Re: K5:AI – spelpass två
Right-o, ska försöka säga nånting givande om hur det var att spela andra omgången av K5 - Andra imperiet.
Som NilsH
sa så kan det synas som om vår intention med ett något lägre tempo i berättandet har åkt ut med badvattnet, eftersom plötsligt allt viktigt i rollpersonernas liv står på spel. Jag tror nog ändå att jag tycker att vad jag ville åt med det ändå finns kvar, i det att det som står på spel, eller i alla fall det som
jag har satt på spel, gäller primärt rollpersonernas ganska privata issues. Sen har händelserna utvecklats så att hela stationens säkerhet står på spel, men det har kommit som konsekvenser av vad som hänt i spel, till skillnad från ifall jag som spelledare skulle ha presenterat en situation där själva settingen ändras radikalt i början av varje spelmöte, typ.
Vad jag har tänkt när jag har presenterat situationer har varit just att sätta rollpersonernas drivkrafter i fokus, och introducera händelser och personer som antingen ger öppningar för rollpersonernas projekt eller som hotar desamma.
Låt oss se vad vi har.
Håkans rollperson, Virago Duy, har de primära drivkrafterna att fortsätta existera som sig själv, med cyborgkropp och allt, och att hitta en plats i den nya värld han har vaknat upp i.
Nils rollpersons centrala issues är triangelsituationen med frun och insatsmyntaraalen, samt stationens säkerhet.
När jag introducerar situationer så vet jag ju inte hur de kommer att utvecklas, och alltså inte vilka som kommer att utgöra huvudspår i storyn. Ta till exempel Viragos möte med Ynglaabin. Där tänkte jag att blotta mötet mellan dem båda skulle leda till något intressant, eftersom Virago torde intressera sig för vem Ynglaabin var, eftersom den var den första varelse med superteknologi Virago kände till utöver sig själv, och eftersom den, på grund av sitt uppenbart illvilliga uppsåt, skulle uppfattas som ett hot mot stationen och Viragos tillvaro. När situationen väl var i spel så var jag tvungen att spela Ynglaabin efter sina egna drivkrafter, och när den stötte på Virago så tog jag det som självklart att han skulle se om den kunde hacka honom och kanske ta över hans fantastiska kropp. Och det kunde han, och så blev det ett huvudspår i storyn såhär långt! Skojigt, och oplanerat!
Ett annat exempel är scenerna där den arbetsmässiga rivaliteten mellan Ameel Lyyw och insatsmyntaraalen står i fokus. Det är en tråd som jag fortsätter att ha med och spinna situationer utifrån, till exempel att det visar sig att Ameels säkerhetsfolk dissas av insatsstyrkorna på fältet. Det ledde fram till den frostiga scenen mellan de båda myntaraalerna, som var väldigt rolig att spela (sån jävla cockfighting under en yta av civiliserat samtal!) men där de bara gick runt varandra och poserade och spände ut fjädrarna, bildlikt talat. Det blev alltså aldrig någon spelmässig konflikt där som hade dragit konflikten till sin spets och inneburit stora starka konsekvenser. Men det visste vi inte innan. Konflikten låg hela tiden i luften och darrade, som en mexikans standoff i social överföring. Hade någon replik landat annorlunda så hade de sociala puffrorna förmodligen åkt fram, och då hade det spåret blivit centralt, förmodligen, redan där.
Simon said:
Myntaraal Ameel Lyyw genar in framför Ynglaabin med dragen tjänstepistol – den klassiska saraalen, ”dolken” – men Ynglaabin, med Virago Duys nanoförstärkta reflexer, avväpnar honom och knuffar honom rakt in i ett marknadsstånd. Det ser ut som om terroristen ska hinna komma undan genom att fly genom en underhållslucka ut i rymdstationens infrastruktur, men i sista minuten blir han fångad av Ameel Lyyws khelinner och sänkt med alldeles för många bedövningsskott.
