Som spelledare hjälpa spelare leva sig in

[RasmusL]

Gammalt tema, gammal fråga! Hur gör ni som spelledare för att vägleda spelare in i inlevelse?

Tänk tradspel, skrivna äventyr, fördefinierad spelvärld, osv.

Vad jag gör just nu, några exempel:

- innan vi börjar spela recappar vi inte bara vad som hänt utan också vilka rollisarna är, hur de ser ut. Varje gång.

- vi börjar spela via en liten öppningsritual/portal där vi spelar ett musikstycke och läser en rad i var av en text om/från spelet. Samma varje gång.

- under spelet ber jag spelarna att spela ut dialog mellan rollisarna även när de planerar vad de ska göra.

- i situationer med tidspress (strid etc) i spel pushar jag spelarna med stress, hetsar dem att handla utan att tänka efter så mycket.


Vad har ni för knep för att få spelare att känna att de är "där"?

 

[krank]

Inledningsritual: Alla blundar, uppmanas föreställa sig sin rollperson, inklusive omgivning – känn hur det luktar, hör hur det låter och så vidare. Därefter svarar de på en fråga utifrån rollpersonens perspektiv. Inte en som är relevant för äventyret, utan mer "men vad tycker du egentligen om komediserien Vänner?"

 

[afUttermark]

Förr brukade vi ta en öl i Måns surfbar och röka en cigg. Sen gick vi in i ”lokalen” pratade lite löst om politik, skvallra lite om jobb och sånt. Sen plockade jag fram äventyret och kortleken med slp och så har vi en liten genomgång vad som hände senast och sen körde vi.

 

[krank]

Här är en grej som uppstod nån gång under gymnasiet hos oss: Spel mellan spel.

Man tar helt enkelt och pratar strunt antingen om eller som sina rollpersoner mellan spelmötena. På så vis odlas en lite "djupare" bild av rollpersonerna som man sedan tar med sig in i spelandet. Det handlar nästan aldrig om sånt som berör äventyret, utan även här är det "men okej, vilket metalband skulle den här rollpersonen föredra?" – "Nä, jag tror inte han skulle gilla metal alls. Han känns mer som liksom arenarock, pudelfrillor och axelvaddar…"

"OK, nu har vi pratat om vad vi tyckte om The Matrix som vi just sett på bio. Men vad skulle våra rollpersoner tycka?"

På så vis utforskas rollpersonernas smak, känsloliv, ideologi, filosofi, estetik och annat. Jag upplevde helt klart att det gav en hel del inlevelse sen kring bordet.

 

[Sinisa_]

Jag brukar köra en recap samtidigt som jag spelar samma musik. När jag körde mitt underbara, ockulta deckar-skräck-äventyr på ett retrofuturistiskt Mars, burkade vi köra en kort recap och sen spela ut en första scen i ett par minuter, och så avbröt jag vid en cliffhanger -- "Wait! We need to talk to Angelas parents again. They lied to us!" -- eller vid en cool replik -- "I'm tired of you nursing that drink to death. Sweep it and let's go." -- så kom signaturmusiken, som var en sådär noirig trumpet, nästan som Dragnet eller nåt. Det var sååå himla fett faktiskt.

Poängen var väl att vi la upp det lite som ett nytt avsnitt i en snutserie. Jag tror till och med att jag bara halvt ironiskt läste upp rollpersonernas namn, "played by" och så spelarnas namn.

Alltså vi körde på engelska för de var amrikanare, inte för att, jag vet inte. Något annat.

 

[RasmusL]

Finns det mer trix under pågående spel? Öppningsriter är ju bra, men gör ni något mitt i spelmötet med det här syftet?

 

[aknaton]

Jag gillar ritualer. Jag har tänkt använda att jag som spelledare säger "Ridå" när jag tycker att en scenen haft sin gång och börjar tappa styrfart. Har tänkt hitta på fler sådana saker som ritualiserar spelandet. Men är inte färdigtänkt.

