Nekromanti Solospelsklass - Dungeoneer!

[Vitulv]

Jag har kört solospel några gånger i PF och 3.x och tycker att det är väldigt kul. Däremot så är ju spelet i sin natur gjort för en spelgrupp, vilket gör att klasserna inte riktigt är rätt anpassade för en ensam äventyrare. Därför skapar jag den här tråden för att diskutera hur en sådan skulle kunna utformas.

Låt oss kalla klassen "Dungoneer", eftersom det låter häftigt och beskriver vad den ska göra: gå ner i underjorden och slå monster på käften, desarmera fällor och sno skatter.

Vi börjar med lite basgrejor:

Dungeoneer

Role: The Dungeoneer is a solo-adventurer. He does not rely on the aid of others, but masters a wide range of skills, spells and abilities to boost his own performance in battle and spelunking alike.

Alignment: Any

Hit die: d12

Class skills: At character creation, the Dungeoneer may chose any 10 skills that are considered class skills. Each time a Dungeoneer gains a level, another class skill may be added to the list.

Class features: Ja, det här tål att diskuteras. Några saker jag har kommit på är att klassen relativt tidigt behöver få trapfinding (som rogue) och möjligheten att antingen hela sig själv eller kunna dricka potions utan att provocera AOO - helst som en swift action.

Dungeoneer bör få tillgång till spells, men vilka och hur många? Och när ska de börja bli tillgängliga? Spontaneous casting?

Attack bonus and saves: Kanske inte så mycket att diskutera runt. Rätt höga överlag, skulle jag påstå.

 

[God45]

Allt det som du säger plus spells som en sorcerer fast han kan välja spells från både wizard och cleric listorna

 

[Vitulv]

Hur gör vi med rustning? Jag tänker mig att en Dungeoneer inte bär full plate, utan snarare lätta rustningar. Många skills kommer dessutom (troligtvis) vara dexbaserade, så vi kanske kan anta en hyfsat hög dexbonus till AC?

Weapon Profficiency: Jag ser egentligen ingen anledning att begränsa klassen i valet av vapen, så jag skulle säga att en Dungeoneer får välja och vraka fritt.

 

[Xyas]

Nær du skriver solo-spel antar jag att du menar 1 spelledare + 1 spelare, och inte helt ensam...

Spontant tycker jag det låter tufft, och føreslår att nær man levlar upp sin dungoneer kan man vælja att lægga fokus på spells eller på stridskapacitet, så man kan inrikta sig på det man tycker ær tuffast att anvænda.

Skulle man kunna tænka sig dungoneeraren som grundmallen med någon sorts gratis multiclassing till valfri annan class før att gøra den mer varierad?

 

[chrull]

Allt det som du säger plus spells som en sorcerer fast han kan välja spells från både wizard och cleric listorna

Spontenous casting är ett måste. Men han måste lära sig spells via scrolls och får inte välja några själv. Spelledaren bestämmer helt.
Men inga healingspells! Istället en specifik lätt variant av själv healing (lay on hands?) som helar lite och kan användas under strid några gånger om dagen, och efter några levlar får han tillgång till en 1 minut lång ritual som helar honom fullt (men tar inte bort disease/curse/poison/ability drain etc) så att mängden vila begränsas lite.

 

[Vitulv]

Nær du skriver solo-spel antar jag att du menar 1 spelledare + 1 spelare, och inte helt ensam...

Exakt!

Spontant tycker jag det låter tufft, och føreslår att nær man levlar upp sin dungoneer kan man vælja att lægga fokus på spells eller på stridskapacitet, så man kan inrikta sig på det man tycker ær tuffast att anvænda.

Intressant, du har en poäng. Samtidigt känner jag att jag vill att spelaren av en Dungeoneer ska få ta del av hela D&D-känslan, där både magi och melee är viktiga komponenter. Vi behöver inte oroa oss för att den blir för mäktig, eftersom den ändå ska kompensera för fler rollpersoner i ett party. Frågan är hur man designar klassen så att spelaren vill använda både magi och fysisk strid.

