Nekromanti [Solartesia] Vålnaden och kronan:

[Bunny]

2009 kombinerade jag Solar System med Artesia första gången i en kampanj. Det blev till en krönika på gamla forumet. Efter att ha pusslat och ponderat ett längre tag har jag nu gett mig på det igen. Det har blivit till Vålnaden och kronan, en kampanj som försöker kombinera rennäsans-fantasy med Shakespeariansk tragedi, berättarspel med ett tjockt jävla tradspel. Vi får se hur väl vi lyckas.

Varför Shakespearianskt?
I den här kampanjen kopierar vi skamlöst rakt av från mäster Shakespeare. Namn och relationer må ha skiftat, men vad som sätter igång vår berättelse är identiskt med Shakespeares tragedi Hamlet. Ni förstår, jag ville ha någon form av avspark på kampanjen, och efter att ha gått igenom mitt Story Games-bibliotek så föll mitt val på Svart av kval, vit av lust. Det är ett vampyrspel som startar kring en katalysator, en händelse rollerna i dramat ska få reagera på, och vilken en sedan bygger en relationskarta utifrån. De katalysatorer som är formulerade i boken är tematiskt fel, handlar ju om vampyrer, så jag kom på idén att istället skriva ner utgångspunkterna för Shakespeares tragedier och sedan låta spelarna välja. De valde således Hamlet:

"En brodersmördare tar såväl tron som drottning. En osalig ande vandrar slottets salar."​

Därifrån drog vi ut de första rollerna i dramat. Brodersmördaren heter Miklos, och är nu kung istället för kungen. Drottningen heter Venera, och är nu såväl drottning som änkedrottning. Den osalige anden heter Vaslav, och vandrar slottets salar med hämndbegär i sitt ektoplasmiska bröst. Slottet heter Dara Dess, ligger i pseudoskottland och spelar en central roll även i serien Artesia. Vi tänkte att det var ett bra sätt att lyfta ut allt som berättas där och göra settingen till vår egen. Hursomhaver, ingen av de tre första rollerna är en rollperson.

Rollpersonerna
Iolande heter en ung hovdam som vuxit upp på slottet. Hon älskar drottning Venera, som hon har en hemlig och mycket förbjuden affär med. Av denna orsak fruktar hon kung Vaslav, som uttalat ruggiga hot mot den som går bakom ryggen på honom med hans drottning - om bara hans död hade kunnat innebära slutet på denna oro. Hennes bror heter Mutimir, han har under flera år studerat på universitet i fjärran Palatia och nu återkommit till hovet i rollen som såväl livmedikus som präst. Han vet redan att Miklos dödat sin bror, en sanning han hört från ett döende vittnes läppar. Mutimir är väldigt beskyddande över sin lillasyster Iolande. Vaslav och Miklos har även en yngre bror, sladdbarnet Janovic, som känner innerlig vördnad till sin äldste bror och... lite mer blandade känslor till mittenbrorsan Miklos. Janovic har tillbringat år ute på äventyr med en grupp murder hobos, men återvänder nu vid budet om Vaslavs död. Han är vår berättelses Hamlet.

Iolande spelas av en person som heter Linnéa, Mutimir av Jonas och Janovic av forumets egen Man Mountainman.

Andra roller av betydelse är slottets vaktkapten, Lysia, som har ett vänskapligt leende som aldrig når ögonen och som aldrig någonsin kommer visa att hon egentligen trånar efter kung Miklos. Malik växte upp i slottets kök, och är barndomskamrat till framför allt Iolande. Han har visat sig ha en talang för folkmagi, han har därför kunnat hjälpa Iolande med en förtrollad amulett som låter henne förbli osedd av Vaslav och därtill fått följa med Janovic och äventyra. Samtidigt som Iolande ser Malik som en nära vän så lever Malik för att kunna visa sig värdig hennes kärlek.

