Mannen i skogen
Präst
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 1,301
Om man tittar på en genomsnittlig actionfilm så vet man att hjälten kommer överleva. Oavsett vad som händer så kommer han att ta sig genom det, inte nödvändigtvis helskinnad, men han kommer ta sig genom det. För det är så actionfilmer funkar.
Det gör att i varje scen i filmen så kan man tänka ”Undrar hur han ska ta sig genom det här?” snarare än ”Undrar om han kommer överleva det här?”.
Det kan göra filmen lite intressant på ett metaplan – ”undrar hur manusförfattaren löst det här” – men det förtar ju en hel del av spänningen. Man sitter inte som på nålar och undrar om hjälten kommer överleva.
Detta problem har jag börjat uppleva när jag spelar rollspel i den nuvarande kampanjen.
Jag vet att vår spelledare är så proffsig att han inte kommer låta en TPK äga rum av misstag. Jag vet också att spelledaren vet att vi planerar våra handlingar efter vår bästa förmåga, och alltså inte har skäl att straffas för lathet eller dumhet. Jag vet också att spelledaren vet att en av spelarna skulle bli rätt så förkrossad om hennes rollfigur dog, och att spelledaren bryr sig mycket om den spelaren.
Allt sammantaget gör att jag kallt räknar med att våra rollfigurer inte bara kan utan också kommer ta sig genom alla svåra situationer de råkar ut för. Är vi inträngda mellan två oövervinnerliga stridande fronter så tänker jag inte ”Hjälp, vi kommer dö!” utan ”Okej, undrar vad SL tänker lägga ut för lösning åt oss.” Detta är alltså när rollfigurerna uttömt alla sina egna resurser och är beroende av hjälp utifrån.
Jag har nämnt detta för spelledaren, men vi har inte fördjupat oss i det. Vi får nog tillfälle att prata igenom det ordentligt, om det blir ett stort problem.
Det jag undrar är om någon annan känner igen sig, om detta förekommit i fler sammanhang, och vad som hände då.
I en grupp jag själv spelledde började spelarna resonera i liknande banor. Jag tyckte det var ett problem att spänningen förtogs genom att de räknade med att deras rollfigurer inte kunde dö.
Sanningen var att deras rollfigurer var mer eller mindre odödliga, av narrativa skäl, för att jag inte ville ha ihjäl rollfigurer, utom i episka slutstrider (utom i ett fall, där spelaren var direkt klantig. Man tankar inte med en rogue. Särskilt inte flera gånger i rad.). Men det ville jag inte att spelarna skulle veta. Därför försökte jag övertyga dem om att varje äventyr var en livshotande situation för deras rollfigurer. Jag vet inte hur väl jag lyckades.
Det gör att i varje scen i filmen så kan man tänka ”Undrar hur han ska ta sig genom det här?” snarare än ”Undrar om han kommer överleva det här?”.
Det kan göra filmen lite intressant på ett metaplan – ”undrar hur manusförfattaren löst det här” – men det förtar ju en hel del av spänningen. Man sitter inte som på nålar och undrar om hjälten kommer överleva.
Detta problem har jag börjat uppleva när jag spelar rollspel i den nuvarande kampanjen.
Jag vet att vår spelledare är så proffsig att han inte kommer låta en TPK äga rum av misstag. Jag vet också att spelledaren vet att vi planerar våra handlingar efter vår bästa förmåga, och alltså inte har skäl att straffas för lathet eller dumhet. Jag vet också att spelledaren vet att en av spelarna skulle bli rätt så förkrossad om hennes rollfigur dog, och att spelledaren bryr sig mycket om den spelaren.
Allt sammantaget gör att jag kallt räknar med att våra rollfigurer inte bara kan utan också kommer ta sig genom alla svåra situationer de råkar ut för. Är vi inträngda mellan två oövervinnerliga stridande fronter så tänker jag inte ”Hjälp, vi kommer dö!” utan ”Okej, undrar vad SL tänker lägga ut för lösning åt oss.” Detta är alltså när rollfigurerna uttömt alla sina egna resurser och är beroende av hjälp utifrån.
Jag har nämnt detta för spelledaren, men vi har inte fördjupat oss i det. Vi får nog tillfälle att prata igenom det ordentligt, om det blir ett stort problem.
Det jag undrar är om någon annan känner igen sig, om detta förekommit i fler sammanhang, och vad som hände då.
I en grupp jag själv spelledde började spelarna resonera i liknande banor. Jag tyckte det var ett problem att spänningen förtogs genom att de räknade med att deras rollfigurer inte kunde dö.
Sanningen var att deras rollfigurer var mer eller mindre odödliga, av narrativa skäl, för att jag inte ville ha ihjäl rollfigurer, utom i episka slutstrider (utom i ett fall, där spelaren var direkt klantig. Man tankar inte med en rogue. Särskilt inte flera gånger i rad.). Men det ville jag inte att spelarna skulle veta. Därför försökte jag övertyga dem om att varje äventyr var en livshotande situation för deras rollfigurer. Jag vet inte hur väl jag lyckades.