Nekromanti Spela dig själv-rollspel ?

[Johan K]

Har funderat till & från om att ecentuellt göra ett rollsepl där man spelar sig själv. Man tar helt enkelt attribut som man sälv har. man seplar såklart i en värld som är den här...
Vad tror ni om den här idéen ? Gör det att genomföra ? Kan man göra karaktärer rättvisa ? Har det funnist funderingar om att göra detta förut ?

 

[Guest]

Usch!

Pontus Lundström

Ålder 21

STY 3
SMI 3
STO 300 (på bredden)
INT 3
KAR -4

Fördelar: Inga
Nackdelar: Otur & Odör

Startkapital: En fet skuld

Nej tack!

 

[Muggas]

Spela andra i spelgänget-rollspel

Ja, gestaltningen lär väl underlättas en hel del. Vem känner man inte bäst om sig själv? Förmodligen så agerar man isf i olika situationer enligt den idealbild man har av sig själv. Vissa situationer som uppstår i rollspel har man ingen som helst erfarenhet av i verkligheten och därför kan man inte till fullo veta hur man skulle reagerat i en motsvarande situation IRL.

Ditt inlägg gav mig en annan idé... Varför inte låta medlemmar i spelgänget spela varandra? Förutom en hel del garv så lär man sig också en hel del om hur andra uppfattar en som person, även om den bild som förmedlas nästan helt säkert blir en stereotyp överdriven version av hur gestaltaren uppfattar dig...

 

[Selly]

Alltså...njäe...

*förtrycker impulsen att dra ett uselt skämt om hur det här skulle te sig i LARP-version* ...alltså, ärligt talat, varför? Att skriva ner sig själv i rollspelsnuffror har man väl funderat på några gånger, men den givna invändningen mot att faktiskt spela på det viset är ju helt enkelt den att man lika gärna kan gå ut och leva sitt liv precis som vanligt. Ens liv i rollspelstappning blir ju precis lika snustråkigt som i verkligheten, fast egentligen ännu gråare, eftersom man bara får sitta och prata om alla tråkiga/roliga/hemska/fantastiska (hur "fantastiskt" det nu kan vara att gå till jobbet/skolan/arbetsförmedlingen, eller att sitta och sunka framför TV'n) upplevelser istället för att, tja, uppleva dem.

Det dyker upp problem redan när man skall skapa sina rollpersoner (om man nu kan kalla dem det); endast man själv kan ju avgöra hur bra man är på något, och i så fall krävs en kristallklar skala, som på intet sätt kan feltolkas (och det är ju givetvis helt omöjligt). Sen har vi eventuella problem med spelarnas självinsikt; "Hörrudu, Örjan, nu har du väl satt lite väl många poäng på Utseende?" ...urgh! Dessutom krävs det helt superba regler för att man inte skall kräkas över hur olikt verkligheten det är - det kan väl knappast finnas ett läge när det blir mer uppenbart än detta.

Alltså, jag är ledsen, men jag tror verkligen inte alls på den här idéen. Att skriva ner sig själv i rollspelstermer är en sån där kul grej som man kan ägna sig åt på en kafferast eller bussresa, men jag tror verkligen inte att det blir kul att spela så. Möjligen skulle man kunna göra en grej av att spela sig själv i en annan värld, men det är fortfarande en hel mängd problem som kvarstår. Sen är jag väl lite inne på samma spår som Krasnoyask; varför skall jag spela en trist, arbetslös, svensk ungkarl när jag skulle kunna vara ute och dräpa drakar och rädda prinsessor?

 

[Feuflux]

Re: Spela andra i spelgänget-rollspel

Varför inte låta medlemmar i spelgänget spela varandra? Förutom en hel del garv så lär man sig också en hel del om hur andra uppfattar en som person, även om den bild som förmedlas nästan helt säkert blir en stereotyp överdriven version av hur gestaltaren uppfattar dig...

... och sen så har man inga kompisar kvar.

Jag har haft tanken att låta rollspelsgänget spela sig själva, eller snarare DoD4-versionen av sig själv, men det var länge sedan. Nu för tiden dras jag med åsikten "verkligheten suger" vilket skär sig med min uppfattning att man ska ha roligt när man spelar rollspel...

Men det där bygger på att man plockar attribut rakt av... att spela sig egen mentalitet skulle säkert funka. Men man dras ju med sin egen mentalitet IRL så det är kanske inte så kul. Vilket osökt leder in mig på det jag citerade i förstaläget: spela andras mentaliteter vilket i sin tur leder in mig på vad jag skrev först i det här inlägget:

... och sen så har man inga kompisar kvar.

(och för att dra ett gammalt favoritcitat från min syster: "jag tar tillbaka allt jag har sagt")

 

[Muggas]

Re: Spela andra i spelgänget-rollspel

... och sen så har man inga kompisar kvar.

Har man lite självdistans så kan man väl skratta åt stereotypa framställningar av sig själv?

*föreställer mig eftersnacket*

"Ha ha, Robban inte trodde jag att du ansåg mig vara en efterbliven och fjollig efterhängsen idiot. Man lär sig något nytt hela tiden. Tur att jag kan skratta åt det. Ha ha..."

