Spelledardeppen

[Lanina]

Försökte se om jag kunde hitta en tråd på ämnet, men det fanns tydligen inte.

Nåväl.

Den där känslan efter ett spelmöte när man ifrågasätter sig själv och känner sig allmänt mörbultad - räck upp handen om ni känner igen er?

Hur brukar ni hantera den?

Jag utgår från att det är besläktat med t ex "post event blues" och liknande. När man förberett och peppat, gjort något kul, och sen kommer bakslaget. Mixat med prestationsångest?

Jag kan bli ibland extrem. Orkar inte ta några beslut alls direkt efteråt, hatar att t ex få frågan "vad ska vi äta" när har hjärnan redan full sen innan. Jag kan bli nästan fysiskt illamående upp till ett dygn efteråt av bara tanken på att spelleda. Sen klingar det av.

Säker som gör min spelledarbakfylla värre är t ex stor spelargrupp, höga förhoppningar som inte infriades, nya/ovana spelare, lång tid utan pauser och ringrostighet.

Saker jag tycker hjälper efteråt:
- få höra beröm, speciellt inte direkt i anslutning till spelmötet utan t ex kvällen eller dagen efter
- äta ute/hämtmat istället för att behöva laga middag åt mig själv
- tramsig social samvaro i annat sammanhang (t ex gå ut och dansa)

Saker jag testat och som hjälpt marginellt eller inte alls:
- alkohol
- huruvida det är främlingar eller min vanliga spelgrupp verkar inte göra så stor skillnad, mer om det blir en bra gruppdynamik eller inte.

Saker jag tänkt på borde hjälpa, men inte testat än inkluderar träning, sex och meditation. Det är ju också ett problem vi oftast spelar söndagseftermiddagar och det drar ut på tiden. Svårt att dra till gymmet söndag kväll när jag ska upp kl 6 dagen efter.

 

[ceruleanfive]

Det låter tungt! Och jag känner så väl igen det. Lyckligtvis har jag helt slutat ha de känslorna sedan jag slutade preppa plots.

Innan var jag nervös och stressad inför möten, osäker och på högvarv under möten, frusterad och otillfredsställd efter möten. Det kändes aldrig som att jag var förberedd nog, spelarna gjorde aldrig vad jag ville, och det blev aldrig som jag tänkt.

Numera känns spelledandet ungefär lika lättsamt som spelandet – jag dyker upp nyfiken på vad som ska hända och åker därifrån positivt överraskad.

 

[guldfink]

Jag har nog upplevt något liknande ibland. Det jag tänkt på som lösning är att lite omvärdera min och spelgruppens förväntningar på vem som ansvarar för vad, ett ifrågasättande av SL som underhållare osv.

 

[Rickard]

Vet inte om det är ens relevant, men jag brände ut mig som spelledare, mycket genom att jag lade mindre och mindre tid på prep. Min fantasi rann ut och jag kände det bara blev krystat och jag led mer som spelledare än tyckte det var kul.

Vad som fick mig tillbaka som spelledare var InSpectres, där jag fortfarande inte behöver planera, men mycket av drivet är istället förlagt till spelarna. Spelet ger en struktur, jag förmedlar och underhåller strukturen till spelarna och de gör det bästa av situationen. Om jag gjort min roll är det upp till spelarna att spelmötet blir kul.

 

[Genesis]

Jag har nog aldrig upplevt det, och undrar varför. Säkerligen till stor del på grund av ren personlighet. Men det inträffar bara när du är spelledare, om jag förstår det rätt? Du får ingen prestationsångest som spelare? Det låter ju lite som "speleldaren som underhållare"-grejen. Att du ser det som ditt ansvar att det blir bra.

 

[Theo]

Jag brukar oftast få en (om än blygsam) energikick och känna mig upprymd efter att ha spellett, men när den kicken uteblir som den gör ibland känns det desto tristare och deppigare.

Söndag kväll är den sämsta tid jag vet att spelleda på. Man är trött efteråt (även om det blev bra), har förmodligen ägnat rätt mycket av helgen åt att preppa, och sen måste man upp...