 

[anth]

Jag tycker trådens öppningsinlägg är bra.
Det handlar om att spelarna ska komma "in character" innan man börjar spela.

Under själva spelet är det mest att hindra att spelarna hamnar "out of character", d.v.s. plocka bort allt som kan störas:
- stäng av telefoner och andra saker som kan störa.
- ha förbestämda pauser/matpauser så spelet inte avbryts av att folk springer runt i onödan.
- försök undvika avbrott som regeldiskussioner. Om man är osäker på en regel är det bättre att fatta ett snabbt beslut än ett regelriktigt beslut: spelledaren bestämmer vad som händer, sedan kollar man upp den riktiga regeln efter spelsessionen.
- få folk vid bordet att tala "in character" och undvika metasnack vid bordet.

Man kan även tänka sig att ha något belöningssystem, t.ex. att de som sköter sig och är "in character" hela spelmötet får +10 % xp bonus eller liknande.
Jag är inte förtjust i bestraffningar, men i vissa fall kan det krävas om en spelare gång på gång kör "out of character" - men jag brukar låta straffen vara relevanta för situationen:
Ex 1: en spelare kan inte bestämma sig och behöver en minut att bestämma vilken action rollpersonen ska använda: rollpersonen står förvirrad denna runda och får inte göra någonting.
Ex 2: en spelare använder meta under spel, som att använda eld mot ett regenererande troll, när hens rollperson inte borde veta att man ska använda eld: rollpersonen får ingen xp denna strid.
Ex 3: en spelare är "out of character", t.ex. pratar om andra saker - bestäm att rollpersonen beter sig extremt olämpligt, t.ex. börjar peta tänderna och spotta på golvet under audiens med kungen.

Det är viktigt att informera spelarna innan spelmötet vilka regler man tänker använda.
Tänker man t.ex. använda bestraffningar mot spelare som inte sköter sig ska detta meddelas innan mötet och inte hittas på mitt under mötet.

 

[Swedish Chef]

Jag tycker också att om man hamnar i en situation där det är mycket out of character snack så kan det vara ett rimligt läge att säga till att vi tar en paus. Efter pausen brukar jag ofta starta om med att sätta en ny scen, för att få upp spelarna på banan igen.

 

[Gerkub]

Jag har aldrig varit med om någon ritual att komma in i inlevelse (under tre år av regelbundet rollspelande). Det brukar hända av sig själv under spel, ibland snabbt, ibland lite långsammare. Jag undrar om jag skulle ha svårare att få inlevelse om jag kände press på mig att vara i inlevelse? Jag tror det händer när jag är avslappnad och känner att jag kan lita på mina medspelare. Så det skulle en spelledare behöva göra, hjälpa till så alla i gruppen känner sig trygga. Men det tycker jag alla i gruppen också har ett ansvar för.

Edit: jag vill vara tydlig med att jag är inte emot ritualer, det kanske kan hjälpa till att få folk att slappna av och komma i stämning? Kanske får testa nån gång.

 

[Lemur]

Har inte heller någon ritual men brukar skräddarsy en lista med musik som passar äventyret. När den sätts på tycker jag vi brukar hitta stämningen. Jag brukar nog också beskriva situationen ganska målande, som vi kommer in i.

 

[Zire]

Sätt en enkel signatursituation för en eller flera av rollpersonerna där de kan "ta det lugnt" och vara sig själva. Och då är det lugnt i själva rollprestationen som avses.

Det kanske är marknaden för tjuven, där det finns gott om vänner, presumtiva offer, vakterna är klåpare etc.

Tanken är inte att det är något som sätter rollpersonen på spel, kanske inga tärningsslag alls, utan bara en situation där rollpersonen passar in väldigt väl.

