Varför överkomplicera saker? Om man vill spela som det motsatta könet är det bara att köra på, att spela "rätt" är inget att bekymra sig om. Hur ser förresten en "riktig" man eller kvinna ut egentligen? Det är bara att hitta på saker, det är det som är så roligt med att skapa karaktärer
Reddokk Fheg said:
Kan inte annat än hålla med. Tänk inte så mycket på vilket kön karaktären har utan det är viktigare att göra en karaktär med personlighet och liknande. det är viktigare än könet.
Så har man bestämt sig för att spela motsatt kön gör bara karaktären utan att hänga upp er på just könet
haller helt med! Detta ar lite av anledningen till att jag ofta bestammer konet till min karaktar langt efter jag slagit fram en dros andra stats etc. for det ar oftast da jag borjat fa en kansla for 'vem' personen pa papperet faktiskt ar.
Jag kan spela muterad grävling, robot, trehundraårig alv, halvdemon, superhjälte, detektiv på 20-talet eller en röst i någons huvud.
Så att kunna spela någon av ett annat kön känns som en no-brainer.
Recca said:
Kvinnor är från venus och män från mars. Har du inte hört det uttrycket?
Är det ok att försöka spela en varelse av en helt annan ras. raser som ibland skiljer sig vesäntligt från mäniskor som alver som kan bli mycket äldre än någon mäniska. eller tiraker, dvergar och liknande som alla skiljer ganska mycket från vanliga mänsikor.
Då borde det väl vara självklart att det är ok att spela en mänsika av motsatt kön.
Det lär ju vara betydligt lättare att veta hur man spelar en kvinna än hur man spelar en helt annan ras.
Tror till ock med det är lättare att spela person av motsatt kön i en egen ålder än att spela en person av samma kön som är mycket äldre än en själv. En 20 åring vet ju inte hur det är att vara gammal men jag tvivlar på att någon skulle ha synpunkter om han skulle välja att spela en rollperson som är en 78 årig magiker med ålderskrämpor och en livserfarenhet som vida överstiger spelarens.
Så varför skulle könet göra någon som helst skillnad?
obak said:
För att inte tala om alla rollpersoner med bakgrunden "Min familj blev slaktad, bränd och våldtagen av orcher, buuhuhuuu!".
Sen finns deta ju spelare som inte bör spela kvinnor eftersom de gör rollen lika övertygande som Arnold i Junior.
precis det finns en uppsjö med olika typer av karaktärer som är betydligt svårare att spela än motsatta könet
Och självklart finns det spelare som inte pssar att spela motsatta könet, vare sig man är kille eller tjej. På samma sätt att vissa inte passar att spela alv, dvärg, magiker, krigare osv.
Jag brukar traditionellt ramla in på man de få gånger jag faktiskt rollspelar, men jag föredrar att köra kvinna i många fall. Som första svaret säger: Död häst, men roligt att se folks svar ändå.
Jag brukar kvotera mina rollpersoners kön så att vi har en hyfsat jämn fördelning i gruppen. Magkänslan säger att jag oftare spelar kvinna men jag misstänker att det nog i själva verket handlar om 50/50. Jag vet med mig att jag sällan spelar transpersoner eller personer med obestämt kön, mest för att jag brukar glida in och köna dem omedvetet; det kanske jag borde ta hand om.
Jag fick inte vara med och spela rollspel om jag inte spelade kvinna när jag började.
Resultatet var att jag vägrade spela rollspel i min hemstad, började spela i text på internet istället, och vägrade spela kvinna under kanske tio år eller mer. Att folk kring spelbord kallade min manliga rollperson 'hon' bara för att de trodde att jag var kvinna gjorde på tok för ont och skapade på tok för mycket ångest för att det verkligen skulle vara värt det.
Har bara hittat en spelgrupp det fungerat i, och den flyttade jag ifrån 2009...
Föreställningen om att män och kvinnor är så olika att det inte går är direkt förolämpande, och föreställningen att du alltid kan se vem som är vad likaså. Att orera om att folk är oförmögna att tänka utanför den lilla låda du själv applicerat på dem är sårande i bästa fall.
Kön är för den delen inte binärt ens i verkligheten, så varför det skulle behöva vara det i fantasivärldarna med alver, dvärgar, robotar, warp drives och Old ones är fullständigt vanvett.
Som svar på OPs fråga:
Jag spelar överhängande män för närvarande, mest för att jag spelar i ganska långa kampanjer och har haft kvar roller ganska länge (sedan innan ångesten minskades). När jag nu skapar nya roller blir det ganska sammalika. Fler av mina rollpersoner är cis än trans, men könsfördelningen på trans*personerna är 50/50. Ickebinära personer har jag sällan spelat, men en del könlösa.