 

[clarence redd]

Försökte se om jag kunde hitta en tråd på ämnet, men det fanns tydligen inte.

Nåväl.

Den där känslan efter ett spelmöte när man ifrågasätter sig själv och känner sig allmänt mörbultad - räck upp handen om ni känner igen er?

Hur brukar ni hantera den?

Jag utgår från att det är besläktat med t ex "post event blues" och liknande. När man förberett och peppat, gjort något kul, och sen kommer bakslaget. Mixat med prestationsångest?

Jag kan bli ibland extrem. Orkar inte ta några beslut alls direkt efteråt, hatar att t ex få frågan "vad ska vi äta" när har hjärnan redan full sen innan. Jag kan bli nästan fysiskt illamående upp till ett dygn efteråt av bara tanken på att spelleda. Sen klingar det av.

Säker som gör min spelledarbakfylla värre är t ex stor spelargrupp, höga förhoppningar som inte infriades, nya/ovana spelare, lång tid utan pauser och ringrostighet.

Saker jag tycker hjälper efteråt:
- få höra beröm, speciellt inte direkt i anslutning till spelmötet utan t ex kvällen eller dagen efter
- äta ute/hämtmat istället för att behöva laga middag åt mig själv
- tramsig social samvaro i annat sammanhang (t ex gå ut och dansa)

Saker jag testat och som hjälpt marginellt eller inte alls:
- alkohol
- huruvida det är främlingar eller min vanliga spelgrupp verkar inte göra så stor skillnad, mer om det blir en bra gruppdynamik eller inte.

Saker jag tänkt på borde hjälpa, men inte testat än inkluderar träning, sex och meditation. Det är ju också ett problem vi oftast spelar söndagseftermiddagar och det drar ut på tiden. Svårt att dra till gymmet söndag kväll när jag ska upp kl 6 dagen efter.

Jag känner också igen mig. Man får leta sig fram till saker som fungerar, precis som du verkar göra. Här är några saker som har hjälpt mig.

Fler pauser. Jag sätter ett larm på 50 minuter, så att vi får 10 minuters paus varje timme. Pauserna är heliga, även om vi måste bryta mitt i (som en cliffhanger). Jag brukar dra mig undan en stund - på toa om det inte finns något annat. Dricker vatten, djupandas lite. De andra får hålla sig.

Vi slutar i tid. Jag låter inte spelpassen dra ut på tiden. Sluttiden ska hållas. Vi kortar också ner passen om det behövs.

Jag brukar gå en promenad efteråt, helst i skogen eller i en park. Gröna miljöer har en otroligt kraftfull stressreducerande och återhämtande effekt.

Att meditera funkar ofta bra. Hjärnan får samma återhämtning som med sömn, men mer fokuserat och utan att man blir seg. Jag försöker också minimera mängden intryck kvällen efter ett spelpass. Ingen doom scrolling, inget Netflix eller Youtube. Hjärnan behöver vila.

 

[Rangertheman]

Jag har varit väldigt rollspelsdeppig under större delen av hösten, mest för att det känts som att engagemanget i gruppen är i det närmast obefintligt när det gäller att få till spel. Inga svar när gruppen får frågan om ett visst datum. Och även om vi har bestämt en dag efter många om och men, har det ofta kommit sena återbud. Det är svårt att känna sig peppad inför spelpasset om det troligtvis ändå inte blir av. De få gånger vi har spelat, har det i och för sig varit ganska bra, men åtminstone jag hade kunnat tagga till betydligt mer utan den där gnagande känslan av att inte veta förrän spelarna står i hallen om det blir något spel eller inte...

Annars är jag sällan deppig under- och efter spelpassen. Vi kör som längst ca 4 timmar och det känns rätt lagom för att bibehålla en hygglig energinivå. Någon gång hade det varit kul med ett längre pass förutsatt att alla orkar det. Jag hade kunnat köra rätt många timmar med tillräckligt många pauser.

Har vi spelat Fantasy World, som är kreativt och med mycket spelarinput, kan jag känna mig upprymd (om än lite mentalt utmattad) under hela kvällen efter. Har vi kört något mer linjärt känner jag aldrig så. I de fallen kan jag ha lite dåligt samvete för att jag lade ribban vid acceptabelt, och inte mycket mer. Det kanske hade kunnat vara något, att testa en annan spelstil än du är van vid?

