kalla kriget slutade inte med ett fredsfördrag, utan genom att sovjetimperiet föll ihop av sig själv, som ett korthus när folk i östblocket insåg att det inte skulle komma några ryska tanks längre om de gick ut på gatorna och demonstrerade mot sina respektive regimer.
Och ändå slutade nästan samtliga stater antingen som rena skendemokratier, människovidriga oligarkier, eller fortsatte i ren diktatur, -plus- förföll i en fattigdom värre än det varit sedan Stalin. Man kan nog argumentera för att allt det där var det Hemska Sovjetimperiets fel, sure, men jag skulle snarare påstå att din slutsats är vinklad och förenklad in absurdum. Sovjets fall var en betydligt mer komplicerad process än att folk plötsligt insåg att deras onda förtryckarregim hade fallit, och gick man ur huse för att trånande kasta blickar mot Kaufhaus des Westens. Hade så varit fallet, skulle Turkmenistan liksom aldrig slutat med Niyazov vid spakarna. Sovjet föll minst lika mycket på grund av inre ekonomiska processer, etniska motsättningar, regionala motsättningar, korruption, och politiska intriger mellan makthavarna, som på grund av massornas eventuella frihetslängtan. Av ryska demonstrationer idag att döma är det rimligt att göra antagandet att somliga tillochmed längtar -tillbaka- till Sovjetunionen, så jag undrar om allmänheten hade det så himla miserabelt. Jag undrar om Sovjet verkligen var 'ett imperium enbart baserat på vapenmakt'. Liksom...nog fanns där en sammanhållande ideologi och en nationalism också, till exempel? Ett bättre exempel på ett helt vapenmakt-baserat imperium vore då tex det brittiska, men tillochmed det utvecklade ju på senare år nån sorts krystad och creepy ideologisk fernissa i form av 'the white man's burden'.
Således; förhållandet befolkning-statsmakt vid Sovjets fall bestod knappast enbart av att statsmakten tryckte ned en frihetslängtande befolkning med militära medel.
- Ymir, som borde läsa in sig på Sovjet