En oproportionerligt stor del av ovanstående är artificiella livsformer och/eller helt enkelt maskiner
Rhodryn said:
Jag tror att oftast så är det mer att det går på ren automatik, än en ren illvilja eller något.
Om man är van vid att säga han/hon/etc om en viss person, eller om ens hjärna har klassifierat någon som X när man ser dom, så trillar dom orden ut lättare än något annat ord när det gäller den personen.
Specielt när man inte spenderar tid på att verkligen tänka på vad man ska säga, så man har tid till att hantera "ny data" eller något... ibland så har man inte tid att tänka så mycket heller.
Men även jag, som tenderar att spendera mycket tid med att tänka på vad jag ska säga, har en tendens att kunna slänga ur mig fel ord ändå. Mycket för att det sociala inte är något jag är bra på. Men mest för att komma ihåg hela det "talet" jag skapade när jag tänkte, är något som jag inte är så bra på heller... jag minns t.ex bara dom "viktiga" bitarna, och generela delar av det, och sedan får hjärnan improvisera och kasta ihop dom andra bitarna medan jag talar.
Dock kan man väl då lägga till att om en sådan specifik detalj har lämnats ute när man beskrev sin karaktär för dom andra spelarna, och om dom personerna sedan aldrig frågar om det, så har ju dom andra personer ingen ny data att referera till. Varpå deras hjärna går tillbaka till sin "standard mall", eller något, om den personen.
Jag tror att jag har en nog god uppfattning om folks intentioner vid felkönande för att inte behöva en till utbildningsdiskussion om saken. Jag tror att om du spenderar mycket tid med att fundera på vad du ska säga så vet du att du i framtiden inte behöver förklara folks vardag för dem n_n
Heh. När jag väl hamnar i en situation där jag når en punk av att jag känner jag vill säga något, och jag förflyttar min fokus mot just att göra det, så "försvinner" vissa bitar för mig. Där dom flesta människors fokus fungerar som t.ex en vanlig ficklampa (där dom kan dela upp den till många olika grejer), så är min fokus mer som en laser... där allt utanför den lilla punken näst in till inte existerar för mig (otaliga gånger där folk har behövt höja rösten till mig för att jag ens ska uppmärksamma att dom pratade med mig för att jag var fokuserad på något).
Samtidigt så när jag väl får en känsla av "jag vill säga något", så förutom fokusen, så betyder det ofta oxå att jag verkar glömma bort att andra människor oxå tänker... många antagligen lika mycket som jag (jag har mycket svårt att "stänga av" hjärnan när den väl går igång på något, många sömnlösa nätter pga det... för då har jag oftast inget annat att rikta min fokus mot, plus att oftast så fort jag går och lägger mig så "vaknar jag upp" igen, oavsätt hur trött jag var innan jag gick till sängs).
Och när jag får den känslan av "måste säga något" så har jag mycket svårt att stoppa mig själv från att göra det. Ibland är jag inte medveten om att vad jag säger är antagligen oerhört uppenbart, och/eller totalt onödigt, av divärse anledningar, men oftast så kan jag helt enkelt inte stoppa mig själv... det är nästan som om jag "MÅSTE" få det ur mig. Jag kan oxå lite då och då vara helt blind/döv för hur tonen i vad jag skriver/säger är, specielt när det gäller skrivandet... för när väl meddelandet är klart så har jag gått igenom allt minst 2-3 gånger... om inte 5-6+ gånger, så jag har stirrat mig så pass blind på det att allt verkar "perfekt". Dessa grejer händer oftast i både tal och skrift (med vissa undantag så klart). Ibland blir jag dock medveten, men det är ändå inte säkert jag kan stoppa mig själv... specielt inte om det är när jag faktiskt pratar med en person.
Men på ett sätt så har jag inte något emot att det är så här för mig, för jag har märkt genom årens lopp att även om där finns en hel del dåligt med det, så finns det avsevärt större bitar som är mycket bra med det. För det verkar som om hur jag tänker inte är samma som hur andra tänker, och att jag tack vare det kan oftast komma in från helt andra vinkar än vad dom flesta jag stöter på kan. Nästan som om jag ser saker, som andra inte gör, med vad det nu än är man råkar prata om.
Jaja... nu blev det väldigt mycker "jag jag jag etc".
Så för att avsluta (försöka i alla fall) vill jag (fler jag på väg... ) säga att jag ber om ursäkt om det lät som om jag försökte utbilda dig eller något, eller om det lät... nedlåtande eller något liknande. Det är aldrig min mening med allt jag säger, vill ju igentligen bara försöka hjälpa eller något... men där min förmåga med många olika typer av grejer är på en nivå av normal till hög, om inte riktig hög med vissa grejer, så är min sociala förmåga generelt sätt låg... vilket gör att jag hamnar i dom här klavertrampen.
