Nekromanti Spelarskicklighet vs karaktärsskicklighet

[God45]

Tills han skulle rulla en tärning. Han kunde inte rulla över en 5 på en d20 för att rädda sitt liv. det var nästan sorgligt. Så varje gång det kom till att rulla tärningar så muttrade han något och höll sig i bakgrunden tills det var över.

Han borde ha spelat Drakar och Demoner, då =)

Det sjukaste var att det vände sig i spel där man vill rulla lågt Det var precis som han om på sitt character sheet i himlen har köpt extra int och cha i utbyte mot flawet Mina tärningar vill mörda mig

 

[Tridentinus_UBBT]

Jag tycker problematiken oftast löser sig om man tillämpar Fortune in the Middle. I synnerhet om man använder sig av tärningspölar, där varje lyckad tärning får representera en replik i replikskiftet.

Spelaren säger först vad hen vill uppnå och förklarar med vilka medel detta skall ske, vilket i fallen sociala konflikter kan vara löften, betalning, hot etc. SL gör sedan en bedömning av hur medlen och situationen påverkar tärningspölarna för spelaren respektive SL.

När tärningarna slagits börjar den aktiva parten med att lägga fram en lyckad tärning och säger sin första replik. Den reaktiva parten lägger fram en lyckad tärning och svarar. Och så fortsätter man tills den som har flest lyckade tärningar avslutar med sin slutreplik.

Sedan kan man förstås lägga in fler moment, t ex att personerna först läser av varandra och baserat på det får bonus eller avdrag, eller låta konflikten vara i flera sådana här rundor och inte vara avslutad förrän någon av parterna är grundligt besegrad, varvid initiativet under konflikten kan växla mellan personerna beroende på hur konflikten går.

Fördelen med det här systemet tycker jag är att det både tar hänsyn till rollpersonernas stats och ställer krav på spelarna att agera ut sina sociala konflikter. Dessutom kan de verbala tennismatcherna bli ganska underhållande, trots att båda parter vet direkt efter tärningsslaget vem som "vunnit".

Jag använder i grunden samma system för fysiska strider och mentala konflikter (t ex hasardspel) som för ovan beskrivna sociala konflikter, och det fungerar utmärkt för mig.

 

[Tyr]

De borde inte spela de karaktärerna. Seriöst, det är mitt svar. Inget skämtande. Det är inte som om jag kan lära folk rhetorik vid spelbordet.

Någon har fel på internet!

Nej men skämt åsido, jag ska försöka svara på frågan...

Hur gör ni i era spel? Och vad tycker ni man kan kräva måste spelas ut av spelarna?

Om rollspelet ifråga stödjer att rollpersonerna är mer eller mindre intellektuellt eller socialt kapabla än deras spelare så använder jag mig absolut av dessa regler. Oftast då i form av färdighetsslag.

Sedan så brukar jag försöka hålla nere antalet färdighetsslag (av alla sorter) så resultatet brukar bli så att handlingen misslyckas automatiskt om det inte finns en chans till att lyckas eller om spelarna inte ens försöker. Handlingen lyckas automatiskt om den inte har så stor inverkan (men att det är coolare om den lyckas) och den lyckas om spelarna gör briljant ifrån sig. När vi snackar intellektuellt och socialt alltså.

Färdighetsslagen tenderar att dyka upp när spelarna gör sitt bästa men att det räcker inte riktigt till. Då testar vi om rollpersonerna i själva verket gjorde bättre ifrån sig. Observera att majoriteten av sociala handlingar spelas ut. Färdigheten kommer efteråt för att se vad effekten blev. Om det behövs.

Så, jag kräver väl mest att spelarna gör sitt bästa. Det är oviktigt för mig om en spelare inte klarar att leva upp till sitt geni till rollperson. Jag kan anmärka på en spelare som inte försöker spela dum med sin troglodyt till rollperson dock.

 

[Rymdhamster]

Det är helt enkelt inte samma sak.

Jag skulle i och för sig säga att det ÄR samma sak. Precis samma sak. Liksom man säger "jag skjuter (och lyckas)" kan man säga "jag försöker lura vakten att titta bort (och lyckas)". Det behöver överhuvudtaget inte finnas någon skillnad mellan de två situationerna.

