Alltså...njäe...
*förtrycker impulsen att dra ett uselt skämt om hur det här skulle te sig i LARP-version* ...alltså, ärligt talat,
varför? Att skriva ner sig själv i rollspelsnuffror har man väl funderat på några gånger, men den givna invändningen mot att faktiskt
spela på det viset är ju helt enkelt den att man lika gärna kan gå ut och leva sitt liv precis som vanligt. Ens liv i rollspelstappning blir ju precis lika snustråkigt som i verkligheten, fast egentligen
ännu gråare, eftersom man bara får sitta och
prata om alla tråkiga/roliga/hemska/fantastiska (hur "fantastiskt" det nu kan vara att gå till jobbet/skolan/arbetsförmedlingen, eller att sitta och sunka framför TV'n) upplevelser istället för att, tja,
uppleva dem.
Det dyker upp problem redan när man skall skapa sina rollpersoner (om man nu kan kalla dem det); endast man själv kan ju avgöra hur bra man är på något, och i så fall krävs en kristallklar skala, som på intet sätt kan feltolkas (och det är ju givetvis helt omöjligt). Sen har vi eventuella problem med spelarnas självinsikt; "Hörrudu, Örjan, nu har du väl satt lite
väl många poäng på Utseende?" ...urgh! Dessutom krävs det helt
superba regler för att man inte skall kräkas över hur olikt verkligheten det är - det kan väl knappast finnas ett läge när det blir mer uppenbart än detta.
Alltså, jag är ledsen, men jag tror verkligen inte alls på den här idéen. Att skriva ner sig själv i rollspelstermer är en sån där kul grej som man kan ägna sig åt på en kafferast eller bussresa, men jag tror verkligen inte att det blir kul att spela så.
Möjligen skulle man kunna göra en grej av att spela sig själv i en annan värld, men det är fortfarande en hel mängd problem som kvarstår. Sen är jag väl lite inne på samma spår som
Krasnoyask; varför skall jag spela en trist, arbetslös, svensk ungkarl när jag skulle kunna vara ute och dräpa drakar och rädda prinsessor?