Specielt via internet av någon anledning... nä... inte av någon anledning... jag vet exakt varför. Jag är för blyg, och för tystlåten, i det verkliga livet för att alltid säga något. Oftast för att jag inte vill dra folks uppmärksamhet till mig... men definitivt oxå för att det ofta kan tar så pass lång tid för mig att tänka fram vad jag tycker, vad jag vill säga om det, hur jag vill säga det, och när jag vill säga det (för jag letar och väntar på luckor i konversationen för att kunna sticka in min mening), allt det kan ta så pass lång tid att när jag är klar (eller om jag inte hittar en lucka) så har dom andra bytt ämne... varpå jag inte vill låta dum genom att ta upp något vi inte pratar om längre, så iställer börjar jag om på det nya ämnet... i hopp om att jag får något sagt den gången. XD Detta hinder finns inte på nätet för mig på samma sätt, det är näst in till obefintligt... så vad alla ni stackare här på näter råkar ut för är min hjärnas fulla arbetarförmåga på vad det nu än är man råkar prata om... varpå resultatet är dom här gigantiska, oftast oerhört detaljerade, inläggen... XD
Jag spelar nästan uteslutande kvinnor om inte min SL av någon outgrundlig anledning inte tillåter mig (ni måste alla spela soldater i första världskriget, tex.).
För mig är det inte klurigare att spela en kvinna än det är att spela en gammal person, en person från ett väldigt rikt familjehem eller en person född in i en värld med kastsystem. Eller i ett samhälle där odödlighet råder (tex alver) som ju är en mycket större kulturell skillnad från det jag upplevt i mitt liv. Författare av båda könen har klarat av att beskriva män och kvinnor väl i sina texter, då klarar vi säkert av det vid rollspelsbordet också.
Dock försöker jag aldrig ändra min röst då det nog mer skulle störa än hjälpa. Detsamma gäller givetvis när jag är SL (vilket jag som mest är!) och jag har inga problem med att en låta en manlig eller en kvinnlig karaktär komma traskande in i rollpersonernas väg.
Ni gör ju givetvis hur ni vill i er grupp, men jag minns mycket väl första gången en tjej var med i min egen spelgrupp. Jag var tretton år och hon var flickvän till en av killarna som skulle vara med (och således inte någon jag kände överhuvudtaget). Hon tittade genom boken med svenska DoD lite och sa sedan "Dvärgkrigare!". Hon hade ett stort rött skägg och en stor tvåhandsyxa.
Spelat på LinCon:
Durance: En man och en kvinna*
Prosopopée: Kvinna
Utpost: Man
Svart av kval: Man
Svart av kval: Kvinna
Keep it Sunny: Man
Dream Askew: Pangender**
Drakar och bananer: Hane (iller)
The Shab al-Hiri Roach: Kvinna
På det stora hela ligger jag nog runt 50%-strecket, tror jag.Möjligtvis något fler kvinnor eftersom jag ibland tittar på de andra rollpersonerna och försöker jämna ut det om det är en korvfest. Jag kan göra detsamma om det är en snäckfest, men det är mer sällsynt.
---
* I Durance har varje spelare två rollpersoner.
** I Dream Askew fpr man välja mellan följande genus: pangender, agender, transgressing, conforming, raven.
Pilzeman said:
"** I Dream Askew fpr man välja mellan följande genus: pangender, agender, transgressing, conforming, raven."
Om man väljer spelarboken The Stitcher ja! Själv spelade jag The Torch och fick då välja mellan androgynous, concealed, soft butch, goddess och warrior.
Spelade Utpost igår och 3 killar spelade kvinnliga karaktärer och 2 tjejer spelade manliga karaktärer. Jävlar vad komplicerat det var. I själva rollspelet så förvandlades samtliga personer tillbaks till sin cis-status och refererades till som han och hon trots att rollformuläret sa någonting annat. Jag tycker sånt är så jävla irriterande, ärligt talat. Jag var ändå duktigast på att följa folks rollformulär och sa sällan fel. Jag lekte lite polis också men efter ett tag så orkade jag inte längre; folk äger helt enkelt inte förmågan att leva sig in i rollspelet tillräckligt mycket för att se bortom könet de ser framför sig.
Det kan vara så att jag skulle haft mer problem med det innan jag började röra mig i kretsar där det även finns en hel del transpersoner, både de som "bara" klär sig i kläder vi oftast associerar till det andra könet, samt de som genomgår operationer och hormonbehandling.
Första gången jag såg en kraftig man, med skäggstubb, iklädd kjol, nätstrumpor och högklackat var nog den spontana tanken "men vad i helvete...?" eller något liknande. Första gången jag såg någon som var i sitt tidiga skede av hormonbehandlingen, och första reaktionen var att försöka lista ut om det var en kille eller tjej, eftersom det fanns fysiska egenskaper som signalerade det ena och det andra.
