ensam Tempel-kryssare försvinna, till exempel. Härute är rymden farlig, och så länge det inte går att bevisa att det var vi så ska det nog kunna lösas.”
När det gäller att ta tillbaka kontrollen över kroppen från Ynglaabin så finns det också en plan. Templet är inte de enda som har tillgång till det Första imperiets arv, nämligen. Under det kungliga palatset på Altarrs hemplanet finns en gigantisk maskin som huserar Mimer, en urgammal digital intelligens. (Mindre känt är visserligen att den är halvt vansinnig, efter tvåtusen år utan vettigt underhåll.) Nu är ett fragment av Mimer på väg hit i en altarisk kryssare för att hjälpa Virago att skriva programvara specifikt för syftet att ta kontrollen från Ynglaabin och förgöra honom.
Ambassadör Zouinn Debäär höjer sitt glas mot skärmen där Virago Duys renderade gestalt besvarar gesten.
SLUT SPELPASS TVÅ
Rymdstationen K5 fortsätter oförtrutet i sin bana runt den orangea gasjätten, som i sin tur fortsätter sin väg genom tomheten, varv efter varv runt sin sol – den sol som med en bedräglig hastighet vandrar genom rymden tillsammans med miljontals andra stjärnor i samma spiralarm där den vrider sig runt Vintergatans centrum. Bland stjärnorna i svärtan finns de prickar som är andra galaxer, sedda från ett nästan obegripligt avstånd, ett avstånd som ständigt ökar i takt med att kraften från Den stora smällen flyttar varje punkt i universum ohjälpligt långre och längre bort från varje annan punkt.
Men det syns inte från K5. Där inne känns rymdstations skal av keramer och metall som en stadig och pålitlig borg som skyddar människorna från svärtans olidliga tomhet. Här inne går människornas liv vidare, ett avgörande beslut i taget...
Myntaraal Ameel Lyyw går med raska steg genom Sektor Purpurs korridorer när han får ett samtal från en av sina gruppchefer, ataal Sarda Myntoni, om att insatsstyrkorna inte lyssnar på säkerhetsfolket alls när det gäller personskyddet av ambassadörerna. Ameel går raka vägen till insatsmyntaraalen Gardir Buloin för att reda ut förhållandena. Han får dock inget gehör alls hos sin rival, och de två männen skiljs efter några frostiga kommentarer om varandras betydelse.
Mer än måttligt irriterad skriver Ameel Lyyw ett mail till sin chef, khelaal Loreena Maarin, för att påpeka att samarbetet går dåligt och att det är myntaraal Gardir Buloins fel. Vidare instruerar han sina underställda att ge insatsavdelningen the silent treatment tills relationen mellan avdelningarna är bättre.
**
Virago Duy, som tidigare har litat på sin passagerarintelligens, Gnosis, för att manövrera i datamatrisens virtuella miljö har äntligen, efter flera timmars experimenterande – och säkerligen ett antal av misstag kraschade datasystem runtom i nätet – lärt sig att hantera koden som en riktig cyberhacker. Nu har han skrivit ihop ett sökprogram för att hitta sin kropp genom rymdstationens säkerhetskameror. Han drar igång sökprogrammet med instruktionen att pinga honom när det hittar något, och så ringer han myntaraal Ameel Lyyw, som han känner genom sin räddare, myntaraalens exfru Leenia Lyyw, för att be om hjälp att ta fast kroppen. Myntaraalen är förståeligt tveksam mot denna syntetiska röst i hans öronsnäcka men låter sig ändå övertygas. Ameel Lyyw hinner knappt bestämma sig förrän Virago Duys sökmotor pingar – kroppen är i sektor brun – och Ameel Lyyw tar med sig sitt bästa folk och rusar dit.
**
Sektor Brun är K5s sämsta delar. Här har inte Khelinnorden en chans att hålla koll på avskummet. Amoor, ”det långa torget”, är en stor öppen yta, som en bred korridor eller ett smalt torg, där marknadsstånd, sysslolösa arbetare och diverse smågangsters trängs om utrymmet.