Ett annat knep är att zooma ut från gruppen beskriva vilka de är i sammanhanget så att de påminns om att de inte är nördar i en soffa, utan ett gäng coola äventyrare. Beskriv hur de ser ut och vad de gör, och zooma sedan tillbaka in i deras huvuden.

"Så en enorm smed, med en hammare som få skulle drömma om att lyckas lyfta, en alvisk kvinna som trots de mängder starkvin hon hävt i sig rör sig lika stadigt och skarpögt som innan, och en halvling som med oöverträffat självförtroende och nöjd blick möter var och en de passerar på vägen, vandrar bort från värdshuset. Gavrella, du är först in i kvarnen, du har inga problem att se i mörkret och bakom en stor säck uppfattar du tydligt någon som gömmer sig. Vad gör ni?"

 

[Anders]

Kanske inte riktigt är svar på din fråga men - jag tycker det är bra om delar av spelet inte är "äventyrsaktigt". Att det då och då finns stunder i spelet då rollpersonerna är i sin vardag. Smiter in på grannens fest som de egentligen inte är bjudna på, tjafsar med sina syskon, råkar ut för något oväntat på den lokala puben etc och, framförallt, umgås med varandra. Den där vardagen gör att man lär känna både den egna rollpersonen och de övriga. Det ger så mycket mer känsla för både den egna rollpersonen och de andra i gänget, vilket man har igen i det övriga spelet.

Här är en grej som uppstod nån gång under gymnasiet hos oss: Spel mellan spel.

Man tar helt enkelt och pratar strunt antingen om eller som sina rollpersoner mellan spelmötena.

Bra idé! Borde man absolut göra mer, är väl tyvärr tiden som saknas.

Man kan även tänka sig att ha något belöningssystem, t.ex. att de som sköter sig och är "in character" hela spelmötet får +10 % xp bonus eller liknande.
Jag är inte förtjust i bestraffningar, men i vissa fall kan det krävas om en spelare gång på gång kör "out of character" - men jag brukar låta straffen vara relevanta för situationen:

Har inga bra erfarenheter av den sortens system, brukar bara göra att folk blir förbannade. Varför ska en person (spelledaren) ha makten att avgöra om de andra spelat bra eller inte? Det är position jag inte vill att någon (inklusive jag själv) ska få. Jag har vid ett antal tillfällen presenterat ett motförslag till detta, nämligen att spelarna efter spelmötet får avgöra hur bra spelledaren skött sig - och att den saken avgör hur mäktiga spelledarpersoner som spelledaren får använda vid nästa spelmöte. Så länge ingen spelledare nappar på detta kommer jag på motsvarande sätt inte att låta dem via XP betygsätta mina insatser som spelare.
Ett gammalt hederligt snack med folk som inte sköter sig under spelmötena brukar vara bättre. Även om det naturligtvis är enklare sagt än gjort, jag vet så väl ...

Ett bättre sätt att belöna/bestraffa (även om jag aldrig egentligen tänker på det så) är att den som lever sig in i spelet och engagerar sig får mer respons från spelledaren. Jag tycker det faller sig ganska naturligt att man som spelledare hellre lägger krutet på de som verkligen är inne i spelet och vill bidra till det. Att man oftare bygger stories kring deras rollpersoner o.s.v. Och då känner de förhoppningsvis sig uppmuntrade att fortsätta. Men som sagt, det är nästan aldrig som jag aktivt bestämmer mig för att "nu ska jag lägga fokus på den här rollpersonen och strunta i den här" utan det blir en ganska naturlig följd, och jag tror den leder spelet i en bra riktning. På samma sätt som att den respons som spelarna ger på spelledarens olika platser/personer/intriger blir ett omedvetet sätt att styra spelledaren mot det som spelarna intresserar sig för.

 

[krank]

Bra idé! Borde man absolut göra mer, är väl tyvärr tiden som saknas.