Men i alla fall jag vande mig fort, och jag struntar i att sortera in dem i hjärnan på det sättet. Nu handlar det om de är en vettig person som har något intressant att prata om. Men det är en process att gå från "något är nytt och ovant" till "vem bryr sig?"
Jag kan tänka mig att jag kan få det knepigt att spela en rollperson som är attraherad av en kvinnlig rollperson som spelas av en kille. Jag misstänker att jag skulle ha det ungefär lika knepigt att rollspela en person som är attraherad av en kvinnlig rollperson som rollspelas av en kvinna jag är totalt oattraherad av. Men då situationen inte uppkommit så vet jag inte.
Xhakhal;n24577 said:
Att folk kring spelbord kallade min manliga rollperson 'hon' bara för att de trodde att jag var kvinna gjorde på tok för ont och skapade på tok för mycket ångest för att det verkligen skulle vara värt det.
I gruppen som jag är spelare i, och en kille har en kvinnlig rollperson gör vi andra ofta misstaget att ofta säga han. Men då vi bara är runt fem sessioner in i kampanjen så hoppas jag på att vi lyckas bättra oss. Jag kan tänka mig att om det gör ont och skapar ångest är det inte mycket till tröst att folk har goda intentioner och beredda att jobba med sig själva. Men jag gissar på att det finns många grupper där ute som är villiga att just jobba med sig själva, för att inte skall kännas ovälkommet. Så om ångesten minskat tillräckligt så du står ut med den processen gissar jag det finns flera potentiella grupper som kan funka för dig på sikt.
Spelade Utpost igår och 3 killar spelade kvinnliga karaktärer och 2 tjejer spelade manliga karaktärer. Jävlar vad komplicerat det var. I själva rollspelet så förvandlades samtliga personer tillbaks till sin cis-status och refererades till som han och hon trots att rollformuläret sa någonting annat. Jag tycker sånt är så jävla irriterande, ärligt talat. Jag var ändå duktigast på att följa folks rollformulär och sa sällan fel. Jag lekte lite polis också men efter ett tag så orkade jag inte längre; folk äger helt enkelt inte förmågan att leva sig in i rollspelet tillräckligt mycket för att se bortom könet de ser framför sig.
Med tanke på att det var Utpost gissar jag att spelarna inte hade valt kön på karaktärerna själva, utan troligtvis bara valt karaktär från vad som blev skapat. Så jag har en stark misstanke om att de inte var intresserade av den typen av utmaning. Många är också mer intresserade av att "själv kliva in i fantasivärlden" och därmed spela en idealiserad version av sig själva.Så jag gissar att problemet var intensifierat.
Men då ambitionen finns, undrar vad för hjälpmedel man skulle kunna ta till. Vad kan man göra för att underlätta?
En tanke som just slog mig, är en vidareutveckling av ett förslag jag så på ett annat forum angående att komma ihåg de andra rollpersonernas namn (hur ofta har det inte blivit spelarens namn istället för karaktärens namn?). Att man viker ett papper till en "triangulär" namnbricka att ha framför sig på bordet. På en sida har man sitt egna namn, och på en annan karaktärens namn. Han som föreslog det använde den så att de flyttade fram sitt egna namn när de skulle säga något OOC.
Tar man den, och också ritat dit ett stort märke för man eller kvinna, och om någon kan teckna eller man letar upp representativa bilder från nätet, kan man ha en bild på karaktären bredvid namnet. Då finns det hela tiden en visuell påminnelse om vad man har för kön på karaktären.
Hellzon said:
Utpost-rollformulären ser ut ungefär som du beskriver - det finns en bit längst upp som är uppochner där man kan skriva namn och vika så det syns för medspelarna.
Under ett utpost vi körde under Lincon var det mer krångligt, märkligt bog var könen valda då. Igår kväll körde vi att män (manliga karaktärer) satt på ena sidan och de andra på andra. Jag körde man och det var män som spelade kvinnor också. Det sades fel då och då, men alla var trötta osv, vi spelade på att de var det andra könet bara beskrev det fel. Det är svårare under ett konvent än i vanliga mer etablerade rollspel. Jag spelade män så mycket under en period att de antog att en karaktär jag skapade var man när det var osagt. Vi har kört romanser mellan personer som är samma kön men spelar separata som fungerat perfekt, även fast spelarna själva är hetero.
Recca said:
Det här var det spel jag refererade till för övrigt.
Jag gissade det (då du var med), jag bara uppfattade det annorlunda då mina förväntningar sen omgången innan var låga. Jag kunde leva mig in i min karaktär väldigt väl som man och (jag tror/hoppas) många kände liknande angående det. Jag sa fel flera gånger, är mer van vid en mer utförlig karaktärsprocess under skapandet vilket skapar mig en mental bild. Försvårades av att folk inte beskrev sina karaktärers utseende.