Barfing forth Shakespearicalyptica?
Eller: Hur vi tar vara på källmaterialet. Crunchmässigt har rollpersonerna "nycklar" som belönar spelarna med xp när de, så att säga, spelar rollerna så som de är tänkta att spela. Således har vår Hamlet Svartsinthetens nyckel som triggas när han ger sig på veklagan (gärna, men inte nödvändigtvis, monologer med ett kranium) och agerar självdestruktivt. Spöket Vaslav (som är SLP och egentligen inte får xp) har jag givit nyckeln Vandra slottets salar, vilken triggas när han orsakar oförklarliga ljussken, ljud och dylikt, samt när han gör en fullfjädrad dramatisk entré, med rökridåer, speglar och andra "teaterprops". Kung Miklos har Ångerns nyckel som går igång när han deppar, super och tar ut sina känslor på dem omkring sig. Detta är exempel på vad som ska göda vår berättelse med vad vi tycker är intressanta trageditroper.

Vi har redan spelat ett första spelmöte. Nu ska jag bara ge mig tid att skriva ner hur det gick.

 

[Bunny]

Relationskartan:

(med färdighetslandskapet i vänsterkant och konungasläktens vapen i nederkant - en falk på en blå och vit bakgrund, prydd av en kungakrona)

 

[Bunny]

Det är en vacker och klar höstdag i Daradja. Sju dagar har gått sedan kung Vaslav föll mot sin död från Dara Dess mur. Det är också den sjunde och sista dagen av böner till den bortgångne, så att han ska finna vägen till dödsriket. Vaslavs kropp har under denna tid legat exponerat för asfåglarna i en arkaisk form av begravningsceremoni.

Janovic rider an Dara Dess med ett följe av ett tjugotal hårdföra äventyrare (murder hobos). Han blir igenkänd på håll och insläppt på borggården, vilket genast väcker borgens uppmärksamhet. Prinsen bär svart från topp till tå, förutom där familjens vapen, falken, är broderad på hans klädnad. Den unge Malik smiter snabbt iväg in i borgen, de andra stiger av.

I kapellet förbereder Mutimir ceremonin till den döde. En tempelassistent, Sela, berättar nyheten om den yngre broderns hastiga och oväntade återkomst. Mutimir konstaterar att detta kommer att få följder för maktspelet i borgen.

Iolande blir uppsökt på sin kammare av Malik, Janovics följeslagare sedan ett år och barndoms-BFF till Iolande. Han har förändrats sedan sist; stiligare, rakare hållning, kalufsen nu tämjd i en stram backslick. Men inför Iolande faller fasaden och han blir återigen till den spjuveraktige köksgossen. De har mycket skvaller att ta igen med varandra.

Janovics första anhalt i slottet är intressant - det är inte tronrummet och sin levande broder han söker upp, det är kapellet och den döde. Med honom är Erce, en shaman från högländerna som Janovic har en kärleksaffär med. Han samtalar med Mutimir, prästen, som antyder att fallet från muren inte var en olycka. Janovic ber att om han vet något berätta det, men prästen är ännu inte redo att dela med sig av sin hemlighet. Janovic går bort till Vaslavs nu halvätna kadaver och beklagar bittert förlusten av sin storslagne bror.

Från en högt belägen skottglugg betraktar Vaslavs spöke scenen nedanför sig. Han snörper på munnen när han betraktar sin forna kropp, men ett hopp tänds i hans ögon när han ser Janovic i sin sorg.

Iolande kommer i sällskap av Malik till tronrummet. Ett åskmoln tycks vila över kung Miklos där han sitter på sin präktiga tron, och utifrån ett hätskt samtal med medlemmar av hans kungsvakt går det för besökarna att överhöra att han är förbannad på att hans bror låtit honom vänta. Konungen samlar sig nog att hälsa Iolande välkommen, och igenkänner även Malik. Minns att den sistnämnde har en mycket enkel bakgrund, och är därtill bastard, men i Daradja är det sed att hellre se till en individs användbarhet än börd. Malik får därför kyssa sin kungs ring, då han inte längre är tjänare utan prins Janovics följeslagare.