Jag kan tycka att det är helt okej att dra en fånig och dum lögn och snarare se den som ett "stand in" för vad karaktären sa för att sedan slå en tärning och se om karaktären verkligen sa något dumt eller om karaktären lyckades få ur sig något smart.

Jag kan också tycka att det är helt okej för folket att hitta på en dålig och egentligen ogenomtänkt anfallsplan och sedan slå en tärning mot eventuella färdigheter för att se om planen verkligen var dålig eller om den var smart.

Jag vill liksom inte vara tvungen att spela mig själv i rollspel hela tiden, för vad är då poängen? Då ger jag hellre en fet bonus till någon som faktiskt kommer på en bra lögn att dra för vakten som belöning för gott rollspelande ("meh", säger vissa nu, "gott rollspel är sin egen belöning". Och det kanske det är. Men varför inte ge en extra belöning? Belöningar är trevligt).

Möjligen funkar det här sämre om man vill spela lite seriösare, mörkare rollspel där kommentarer som "jag slår ena handen för ansiktet och pekar bakom vakten och säger vad i hela friden är det där för något" kanske skulle förstöra stämningen lite. I det läget kanske man kan ta andra krav. Å andra sidan skulle jag nog tycka att alla former av regler skulle tendera att förstöra stämningen i en sån situation.

Jag menar. Man kräver ju liksom inte att någon ska kalkylera korrekt vindpåverkan på pilen och dess fallhöjd för det angivna avståndet för att låta rollpersonen skjuta en pil på någon som står tjugo meter bort. I alla fall kräver inte jag det.

Sen tycker jag att man kan ställa kravet att folk i alla fall ska _försöka_ hitta på smarta formuleringar om deras rollperson ska säga något smart.

Har spelledaren andra krav så så kommer jag vara hänvisad till att spela korkade stridisar ifall jag skulle råka ha en dålig dag när det är dags att spela.

 

[Xyas]

Jag känner en kille som jag inte spelat med på ett tag som älskade bitarn där han talade sig förbi poliser och lurade demoner och grejer. Alltihop utan att rulla en tärning. Det hände att jag kastade skit mot honom bara för att se hur han hanterade det och han pratade eller planerade sig alltid ur det. Alltid utan att rulla en tärning. Speciellt demon dealarna var imponerad för där försökte jag aktivt lura honom och vara så jäklig som möjlig. Men nej, han överlistade mig alltid trots att jag satt på alla korten. Det var awsome!

Fy fasen vad tråkigt det måste vara att spela med hobom som spelledare eller medspelare. Då får ju ingen spelare spela en karaktär som är bra på att snacka, för han kommer hela tiden vara bättre och sätta nivån som gäller.

 

[Xyas]

Sen tycker jag att man kan ställa kravet att folk i alla fall ska _försöka_ hitta på smarta formuleringar om deras rollperson ska säga något

Ja precis. Man kan ju såklart förvänta sig att folk gör så gott de kan med utspeladet av karaktären och situationen, och sedan vara generös och tolka uppåt till den nivå som de vill spela sin karaktär på.

Å andra sidan får man såklart vara hur elitistisk man vill när man väljer medspelare. Jag skulle till exempel aldrig kunna tänka mig att spela The Regiment med någon som inte gått officersutbildning och varit ett halvdussin vändor i afghanistan. Det skulle ju bli så himla orealistiskt när spelare utan de erfarenheterna lägger upp stridsplaner. Samma att jag aldrig skulle låta något utan läkarexamen spela en läkarkunnig person. Kan du inte beskriva hur du syr igen såret och behandlar infektionen kan du ju inte spela gruppens helare

 

[God45]

Sen tycker jag att man kan ställa kravet att folk i alla fall ska _försöka_ hitta på smarta formuleringar om deras rollperson ska säga något

Ja precis. Man kan ju såklart förvänta sig att folk gör så gott de kan med utspeladet av karaktären och situationen, och sedan vara generös och tolka uppåt till den nivå som de vill spela sin karaktär på.