Det var en poäng. Ingen beskrev faktiskt sin karaktär, vilket är lite märkligt. Tror det kanske var så att vi beskrev våra platser istället. En annan sak som vi gjorde lite fel var att inte vika fram pappret och skriva namnet tydligt. Jag satt ett par gånger och skulle referera till någon vars namn jag inte kände till i spelet och det slutade med att det jag ville ha sagt helt försvann eftersom pausen drog ut innan jag hade ett namn att kasta ur mig. Men det har ju inget med den här tråden att göra...
I den grå forntid som är känd som »80-talet« hade jag mycket svårt för framförallt snubbar som spelade kvinnliga rollpersoner.
Sedan insåg jag att detta hängde ihop med vår dåvarande mognadsgrad (låg) som yttrade sig i att alla kvinnliga rollpersoner spelades ungefär som män förklädda till kvinnor spelas i valfri Stefan & Krister-buskis – eller som Terry Jones spelar kvinna i Monty Pythons flygande cirkus för den delen. Dvs. mycket pipiga röster och överdrivet fnittrande.
I de grupper jag spelar med idag noterar vi kön på våra rollformulär, informerar våra medspelare om saken, och sen spelar vi våra rollpersoner som människor (eller alver, dvärgar, etc.). Kön spelar ungefär* lika stor roll för inlevelsen som rollpersonens hårfärg eller längd.
* Ibland spelar det förstås lite större roll. Som t.ex. när min och Chrulls rollpersoner gifte sig och skaffade barn (fast i annan ordning).
Spelade Utpost igår och 3 killar spelade kvinnliga karaktärer och 2 tjejer spelade manliga karaktärer. Jävlar vad komplicerat det var. I själva rollspelet så förvandlades samtliga personer tillbaks till sin cis-status och refererades till som han och hon trots att rollformuläret sa någonting annat. Jag tycker sånt är så jävla irriterande, ärligt talat. Jag var ändå duktigast på att följa folks rollformulär och sa sällan fel. Jag lekte lite polis också men efter ett tag så orkade jag inte längre; folk äger helt enkelt inte förmågan att leva sig in i rollspelet tillräckligt mycket för att se bortom könet de ser framför sig.
Märkligt och intressant! Jag tror att jag har 70% kvinnor bland mina tio senaste karaktärer och vi har en stark vridning mot crossplaying i gruppen jag spelar med just nu. Trots detta tror jag aldrig att problemet har uppstått och särskilt inte i spel där karaktärsgenererandet sker kollektivt så det här är ju sjukt spännande som kontrast!
Det nämns längre ner i tråden att ni var trötta men jag köper inte det som förklaring:
Hade ni med beskrivningar kring hur karaktärerna såg ut, förde sig etc i karaktärsskapandet?
Hade ni spelat mycket tillsammans innan under konventet?
Var det någon mer som var konstigt med spelomgången och/eller stämningen kring den?
Recca said:
1. Nej.
2. Nej, förutom att konstellationer av oss har spelat ganska mycket ihop.
3. Vi var väldigt många. 3 gurls och 5 boyz varav en var Spelledare.
Cool! Personligen känner jag att ett åtminstone översiktligt #1 är svår att spela utan. #3 är förstås också lurigt, fan inte lätt att hålla ordning på åtta lirare
Vi satt och spelade Svart av kval bredvid, och även vi hade problem med folk som använde fel pronomen. Det är inte helt ovanligt på konvent, i min erfarenhet. I vårt fall var det dock ganska tydligt att de tre med indiespelsvana hade betydligt lättare än de tre ovana spelarna (som jag misstänker inte var vana med att två killar spelade kvinnoroller).
Utgår jag från mig själv så började jag med att bara spela män i rollspel och hade någon klen ursäkt om att jag inte kunde gestalta kvinnor på rätt sätt, vad det nu innebär. Märkligt då jag alltid spelat kvinnor i spel om det funnits möjlighet annars. Nuförtiden kör jag nästan alltid bara kvinnor i både spel och rollspel och detta beror helt enkelt på saker som andra tidigare nämnt om att antingen har världen eller spelgruppen ett kraftigt överslag på män och för att balansera ut det och ja av någon anledning föredrar jag att göra kvinnor med, som folk säger är det ju faktiskt ingen skillnad, särskilt då de flesta moderna rollspel inte gör någon skillnad (sen att många av dem ändå har enormt mycket mer manliga karaktärer än kvinnliga är en annan diskussion)
En sak jag noterat med alla de jag spelat med är att kvinnor i regel spelar manliga karaktärer än tvärtom, anar att det beror på någon diskurs om man= normen och att mer uppslag från populärkulturen är just män och andra genusfaktorer.