Det är här, mitt i trängseln, som Virago Duy har lokaliserat sin kropp, kapad och kontrollerad av cyberterroristen Ynglaabin, ”det nya ljuset”. Med gamla slitna säkerhetskameror som ögon ser han hur Ynglaabin tränger sig fram med stor brådska, tätt förföljd av tre agenter för Vita gudinnans tempel, ledda av tempeltjänare Asuka Kanasawa själv.
Myntaraal Ameel Lyyw genar in framför Ynglaabin med dragen tjänstepistol – den klassiska saraalen, ”dolken” – men Ynglaabin, med Virago Duys nanoförstärkta reflexer, avväpnar honom och knuffar honom rakt in i ett marknadsstånd. Det ser ut som om terroristen ska hinna komma undan genom att fly genom en underhållslucka ut i rymdstationens infrastruktur, men i sista minuten blir han fångad av Ameel Lyyws khelinner och sänkt med alldeles för många bedövningsskott.
Khelinnerna har visserligen fått tassarna på Virago Duys kropp innan Templets agenter, men det hindrar inte tempeltjänarna från att ägna hela vägen tillbaka till Sektor Purpur åt att försöka övertala säkerhetsmyntaraalen att lämna över kroppen. Asuka Kanasawa argumenterar för att den fångade individen besitter ett arv av superteknologi som utgör ett hot mot hela rymdstationen, och att Templet är de ända som är utrustade för att hantera problemet. Hon menar att det är i säkerhetsmyntaraalens intresse att få bort hotet från stationen, och att det är just för detta syfte som Templets kryssare Susano-O väntar i stationens närrymd. Virago Duy, i begynnande desperation, hotar med fabricerade bevis på fruktansvärda brott som myntaraalen inte har begått, och lockar med motsvarande mot rivalen Gardir Buloin ifall Ameel Lyyw skulle hjälpa honom.
Ameel Lyyw, som pressas av tempeltjänaren på ena sidan och den alltmer desperata Virago Duys röst på den andra, låter cyborgkroppen placeras i en cell och skickar bort alla vittnen. Så gör han till slut som Virago Duy vill, och kopplar in en dataplugg i den ännu avsvimmade kroppens handled.
Inne i matrisen har Virago Duy själv stått och väntat vid kopplingsnoden, men när fönstret öppnas och kopplingen mellan hans kropp och själva matrisen återuppstår, så möts han av en rasande Ynglaabin, som med sina kromglänsande panterklor håller honom borta.
Samtidigt har nanobottarna reparerat skadan som kroppen tog av bedövningsstrålarna, och nu utnyttjar Ynglaabin dess cyborgstyrka för att slita sina bojor och kasta sig mot Ameel Lyyw, som är ensam i cellen. Ropande efter assistans skjuter myntaraalen hål efter hål rakt i kroppen på Ynglaabin med sin pistol, medan dennes stryptag på honom får det att svartna för ögonen. Situationen avgörs av att tempeltjänaren och hennes medhjälpare rusar in i cellen och oskadliggör Ynglaabin på nytt.
**
Senare, i Khelinnordens konferensrum, med panoramafönster ut mot Sektor grön, talas det om vad som hänt och vad som ska göras. Tempeltjänaren ber om ursäkt för intrånget i Khelinnordens bas, och säger att kroppen nu har förts till kryssaren Susano-O. Ameel Lyyw påpekar att det är Ynglaabin, inte Virago Duy, som är terroristen, och att det var Virago som upptäckte Ynglaabins sabotageplaner till att börja med. Virago ger sig tillkänna på skärmar i rummet, och berättar om sin bakgrund, att han var den sista överlevande när stationen övergavs under det Första imperiets sista dagar. Detta väcker stor uppståndelse, och Virago påpekar att digon Leenia Lyyw kan berätta om när hon fann honom i gasjätten.
Insatsmyntaraal Gardir Buloin säger att Leenia just har kommit till stationen, och Ameel, svartsjuk, välter bordet över honom. När Gardir berättar att han och Leenia ska gifta sig slår Ameel honom i ansiktet och bryter hans näsa. Han blir bortsläpad och satt på en stol tills Leenia kommer. Hon bekräftar hur hon fann Virago Duys kapsel och hur gammal den var och att hon hjälpte honom smälta in i samhället. Tyvärr har hennes assistenter, som hjälpte henne, omkommit i olika olyckor sedan dess.