Den snabba slagväxlingen mellan Ameel Lyyw och Ynglaabin är träffens första tärningsslag. Fram till dess har allt varit kollaborativ beskrivning, kan man säga. Alltså, jag har sagt vad rollpersonerna uppfattar händer, de säger vad de gör åt saken (håller koll genom övervakningskameror; rusar dit med sina närmaste underhuggare). När Ameel Lyyw har nått Amoors trängsel så ser han Ynglaabin vara på väg rakt mot/förbi honom. Nils deklarerar intentionen att oskadliggöra Ynglaabin (kommer inte ihåg om han ville skjuta ner den eller bara ta fast den at gunpoint) och jag deklarerar att Ynglaabin försöker knuffa honom åt sidan för att kunna fortsätta fly. Vi konstaterar att Ynglaabin kan dra nytta av Viragos secret Superfysik (kroppen räknas som utrustning. Ger +1 i strid, tålighet och fyskiskt krävande saker. Ger +2 i strid mot skjutvapen), tärningarna rullar, och vi konstaterar att Ameel förlorar.
Efter det så hjälps vi åt att reda ut situationen för att kunna ställa upp nästa konflikt på ett bra sätt. Vad vi har är alltså: Ynglaabin försöker fly genom trängseln mot en underhållslucka för att försvinna in i infrastrukturen; Tempeltjänaren som försöker stoppa terroristen och ta med den i sitt eget förvar; Ameel Lyyw som med sina underhuggare försöker gripa terroristen innan Tempeltjänaren gör det. Vi bestämmer att vad Virago gör är att genom sin överblick via kamerorna vara en hjälpsam röst i örat på Ameel och på så sätt hjälpa honom. Vi har alltså en konflikt med tre parter. Alla slår, och den som vinner får som den vill, båda andra förlorar.
Ameel/Virago vann alltså (tror inte det blev någon extended conflict) och khelinnerna kan släpa med den bedövade Ynglaabin mot Khelinnordens bas och en förhörscell.
Inne i matrisen har Virago Duy själv stått och väntat vid kopplingsnoden, men när fönstret öppnas och kopplingen mellan hans kropp och själva matrisen återuppstår, så möts han av en rasande Ynglaabin, som med sina kromglänsande panterklor håller honom borta.
Det här verkar ingen av spelarna ha tänkt på, men jag tyckte det var så självklart att jag inte kunde låta bli att låta det hända. Det var ju så centralt när Håkan designade sin rollperson att han skulle kunna bli nerskjuten och sedan återhämta sig, och inte minst kunna hålla sinnet i styr, så naturligtvis kan Ynglaabin ha sitt sinne i rasande beredskap i väntan på att få en kopplingspunkt till matrisen ska öppnas. Och Virago torde fortfarande inte vara någon match för Ynglaabin i öppen cyberstrid!
Tack och lov kom Håkan ihåg att han hade Secret of Super Reflexes (kan spendera pool för att tvinga motståndaren att använda en passiv färdighet och därmed överge sin aktiva intention). Helt rätt tänkt! Från att konflikten såg ut att vara: Virago vill ta tillbaka sin kropp/Ynglaabin sliter Viragos sinne i mycket små digitala slamsor, så blev den nu istället Virago vill ta tillbaka sin kropp/Ynglaabin försöker stoppa honom i dörrn. Nu förlorade Håkan ändå, men vafan, han klarade sig i alla fall!
Samtidigt har nanobottarna reparerat skadan som kroppen tog av bedövningsstrålarna, och nu utnyttjar Ynglaabin dess cyborgstyrka för att slita sina bojor och kasta sig mot Ameel Lyyw, som är ensam i cellen. Ropande efter assistans skjuter myntaraalen hål efter hål rakt i kroppen på Ynglaabin med sin pistol, medan dennes stryptag på honom får det att svartna för ögonen. Situationen avgörs av att tempeltjänaren och hennes medhjälpare rusar in i cellen och oskadliggör Ynglaabin på nytt.