Übereil said:
Jag tror det också kan ha att göra med att de egenskaper som associeras med klassiska äventyrare i mycket är egenskaper som också associeras med män (t ex hög fysisk kapacitet och initiativförmåga). En annan möjlighet är att män är kraftigt överrepresenterade när det kommer till hjältar i populärkulturen.
Jag spelar för det mesta kvinnliga roller. Men när jag är spelledare kastar jag mig alltid över uppgiften att gestalta manliga karaktärer. Egentligen är det då inte könet jag spelar utan mer statusen och sånt. Jag tror det är lättare att spela män efter vad de har för yrke/status etc än det är att göra det med kvinnliga karaktärer eftersom kvinnliga karaktärer begränsas ofta mycket mer av sitt kön.
Jag håller med om tesen att män och kvinnor inte är olika och att man skapar en karaktär inte ett kön. Men jag tror att det är lätt att man förblindas av de orden för den bakgrund mot vilken man rör sig i rollspelet, ramverket, settingen, världen, tjänar på ojämställda förhållanden på olika sätt för fiktionens skull. Det är förstås viktigt att veta att det fortfarande inte är skillnaderna mellan män och kvinnor såsom de är skrivna i fysiologiska attribut utan faktiskt förutsättningar givna av samhället som utgör kontrasten liksom det inte är färgen på huden som skapar skillnader mellan etniciteter.
Det är med andra ord viktigt för mig att orättvisorna inte är inskrivna i själva settingen av spelet på så vis att det reproducerar negativa samhällsnormer utan att tydligt problematisera dem. Men om det är tydligt ska det också stå oss fritt att problematisera unkna värderingar genom att grotta ned oss i dem på värsta möjliga sätt.
Vidare tror jag att de som inte ens tänker på detta, utan liksom tror att utan att beröra eller problematisera det hela är oskyldiga från reproduktionen, ljuger för sig själva, eller i bästa fall förblindar sig själva. Då är det bättre att spela på ojämlika förhållanden, göra dem till en grej att utforska i rollspelet. Att bara slussa igenom termer som "ingen skillnad mellan könen, alla har samma förutsättningar" är motsatsen till problematisering. Detta är en anledning till att jag älskar spel som Vampire, där män och kvinnor har samma förutsättningar för att de är lika jävla awesome, utan att man ska känna att det här gjordes bergis för att författarna inte orkade problematisera verkligheten eller för att spelarna inte orkar bry sig på riktigt. Med spel som Vampire finns det en bakgrund mot vilken man kan luta sig för att faktiskt jämställa könen och deras personligheter.
Okay, det ovan är en tuff och hård dom jag fäller och jag menar det inte riktigt för jag är väl medveten om att man rollspelar för att ersätta verkligheten ett tag. Jag skulle inte vilja spela rollspel som alltid speglade verkligheten, absolut inte. Det vore fruktansvärt om jag var låst vid det, men då gör jag en tydlig skillnad mellan spel som är tänkta att väcka jobbiga (och även goa') känslor genom sin tragiska realism och de som är till för att väcka andra känslor genom äventyr och hjältedåd.
Så, det är bra att vara medveten om att det inte är så stora skillnader mellan män och kvinnor och absolut bra att man ska kunna spela vilket kön som helst lika stark som någon annan, men det är inte att problematisera, det är att normalisera. De är båda positiva i sammanhanget och skulle jag inte ha det ena så vill jag ha det andra, men ingen av de två kan ersätta den andra.
Varför tror du att det finns ett "rätt sätt" att spela kvinna, som skulle skilja sig från hur man spelar en man? Kvinnor är ju minst lika olika varandra som män är.
Är det större skillnad mellan dig och en kvinna som delar din etik och dina intressen än vad det är mellan dig och en man som stjäl och mördar?
Det känns som att du målar upp en större skillnad mellan män och kvinnor än vad som faktiskt... finns.
Ber om ursäkt för det lite sena svaret, missade totalt att du frågat. Dom borde kanske lägga till att citeringar ger ett meddelande som kommentera gör. I alla fall... till din fråga.
Det har inte riktigt med etik, intressen, moral, och alla andra sådana grejer att göra. Dom grejerna är nästan lätta för mig att på något sätt "spela" om man säger så. Jag har en oerhört stor förmåga att vända och vrida och analysera det mesta från alla dess vinklar (inklusive mig själv då, vilket jag har spenderat dom senaste 15 åren med att göra, för att få en förståelse om mig själv varför jag har dom problem jag har m.m)... och då kunna på något sätt förstå varför eller hur en person kan göra vissa grejer, må dom vara bra snälla dåliga omoraliska eller annat, jag kan allmänt få en typ av insikt i grej X, det betyder dock inte att jag håller med om grej X bara för att jag kan förstå och/eller har insikt om det. Och då utefter det på rent logiskt sätt kunna spela en karaktär på ett visst sätt.