Nu ankommer Janovic till tronrummet, åtföljd av hela sin trupp som radar upp sig bakom honom. När härolden annonserar hans ankomst vänder sig kung Miklos till honom och hälsar honom välkommen hem, Janovic sjunker ner på knä. Konungen ber Janovic att svära honom, Miklos, trohet såsom Dara Dess rättmätige kung. Janovic tvekar - en ed är ingen enkel sak utan edsbrytare straffas med gudarnas förbannelse. Prinsen omformulerar konungens ed, och svär trohet till den rättmätige kungen utan att nämna Miklos vid namn. Skandalen är ett faktum och Miklos kokar av vrede, och efter en giftig svada befaller han Janovic att lämna tronrummet.

Det är dags för konflikt, så låt oss se vad som står på spel. Miklos vill att Janovic utan ett ord ska resa sig upp och gå ut med sitt följe, men Janovic vill göra det på sina egna villkor. De använder båda färdigheten Tala, och har båda ytterligare crunch som de använder till sin fördel:​

Miklos besitter Dara Dess tron, inskriberad med magiska runor vilka skänker honom en befallande aura (+2) när han utfärdar order.	Janovic har sina murder hobos, aka förbandet Falkarna, vars hotfulla yttre och våldsamma lynne ger honom +2 när de bistår honom i politiska påtryckningar.

Miklos: Dara Dess tron Janovic: förbandet Falkarna

Eftersom de båda har 1 i Tala (kompetent) och får en bonus på +2 (vilket innebär två bonustärningar) så vilar utgången helt i ödets händer. Janovic visar sig nu ha ödets gunst.​

Janovic reser sig trotsigt upp, möter sin brors blick och säger att om han och hans följe inte är önskvärda så ska de givetvis lämna rummet, vilket de sedan gör i sin egen takt. En liten seger, kan tyckas, men en tydlig markering inför hovet att konungen inte förmår styra och ställa med sin yngre bror.

Iolande söker upp sin bror Mutimir i kapellet, och bubblar av upphetsning. Hon berättar om vad som just utspelat sig i tronrummet. Mutimir, innehavare av Patriarkens nyckel, tillrättavisar sin syster och säger åt henne att inte hänfalla åt simpelt skvaller. Iolande blir sårad och ett syskongräl är på väg att blossa upp när de plötsligt blir varse att drottning Venera nu också befinner sig i kapellet. Drottningen - lång, vacker, regal och kontrollerad - har en kärleksaffär med Iolande och vill inte se henne åthutad. Därför använder hon ett svepskäl rörande dagens ceremoni för att såväl kritisera som förnedra honom.

Det är dags för den sjunde dagens begravningsceremoni. Vi kan låta blicken svepa över de inblandades anleten och se vad vi kan notera under tiden prästen mässar böner vid konungens lik: Janovic, speglar en illa tillbakahållen sorg; Iolande, speglar en rädsla för den döde hon inte kan skaka av sig; Miklos, otålighet, men blicken stint riktad i marken; Venera, upphöjd kontroll.

Det är nu kväll och Iolande smyger iväg mot drottningens kammare. På vägen blir hon uppskrämd av ljud och ljussken och är övertygad om att det är Vaslavs spöke. Hon viskar om beskydd till sin amulett, som ska dölja henne från hans blick. Därefter tar hon sig till kammaren via en hemlig passage. Efter att ha berättat om sina farhågor kan drottningen lugna henne med att hon som försiktighetsåtgärd redan beskyddat sin kammare mot andar. Säker för tillfället så tillbringar Iolande natten där.

Janovic har supit med Falkarna men drabbats av tungsinne. Nu befinner han sig på murkrönet från vilket kung Vaslav föll mot sin död. Han beklagar att han inte kan tala med den döde en sista gång, och få råd om hur han nu ska agera. Då sveps murkrönet in i sjok av tjock dimma, bloss tänds nedanför honom och Vaslavs spöke höjer sig från där han tidigare föll tills han står bredvid sin bror. Han berättar att han blivit mördad och återvänt för att utmäta sin hämd, och Janovic gråter av vrede, ber honom att namnge sin mördare. Vaslav får honom först att lova att inte handla förilat - hämnd är en rätt bäst serverad kall - och spelar därefter upp mordet för sin bror:

Konungen står där hans spöke nyss stod och bakom honom på muren närmar sig två män, Galbroke och Renart, förrädare ur hans egen kungsvakt, i sold hos hans mördare. Konungen vänder om, ser deras rätta ansikte, befaller dem att kliva tillbaka och inför hans majestät så tvekar de. Miklos själv kommer då ut på muren, säger åt sin bror att nu är det slut på åren av förödmjukelse, rusar fram och vräker honom från muren.​

Visionen är över, dimman sveper bort, och Janovic vet hur mordet på hans broder och konung gick till.