"Att jag är lite snål, det visste jag, men att jag är en känslomässigt störd och konflikträdd liten mes som dessutom är pinsamt tafatt när det gäller interaktion med det motsatta könet var något helt nytt. Som tur är kan jag uppskatta mina vänners åsikter om mig. Ha ha..."

...och sen så har man inga kompisar kvar.

Hmm, antar att du har rätt, ändå...

 

[sockerpappan]

Been there...

Har faktiskt sett det gjorts, och deltagit i sådana spel, några gånger. Oftast som systemlösa alster eller enkvälls saker. Det brukar fungera skapligt om man lyckas överkomma "undvika scenariot" fenomenet som förekommer då man inser att en själv i detta läge skulle gå hem och se på TV och inte gå in i dimentionssprickan / förfölja kultisterna / delta i en biljakt.

Vill man spela sina kompisar som några varit inne på kan man annars skriva lite ironiska porträtt av dem. Det slår an mer och brukar lyckas bättre än spela sig själv gör.

 

[Feliath]

Re: Alltså...njäe...

men den givna invändningen mot att faktiskt spela på det viset är ju helt enkelt den att man lika gärna kan gå ut och leva sitt liv precis som vanligt.

...och den givna invändningen mot det är ju att det väl inte finns något som säger att man måste spela i samma omständigheter som dem man själv befinner sig i, bara för att man spelar sig själv?
Låt säga att ett rymdskepp stort som...ja, jag vet inte...en galaktisk motsvarighet till Titanic - kraschar in i taket när gruppen samlats för att spela? Eller att ni sitter på en kulle och kollar på Mars när ni helt plötsligt - ZOOOP! - transporteras dit?
Om något skulle jag nog tycka att det var mer lajbans att spela mig själv eller en plankning på mig än någon annan, i en sådan situation


/Feliath - ditch nothing out-of-hand

 

[Selly]

Ääe...ändå inte kul.

"...och den givna invändningen mot det är ju att det väl inte finns något som säger att man måste spela i samma omständigheter som dem man själv befinner sig i, bara för att man spelar sig själv?"

Tja, jag uppfattade det som att det var precis det Johan menade att man skulle göra när han skrev "man seplar såklart i en värld som är den här". Fast mitt inlägg gäller ändå; jag skrev en hel bunt invändningar mot att spela sig själv även i andra situationer. Jag skulle av dessa anledningar inte vilja spela mig själv i rollspel - men det är ju min åsikt, och jag begär inte att du skall hålla med. ^_^

 

[TomasHVM]

- Vad tror ni om den här idéen ?

Den er bra!

- Gör det att genomföra ?

Jepp! Selvsagt! Den er lett å gjennomføre!

- Kan man göra karaktärer rättvisa ?

Jepp! Man kan yte rollene rettferdighet ved å la spillerne selv bestemme hvor bra de er, og så la de andre spillerne kommentere hva de syns.

- Har det funnist funderingar om att göra detta förut ?

Jepp! Jeg har i hvert fall fundert på å gjøre det. Jeg syns ideen er god, særlig for et skrekkrollespill.

 

[Krille]

Skövde Matfestival

Jag körde ett rätt oseriöst äventyr till All Flesh Must Be Eaten en tisdagkväll i spelföreningen, med titeln "Skövde Matfestival". Spelarna fick göra sig själva som rollpersoner.

Äventyret började med att rollpersonerna satt i spelföreningens lokal och spelade ett löjlig zombie-rollspel och hade fått uppgift att göra sig själva som rollpersoner, då spelledaren plötsligt kräktes i regelboken, ryckte till, och sedan såg upp med lysande röda ögon och slem rinnande från munnen...

 

[Simon]

Timelords

Det finns ett gammalt spel som bygger på det här. Timelords har utförliga system för hur man tar fram sina grundegenskaper och färdigheter.

Grejen där är att man börjar som sig själv som man är typ när man skapar sin rp-inkarnation, men därefter så ändras saker och ting. Spelets grundkoncept är att man hittar en grunka som kan flytta en både längs tiden och tvärsemot den, så att kampanjerna tar formen av odysséer igenom olika tidsåldrar, närliggande alternativa nu och fullständiga fantasivärldar. Eftersom antalet alternativa universa så existerar varenda tänkbar möjlighet, vilket innebär att universa som ser ut som kända rollspels- och filmvärldar mycket väl kan bli ens resmål.

Jag tycker det är grymt som fan, eftersom det tar en sjuk idé som till synes mest lämpar sig för en kvälls lattjolir, och drar det sedan till sin spets med bibehållen seriositet.

Det ska tilläggas att ens rp-inkarnation fortsätter att utvecklas som rollpersoner brukar när den väl är i spel, så ganska snart får man se sig själv som härdad hjälte. Det är skitkul!

/S

 

[Troberg]

Re: Been there...

då man inser att en själv i detta läge skulle gå hem och se på TV och inte gå in i dimentionssprickan / förfölja kultisterna / delta i en biljakt.