Det som gör att jag har problem med att spela en kvinna är samma anledning till varför jag kan ha problem med att spela en Alv, Dvärg, Aliens, eller vad det nu än kan vara. Jag spelar näst intill uteslutet människor (Space Marines är t.ex tillräckligt nära människor för att jag ska lätt kunna spela dom, plus dom ser ju badass ut... XD ), som är män inom det mesta jag spelar, allt som oftast "skandinavisk" oxå, må det vara pnp rpg's, tv/data spel, mm... åtminstone där jag har valmöjligheten att göra så.
Orsaken som gör att jag har problem med att spela en kvinna/alv/dvärg/aliens/etc då... är att där finns grejer med det som jag helt enkelt inte kan veta... grejer som jag helt enkelt inte kan analysera mig fram till hur det är att vara. Eller som igentligen inte skulle kunnas förklaras för mig, för att ingen kan igentligen förstå det om dom inte själva är det. Jag har bara en faktiskt referens punk som jag VET hur det är att vara... vilket är en vit människlig man. Jag har aldrig varit en kvinna, eller alv... dvärg, alien... insekter, hundar... djur... eller vem/vad det nu än kan vara. Så jag har ingen som helst aning om hur det faktiskt "känns" att vara dessa. Om jag ska vara lite metaforisk, så kan jag så klart skala av det yttersta lagret på det, och kan förstå det, kan förstå köttet under skallet, och allmänt kunna få en grundläggande förståelse med alla dess delar... för att det är grejer som generelt sätt är samma som med mig... förutom kärnan... den där sista biten som på något sätt håller helheten samman... men som gör hela skillnaden. Den där sista detaljen som vi inte kan greppa om och kunna förstå och/eller veta hur det är.
Jag kan ha liknande problem med frågeställningar som "Om du ser en person bli rånad/slagen/våldtagen/torteras/etc, eller om land X anföll Sverige, rymdvarelser landar på jorden, etc, vad skulle du göra?" Det enda svaret jag kan igentligen ge till en sådan fråga är "Jag vet inte". För jag har inte haft erfarenheten av en sådan situation... jag kan inte veta hur jag skulle reagera. Visst jag kan tänka mig att jag skulle springa in och försöka stoppa en person från att bli rånad... eller snarare tänka mig att jag skulle vilja göra det, för utan att ha haft den faktiska erfarenheten kan ingen någonsin veta hur dom skulle reagera. Jag skulle lika gärna kunna sticka ner huvudet och försöka att inte se vad som pågår och bara gå vidare utan att göra något (trots att jag skulle vilja agera), som att faktiskt kasta mig in i situationen och göra vad jag kunde för att stoppa vad som pågick. Det kvittar vad jag skulle vilja göra, för endast att faktiskt vara i situationen skulle ge mig insikt i hur jag skulle agera.
Det var inte förrän för första gången jag såg någon skada sig som jag fick chansen att få reda på vad jag skulle göra i en sådan situation. När det hände så på ren automatik så började jag aggera, och klev in och försökte göra vad jag kunde... var först på plats oxå att hjälpa. Och det var trots att jag inte gillade honom (rasistisk, snackade konstant mög, och röstade på SD för han inte tycker om invandrare, mm). Det var på ett jobb jag hadde för en ca 8 år sedan. Han hadde fått ett epilepsi anfall och ramlat ansikte först ner i ett betonggolv. Allt gick på ren automatik för mig där, satte mig till och med ner på knä i blodet runt hans huvud för att kunna vända på honom och få hans huvud upp från betonggolvet och på mina lår istället, mm. Dom följande 5-6 timmarna den dagen så flöt adrenalinet tjockt i min kropp, var upprymd, kände an massiv "styrka" igenom kroppen, och en vilja att göra något med det, kändes nästan som om kroppen skakade lite lätt av all den här energin som flöt igenom min kropp... plus att allt runt om kring mig verkade ha mer färg och var mycker mycker mer skarp än vad det i normalla fall ser ut till att vara... en femte växel av syn-skärpa eller något. Heh, jag kan nästan känna det i mina armar just nu bara jag tänker på det, en vilja av att bara... göra något, som om dom är rastlösa.
I alla fall... pga det så känner jag att jag inte faktiskt kan veta hur det är att vara kvinna, vilket gör att jag känner att jag inte skulle kunna göra en sådan karaktär rättvisa eller något, för jag saknar dom viktigaste detaljerna käns det som. Jag har spelat kvinnliga karaktärer förr, i både pnp spel, tv/data spel, mm. Men har alltid en generel känsla av att det saknas något när jag spelar, den där kärnan av "information" som jag antagligen alldrig kommer kunna få. Så, om jag har valmöjligheten, så undviker jag att spela kvinnliga karaktärer.
