Nekromanti Spela onda karaktärer

[2097]

Tänkte på en grej… vi har ofta haft småonda karaktärer i vårt spel och det har aldrig varit nåt större problem. Men ser ju gång på gång online folk som berättar om hur dom har haft väldigt extrema situationer med helt överdrivna personer som vill typ döda hundvalpar och allt möjligt T_T

Undrar varför?

Har en hel del teorier men dom är väldigt lösa och jag vet verkligen inte om nån eller några av dom stämmer eller om det är nåt helt annat:

1. Det har inte varit ett tabu att vara ond och därför blir det inte ett jättekliv (inte “Äntligen får jag vara ond, då ska jag göra slafs-Jason som mördar alla i byn”)
2. Vi är vana vid Magic the Gathering där typ Lilly är lite småsjälvisk men ändå slåss mot the greater evil, och spelar ofta likadant. (“OK, du har sålt din själ till Asmodeus men du vill ändå rädda dom kidnappade byborna. Uppfattat!”)
3. Vi kör ibland väldigt sandboxigt snarare än målinriktat så det är inte upp till SL att hitta på en massa “onda mål” och “onda äventyrs-arcs”. (inte “Ni måste störta paladinerna som styr i byn med sin sliskiga godhet”)
4. Dom få mål som finns är ofta såna som passar onda. Hitta guld & haffa guzz ex vis.
5. Onda och goda mål kan ibland aligna. (“Vi vill båda hitta maguffinen; du vill försvara den jag vill sno den. Men vi kan väl så följe en bit på vägen.”)
6. Vi har inte nåt tabu mot PvP, men inte heller spelare som kör PvP jämt och ständigt.
7. Vi har säkerhetstänk, ffa lines. Ingen vill egentligen göra nåt ultraont. Dvs är mycket mer typ som Lilly Vess eller Mr Ripley än som The Book of Vile Darkness eller Fatal.

Men kan det vara nåt annat? Varför har det funkat så bra?

Det är inte som att alla är onda men då och då. Såsom nu när vi rullat upp ett all Yuan-Ti party; dom har ju lika stort intresse i vår maguffin som alla andra.

 

[God45]

Jag spelar mest onda karaktärer och har genom min spellett onda karaktärer. Det viktiga är att de inte blir platta karikatyrer bara, men ärligt talat har det aldrig varit ett problem. Jag läser inte för att känna igen mig i karaktärer eller för att heja på någon i böcker och jag spelar inte för att göra det heller. Så det spelar väldigt liten roll ifall karaktärerna gör saker som att tortera folk för information de redan har, förvandlar folk till vampyrer mot deras vilja eller äter folks hjärnor.

Sedan är det kul att vara ond. När vi spelade Vampire på 1800-talet var det en del där vi ställdes inför valet att inte hämnas utan iställer kompromissa och inte riskera något. Men istället valde vi att åka på en lång jävla resa till Indien för att skaffa det vi behövde för vår onödigt blodiga hämnd. Det kändes fucking great. (Sedan blev barn inblandade och vi kände oss lite skyldiga. Det var dock efter vi försökt mata ungen till en weretiger för att skäma ut honom.)

 

[.113]

Min upplevelse är att det endast är baserat på en kombination av spelartyp, mognad och tidigare upplevelser.

Vi har haft spelare som förrått gruppen på bra och dåliga sätt, pga spelare och pga spelledare.

En spelare som dog och fick köra en ny gubbe som de övriga nyss jagat var inte the baad guy utan en arkeolog, i ruinen de sedan träffar på så long story short blir denne (som 1 spelkväll tidigare just så pass övertalat gruppen att inte slå ihjäl han för han är schysst) possessed av en lawful evil spirit (3 eller 4 fummel i rad, shit happens).

Gruppen fortsätter och kommer till "slutbossen" några spelkvällar senare (under vilka vi i konversationer haft en annan spelare som utbrast ooc du spg så jävla ond ut när du sa det där) och han byter sida varpå gruppen nästan blir party wipad (med en hel del tur överlevde de däremot men det var väldigt nära).

Inte planerat men alla hade väldigt roligt.

Andra gånger har man blivit förråd av gruppen och känner bara jahapp som när olika spelledare och spelare vid 2 tillfällen uppenbart är på förrädarens sida som inte kan misslyckas, fångas, stoppas eller nått där man bara blir neg.

En gång har vi haft en förrädare som gick stoppa men lyckades komma undan, helt ok, allt sköttes snyggt och rättvist.

Vi har haft en situation där jag slängde en turn u dead ilsket mot en kapten på ett skepp jag börjat misstänka var vampyr, varpå en medlem i gruppen brister ut i smärta och lågor och vrider sig på däcket. Det blev en ganska hetsig situation att förklara sig ur (va nån konstig prestige class som räknades som odöda levlar). Hur bra som helst.