Åter till ämnet om vad som ska göras åt situationen, föreslår tempeltjänaren att man ska extrahera datacellerna ur Viragos kropp, blåsa ur dem för att bli av med Ynglaabins medvetande, och sedan se vad man kan göra för att återställa kroppen för Virago Duy. Virago vet att något sådant inte kan fungera, på grund av hur kroppens nätverk av nanobottar är utspridda i hela kroppen och blir i sin utsatthet tämligen hotfull – han hotar med att spränga hela K5 och döda alla ombord (igen), vilket inte uppskattas av stationens befälhavare, khelaal Loreena Maarin, som påpekar att hennes personliga shitlist är en dålig plats att vistas på. Virago backar en smula och ber om ursäkt, men mötet har ändå ohjälpligt kört fast – inte minst som Templet inte tänker lämna ifrån sig kroppen – och det avslutas utan att något konstruktivt har åstadkommits.
**
Senare på kvällen, i de före detta makarna Lyyws gamla lägenhet, konfronterar Ameel och Leenia sin nya situation. Leenia erkänner att hon ljög om våldtäkten och ber Ameel att inte berätta någonting om detta för deras barn. Ameel blir helt vansinnig av att han har riskerat så mycket i processen mot Gardir Buloin baserat på en lögn – dessutom en lögn av den person han älskat och som gjort så mycket för att forma hans grundvärderingar om sanning och humanism. I grälet går han så långt att han tar styptag på henne och trycker upp henne mot en vägg.
**
I den altariske ambassadören Zouinn Debäärs prunkande atriumträdgård, mellan pelargångar och fontäner, pågår ett hemligt möte som kan få avgörande konsekvenser. Ambassadören och den fortfarande kroppslösa Virago Duy samtalar om hur de skulle kunna hjälpa varandra. ”Vi har ingen kärlek för den Vita gudinnans tempel”, säger ambassadören med ett leende. ”Deras vilja att kontrollera vilken teknologi vi använder, och deras illa maskerade funktion som förlöpare för Federationen Altheas expansion är ett hot mot maktbalansen i galaxen.”
Mot att Virago Duy går med på att bli en agent i Rikets tjänst så lovar Zouinn Debäär att hjälpa honom. ”Jag ser inga politiska problem med att låta en ensam Tempel-kryssare försvinna, till exempel. Härute är rymden farlig, och så länge det inte går att bevisa att det var vi så ska det nog kunna lösas.”
När det gäller att ta tillbaka kontrollen över kroppen från Ynglaabin så finns det också en plan. Templet är inte de enda som har tillgång till det Första imperiets arv, nämligen. Under det kungliga palatset på Altarrs hemplanet finns en gigantisk maskin som huserar Mimer, en urgammal digital intelligens. (Mindre känt är visserligen att den är halvt vansinnig, efter tvåtusen år utan vettigt underhåll.) Nu är ett fragment av Mimer på väg hit i en altarisk kryssare för att hjälpa Virago att skriva programvara specifikt för syftet att ta kontrollen från Ynglaabin och förgöra honom.
Ambassadör Zouinn Debäär höjer sitt glas mot skärmen där Virago Duys renderade gestalt besvarar gesten.
SLUT SPELPASS TVÅ
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Re: K5:AI – spelpass två
Jag gillar det här tilltaget.
Jag gillar det här tilltaget.
Re: K5:AI – spelpass två
men man kan fundera på om vi någonsin igen kommer att kunna spela en långsam low-key kampanj...? Och om vi ens egentligen vill det?
Kan vara värt att kommentera att den här intentionen som vi drog upp i början av kampanjen farit rakt ut åt helsike med badvattnet genom fönstret- på ett askul och spännande sätt! Premisser kastas över ända, dramatiken sprutar och ja, storyn far iväg precis åt det håll den själv vill. Skoj är det hur som helst, och det rejält!
men man kan fundera på om vi någonsin igen kommer att kunna spela en långsam low-key kampanj...? Och om vi ens egentligen vill det?