Nu var det ett par år sedan jag aktivt spelade rollspel och ännu fler sedan jag hade en grupp som använde detta knep men… jag tänker att det är en sån grej man bör kunna göra ganska mycket digitalt. Ha en Discordkanal eller bara en SMS-kedja. Man går på bio, tänker "hm, vad skulle min rollperson tycka om den här filmen? Jag skickar mina funderingar så får vi se vad de andras rollpersoner skulle tycka" typ. Den typ av grej man kan göra på mobilen medan man ändå doomscrollar sociala medier liksom.

Om jag skulle börja spela ordentligt igen är nog det en sån grej jag skulle försöka få till, framför allt om alla spelarna kan tänka sig att kolla chatten då och då.

 

[Anders]

Ha en Discordkanal eller bara en SMS-kedja.

Det jag tänker kan vara nackdelen med SMS är man där står som "sig själv". Hade ju varit bra med ett forum där man har rollpersonens namn och som är "avskiljt" från den riktiga världen. För inlevelsens skull och för att undvika dumma missförstånd ... Discordkanal har jag ingen koll på. Kan Whatsapp fungera? Är usel på modern teknik.

En fråga, när din grupp testat detta, vilken roll har då spelledaren fått? Får spelledaren langa in möjliga kommentarer från diverse spelledarpersoner? Eller kastar spelledaren in frågor och input till de andra utan att vara "in character"?

 

[krank]

Det jag tänker kan vara nackdelen med SMS är man där står som "sig själv". Hade ju varit bra med ett forum där man har rollpersonens namn och som är "avskiljt" från den riktiga världen. För inlevelsens skull och för att undvika dumma missförstånd ... Discordkanal har jag ingen koll på. Kan Whatsapp fungera? Är usel på modern teknik.

I Discord kan man stå som vad man vill.

En fråga, när din grupp testat detta, vilken roll har då spelledaren fått? Får spelledaren langa in möjliga kommentarer från diverse spelledarpersoner? Eller kastar spelledaren in frågor och input till de andra utan att vara "in character"?

Generellt är det ju ganska informellt. Det glider sömlöst mellan samtal-mellan-rollpersoner, samtal-mellan-rp-och-slp, och metasamtal-mellan-spelare. Spelledaren gör det som funkar vid tillfället, det som känns rätt och passande.

Ibland diskuterade vi SLP:ers musiksmak. "Men han George, borde inte han vara typ ett metalhead? Kanske mer klassisk raggar-rock?" Det behövde inte vara just rollpersonerna, och det var inte bara personen som "ägde" personen vi pratade om som fick komma med inspel, förslag, tankar. Mer som ett allmänt, löst spånande.

 

[Anarchclown]

Inledningsritual: Alla blundar, uppmanas föreställa sig sin rollperson, inklusive omgivning – känn hur det luktar, hör hur det låter och så vidare. Därefter svarar de på en fråga utifrån rollpersonens perspektiv. Inte en som är relevant för äventyret, utan mer "men vad tycker du egentligen om komediserien Vänner?"

Tre av mina spelare lider av afantasi. Annars låter det som en bra början. Att lugna ner sig, blunda och ta ett andetag är i allmänhet alltid en bra början på det mesta där man behöver fokusera.

 

[Organ]

Finns det mer trix under pågående spel? Öppningsriter är ju bra, men gör ni något mitt i spelmötet med det här syftet?

Jag använder ofta filmliknelser. Jag kan avsluta en scen med ett "Och här klipper vi" eller till och med "Kameran går nu över doktorn och jägmästaren. De sitter vid ett kafébord med utsikt över torget och har precis fått in varsin kopp och en bakelse." Jag brukar även använda det som ett knep för att förmedla info eller till och med metakunskap. "Doktorn och jägmästaren tar varandra i hand och går sedan åt varsit håll. Kameran panorerar ut och visar en att en man har suttit vid ett annat bord bakom dem med en tidning framför ansiktet. Det är tydligt att han bara låtsats läsa och har hört allt som sagts vid grannbordet."