Måns;n191887 said:
Ex. Var trådar av typen "hur ska jag tvinga spelarna att göra som jag vill utan att de märker något?" oerhört vanliga, och det gick så långt att alla spelare till slut visste att SL lurade dem, men det sades aldrig. Det var en oskriven regel att man skulle "följa äventyret".
Jag uppfattade stämningen på den tiden att det var viktigare att spela enligt dessa outtalade konventioner än spelet som det var skrivet.
Det här ville Forge, åtminstone dess svenska gren, göra upp med. Det skulle vara tydligt vad spelet handlade om, vad som förväntades av de inblandade, hur systemet som helhet fungerade, och det är den här biten som jag menar har blivit mainstream nu.
Jag har alldeles för dålig koll på amerikanska spel för att säga något alls om utvecklingen där.
Visst, det kan jag köpa till största delen - hela grejen med spel som erbjuder en mer snäv spelstil, och inte sällan i kombination med en mer tydlig nisch (inte en generell värld, utan en strukturerad miljö som kanske är föga mer än ett scenario i jämförelse) är på många sätt "nytt". Men inte helt, tycker jag - inte någonting unikt.
Sen ska jag villigt säga att jag inte följt den utvecklingen särskilt noga, dels för att the Forge uppkom precis i slutet av den period jag inte spelade aktivt och dels för att den sortens spel aldrig har attraherat mig särskilt mycket ändå.
Men jag ser, återigen, det som en mer "lokal" utlöpare av en längre diskussion - och förebådad av andra spel. Mer en del av en större strömning.
Om mitt minne inte lurar mig helt, så tror jag att det diskuterades sådana frågor på Äventyrsspels spelkonvent, i slutet på 80-talet. Jag har iaf någon slags vagt minnesfragment av någon slags panel eller liknande, där bla Michael Petersén pratade om just definitionen av "spelstil", utifrån att Mutant och Drakar och Demoner gjorde lite olika antaganden. (Det skilde sig lite i äventyr, där väl redan tidiga Mutant på vissa sätt var mindre rälsade än det genomsnittliga DoD-äventyret. Jag minns det, för att jag tror det satte lite fart på en del egna tankar vid den tiden...)
Diskussionen fanns, någonstans där. Bör man spela si eller så? (Även om den, iaf i början, också medförde en viss elitism och ålderism - äldre rollspelare och sådana som gärna spelade spel på utrikiska språk, deklarerade mer än gärna att det var de yngre som gjorde fel och Äventyrsspel hade ju sabbat allt som rollspelen stod för...)
Och "svaren" kom iaf gradvis, de också. Jag ser flera förelöpare som, om än i mindre grad, började tala om spelstil - och försöka skapa mekaniker för att stödja dem (som vi talade om tidigare). Så långt tillbaka som 1991 kom ju den första versionen av Vampire: the Masquerade ut - och gav mer tydliga "anvisningar" om hur vampyrer skulle spelas, för att "vara vampyriga".
Det var fortfarande öppet - men mindre öppet. Och en hel del av de exempel jag gav i förra svaret kan reitereras. I jämförelse med sina tidigare versioner, finns där oceaner med stiltips och "metoder" angivna, både för spelare och för spelledare.
Jag ser kanske mer på the Forge, som jag ser på OSR. Det är en trend som parats med en "ideologisk överbyggnad". Dvs. ett antal personer som vill förklara och evangelisera - och som en bieffekt av detta, så drar de också upp "skiljelinjer" som till viss del iaf är rent artificiella - de skapar ett fiktivt "nu och då" ("före, efter", "vi, dom") - för att tydliggöra, skapa större kontrast. Men där skiljelinjen ritats in, går det egentligen mer av en gradvis övergång, med varianter och "underarter".
Jag räknar därför bort [...] AW.