Å andra sidan får man såklart vara hur elitistisk man vill när man väljer medspelare. Jag skulle till exempel aldrig kunna tänka mig att spela The Regiment med någon som inte gått officersutbildning och varit ett halvdussin vändor i afghanistan. Det skulle ju bli så himla orealistiskt när spelare utan de erfarenheterna lägger upp stridsplaner. Samma att jag aldrig skulle låta något utan läkarexamen spela en läkarkunnig person. Kan du inte beskriva hur du syr igen såret och behandlar infektionen kan du ju inte spela gruppens helare

Skillnaden mellan de sakerna och att kunna prata bra är väll att rollspel går ut på att skådespela och beskriva saker på ett coolt sätt. Så jag tycker inte det är för mycket begärt att begära att folk skådespelar sina karaktärer men det är för mycket begärt att de ska kunna beskriva hur en katapult fungerar. Men det är kanske bara jag som tycker så

 

[Rymdhamster]

Skillnaden mellan de sakerna och att kunna prata bra är väll att rollspel går ut på att skådespela och beskriva saker på ett coolt sätt. Så jag tycker inte det är för mycket begärt att begära att folk skådespelar sina karaktärer men det är för mycket begärt att de ska kunna beskriva hur en katapult fungerar. Men det är kanske bara jag som tycker så

Jag skulle vilja flika in att rollspel KAN gå ut på att skådesspela, men inte nödvändigtvis behöver gå ut på det. Jag ser skådesspel som en bonus, inte ett krav.

 

[Xyas]

Skillnaden mellan de sakerna och att kunna prata bra är väll att rollspel går ut på att skådespela och beskriva saker på ett coolt sätt. Så jag tycker inte det är för mycket begärt att begära att folk skådespelar sina karaktärer men det är för mycket begärt att de ska kunna beskriva hur en katapult fungerar. Men det är kanske bara jag som tycker så

Ja precis. Du ska kunna skådespela och beskriva hur du hanterar det avhuggna benet, vilka artärer du snör ihop och så vidare.

Min poäng är att du själv väljer vilka player skills som ska vara viktiga. Du har valt att snacka ska vara en player skill, medans medicin kan vara character skill. En person med andra kunskaper än du väljer kanske att priortera annorlunda. Jag tycker därför att det är viktigt att ifrågasätta sig själv i vilka player skills man fokuserar på och varför. Sociala skills verkar vara de vanligast förekommande där player skill anses viktig, och tas ganska ofta i min erfarenhet för givet att det ska vara så. Och då tror jag man riskerar att klampa äver en hel del spelare och beröva dem en varierad spelupplevelse.

 

[Xyas]

Så jag tycker inte det är för mycket begärt att begära att folk skådespelar sina karaktärer men det är för mycket begärt att de ska kunna beskriva hur en katapult fungerar. Men det är kanske bara jag som tycker så

Jag skulle vilja säga att det är betydligt lättare att lära sig hur en katapult fungerar, än att lära sig skådespela, förutsatt att ens skill i båda börjar på noll så att säga. Så din fördelning av vad man kan begära känns lite skev i mina ögon (du har alltså valt den, den är inte gudomligt given). Men det är klart, om du bara förväntar dig att folk ska skådespela så gott de kan har jag inga invändningar längre.

 

[God45]

Så jag tycker inte det är för mycket begärt att begära att folk skådespelar sina karaktärer men det är för mycket begärt att de ska kunna beskriva hur en katapult fungerar. Men det är kanske bara jag som tycker så

Jag skulle vilja säga att det är betydligt lättare att lära sig hur en katapult fungerar, än att lära sig skådespela, förutsatt att ens skill i båda börjar på noll så att säga. Så din fördelning av vad man kan begära känns lite skev i mina ögon (du har alltså valt den, den är inte gudomligt given). Men det är klart, om du bara förväntar dig att folk ska skådespela så gott de kan har jag inga invändningar längre.

Jag har ju "valt" det för att det är en stor del av vad rollspelande är så jag vidhåller att den inte alls är samma sak. Spelet går ut på att gestalta en roll genom att låtsas vara den.

Men ja, klart folk bara ska rollspela "så bra de kan" vad ska de annars göra? De kan ju inte rollspela bättre än de kan

 

[Rymdhamster]

Spelet går ut på att gestalta en roll genom att låtsas vara den.