​

 

[Bunny]

Spelmöte 2: #gravskändning #mord #magi #konflikt

Erce, höglandsshamanen, och Janovic har spenderat natten på Janovics kammare i slottet Dara Dess. På morgonen vill Erce veta Janovics planer, och är inte vidare nöjd med svaret - Janovic ämnar hämnas på Miklos och sedan regera i hans ställe, han ser det som sitt öde. Erce misstror borgen, med dess mörka historia och alla dess hemligheter, hon vill att Janovic och sällskapet Falkarna ska ge sig av ut på vägarna igen, och söka sig lyckan "med horisonten som sitt hem". Hon berättar även att det cirkulerar en rovfågel långt uppe i skyn, vid kvällningen flyger den bort norrut men återvänder sedan varje gryning. Någon använder sig av fågeln för att spionera på vad som försiggår på slottet.

Mutimir och Iolande spelar schack när Janovic kommer till Mutimirs kammare för att tala med honom i sällskap med Malik. Janovic ber om att få tala med Mutimir ensam, vilket Iolande har svårt att acceptera. Hon blir till sist beordrad och lämnar rummet eskorterad av Malik. Janovic är här för att samla bevis mot Miklos, och eftersom Mutimir antytt att han vet mer än han gjort gällande så begär nu Janovic att få veta allt. Mutimir berättar att det funnits ett vittne, som dött i hans vård men hunnit berätta sanningen för honom. Janovic vill att han ska vittna mot kung Miklos, det är Mutimir beredd att göra, men han är också orolig för sin egen trygghet.

Iolande går och småpratar tillsammans med Malik på väg genom slottet när en man ur kungsvakten, Renart, tillkallar sig Malik. Han känner till Maliks enkla bakgrund och gör sig lustig över den samtidigt som han ondgör sig över Janovics förband, Falkarna, och kallar dem diverse nedvärderande saker. Efteråt är Malik nedstämd, och missnöjd med bristen på moraliskt stöd Iolande givit honom. Han ursäktar sig och tar sig istället till stallbyggnaden, där Falkarna är inackorderade på övervåningen.

Kung Miklos ber Mutimir att infinna sig i tronsalen. Konungen har fått vetskap om att hans storebror, kung Vaslav, har återvänt som osalig ande. Han vill veta varför och vad Mutimir kan göra åt det, och tar honom åt sidan för att kunna tala uppriktigt - det är upp till de levande att regera, menar han, och han vill att Mutimir ska vidta mått och steg så att spöket förvisas för all framtid från slottet. Mutimir får en penningpung för att ersätta de omkostnader detta kan medföra. Sedan ber kungen om att få vara ifred.

Iolande påträffar drottning Venera där hon vandrar i slottets trädgård. Drottningen tycks olycklig, vilket Iolande beklagar sig över. Drottningen berättar att Iolandes farhågor från innan besannats - deras plågoande, kung Vaslav, har återvänt som osalig. Drottningen är rädd för vad Vaslav planerar att företa sig, och ber om Iolandes hjälp att stjäla kungens kvarlevor från templet - det, menar hon, kan för alltid förhindra att Vaslav, med hjälp av ohelig magi, återkommer i livet. Av lojalitet och kärlek ställer Iolande upp.

Janovic har på håll kunnat bevittna en ömsint stund mellan Iolande och drottningen. När Iolande lämnar drottningen så närmar sig i sin tur Janovic. Det är första gången sedan den senares återkomst som de påträffar varandra och stämningen är laddad - Janovic klandrar drottningen för att ha svikit hans äldste bror, kung Vaslav, som han idoliserar. Han konfronterar henne med att hon hastigt gift sig med kung Miklos. Drottningen förklarar sig med att det för henne handlade om hennes trygghet, att hon inte hyser några starka känslor för Miklos. Varför, undrar Janovic, vill då Miklos gifta sig med en åldrande drottning som inte förmått bära sin tidigare make en arvinge ("en steril nucka")? Prestige kanske, menar drottningen. Legitimitet. Kanske har Miklos hållit av henne. Janovics ton får drottningen att be om att få lämnas ifred.