Just nu kör jag en ganska moraliskt obrydd karaktär som när vi ute i vildmarken träffade på en fiskare tänkte jag skjuta denne för att ta båten men blev liksom nedröstad så jag köpte det, jag är dessutom vad det verkar eventuellt besatt av en demon... Den peppar mig att döda folk. Skit kul och fungerar bra, jag får göra det i smyg men åker jag fast är det bara gilla läget.


Men liksom vi håller alltid ondheten på en bra nivå, jag ser inte ens ett problem med att tortera djur, det skulle kunna bli en grymt bra grej om man gör det rätt. Istället för att spelaren ska stå och beskriva det, vilket bara blir lamt och osmakligt, så kan man ju ha en spelledare som låter övriga gruppen vakna upp på morgonen släcka elden, gå kissa i en buske och där hitta en ihjältorterad ekorre. Det är ju liksom obehagligt creepy när det händer mer å mer ofta liksom.

Men rent allmänt där då när man varit med om att förrädaren automatiskt lyckas så känner man ju bara att man kan skita i att komma på mötet för det är bara spelledaren och denne som spelar. Efter det var man ju inte helpeppad på. Folk som förråde gruppen eller överhuvudtaget gick emot gruppmålen.

Sen om man har samma mål men vill dit på olika sätt så är det ju en annan grej, då samarbetar man ju. Ska man gå emot gruppen måste man göra det snyggt. Alla klarar inte det och det funkar inte i alla grupper.

 

[Cybot]

Eller så tycker kanske inte din grupp att det är särskilt intressant att skapa alternativa moraliteter? För ska man spela en riktigt ond karaktär (och inte "bara" en egoist) utan att det ska bli tramsigt eller hollywood-evil så krävs det, imho, en alternativ moralisk kod. Helt andra guidelines som karaktären följer, eller radikalt annorlunda tankar om vad som är åtråvärt och värt att sträva efter.

Eller en monstuös moralisk tafatthet. Den karaktären som mina medspelare har uppfattat som den ondaste jag någonsin spelat var en 7/13-dels Deep one hybrid som helt enkelt inte hade något grepp om vad moral var. Varken gott eller ont. Och konceptet bakom karaktären var "kärlek", en karaktär som kan på magiskt sätt kan få andra att känna en djup och innerlik kärlek till honom själv men som själv inte förstår vad kärlek är (även om han vill ha det) och vars avsaknad av moralisk kompass och interpersonella inkompetens förstör alla relationer han någonsin försöker sig på.

 

[.113]

Nu gick jag kanske in lite väl mycket på just förräderi men poängen var väl ungefär att det går köra något som skiljer sig från övriga gruppen om man har respekt för medspelare.

 

[God45]

Jag tänker också att det är viktigt att inte likställa backstabbing och onda karaktärer. Spelar vi Chaos Spacemarines är vi alla lojala mot legionen, det långa kriget och varanda... Men vi är super evil. Man kan vara backstabbers och onda också såklart, men man måste inte.

 

[Cybot]

Jag tänker också att det är viktigt att inte likställa backstabbing och onda karaktärer. Spelar vi Chaos Spacemarines är vi alla lojala mot legionen, det långa kriget och varanda... Men vi är super evil. Man kan vara backstabbers och onda också såklart, men man måste inte.

Om du tänker på den kampanjen som jag tänker på så...
Ja, det blev ingen backstabbing alls i den kampanjen, men om vi hade stått inför en situation där någon av oss, och bara en av oss, hade kunnat få oerhörd makt (typ, genom upphöjelse till daemonhood eller att bli bäraren av någon slags extremt mäktig artefakt eller något liknande) så hade det blivit backstabbing bonanza.

 

[God45]

Eller så tycker kanske inte din grupp att det är särskilt intressant att skapa alternativa moraliteter? För ska man spela en riktigt ond karaktär (och inte "bara" en egoist) utan att det ska bli tramsigt eller hollywood-evil så krävs det, imho, en alternativ moralisk kod. Helt andra guidelines som karaktären följer, eller radikalt annorlunda tankar om vad som är åtråvärt och värt att sträva efter.

Eller en monstuös moralisk tafatthet. Den karaktären som mina medspelare har uppfattat som den ondaste jag någonsin spelat var en 7/13-dels Deep one hybrid som helt enkelt inte hade något grepp om vad moral var. Varken gott eller ont. Och konceptet bakom karaktären var "kärlek", en karaktär som kan på magiskt sätt kan få andra att känna en djup och innerlik kärlek till honom själv men som själv inte förstår vad kärlek är (även om han vill ha det) och vars avsaknad av moralisk kompass och interpersonella inkompetens förstör alla relationer han någonsin försöker sig på.