Nja, spelet går ut på att gestalta en roll (punkt). Sen kan man ju leva sig in i den rollen så mycket man kan, om man vill.

 

[God45]

Spelet går ut på att gestalta en roll genom att låtsas vara den.

Nja, spelet går ut på att gestalta en roll (punkt). Sen kan man ju leva sig in i den rollen så mycket man kan, om man vill.

Jag menar 1 persons perspektiv inte inlevelse.

 

[Rymdhamster]

Ja, att spela ur karaktärens perspektiv skriver jag under på. Men det tycket jag inte _kräver_ skådesspelande. Inte mer än "jag skjuter", "jag drykar upp låset", "Jag gör en taktiks plan för det här anfallet".

 

[krank]

Ja, att spela ur karaktärens perspektiv skriver jag under på. Men det tycket jag inte _kräver_ skådesspelande. Inte mer än "jag skjuter", "jag drykar upp låset", "Jag gör en taktiks plan för det här anfallet".

Mja, man bör ju skilja på utlevelse och inlevelse...

(Sen vetefan om jag tycker att någon av dem egentligen "krävs" för att det ska vara rollspel, men ändå)

 

[Björn den gode]

Så jag låter folk försöka rollspela sig ur det och de misslyckas alltid för grejerna man ser på film fungerar inte med en riktig polis.

Jag tycker ämnet är intressant på så sätt att det ger en annan ingång i olika spelstilar. Orkar inte ta en teoridiskussion ikväll men här tyckte jag något blev väldigt tydligt.

[sarkasm]Du är medveten om att rollspel inte heller är verklighet va?[/sarkasm]

Alltså när jag spelar rollspel, så skulle jag nog säga att det oftast ligger närmare en film än "verkligheten", bara en sån sak som att vi klipper bort jättemycket dötid och väldigt ofta har en intressant historia. Och spelar jag en karaktär som är en framgångsrik con-artist, så förväntar jag mig nog att världen ska fungera som att min karaktär är det, och att poliser ska fungera som på film (sen beror det ju på vilken film vi spelar som, det är väldigt mycket skillnad på film och film) än som i spelledarens bild av hur en riktig polis är.

Sen är det klart att man kan välja att ha sociala skills som en viktig spelarskicklighet, precis som man kan välja något annat godtyckligt. Du påstår att det är olika saker men jag håller nog inte med, vad som är socialt bra är ju dessutom bara konventioner, spelar vi i en konstig fantasyvärld så finns det väl inget som motsäger att den bästa raggningstekniken är "öööö knulla?" och om spelaren som kör med den varianten har skyhöga sociala värden, tja då tycker jag man kan definera om världen efter hur hen agerar (för att göra det lite extremt).

Bluffa sig förbi en vakt tycker jag förövrigt är ett jättebra exempel på hur man (om man vill) bara kan låta värden agera annorlunda

"Vi kommer från klostret i norr och måste få komma in i katedralen med en gång!" (Bluffa 20)

"Prisa Gud, naturligtvis ska jag inte stå ivägen för Guds tjänare"

"Vi kommer från klostret i norr och måste få komma in i katedralen med en gång!" (Bluffa 10)

"Jag förstår inte, det klostret har väl en annan religion, varför vill ni komma in här? Ok vänta lite så hämtar min vän prästen så kan ni få prata med henne, men ni kan inte få komma in"

"Vi kommer från klostret i norr och måste få komma in i katedralen med en gång!" (Bluffa 0)

"Jasså? Varför är du så nervös då? Det går ju att se på dig att du ljuger som en borstbindare! Och i Guds namn dessutom? Ni är arresterade"

Eller så kan man förstås ha ett tärningsslag där någonstans.

På senare tid så har jag visserligen dragits mer åt indiespel där det inte alls är självklart att man vill att det ska gå bra för karaktären så kopplingen spelarskicklighet karaktärsframgång finns inte alls, men sen är det klart att det kan vara roligare att spela med skickliga spelare även om jag tror att det är viktigare att man har samma agenda/målsättning/förväntningar för just den sessionen så att inte några vill spela heistfilm och några socialrealistiskt verklighet med buttra poliser.

(hm skulle inte det här bli ett kort inlägg.. nåväl, sova)

 

[Lupus Maximus]

Spelet går ut på att gestalta en roll genom att låtsas vara den.