Simon
Swashbuckler
Re: K5:AI – spelpass två
Naru, har du sett Nils artikel i nya Fenix? Där utvecklar han en del resonemang om vår spelstil...
För övrigt, spelledarkommentarer kommer, så snart jag har en stunds ro...
Skojigt att höra, you both!Nabu said:
Naru, har du sett Nils artikel i nya Fenix? Där utvecklar han en del resonemang om vår spelstil...
För övrigt, spelledarkommentarer kommer, så snart jag har en stunds ro...
Re: K5:AI – spelpass två
Yes, har jag! Mycket intressant. Det var ett fåtal saker som jag inte riktigt kände passade med min grupp, men på det stora hela var det inspirerande läsning. Den strukturerade också upp en massa saker som vi gör, utan att ha tänkt så mycket på det.
/Nabu, känner sig inspirerad inför nästa spelpass i kampanjen som startade efter den förra diskussionen med Simon.
Yes, har jag! Mycket intressant. Det var ett fåtal saker som jag inte riktigt kände passade med min grupp, men på det stora hela var det inspirerande läsning. Den strukturerade också upp en massa saker som vi gör, utan att ha tänkt så mycket på det.
/Nabu, känner sig inspirerad inför nästa spelpass i kampanjen som startade efter den förra diskussionen med Simon.
Simon
Swashbuckler
Re: K5:AI – spelpass två
Mycket skoj att höra! Och så vill jag gärna höra detaljer!Nabu said:
Re: K5:AI – spelpass två
Tja, vi kör ju inte SS dock, utan Neo Terra. Har bara kört en kort session där rollpersonerna och delar av byn introducerades, samt en del ganska obestämda problem, men om inget krånglar så blir det lir till helgen. Kan försöka posta någon form av krönika från det.
/Nabu, gillar också uppmärksamhet, såklart
Tja, vi kör ju inte SS dock, utan Neo Terra. Har bara kört en kort session där rollpersonerna och delar av byn introducerades, samt en del ganska obestämda problem, men om inget krånglar så blir det lir till helgen. Kan försöka posta någon form av krönika från det.
/Nabu, gillar också uppmärksamhet, såklart
Simon
Swashbuckler
Re: K5:AI – spelpass två
Right-o, ska försöka säga nånting givande om hur det var att spela andra omgången av K5 - Andra imperiet.
Som NilsH sa så kan det synas som om vår intention med ett något lägre tempo i berättandet har åkt ut med badvattnet, eftersom plötsligt allt viktigt i rollpersonernas liv står på spel. Jag tror nog ändå att jag tycker att vad jag ville åt med det ändå finns kvar, i det att det som står på spel, eller i alla fall det som jag har satt på spel, gäller primärt rollpersonernas ganska privata issues. Sen har händelserna utvecklats så att hela stationens säkerhet står på spel, men det har kommit som konsekvenser av vad som hänt i spel, till skillnad från ifall jag som spelledare skulle ha presenterat en situation där själva settingen ändras radikalt i början av varje spelmöte, typ.
Vad jag har tänkt när jag har presenterat situationer har varit just att sätta rollpersonernas drivkrafter i fokus, och introducera händelser och personer som antingen ger öppningar för rollpersonernas projekt eller som hotar desamma.
Låt oss se vad vi har.
Håkans rollperson, Virago Duy, har de primära drivkrafterna att fortsätta existera som sig själv, med cyborgkropp och allt, och att hitta en plats i den nya värld han har vaknat upp i.
Nils rollpersons centrala issues är triangelsituationen med frun och insatsmyntaraalen, samt stationens säkerhet.