Du är jävligt bra på båda de här sakerna. Bitarna där någon konfronterat dina karaktärer (som Zaros eller din Victorian age Vampire karaktär) och du bara ”Allting jag har gjort är logiskt och moraliskt. Det är tråkigt att du inte ser det så men det är genuint inte mitt problem. Varför försöker du inte växa upp?”.

Ugglan var dock super ond och ett monster. Fuuuuccckkk den karaktären var creepy!

 

[God45]

Om du tänker på den kampanjen som jag tänker på så...
Ja, det blev ingen backstabbing alls i den kampanjen, men om vi hade stått inför en situation där någon av oss, och bara en av oss, hade kunnat få oerhörd makt (typ, genom upphöjelse till daemonhood eller att bli bäraren av någon slags extremt mäktig artefakt eller något liknande) så hade det blivit backstabbing bonanza.

Det är i och för sig sant. Men som spelledare kastade jag inte in den granaten med vilje

 

[.113]

Jag tänker också att det är viktigt att inte likställa backstabbing och onda karaktärer. Spelar vi Chaos Spacemarines är vi alla lojala mot legionen, det långa kriget och varanda... Men vi är super evil. Man kan vara backstabbers och onda också såklart, men man måste inte.

Jo precis, kände själv jag blev lite för inriktad på det, men som sagt var mer som exempel på att det kan funka bra eller inte

 

[Cybot]

Ugglan var dock super ond och ett monster. Fuuuuccckkk den karaktären var creepy!

Ugglan var creepy, ja. Men jag står fortfarande för åsikten att Ugglan var mer moraliskt och intrapersonligt inkompetent än ond. Förutom hans fullständiga avsaknad av hämningar när det gäller fiender så var hans mest fruktansvärda handlingar helt enkelt saker som kunde tolkas på flera olika sätt, och sedan blev konsekvenserna jätteonda för att folk tolkade dem som "Alltså, det där monstret måste ju ha menat det här på det monstruösa sättet", och sen blev det värre för att: 1. Ugglan inte hade grepp om sådana känslor som "ånger". 2. Han var djupt deterministisk. Saker händer för att ödet har bestämt det.

 

[IcarusDream]

Jag har en kampanj till Eon som jag planerat i flera år men aldrig riktigt kommit igång, men planen är att dra igång den nästa år, där alla karaktärer ska vara "onda".
Det är lite "nature vs nurture", där spelarna börjar som unga (10-12 år) thalasker och reser med sina föräldrar i norra Thalamur. De vet ej varför de reser, men när de kommer till slutmålet får de veta att de rest långt ut i vildmarken för att leverera resurser och vapen till tokonska hyrsvärd som hjälper till med guerillakrigsföring som uppbyggnad för ett inbördeskrig som spelarnas föräldrar stöder i smyg. Men, de blir förådda av upprorsmännen som dödar alla föräldrarna och lämnar barnen ensamma i vildmarken. Sedan kommer spelarna försöka ta sig tillbaka till civilisationen, och när de väl kommer tillbaka har föräldrarnas svek mot Thalamur blivit känt och karaktärerna blir fråntagna sina medborgarskap en tid, tills de vuxit upp och visat sig trogna staten.
Sedan kommer en period när de ska gå i skola och lida att behandlats som kulacker/andra klassens medborgare fram till de blir vuxna. Lagom tills detta är det tänkt att de ska ha ett sådant förakt emot samhället att de blir onda och väljer den onda vägen.
Det finns mycket mer av kampanjen kvar efter detta, men tanken är att de ska bli tyranner eller antagonister för att samhället tryckt ner dem pga saker de själva inte bidrog till från början.

 

[Dyslexius]

Vi spelar en kampanj i Harnmaster där Morality är en egenskap numrerat 3-18 som kan öka/minska över tid (kvartssamtal varje spelmånad där spelarna röstar om RP:s moralvärde). Standardmoralen i den stad det mesta kretsar är allmänt låg och flertalet i gruppen är egoister. Några går dock längre och hamnar på en illojal nivå (Corruptible) strax över lusttorterarens (Diabolical).

Så länge den lägsta nivån undviks och PvP:n inte är huvudtemat funkar det, så säg alternativ 1 till 7 förutom 2. Så ingen ondska utan vinning m.a.o. Och skäl 7 med gränser är väl lite si och så med då temat är lite Form Hell-inspirerat och en av RP:na kan vara Jack (eller hans medeltida kusin). Men största lyckadeskälen är nog personlig mognad, yttre gemensamma hot och inre gemensamma mål.