Nja, spelet går ut på att gestalta en roll (punkt). Sen kan man ju leva sig in i den rollen så mycket man kan, om man vill.

Jag menar 1 persons perspektiv inte inlevelse.

Huh? Varför bara en? Funkar bra att gestalta flera roller om man vill. Vill man vara riktigt knepig kan man spela en karaktär genom enbart andra personers ögon (andrahandsperspektiv). Sedan är det en smaksak hur det passar en själv.

 

[Lupus Maximus]

Ja precis. Man kan ju såklart förvänta sig att folk gör så gott de kan med utspeladet av karaktären och situationen, och sedan vara generös och tolka uppåt till den nivå som de vill spela sin karaktär på.

Å andra sidan får man såklart vara hur elitistisk man vill när man väljer medspelare. Jag skulle till exempel aldrig kunna tänka mig att spela The Regiment med någon som inte gått officersutbildning och varit ett halvdussin vändor i afghanistan. Det skulle ju bli så himla orealistiskt när spelare utan de erfarenheterna lägger upp stridsplaner. Samma att jag aldrig skulle låta något utan läkarexamen spela en läkarkunnig person. Kan du inte beskriva hur du syr igen såret och behandlar infektionen kan du ju inte spela gruppens helare

Nu är de exemplen kanske något överdrivna. Men om man skall rollspela karaktärimmersionistiskt i en story med simulationistfokus kan det bli väldigt störande med en spelare som saknar grundläggande kunskap i det de skall gestalta. Så då kan det vara dags att låta de som inte har erfarenhet från verkligheten att plugga på.

 

[Xyas]

Nu är de exemplen kanske något överdrivna. Men om man skall rollspela karaktärimmersionistiskt i en story med simulationistfokus kan det bli väldigt störande med en spelare som saknar grundläggande kunskap i det de skall gestalta. Så då kan det vara dags att låta de som inte har erfarenhet från verkligheten att plugga på.

Jo mina exempel ær ganska tillspetsade. Men jag håller absolut med om att om målet ær immersionistiskt spelande ær det helt rimligt att sætta sig ned som grupp och sætta upp førvæntningar på att character skill ska relateras något hårdade till player skill. Och då gæller det såklart oavsett skill. Ska man spela lækare får man titta på ett par avsnitt greys anatomy før att få till termerna, spelar man mekaniker læser man på hur en bil funkar, och så vidare.

Det jag vænder mig mot ær det slentrianmæssiga "nu spelar vi drakar och demoner, och ni får anvænda alla skills utom bluffa och øvertala. Før jag som spelledare ær ok med att spelaren sæger att de spårar stråtrøvaren och slår tærningen, utan skådespeleribiten. Men pallar inte anstrænga min fantasi nær det gæller att sæga att man øvertalar bonddrængen att hænga med upp på høloftet och sedan slår tærning, utan kræver en skådespelarprestation som motiverar det".

 

[God45]

Det jag vænder mig mot ær det slentrianmæssiga "nu spelar vi drakar och demoner, och ni får anvænda alla skills utom bluffa och øvertala. Før jag som spelledare ær ok med att spelaren sæger att de spårar stråtrøvaren och slår tærningen, utan skådespeleribiten. Men pallar inte anstrænga min fantasi nær det gæller att sæga att man øvertalar bonddrængen att hænga med upp på høloftet och sedan slår tærning, utan kræver en skådespelarprestation som motiverar det".

Jag förstår inte vad du menar med att man inte orkar anstränga sin fantasi genom att låta folk strunta i att rollspela intressanta grejer. Det är väll snarare tvärtom. En stor anledning till att jag rollspelar är att jag gillar skådespelarbiten så det är klart jag vill att folk ska skådespela och inte bara rulla och gå vidare. Bara rulla tärningarna är skittråkigt.

Men jag spelar inte rollspel för att det är intressant att veta hur en bil funkar, det har liksom inget med rollspelande att göra.

Ditt greys anatomy exempel är bra för vad de använder där är techno-babbel som de skådespelar ut så att det verkar övertygande. Vill jag ha det i mitt spel? Sure! Men jag struntar i om det stämmer eller inte.