Jag spelade väldigt mycket solospel när jag var yngre. Oftast var det helt spontant - det kunde vara när jag och en polare tog en promenad, på en lunchrast eller liknande (då rörde det sig om friform i sin renaste form). På lågstadiet regerade X-Men, men då hängde vi oftast i grupp när vi lekte att vi var Colossus, Järven eller Magneto och slogs mot varandra under "spelledarens" översyn. Ibland gjorde vi regler till våra spel, och slog tärningar. Desto fler grundegenskaper, desto mer avancerat spel hette det - så dessa blev med tiden lite väl krystade (Visdom, Intelligens och Smarthet efter varandra, utan någon förklaring till vad som skilde dem åt).
Det blev med tiden lite mer sofistikerat, speciellt från min sida för jag var dedikerad till konceptet. Förutom att jag kom på dataspelsaktiga spel - fast på papper - som till slut en stor del av skolan spelade*, var mitt "kungaspel" min största kontribution till solospelandet. Idén var enkel - man ritade en karta och prickade ut städer, skogar, berg och floder på den (jag har alltid varit väldigt fascinerad av kartor), sedan fick spelaren eller spelarna gestalta en eller flera ledare för de riken som existerade där. Vad det var för ett slags rike bestämdes i samråd, och ibland innan kartan var ritad ("vill du spela ett pappersspel** med highlander-tema, man spelar en klanhövding och ens soldater har fetingstora svärd!", "Ja, men min klanhövding ska vara trollkarl, sådetså!"). Settingen var mer eller mindre alltid någon form av fantasy, med den vanliga uppsättningen raser (plus några från brädspelet HeroQuest, likt fimirerna med sina klubbsvansar, och senare även Skaven-liknande raser tagna från WFRP v.1). Spelaren/spelarna fick sedan styra sina kungar och sitt rike genom generationer av krig, utveckling, strid mot mytiska bestar, utforskning av okända kontinenter (som ritades upp efter hand de upptäcktes), plötsliga invasionshot osv. Det kunde bli väldigt detaljistiskt, och ofta använde vi varianter av Vikings fältslagsregler för att avgöra slag (då växte skaran av karaktärer till att även innefatta olika generaler och deras krigiska egenskaper) och regler för hur teknologin utvecklades (riktningen fick spelaren besluta, men vilken takt det gick i var upp till spelledaren). Min variant av Viking-reglerna innefattade även att modernt utrustade soldater, med rustning och svärd, fick en stor fördel ifall de slogs mot soldater med träspjut och liknande. Samtidigt var trollstammar eller andra storvuxna raser fruktade, då de kunde få bonus för storlek och stridsraseri trots att de var få och dåligt rustade. Spelet blev till ett slags gemensamt fantasiutövande som stora delar av min bekantskapskrets höll på med, och som jag och de mest ståndaktiga först slutade med under den senare delen av högstadiet (jag gav det ett sista försök under en helkväll med en vän under gymnasietiden - det var fortfarande riktigt ballt, men då började vi känna oss för gamla, typ). Det är fortfarande ballt att se de kartor av stora kontinenter, ögrupper och enskilda städer vi med iver ritade upp och finputsade, samt att se våra gamla anteckningar och skisser kring regler, kungalinjer, generaler och slag.
<font size="1">* Det startade med att två spelare byggde varsin bas genom att köpa komponenter som murar och kanoner för ett fast pris, och med valuta man började spelet med (dessa ritades av spelledaren på ett papper efter spelarens idéer) - spelets andra stadie var när dessa två baser brakade lös på varandra, då inlevelsen var den bästa ingrediensen för en bra spelupplevelse (spelet var både obalanserat och godtyckligt). Varianter av spelet fanns, då man byggde städer på små öar och köppte flottor som gick i krig med varandra. Spelets utformning varierade kraftigt med vem som ledde det, och ibland var det ohyggligt likt någon slags multiplayer-version av Sim City eller Civilization. Ofta blev det någon slags rit-exercis för spelledaren, som fick gratis inspiration att rita balla baser och liknande.
** Vi hade lite svårt att definiera vad vi spelade; att kalla det "pappersspel" (då man oftast samlades runt ett tomt pappersark och spelade) blev någon slags dålig kompromiss.</font size>