Mutimir tänker själv åkalla kung Vaslavs ande. Av den anledningen tar han konungens kranium från dennes relikskrin i templet och ger sig av från Dara Dess, upp mot bergen.

I stallhuset råder upprörda känslor. Falkarna anser sig kränkta av kungsvakten, och då främst Renart och hans bror Galbroke. De vill sätta dit dem. Janovic försöker styra upp detta, och vill själv leda ett överfall på bröderna. Han vet att de medverkade i mordet på kung Vaslav. Samtidigt vill han veta vem som skickat rovfågeln som spionerar på slottet. Han skickar Erce och hennes kusin Dragomir för att förfölja fågeln norrut, när den återvänder till sin okände mästare.

Iolande ger sig i kvällningen av till en begravningsplats i närheten av slottet. Hon ämnar stjäla knotorna från en nyligen grävd grav, så att hon kan ersätta dem med benen från kung Vaslav i templet. I skenet från en lykta börjar hon gräva.

I det innersta av en ravin, i en grottmynning vid en bergsjö, ger sig Mutimir på att kalla på den döde kung Vaslavs ande. Efter en magisk rit höjer han konungens kranium och ber honom komma. Fem gånger får han be, sedan sveps grottmynningen in av dimma - en dimma som glider in i kraniet, bildar muskler, senor, ögon, hud. Vaslav reser sig nu framför Mutimir. Mutimir berättar att han vet om mordet. Vaslav får honom då att svära vid hans kranium att hämnas hans död och hjälpa Janovic till tronen. Straffet att bryta eden är att drabbas av en förruttnelseförbannelse.

Mutimir leder själv edens rit med sitt värde 1 i Teologi. Han får även +1 för att han svär vid Vaslavs kranium. Resultatet är en edsnyckel, värde 3, som belönar Mutimir med erfarenhet för att arbeta i edens riktning, men som resulterar i en förbannelse, också värde 3, om han skulle bryta den. Edsnyckeln går naturligtvis inte att göra sig av med lika lätt som andra nycklar.​

Janovics överfall går inte som tänkt. Med fem man hade han planerat att påkomma bröderna ensamma, men nu är de i sällskap av Urôs, kungsvaktens skarpaste klinga, en luttrad veteran. Det ser för ett ögonblick ut som att Urôs ska få till en diplomatisk lösning på konflikten, att Reinart ber om ursäkt till den unge prinsen för att ha kränkt Falkarna, men Janovic låter det inte ske. I ursinne drar han vapen, och hans gömda murder hobos springer fram för att ge honom understöd.

Janovics insats är att han vill dräpa Renart, Urôs, å andra sidan, satsar på att oskadliggöra Janovic själv, slå tillbaka överfallet och sticka ner en av hans följeslagare. Janovic har alltså stöd av sina murder hobos, vilka ger honom +2 vid överfall, men de slåss mot slottets allra finaste slagskämpar, kungsvakten, vilka har +2 när de slåss i numerärt underläge. Därtill möter Janovic, med Drill 2, kungsvaktens finaste klinga, Urôs, med Drill 3. Janovic gör ett tappert försök, men det går inte hans väg denna gång.​

Urôs själv bryr sig inte om att dra vapen, utan drar ner Janovic på marken och håller honom nere. Falkarna ansätter Renart och Galbroke, men dessa är betydligt bättre rustade. Boven Fulrik lyckas rispa Reinarts fagra anlete med en värja, men Renart skyddas av sin bror och lyckas sticka ner krigaren Radegasta innan Falkarna får ge upp och dra sig tillbaka.

Urôs släpper Janovic. Renart svär över sin skada, och säger åt prinsen att denne kommer få ångra sig. Innan Janovic lämnar dem låter han bröderna veta att han känner till vad som skedde på borgmuren, när kung Vaslav mördades. De har också all anledning att akta sig.