När jag introducerar situationer så vet jag ju inte hur de kommer att utvecklas, och alltså inte vilka som kommer att utgöra huvudspår i storyn. Ta till exempel Viragos möte med Ynglaabin. Där tänkte jag att blotta mötet mellan dem båda skulle leda till något intressant, eftersom Virago torde intressera sig för vem Ynglaabin var, eftersom den var den första varelse med superteknologi Virago kände till utöver sig själv, och eftersom den, på grund av sitt uppenbart illvilliga uppsåt, skulle uppfattas som ett hot mot stationen och Viragos tillvaro. När situationen väl var i spel så var jag tvungen att spela Ynglaabin efter sina egna drivkrafter, och när den stötte på Virago så tog jag det som självklart att han skulle se om den kunde hacka honom och kanske ta över hans fantastiska kropp. Och det kunde han, och så blev det ett huvudspår i storyn såhär långt! Skojigt, och oplanerat!
Ett annat exempel är scenerna där den arbetsmässiga rivaliteten mellan Ameel Lyyw och insatsmyntaraalen står i fokus. Det är en tråd som jag fortsätter att ha med och spinna situationer utifrån, till exempel att det visar sig att Ameels säkerhetsfolk dissas av insatsstyrkorna på fältet. Det ledde fram till den frostiga scenen mellan de båda myntaraalerna, som var väldigt rolig att spela (sån jävla cockfighting under en yta av civiliserat samtal!) men där de bara gick runt varandra och poserade och spände ut fjädrarna, bildlikt talat. Det blev alltså aldrig någon spelmässig konflikt där som hade dragit konflikten till sin spets och inneburit stora starka konsekvenser. Men det visste vi inte innan. Konflikten låg hela tiden i luften och darrade, som en mexikans standoff i social överföring. Hade någon replik landat annorlunda så hade de sociala puffrorna förmodligen åkt fram, och då hade det spåret blivit centralt, förmodligen, redan där.
Efter det så hjälps vi åt att reda ut situationen för att kunna ställa upp nästa konflikt på ett bra sätt. Vad vi har är alltså: Ynglaabin försöker fly genom trängseln mot en underhållslucka för att försvinna in i infrastrukturen; Tempeltjänaren som försöker stoppa terroristen och ta med den i sitt eget förvar; Ameel Lyyw som med sina underhuggare försöker gripa terroristen innan Tempeltjänaren gör det. Vi bestämmer att vad Virago gör är att genom sin överblick via kamerorna vara en hjälpsam röst i örat på Ameel och på så sätt hjälpa honom. Vi har alltså en konflikt med tre parter. Alla slår, och den som vinner får som den vill, båda andra förlorar.
Ameel/Virago vann alltså (tror inte det blev någon extended conflict) och khelinnerna kan släpa med den bedövade Ynglaabin mot Khelinnordens bas och en förhörscell.
Tack och lov kom Håkan ihåg att han hade Secret of Super Reflexes (kan spendera pool för att tvinga motståndaren att använda en passiv färdighet och därmed överge sin aktiva intention). Helt rätt tänkt! Från att konflikten såg ut att vara: Virago vill ta tillbaka sin kropp/Ynglaabin sliter Viragos sinne i mycket små digitala slamsor, så blev den nu istället Virago vill ta tillbaka sin kropp/Ynglaabin försöker stoppa honom i dörrn. Nu förlorade Håkan ändå, men vafan, han klarade sig i alla fall!
Jag har för mig att det här blev extended conflict, och det slutar med ett oavgjort resultat. Eftersom ingen av de inblandade får vinna (Ameel får inte behålla kontrollen över Ynglaabin, och Ynglaabin får inte bli fri) så blir det så att Vita gudinnans tempel kommer och tar med sig kroppen därifrån. Trist för Virago Duys möjligheter att få tillbaka sin kropp!
Så, det var lite blandat om mitt spelledartänk och om konfliktresolution i praktiken. Frågor på detta? Kommentarer? Brevbomber?
Right-o, ska försöka säga nånting givande om hur det var att spela andra omgången av K5 - Andra imperiet.
Som NilsH sa så kan det synas som om vår intention med ett något lägre tempo i berättandet har åkt ut med badvattnet, eftersom plötsligt allt viktigt i rollpersonernas liv står på spel. Jag tror nog ändå att jag tycker att vad jag ville åt med det ändå finns kvar, i det att det som står på spel, eller i alla fall det som jag har satt på spel, gäller primärt rollpersonernas ganska privata issues. Sen har händelserna utvecklats så att hela stationens säkerhet står på spel, men det har kommit som konsekvenser av vad som hänt i spel, till skillnad från ifall jag som spelledare skulle ha presenterat en situation där själva settingen ändras radikalt i början av varje spelmöte, typ.