Okej, i fiktionen har vi nu alltså Ynglaabin som försöker använda kroppens superfysik för att slita sig loss, säkerhetsmyntaraalen som drar sin saraal och skjuter Ynglaabin för att hålla den nere medan han ropar på hjälp, och Virago i matrisen som bankar på Ynglaabins dörr. Om Ynglaabin vinner så kommer den loss och gör illa Ameel/Om Ameel vinner så oskadliggör han Ynglaabin igen (det är inte ett problem att konflikten leder tillbaka till status quo, eftersom situationen kommer vara helt annorlunda och de kommer vara tvungna att göra nya val kring hur de ska gå vidare, tänker jag). Virago försöker distrahera Ynglaabin genom att angripa den i matrisen, så han slår stödslag till Ameel, igen.
Jag har för mig att det här blev extended conflict, och det slutar med ett oavgjort resultat. Eftersom ingen av de inblandade får vinna (Ameel får inte behålla kontrollen över Ynglaabin, och Ynglaabin får inte bli fri) så blir det så att Vita gudinnans tempel kommer och tar med sig kroppen därifrån. Trist för Virago Duys möjligheter att få tillbaka sin kropp!
Senare, i Khelinnordens konferensrum, med panoramafönster ut mot Sektor grön, talas det om vad som hänt och vad som ska göras. Tempeltjänaren ber om ursäkt för intrånget i Khelinnordens bas, och säger att kroppen nu har förts till kryssaren Susano-O. Ameel Lyyw påpekar att det är Ynglaabin, inte Virago Duy, som är terroristen, och att det var Virago som upptäckte Ynglaabins sabotageplaner till att börja med. Virago ger sig tillkänna på skärmar i rummet, och berättar om sin bakgrund, att han var den sista överlevande när stationen övergavs under det Första imperiets sista dagar. Detta väcker stor uppståndelse, och Virago påpekar att digon Leenia Lyyw kan berätta om när hon fann honom i gasjätten.
Allt det här var ren dialog, och det var skoj och koolt. Höga insatser och spända diskussioner, återigen utan någon spelmässig konflikt (har jag för mig).
Insatsmyntaraal Gardir Buloin säger att Leenia just har kommit till stationen, och Ameel, svartsjuk, välter bordet över honom. När Gardir berättar att han och Leenia ska gifta sig slår Ameel honom i ansiktet och bryter hans näsa.
Det här skulle man kunna tro spelades som en konflikt, men icke. Jag tyckte omedelbart det var poänglöst att Gardir skulle hålla på och försvara sig och ha sig. Slagsmål i konferensrummet, liksom, pfft! Koolare att låta Gardir bara bli förvånad och chockad över påhoppet, och låta Ameel stå där med skammen av att ha gjort bort sig.
Senare på kvällen, i de före detta makarna Lyyws gamla lägenhet, konfronterar Ameel och Leenia sin nya situation. Leenia erkänner att hon ljög om våldtäkten och ber Ameel att inte berätta någonting om detta för deras barn. Ameel blir helt vansinnig av att han har riskerat så mycket i processen mot Gardir Buloin baserat på en lögn – dessutom en lögn av den person han älskat och som gjort så mycket för att forma hans grundvärderingar om sanning och humanism. I grälet går han så långt att han tar styptag på henne och trycker upp henne mot en vägg.
Det här har stått på min lista över möjliga situationer sen innan första spelmötet. "Leenia erkänner att hon ljög om våldtäkten och ber Ameel att inte berätta någonting om detta för deras barn". Men aldrig att jag skulle ha väntat mig att Ameels reaktion skulle bli såhär over the top! Skojigt, och lite obehagligt. Eller ganska mycket obehagligt. Ska bli intressant att se vad som händer av detta framöver...
Så, det var lite blandat om mitt spelledartänk och om konfliktresolution i praktiken. Frågor på detta? Kommentarer? Brevbomber?