Samtidigt kan jag ju oxå tillägga att jag mer eller mindre älskar kvinnor, tycker om allt om dom/er... mer eller mindre. Sedan var liten så har jag på något sätt satt kvinnor på en pedistal på något sätt. Och även om jag på vissa nivåer har lyckats sänka den pedistalen, så står kvinnor fortfarande högre i min syn än vad män gör. Jag är mer benägen att anta att det är en man som har gjort något fel om ett par bråkar, än att det kan ha varit kvinnan som startade det eller något. Och även om jag får reda på att kvinnan var orsaken, att hon gjort något fel eller hemskt eller något, så har jag fortfarande en automatisk tanke att "det måste funnits en giltig anledning till att hon gjorde det". Det brukar krävas att jag tänker igenom det med ren logik innan jag kan erkänna att kvinnan varit den som varit orsaken och gjort något fel i vad det nu än var.
Lite av det kommer ju från min upplevelse när det gäller mina egna föräldrar... men jag vet exakt när jag började sätta tjejer/kvinnor på en pedistal. Det var en vinter någon gång mellan 1-2 klass (ca 1986-1987). Skolan jag gick på hade en lång hög och perfekt backe på backsidan av byggnaderna, och under vintern brukade alla åka pulka och sådant på den. Någon av dom två vintrarna så hände något. Av någon anledning så sa alla dom andra killarna där att jag inte fick vara med och åka, att jag skulle gå där ifrån etc. Vad jag kan minnas hade jag inte gjort något fel, inte sagt något till någon eller nått... men jag tvingades att gå där ifrån. Så ledsen så lunkade jag därifrån, in mot framsidan av skolan, vet inte om jag grät eller något (mina första 3 år av skola är rätt suddiga för mig, bara några få grejer som totalt sticker igenom... som denna). När jag gick förbi sidan på skolan så hörde jag någon utropa något till mig, jag stannade upp och tittade runt och såg att uppe på en liten backe på sidan av skolan stod 3 tjejer, alla tre var några år äldre än mig, dom gick i mellanstadiet. En av dom sa att "Du kan åka med oss om du vill"... vilket jag gjorde, hade väldigt roligt, jag fick sitta framför henne i pulkan när vi åkte. Tjejen ifråga åkte i samma mini skolbuss som jag gjorde (jag bodde på landet på den tiden), och vad jag kan minnas var hon alltid snäll mot mig.
Något annat roligt när det gäller henne oxå är att för en handfull+ år sedan så kom jag oxå till insikt att det var samma tjej som var till stor del orsaken (till sammans med "Ika i Rutan" något år senare XD ) till att så fort jag för första gången såg en tjej/kvinna klädd i gothiga kläder (ca 1996-97), så förälskade jag mig i den och liknande "alternativa" stilar av utseenden på kvinnor (kan ju dock notera att jag gillar dom flesta olika stilar på kvinnors utseenden ). Orsaken jag hittade den kopplingen mellan henne (plus "Ika i Rutan" som förstärkte det efter den tjejer) var att hon var den första tjejen på skolan som använde smink och sådant, och vad jag kunde minnas hade hon oftast svart nagellack och var svartmålad runt ögonen mm (dock så har smink ingen betydelse för mig när det gäller en kvinnas utseende... det är bara en av många stillar jag gillar), och hon gick rätt ofta i svarta kläder oxå... vilket var en still jag hade aldrig sätt förr vid den tiden. Men ja... så är det. XD
Mot slutet av tredje klass så flyttade vi dock, och jag såg henne aldrig mer. Faktiskt så minns jag inte vad hon heter, eller ens hur hennes ansikte såg ut. Jag minns inga av ansikten på dom andra ungarna från dom 3 åren av skola. Det var inte förrän dom sista veckorna av tredje klass, och sedan i fjärde klass, i min nya stad och skola som minna minnen börjar bli mycket mer klara.
Det är tack vare rollspel som jag stötte på Goth och andra alternativa stilar på utseende oxå för den delen.
RasmusL said:
Det är ju coolt att spela close to home men det känns jobbigt att begränsa sig till att spela endast sådant man har erfarenhet av! Intressant framtoning, och jag beundrar till viss del din respekt för rollporträtten, men det är ganska fucking awesome att genom rollspel kasta sig ut och utforska fenomen man inte känner till!
Rhodryn: Med ditt resonemang ser jag inte hur det går att spela någon annan än sig själv. Det som krank undrade över var ju vad det är som gör att just kvinna är svårare att spela än t.ex. en vit man med en radikalt annorlunda personlighet (eller en space marine för den delen!). Jag ser det som mycket lättare att spela en kvinna som påminner om mig än att spela en mördare, oavsett om mördaren är en man eller kvinna. I slutändan gestaltar jag en individ, en person av kött och blod och könet är inte det som jag tycker är den viktigaste faktorn för att definiera en individ.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