Vad jag har tänkt när jag har presenterat situationer har varit just att sätta rollpersonernas drivkrafter i fokus, och introducera händelser och personer som antingen ger öppningar för rollpersonernas projekt eller som hotar desamma.
Låt oss se vad vi har.
Håkans rollperson, Virago Duy, har de primära drivkrafterna att fortsätta existera som sig själv, med cyborgkropp och allt, och att hitta en plats i den nya värld han har vaknat upp i.
Nils rollpersons centrala issues är triangelsituationen med frun och insatsmyntaraalen, samt stationens säkerhet.
När jag introducerar situationer så vet jag ju inte hur de kommer att utvecklas, och alltså inte vilka som kommer att utgöra huvudspår i storyn. Ta till exempel Viragos möte med Ynglaabin. Där tänkte jag att blotta mötet mellan dem båda skulle leda till något intressant, eftersom Virago torde intressera sig för vem Ynglaabin var, eftersom den var den första varelse med superteknologi Virago kände till utöver sig själv, och eftersom den, på grund av sitt uppenbart illvilliga uppsåt, skulle uppfattas som ett hot mot stationen och Viragos tillvaro. När situationen väl var i spel så var jag tvungen att spela Ynglaabin efter sina egna drivkrafter, och när den stötte på Virago så tog jag det som självklart att han skulle se om den kunde hacka honom och kanske ta över hans fantastiska kropp. Och det kunde han, och så blev det ett huvudspår i storyn såhär långt! Skojigt, och oplanerat!
Ett annat exempel är scenerna där den arbetsmässiga rivaliteten mellan Ameel Lyyw och insatsmyntaraalen står i fokus. Det är en tråd som jag fortsätter att ha med och spinna situationer utifrån, till exempel att det visar sig att Ameels säkerhetsfolk dissas av insatsstyrkorna på fältet. Det ledde fram till den frostiga scenen mellan de båda myntaraalerna, som var väldigt rolig att spela (sån jävla cockfighting under en yta av civiliserat samtal!) men där de bara gick runt varandra och poserade och spände ut fjädrarna, bildlikt talat. Det blev alltså aldrig någon spelmässig konflikt där som hade dragit konflikten till sin spets och inneburit stora starka konsekvenser. Men det visste vi inte innan. Konflikten låg hela tiden i luften och darrade, som en mexikans standoff i social överföring. Hade någon replik landat annorlunda så hade de sociala puffrorna förmodligen åkt fram, och då hade det spåret blivit centralt, förmodligen, redan där.
Den snabba slagväxlingen mellan Ameel Lyyw och Ynglaabin är träffens första tärningsslag. Fram till dess har allt varit kollaborativ beskrivning, kan man säga. Alltså, jag har sagt vad rollpersonerna uppfattar händer, de säger vad de gör åt saken (håller koll genom övervakningskameror; rusar dit med sina närmaste underhuggare). När Ameel Lyyw har nått Amoors trängsel så ser han Ynglaabin vara på väg rakt mot/förbi honom. Nils deklarerar intentionen att oskadliggöra Ynglaabin (kommer inte ihåg om han ville skjuta ner den eller bara ta fast den at gunpoint) och jag deklarerar att Ynglaabin försöker knuffa honom åt sidan för att kunna fortsätta fly. Vi konstaterar att Ynglaabin kan dra nytta av Viragos secret Superfysik (kroppen räknas som utrustning. Ger +1 i strid, tålighet och fyskiskt krävande saker. Ger +2 i strid mot skjutvapen), tärningarna rullar, och vi konstaterar att Ameel förlorar.Simon said:
Efter det så hjälps vi åt att reda ut situationen för att kunna ställa upp nästa konflikt på ett bra sätt. Vad vi har är alltså: Ynglaabin försöker fly genom trängseln mot en underhållslucka för att försvinna in i infrastrukturen; Tempeltjänaren som försöker stoppa terroristen och ta med den i sitt eget förvar; Ameel Lyyw som med sina underhuggare försöker gripa terroristen innan Tempeltjänaren gör det. Vi bestämmer att vad Virago gör är att genom sin överblick via kamerorna vara en hjälpsam röst i örat på Ameel och på så sätt hjälpa honom. Vi har alltså en konflikt med tre parter. Alla slår, och den som vinner får som den vill, båda andra förlorar.