På väg tillbaka till Dara Dess ser Mutimir på håll ett lyktsken från gravplatsen. Ovetandes om att det är hans syster låter han saken bero, och rider vidare.

På ett bord i stallbyggnadens övervåning ligger Radegasta och förblöder. Runt henne håller Falkarna och Janovic ett stormigt rådslag. Janovic är beredd att lämna Dara Dess, och får stöd av många av de med klanbakgrund som inte trivs bakom murar. Där finns också de med annan bakgrund - Malik är, likt Janovic själv, född och uppvuxen här (och vill inte lämna sitt kärleksintresse, Iolande), Fulrik vill stanna och ge tillbaka. Till sist är det upp till Janovic att avgöra. Han befaller Falkarna att befästa stallbyggnaden. Han sätter nu hårt mot hårt.

Janovic skapar nu effekten Fortifierat stall. Det går till så att han slår ett slag för sitt värde 1 i Härföra, och spenderar ett pölpoäng för att bevara slaget som en effekt. Resultatet är Fortifierat stall 3, en bra effekt.​

Mutimir återkommer från sin utflykt och påträffar Falkarna i stallet. Han leder dem i bön över den nu döda Radegasta. Janovic vill ha hans hjälp som hans ögon i borgen, vilket Mutimir går med på.

Även Iolande återkommer efter förrättat värv på gravplatsen. Hon ser hur borgens vaktstyrka mobiliserats och i tystnad börjat samlas på borggården. Hon söker sig också mot stallet, efter att hon gömt en säck med knotor innanför borgmurarna. Iolande har en amulett som låter henne gå osedd, den gör att hon kan påkomma sin bror Mutimir och hjälpa honom in i borgen. Mutimir vill veta varför hon har en sådan ägodel och hon säger att den är till hennes beskydd. De grälar och skiljs sedan åt.

Vaktstyrkan kontrolleras av vaktkaptenen Lysia. Hon skapar nu effekten Belägrat stall 2 med hjälp av dem, och inringar Janovic och Falkarna. Med hjälp av en magisk försändelse så skickar Janovic sin falk - ja, han har en sådan - till Erce, som ju befinner sig ute på uppdrag. Med sig har falken ett brev som beskriver förvecklingen, en penningpung och en fullmakt att hyra ett legoförband i hans namn. Fågeln blir siktad när den lyfter, men belägrarna förmår inte skjuta ner den.

Och där lämnar vi Vålnaden och kronan för den här gången.

 

[Bunny]

Spelmöte 3: #destumma #sarkofagenshemlighet #kungvaslavskvarlevor

I de tidiga timmarna av det nionde dygnet sedan kung Vaslav död sitter prins Janovic med Falkarna och trycker i stallets mörker. Inringade av den kompetente Lysia är situationen inte den bästa. Men samtalsämnet glider in på gamla bravader. Speciellt den gången de gav sig in i tårarnas dal i jakt efter vad som skulle vara ett enkelt byte. Istället blev de jagade av ett talrikt brigandband känt enbart som De stumma, Läget var desperat en förtvivlad natt då de blivit inringade vid floden Ruas Sharas strida ström. Vid gryningen väntade ett överfall från alla sidor. Bedriften som följde förtäljs numera i en ballad av vida spridning. Falkarna övergav lägret och gömde sig bland flodens vass. När banditerna utan motstånd tog sig in i lägret förstod de inte att rollerna plötsligt blivit ombytta. Falkarna överföll dem och lyckades kidnappa deras hövding. Med fri lejd och en hövdings lösen kom de därifrån.

Detta är ett exempel på en återhämtningsscen. Janovics spelare har i tidigare konflikter förbrukat sin förnuftpöl, som symboliserar hans inre resurser som ledare. Inte bra, med tanke på vad som komma skall. De poäng han har där kommer han behöva ta till för att kunna vända svåra situationer till sin fördel. Genom ovanstående återblick påminns Janovic om sin förmåga och fattar mod. Priset detta kommer med är att vi nu vet att De stumma är hans svurna fiender...​

Iolande spenderar natten med att rengöra de död mans knotor hon grävt upp och tagit med sig till Dara Dess. Hon märker även ut dem innan hon vid gryningen gömmer flera av dem intill sin egen kropp och tar sig mot kryptan, där hon i hemlighet ämnar byta ut dem mot kung Vaslavs. Hon tar sig osedd genom slottet, något hon har en utpräglad förmåga, plus hjälpen av en magisk amulett, att göra. Vägen till kryptan går via templet, där tempelassistenten Sela arbetar i ensamhet. Aningen överrumplad spelar Iolande förvirrad och orolig över hur situationen i slottet utvecklats. Sela och Iolande inleder en bönestund, men Iolande vill helst att Sela bara ska försvinna ur vägen för henne.

