Nekromanti Spelarskicklighet vs karaktärsskicklighet

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,554
Recca said:
God45 said:
I just det fallet gjorde jag fel och vi retconnade.

Jag skyller på att det var första gången över skype :gremtongue:
Det är helt okay. Och får jag säga att jag tycker att du är grymt spännande och underhållande att rollspela med/mot? :gremsmile:
Tack :gremsmile: Det är jätte roligt att spela med dig också :gremsmile: Dynamiken mellan våra Unknown Armies karaktärer är grymt bra. Ska bli spännande att se vart det tar vägen.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,554
Cassius said:
Sånt här får man aldrig höra!!
Det är grymt kul att spela med dig också :gremsmile: Din vampire karaktär var fantastisk och det var riktigt roligt att spela Unknown Armies igår. Ja ser fram emot onsdag :gremsmile:
 

Cassius

Hero
Joined
12 Feb 2012
Messages
1,373
Location
Skåne
God45 said:
Cassius said:
Sånt här får man aldrig höra!!
Det är grymt kul att spela med dig också :gremsmile: Din vampire karaktär var fantastisk och det var riktigt roligt att spela Unknown Armies igår. Ja ser fram emot onsdag :gremsmile:
Där har vi någon som vet hur man stryker mig med hårs.
 

Evil Peter

Hero
Joined
23 May 2000
Messages
1,008
Location
Västerås och Fagersta
Lupus Maximus said:
Inget som kräver friform, så vi kan fortfarande ha att karaktären och spelaren är olika bra. Men beroende på hur störd spelaren blir så kan man behöva flytta över hantering av vissa saker till spelledaren. Bra resultat på tärningsslag kan bli korrekta beskrivningar och bra ledtrådar, medan ett dåligt slag ger sämre beskrivningar och färre ledtrådar.

Då vi tittar på film är vi betraktare, och ändå kan vi sugas med i känslor. Min poäng var inte att det blir lika starkt, utan tvärt om. Vissa skådespelare lever sig in i sin rollkaraktär, och det är mer jämförbart med den känslan.

Djup karaktärsimmersion är som jag ser det ett speciellt mentalt läge (nåja, så speciellt är det inte, men inte det man är i under majoriteten av ens vakna timmar). Att ha en massa meta-information att ta hand om, slå tärningar, spela dummare än vad man är, slå i regelböcker eller bli ombedd att skicka chips-skålen är olika exempel på saker som kan störa och rycka någon ur den mentala zonen. Men en annan spelare kanske inte störs utav att t.ex. spela mindre intelligent, utan kanske trivs bra med det.

Visst är man fortfarande medveten att det bara är på låtsas (annars är man troligtvis inne på diagnoser), men det ger en helt annan emotionell respons än då man är distanserad.

Senaste kampanjen jag var med som spelare i var på andra änden av skalan och var i stort sett noll karaktärsimmersion. Det var en intressant kampanj, men ett helt annat sorts fokus på spelandet (mer ledningsgruppsmöte än visualiseringsövning).
Jag är självklart med på att spelelement som tärningslsag osv kan störa inlevelsen till viss del. Det jag svarade på var dock ett uttryck om att intellektuell konflikt kan bli lidande av att postaren inte känner sig lika smart på riktigt som sin karaktär är när det inte är han som kommit på lösningen. Detta ger mig två saker.

Först hjälper det då inte att flytta tärningsslaget till spelledaren för det är fortfarande inte spelaren som kommer på det hela. Det är en lösning på ett annat problem än att inlevelsen blir lidande av att det inte är spelaren som presterar.

Sedan ifrågasätter jag också varför problemet endast skulle gälla den typen av saker. Nästan ingen löser ju fysiska konflikter genom att utagera dem fysiskt så då känner man sig ju lika lite som den atlet eller stridskämpe som ens karaktär är. Det tyder på en antingen konstig förmåga att bara inleva sig i fysiska imaginära bedrifter, eller en värdering där fysiska bedrifter inte är lika viktiga och därmed inte skulle behöva samma inlevelse som andra.

Det jag skrivit handlar alltså mycket om att jag ifrågasätter varför vissa bitar är viktigare än andra (dvs varför tärningsslag/egenskaper skulle vara värre i vissa fall än andra). Inte för att det är fel utan för att jag vill se vilka intressanta slutsatser man kan dra.

I övrigt tycker jag ditt påstående om att t ex spela dummare än vad man är skulle kunna vara ett metaspelsproblem direkt går emot kärnan i att just rollspela. Då hamnar man i en sits där man bara försöker projicera sig själv in i en situation snarare än att man spelar en roll (visst kan ens roll teoretiskt sett vara en själv, men jag hoppas min poäng går fram). Jag skulle snarare säga att ett väldigt immersionistiskt sätt att spela är att just leva sig in så mycket i att man är dum så det sker relativt automatiskt och därför känns naturligt. Då är det djupt rollspelande enligt mig, även om det exemplet bara fungerar för när man ska vara sämre än man egentligen är.
 

Lupus Maximus

Tekniker
Joined
13 Jan 2012
Messages
2,746
Location
Stockholm
Hm... jag misstänker att vi pratar förbi varandra lite grann. Så jag skall försöka svara lite mer på vilken infallsvinkel jag har i diskussionen. Så det kan bli några till självklarheter i inlägget :gremsmile:

Vad man störs av är väldigt individuellt. Tycker man något är tråkigt, t.ex. att spela dummare än vad man är, så blir det i sig störande. Men visst, att gå in så pass i rollen att man "dummar ner sig själv" är ett exempel på djup immersion.

Min misstanke är att de flesta som är ute efter djupimmersion ogillar att slå tärningar, oberoende anledning (sedan kan man givetvis gilla fler spelstilar, och älska tärningsslag i de sammanhangen). Sedan om det är friform, eller om spelledaren översätter till regeltermer, slår tärningen, och sedan översätter resultatet till lämplig beskrivning, spelar nog inte så stor roll.

Vid en fysisk aktivitet är allt beroende av ordvalen och beskrivningarna. Bergväggen som karaktären klättrar på finns inte. Samma sak med motståndaren man fäktas med. Men den intellektuella utmaningen finns och kan bearbetas. En spelare som är väldigt insatt i en fysisk aktivitet, och får beskrivningar som avviker från den riktiga upplevelsen, skulle nog få samma utmaning att behålla inlevelsen som någon som skall ignorera delar av sitt egna intellekt.

Sedan är att projicera sig själv i världen en del av den typen av immersion. Det betyder dock inte att ens projektion motsvarar hur man är i verkliga världen. Jag ser detta som närbesläktat med vad vissa hypnotisörer kallar för ledd visualisering (guided visualization). Dock en väldigt interaktiv sådan.

Så ett helt annat fokus än t.ex. vid rollgestaltning.

Om jag nu pratar om samma sak som Krank avsåg i sitt inlägg är dock en annan fråga. :gremwink:
 
Top