Ameel/Virago vann alltså (tror inte det blev någon extended conflict) och khelinnerna kan släpa med den bedövade Ynglaabin mot Khelinnordens bas och en förhörscell.
Det här verkar ingen av spelarna ha tänkt på, men jag tyckte det var så självklart att jag inte kunde låta bli att låta det hända. Det var ju så centralt när Håkan designade sin rollperson att han skulle kunna bli nerskjuten och sedan återhämta sig, och inte minst kunna hålla sinnet i styr, så naturligtvis kan Ynglaabin ha sitt sinne i rasande beredskap i väntan på att få en kopplingspunkt till matrisen ska öppnas. Och Virago torde fortfarande inte vara någon match för Ynglaabin i öppen cyberstrid!
Tack och lov kom Håkan ihåg att han hade Secret of Super Reflexes (kan spendera pool för att tvinga motståndaren att använda en passiv färdighet och därmed överge sin aktiva intention). Helt rätt tänkt! Från att konflikten såg ut att vara: Virago vill ta tillbaka sin kropp/Ynglaabin sliter Viragos sinne i mycket små digitala slamsor, så blev den nu istället Virago vill ta tillbaka sin kropp/Ynglaabin försöker stoppa honom i dörrn. Nu förlorade Håkan ändå, men vafan, han klarade sig i alla fall!
Okej, i fiktionen har vi nu alltså Ynglaabin som försöker använda kroppens superfysik för att slita sig loss, säkerhetsmyntaraalen som drar sin saraal och skjuter Ynglaabin för att hålla den nere medan han ropar på hjälp, och Virago i matrisen som bankar på Ynglaabins dörr. Om Ynglaabin vinner så kommer den loss och gör illa Ameel/Om Ameel vinner så oskadliggör han Ynglaabin igen (det är inte ett problem att konflikten leder tillbaka till status quo, eftersom situationen kommer vara helt annorlunda och de kommer vara tvungna att göra nya val kring hur de ska gå vidare, tänker jag). Virago försöker distrahera Ynglaabin genom att angripa den i matrisen, så han slår stödslag till Ameel, igen.
Jag har för mig att det här blev extended conflict, och det slutar med ett oavgjort resultat. Eftersom ingen av de inblandade får vinna (Ameel får inte behålla kontrollen över Ynglaabin, och Ynglaabin får inte bli fri) så blir det så att Vita gudinnans tempel kommer och tar med sig kroppen därifrån. Trist för Virago Duys möjligheter att få tillbaka sin kropp!
Allt det här var ren dialog, och det var skoj och koolt. Höga insatser och spända diskussioner, återigen utan någon spelmässig konflikt (har jag för mig).
Det här skulle man kunna tro spelades som en konflikt, men icke. Jag tyckte omedelbart det var poänglöst att Gardir skulle hålla på och försvara sig och ha sig. Slagsmål i konferensrummet, liksom, pfft! Koolare att låta Gardir bara bli förvånad och chockad över påhoppet, och låta Ameel stå där med skammen av att ha gjort bort sig.
Det här har stått på min lista över möjliga situationer sen innan första spelmötet. "Leenia erkänner att hon ljög om våldtäkten och ber Ameel att inte berätta någonting om detta för deras barn". Men aldrig att jag skulle ha väntat mig att Ameels reaktion skulle bli såhär over the top! Skojigt, och lite obehagligt. Eller ganska mycket obehagligt. Ska bli intressant att se vad som händer av detta framöver...
Så, det var lite blandat om mitt spelledartänk och om konfliktresolution i praktiken. Frågor på detta? Kommentarer? Brevbomber?