Min tanke är att magi används för att buffa/debuffa, hela eller påverka sin omgivning (flyga, teleportera, gå genom väggar) och att en Dungeoneer inte har tillgång till uppenbara skadespells. Att spell-listan utformas efter sådana kriterier. Vad tror du om det?

 

[chrull]

Hur gör vi med rustning? Jag tänker mig att en Dungeoneer inte bär full plate, utan snarare lätta rustningar. Många skills kommer dessutom (troligtvis) vara dexbaserade, så vi kanske kan anta en hyfsat hög dexbonus till AC?

Weapon Profficiency: Jag ser egentligen ingen anledning att begränsa klassen i valet av vapen, så jag skulle säga att en Dungeoneer får välja och vraka fritt.

Börjar med Medium Armor och Light shields. Heavy armor/shields är något man kan välja senare, men då väljer du mellan det och något annat.

 

[chrull]

Nær du skriver solo-spel antar jag att du menar 1 spelledare + 1 spelare, och inte helt ensam...

Exakt!

Spontant tycker jag det låter tufft, och føreslår att nær man levlar upp sin dungoneer kan man vælja att lægga fokus på spells eller på stridskapacitet, så man kan inrikta sig på det man tycker ær tuffast att anvænda.

Intressant, du har en poäng. Samtidigt känner jag att jag vill att spelaren av en Dungeoneer ska få ta del av hela D&D-känslan, där både magi och melee är viktiga komponenter. Vi behöver inte oroa oss för att den blir för mäktig, eftersom den ändå ska kompensera för fler rollpersoner i ett party. Frågan är hur man designar klassen så att spelaren vill använda både magi och fysisk strid.

Min tanke är att magi används för att buffa/debuffa, hela eller påverka sin omgivning (flyga, teleportera, gå genom väggar) och att en Dungeoneer inte har tillgång till uppenbara skadespells. Att spell-listan utformas efter sådana kriterier. Vad tror du om det?

En Dungeoneer kan såklart använda alla scrolls och wands oavsett om spellen finns på listan eller inte.

 

[Vitulv]

Allt det som du säger plus spells som en sorcerer fast han kan välja spells från både wizard och cleric listorna

Spontenous casting är ett måste. Men han måste lära sig spells via scrolls och får inte välja några själv. Spelledaren bestämmer helt.

Intressant. Jag gillar. Men lägger det inte för mycket jobb på spelledaren?

Men inga healingspells! Istället en specifik lätt variant av själv healing (lay on hands?) som helar lite och kan användas under strid några gånger om dagen,

Det köper jag rakt av. Låter fett.

och efter några levlar får han tillgång till en 1 minut lång ritual som helar honom fullt (men tar inte bort disease/curse/poison/ability drain etc) så att mängden vila begränsas lite.

Grymt bra idé. Den gillar vi! Överlag gillar jag verkligen tanken på att en Dungeoneer pysslar med ritualer av olika slag. Det ger bra pacing i spelet och tillför ytterligare en dimension.

 

[anth]

Solospel har vissa likheter med solospelsböcker som Lone wolf/Ensama Vargen - right?

I Ensamma Vargen-böckerna börjar på level 5 just för att man inte ska dö på en gång.
Det kan vara något att tänka på.

 

[God45]

Solospel har vissa likheter med solospelsböcker som Lone wolf/Ensama Vargen - right?

I Ensamma Vargen-böckerna börjar på level 5 just för att man inte ska dö på en gång.
Det kan vara något att tänka på.

Ja, level 5 eller så låter som om det borde ge tillräckligt med hp för att överleva

 

[chrull]

Allt det som du säger plus spells som en sorcerer fast han kan välja spells från både wizard och cleric listorna

Spontenous casting är ett måste. Men han måste lära sig spells via scrolls och får inte välja några själv. Spelledaren bestämmer helt.

Intressant. Jag gillar. Men lägger det inte för mycket jobb på spelledaren?