Låt mig gissa, du är en mjäkling?

Själv skulle jag tagit TVn med mig genom dimensionssprickan (dimensionssprickor är intressanta, men man kan ju inte vara utan bildrörsguden...). Med tanke på hur mycket jag drivit med Jehovas vittnen så är jag väl så illa tvungen att förfölja kultisterna och jag skulle inte missa chansen till en riktigt biljakt för ett årskort till de kvinnliga fotomodellernas nudistklubbs lambadakvällar.

 

[Railin av Zolod]

Jag har tänkt att jag innom snar framtid ska spelleda Cyberpunk 2020 (well, det finns lite saker som ska göras innan dess).

I alla fall har jag nu funderat på att ge spelarna möjligheten att spea sig själva om 16 år, i en kall, hård värld som verkligen inte är som den borde vara.

Nu kommer de visserligen få göra sig själva lite som de vill, men de ska ha en historia hur det blev till det.

Så färdigheter är ganska fria, så länge de har med en del grejor som de kan redan nu. Jag skulle förvänta mig att det blir en NetRunner med kunskap om sprängämnen....

 

[Troberg]

Mission successful!

Jag har gjort det flera gånger, alla gångerna har iofs varit apokalyptiska scenarios (två (3?) gånger Day of the Triffids, en gång kärnvapenkrig och hungersnöd, en gång anfallande rymdvarelser med mutagener al la Resident Evil).

Jag tycker resultatet varit bra.

Några tips:

Gör klart för alla att man får acceptera att det är en fiktiv/ideal version av sig själv de spelar. Det blir inte lika känsligt när man väljer egenskaper, det blir inte lika personligt när de råkar illa ut, de behöver inte fly som rädda kaniner bara för att de är rädda kaniner.

Lägg handlingen någon annanstans än i hemstaden. Folk försöker ofelbart utnyttja saker de vet som spelledaren inte vet (låt dem inte komma undan med det). Dessutom tycks folk ha en pervers böjelse att vanhelga varandras och spelledarens hem, jäklas med deras familjer och så vidare. Jag har gjort misstaget att köra i hemstaden varje gång, men inte mer. Nästa gång kommer jag att lägga handlingen i Amman, Jordanien, en stad jag kan utan och innan men som spelarna inte har ett hum om och där de inte har varandras hus att föröda.

Håll igen på tillgången på vapen. Av någon anledning är det första rollspelare tänker på i en krissituation att skaffa vapen. Ju fler och tyngre desto bättre. Helst tanks...

Undvik att sätta spelarna i pinsamma/förnedrande situationer. Sådant som blir humoristiskt i vanliga fall kan bli personligt.

Huvudsakliga problem med att spela sig själv:

Jag får bara spelleda sådant! Jag vill spela det också!

 

[sockerpappan]

lite mer förolämpningar

jaja, vissa personer är ju kicksökande... Oftast har de någon slags antisocialpersonlighetstörning, i folkmun kända som psykopater, eller så kan de vara narcisister eller borderline. Pick your choice.

Allvarliget tror jag att jag skulle göra en ganska bra karaktär, i all afall om man tar mig från mina mer extrema ungdomsår.

 

[sockerpappan]

Re: Mission successful!

En annan klassisk setting är ju narnia idén, att man går från våran värld till en annan. Så lär man visserligen börja i sin hemmiljö eller liknande men man lämnar den snabbare än kvickt så det borde inte vara ett problem.

 

[Troberg]

Re: lite mer förolämpningar

jaja, vissa personer är ju kicksökande... Oftast har de någon slags antisocialpersonlighetstörning, i folkmun kända som psykopater, eller så kan de vara narcisister eller borderline. Pick your choice.

Nej, snarare för nyfiken för mitt eget bästa, för principfast för mitt eget bästa och för road av teknik för att inte låta bli en biljakt.

Men det uppvägs av att jag är ett monument över manligheten, en macho-gud utan like. Jag är dessutom guds gåva till kvinnorna och höjden av mänskligt intellekt. Ett slags Duke Nukem, John Holmes och Albert Einstein i samma person. Det är med enorm självinsikt och ödmjukhet jag delar med mig av min storhet åt resten av världen.

Eller nåt.

 

[Troberg]

Re: Mission successful!

En annan klassisk setting är ju narnia idén, att man går från våran värld till en annan. Så lär man visserligen börja i sin hemmiljö eller liknande men man lämnar den snabbare än kvickt så det borde inte vara ett problem.

Det kan man också göra, men personligen får jag allergiska utslag av crossovers.

 

[DanielSchenstrom1]

Idén i sig är inte ny. Tror min första kontakt med den var i nån AD&D-bok. Att köra sig själv i vår värld är en ny idé för mig. De idéer som testats eller varit på g i min spelgrupp är: spela sig själv i GURPS (men jag var inte med så jag vet inte vad det handlade om), spela sig själv på jakt efter en väns splittrade själ i dimensioner formade efter varje själs del, spela sig själv som uppvaknad i Mage.