När gryningen kommer ber Janovic om att få tala med Lysia. Han begär om att få träffa Miklos för att förhandla, och Lysia beger sig till sin kung för att lägga fram förslaget.

Ungefär samtidigt påträffar Mutimir kung Miklos i en het diskussion. Kungen själv är upprörd, förbannar sin lillebror över dennes dumdristighet, men har ännu inte bestämt sig för någon handlingsplan. Runt honom står hans kungsvakt. Renart, som nu vet att Janovic vet att han var inblandad i kungamordet, manar Miklos att ta i med hårdhandskarna - visa dådkraft, visa vad han gör med en förrädare. Lämna ingen levande. Mutimir, som svurit en hemlig ed på att kullkasta kung Miklos, ber honom vara resonlig. Det rör sig trots allt om hans egen bror, och de kommer ha omvärldens ögon på sig. Urôs, veteran och framstående svärdsman, ger den linjen sitt stöd. Nu kommer Lysia med ord från Janovic, och Mutimir går i konflikt med Renart över kungens öra:

Mutimir använder sin förmåga i Tala (2) för nå kungen med sitt resonemang. Renart spelar på ett annat register, och använder sig av Bedra 1 för att mana Miklos till brodersmord. Det går dock inte hans väg. Miklos kommer alltså gå på diplomatins linje under mötet.​

De båda bröderna tar sig ensides. Prins Janovic säger sig vara villig att kapitulera, men inte villkorslöst. Han säger till kung Miklos att han vet att två ur hans kungsvakt, Renart och Galbroke, är skyldiga till kungamord (han vet också att Miklos är lika skyldig som de, men det säger han inte...). Janovic vill att de ska avrättas för sitt brott. Miklos använder begäran emot honom, säger att han inte kan fälla dem utan bevis och att han inte tänker stå för några arbiträra dödsdomar. Nej, Vaslavs död var inget annat än en olyckshändelse - han har istället ett eget anbud: Det lilla fästet Har Homa styrs idag av en änka, och som hennes vasallherre är Miklos även hennes förmyndare. Han kan ge Janovic hennes hand och därmed göra honom till baron. Han kan bege sig med Falkarna dit och, så att säga, räta sig in i ledet - starta en dynasti, bli sin brors vasall. Inget dåligt pris för tredje brodern i en brödraskara. Janovic ber om betänketid, men ett ynkligt baroni kommer inte förmå honom att vika från målet i hans hjärta - hämnden och kungakronan.

Iolande tar sig ner till kryptan efter att ha skickat iväg tempelassistenten att finna hennes bror. I skrinet där kung Vaslavs kvarlevor förvaras ser hon omedelbart att något avgörande saknas - Vaslavs kranie (det är i en grotta uppe bland bergen, där Mutimir använt det till att åkalla kungens ande). Hon får i all hast gömma sina medhavda ben i skrinet för att sedan ta sig ur kryptan, eftersom Mutimir närmar sig med Sela i släptåg. Han blir inte glad när han inser att Iolande inte har något viktigt att säga honom, men anar inte den hund som är begraven. Inte ännu.

Goda råd är ovanligt dyra för Janovic. I stallet ligger liket efter Radagasta, som blev nedstucken av Renart. Janovic använder det som svepskäl för att kunna kalla på prästen, Mutimir, för att ta hand om henne. Janovic får Mutimir att återigen bedyra sin lojalitet mot honom, innan han avslöjar något som får betraktas vara i paritet med en statshemlighet. I slottets krypta, det vill säga mer eller mindre under näsan på Mutimir, finns en lönngång som leder ut ur slottet. Janovics (och Miklos och Vaslavs) far, kung Constans (länge sedan död), installerade denna för att vid desperata situationer kunna fly Dara Dess. Nu vill Janovic använda gången för att istället få in allierade i slottet. Mutimir blir ålagd att kontrollera att gången är färdbar, samt nå ut med ord till Erce, shamanen, som går Janovics ärenden utanför slottet.