Nä, du delar inte ut spells, du delar ut random-genererade (eller valda, om en viss spell känns nödvändig att ha tillgänglig senare) scrolls under spelets gång.

Och då får spelaren välja om han ska chansa på att lära sig spellen (och riskera misslyckas och bli av med scrollen) eller om han ska bara kasta den från scrollen.

Men inga healingspells! Istället en specifik lätt variant av själv healing (lay on hands?) som helar lite och kan användas under strid några gånger om dagen,

Det köper jag rakt av. Låter fett.

och efter några levlar får han tillgång till en 1 minut lång ritual som helar honom fullt (men tar inte bort disease/curse/poison/ability drain etc) så att mängden vila begränsas lite.

Grymt bra idé. Den gillar vi! Överlag gillar jag verkligen tanken på att en Dungeoneer pysslar med ritualer av olika slag. Det ger bra pacing i spelet och tillför ytterligare en dimension.

En sak man kan göra är ju att förlänga cast-time på många spells. En dungeoneer kan inte bara bli osynlig genom att ta ett 5'-step tillbaka och kasta spellen, att bli osynlig är minst en hel runda, och något man bör bli innan monstret har sett dig, eller iaf hunnit fram till dig.

Mer ritualer!

 

[Xyas]

Samtidigt känner jag att jag vill att spelaren av en Dungeoneer ska få ta del av hela D&D-känslan, där både magi och melee är viktiga komponenter.

Såklart. Min tanke var nog mest att om att dungeoneeraren (vilken fantasttisk bøjning) blir bra på både och, men att spelaren får visst utrymme att vælja det denne tycker ær tufft. Lite tillyxat så ær 80% av levlandet med dungoneeraren fast progression av attack bonus och saves/buffande spells/skills och de sista 20% kan spelaren vælja inriktning baserat på de andra classerna som finns (2-weapon fighting från ranger, damage spells från wizard, healing från cleric, shapeshift från druid).

Men det kanske førtar poøngen med en specifik do-it-all-class.

 

[chrull]

Solospel har vissa likheter med solospelsböcker som Lone wolf/Ensama Vargen - right?

I Ensamma Vargen-böckerna börjar på level 5 just för att man inte ska dö på en gång.
Det kan vara något att tänka på.

Ja, level 5 eller så låter som om det borde ge tillräckligt med hp för att överleva

Jag tycker snarare klassen ska begränsas till mellan 1-10 ungefär.

 

[chrull]

Samtidigt känner jag att jag vill att spelaren av en Dungeoneer ska få ta del av hela D&D-känslan, där både magi och melee är viktiga komponenter.

Såklart. Min tanke var nog mest att om att dungeoneeraren (vilken fantasttisk bøjning) blir bra på både och, men att spelaren får visst utrymme att vælja det denne tycker ær tufft. Lite tillyxat så ær 80% av levlandet med dungoneeraren fast progression av attack bonus och saves/buffande spells/skills och de sista 20% kan spelaren vælja inriktning baserat på de andra classerna som finns (2-weapon fighting från ranger, damage spells från wizard, healing från cleric, shapeshift från druid).

Men det kanske førtar poøngen med en specifik do-it-all-class.

Jag gillar tanken på att man vid ca level 4-6 väljer något som avgör inriktningen lite. Välj mellan heavy armor (fighter), TWF(Ranger), mer magi (wizard) etc.

 

[Laowai]

Jag hade gjort klassen som en kombination av sorcerer och rogue. D6 hit die, saves som rogue, skills som bard, rogue bab.

Sen hade jag gett den en egen spell list som skulle vara hårt fokuserad på utility spells, illusioner, och lite helning. Typ invisibility, cure light wounds, conjure shadows (den där som låter en använda skuggor i sina conjuration magier).

Sen hade den varit rätt mycket byggd för att hellre ta sig runt och överlista fienderna än att vara hård nog att slå dem på käften ensam.

Det skulle nog på så sätt gå att få en soloklass som kan överlista de flesta dungeons själv, men utan att den för den skull är så lolawesome att det är den enda klassen som någon spelar.

 

[Vitulv]

Jag hade gjort klassen som en kombination av sorcerer och rogue. D6 hit die, saves som rogue, skills som bard, rogue bab.

Sen hade jag gett den en egen spell list som skulle vara hårt fokuserad på utility spells, illusioner, och lite helning. Typ invisibility, cure light wounds, conjure shadows (den där som låter en använda skuggor i sina conjuration magier).

Sen hade den varit rätt mycket byggd för att hellre ta sig runt och överlista fienderna än att vara hård nog att slå dem på käften ensam.

Det skulle nog på så sätt gå att få en soloklass som kan överlista de flesta dungeons själv, men utan att den för den skull är så lolawesome att det är den enda klassen som någon spelar.

Jag tycker om det mesta du skriver, men vad skulle syftet med d6 hit die vara? För en ensam rollperson låter det väääldigt lite.

 

[Laowai]

Jag hade gjort klassen som en kombination av sorcerer och rogue. D6 hit die, saves som rogue, skills som bard, rogue bab.

Sen hade jag gett den en egen spell list som skulle vara hårt fokuserad på utility spells, illusioner, och lite helning. Typ invisibility, cure light wounds, conjure shadows (den där som låter en använda skuggor i sina conjuration magier).

Sen hade den varit rätt mycket byggd för att hellre ta sig runt och överlista fienderna än att vara hård nog att slå dem på käften ensam.

Det skulle nog på så sätt gå att få en soloklass som kan överlista de flesta dungeons själv, men utan att den för den skull är så lolawesome att det är den enda klassen som någon spelar.

Jag tycker om det mesta du skriver, men vad skulle syftet med d6 hit die vara? För en ensam rollperson låter det väääldigt lite.

Tänkte väl mest att det skulle vara för att uppmuntra att spelaren tänker "Hm, fast jag kanske inte ska kuta in och slåss där ändå". Fast är man ensam lär d8/d10 vara nog så lite. Man är ju ensam om att ta precis alla smällar.

Jag tror att det är någon fånig prenerf mekanism jag har i hjärnan. Typ att jag känner att om man ska kunna vara bra på allt är man bäst i inget, och d12 är ju ledigt bäst

 

[Vitulv]

Jag hade gjort klassen som en kombination av sorcerer och rogue. D6 hit die, saves som rogue, skills som bard, rogue bab.

Sen hade jag gett den en egen spell list som skulle vara hårt fokuserad på utility spells, illusioner, och lite helning. Typ invisibility, cure light wounds, conjure shadows (den där som låter en använda skuggor i sina conjuration magier).

Sen hade den varit rätt mycket byggd för att hellre ta sig runt och överlista fienderna än att vara hård nog att slå dem på käften ensam.

Det skulle nog på så sätt gå att få en soloklass som kan överlista de flesta dungeons själv, men utan att den för den skull är så lolawesome att det är den enda klassen som någon spelar.

Jag tycker om det mesta du skriver, men vad skulle syftet med d6 hit die vara? För en ensam rollperson låter det väääldigt lite.

Tänkte väl mest att det skulle vara för att uppmuntra att spelaren tänker "Hm, fast jag kanske inte ska kuta in och slåss där ändå". Fast är man ensam lär d8/d10 vara nog så lite. Man är ju ensam om att ta precis alla smällar.

Jag tror att det är någon fånig prenerf mekanism jag har i hjärnan. Typ att jag känner att om man ska kunna vara bra på allt är man bäst i inget, och d12 är ju ledigt bäst

Om du är helt ensam så är 12 hitpoints rätt lite. Du kan med lite otur bli one-shottad av en vanlig orc, även om den inte crittar

Melee falchion +5 (2d4+4/18–20)

 

[Laowai]

Haha, jo du har väl en poäng i guess. Men imo så är risken att bli dödad på en smäll av en elak orch på level ett något man helt enkelt får leva med om man ska äventyra