Janovics spelare köper i och med detta Lönngångens hemlighet. Det är allt som krävs för att gången hela tiden ska ha funnits där, och för Janovic att veta om den. För att följa Janovics direktiv så aktiverar Mutimir också en hemlighet, nämligen sitt nätverk av Kunskapare. Rent regeltekniskt fungerar nätverket likadant som Falkarna gör för Janovic, men har givetvis helt andra syften än ett stridande förband. Snart lämnar en okänd budbärare slottet i hemlighet, sökandes Erce.​

Iolande träffar drottning Venera för att rapportera om kraniets försvinnande, samt hur hennes företag framskrider i övrigt. Drottningen blir mycket upprörd, och manar Iolande till att skynda på. Med en befallande ton får hon hennes älskarinna att lova att få ut alla kvarvarande delar av skelettet från kryptan inom ett dygn.

Lysia kräver att få veta hur lång betänketid Janovic tänkt tillåta sig. Hon meddelar sedan att Janovic har till gryningen kommande dag att komma med sitt svar, annars tänker hon angripa stallet med all kraft.

Mutimir tar sig till kryptan. Kan det verkligen stämma att det finns en lönngång där? Han tar sig till kung Constans sarkofag och finner där den hävarm prinsen förtäljt om och drar. Det tunga locket glider åt sidan och blottlägger ett tomt utrymme och en brant trappa som leder nedåt i mörkret...

... och samtidigt kommer Iolande ner i kryptan, bärandes en säck knotor, och får se Mutimir böjd över sin upptäckt. Med hjälp av sin amulett försöker hon fullfölja det hon är här att utföra och sedan lämna - oupptäckt - men Mutimir förnimmer en närvaro. Han åkallar sin gudinna, Yhera, genom en av hennes många epitet, Luna, vilken hjälper honom synliggöra det som är dolt. När Iolande känner gudinnans närvaro landa på henne skriker hon, stapplar till liksom en skadad, och står sedan fullt synlig inför sin bror. Säcken tappar hon med ett buller framför hans fötter. Denne begär nu svar - vad är hennes ärende här? Han får ur henne att hon ämnade lämna med kung Vaslavs kvarlevor, eftersom hon är övertygad om att de kommer hjälpa den vedervärdige kungen att återkomma i sin köttsliga form. Men vem har sått denna idé i hennes sinne, ja, vem arbetar hon för? Nu vägrar lillasyster att svara. Hon rycker åt sig säcken och löper mot utgången, och lyckas därmed undkomma Mutimir.

Under scenen utspelar sig en serie konflikter. Först använder Iolande sin amulett (som ger +1 till att hålla sig dold) och sin färdighet i Fiffel (1) för att undgå Mutimir, vilken i sin tur använder Teologi 1 för att upptäcka henne. Det går inte Iolandes väg, och hon väljer att förlänga konflikten. Det ger henne en till chans att vinna ödets gunst, men utsätter henne även för risken att ta skada. Mutimir är nu smart och använder sig av en egen persedel, nämligen en helig bok han har med sig från sina studier utomlands. Den ger honom +1 när han åkallar sin guddom, och Yhera gör verkligen skada på Iolande - inte köttslig utan själslig - och Iolande tar två sådana sår (men inget riktigt allvarligt) innan hon ger upp sin avsikt.

Därefter vill Mutimir få Iolande att spilla bönorna. De dividerar först kring insatserna till konflikten, och Iolandes spelare är betydligt mer beredvillig att ge med sig om hon får fortsätta hålla sin uppdragsgivare hemlig och enbart avslöja sitt ärende. Vinner hon sedan konflikten får Mutimir givetvis ingenting veta, men det går återigen inte hennes väg. Hon berättar alltså halva sanningen och sticker sedan iväg.​

Och där lämnar vi dem.