 

[Jim Profit]

Intressant, det här har jag nog aldrig drabbats av. Snarare motsatsen, en ihållande, euforisk känsla, en uppspelthet som ofta gjort nattsömnen problematisk...!

 

[Lanina]

Jag har nog aldrig upplevt det, och undrar varför. Säkerligen till stor del på grund av ren personlighet. Men det inträffar bara när du är spelledare, om jag förstår det rätt? Du får ingen prestationsångest som spelare? Det låter ju lite som "speleldaren som underhållare"-grejen. Att du ser det som ditt ansvar att det blir bra.

Det inträffar när jag är spelledare. Jag kan bli mentalt uppe i varv eller trött som spelare, men inte till samma grad.

Men däremot upplever jag liknande efter andra sociala sammanhang där jag känner mig ansvarig. T ex när jag stått värd för en fest eller ansvarat för ett blot.

Jag tror det handlar om att jag egentligen är introvert, men samtidigt tycker många sociala aktiviteter är roliga och meningsfulla. De bara dränerar mig efteråt. Och ja, det är ansträngande att vara ansvarig för något, och oroa sig över om folk har kul.

Det är inte preppen som dödar mig heller. Även om jag spelar något som är spelledarlöst, men är den som tagit initiativ till det och står som värd, finns det liknande risk. Och om jag känner mig dåligt förberedd i något mer traditionellt, så blir utmattningen värre! Att t ex spelleda samma äventyr jag redan spellett förut minskar SL-ångesten, för då behöver inte hjärnan arbeta lika hårt.

 

[Lanina]

Intressant, det här har jag nog aldrig drabbats av. Snarare motsatsen, en ihållande, euforisk känsla, en uppspelthet som ofta gjort nattsömnen problematisk...!

Den upplever jag som spelare! Att jag tänker så mycket på sånt som "nästa spelmöte ska jag minsann..." att jag får svårt att sova!

 

[luddwig]

Jag har märkt att jag påverkas av spelarna. Väldigt energiska eller ifrågasättande spelare gör att jag förbrukar mer energi. Väldigt passiva spelare eller sådana som verkar svårt uttråkade gör också att jag förbrukar mer energi. Så visst händer det att jag känner mig utmattad efter ett spelpass men det är ovanligt. Extremt få spelare är riktiga energitjuvar. Spelstilen påverkar också hur avslappnad jag kan vara när jag spelleder och därför hur mycket energi jag har kvar efteråt.

 

[Genesis]

Jag kan känna mig trött på grund av sömnbrist, speciellt om jag har varit på konvent och spelat tre pass om dagen i tre dagar, och sovit väldigt lite. Men känslan efteråt är fortfarande en sorts trött lycka. Om man inte fått konventspesten, då.

 

[Zeedox]

Jag brukade få detta, men har sluppit undan de senaste dussin gångerna jag spellett, trots nervositet innan och under, och även när det gått sämre än förhoppat.

Tror det har mycket att göra med att jag alltid avslutar spelpasset med lite eftersnack och berättar vad jag tyckte var kul som spelarna gjorde (och uppmanar dem till samma sak).

Att titta på roliga TikTok-videor är också rätt skön hjärnavslappning.

 

[Anthrox]

Jag har börjat köra lite omvänd session zero, dvs ett eftersnack efter spelmötet med lite väl valda frågor om hur alla kände att saker och ting gått. Det tar ju iaf bort den här ångestkänslan av att spelmötet blivit fel och varit hemskt, eftersom det aldrig är någon som tycker så egentligen. Och där brukar det även alltid delas ut lite komplimanger mellan folk, så självkänslan känns alltid bättre efter ett sånt snack. Det hjälper också till lite med att släppa immersionen och låta hjärnan vila, men i samma sällskap.

 

[God45]

Har du testat att avlasta att vara värden på någon annan och bara spelleda? Mycket av det jobbiga kan jag tycka är att man är ansvarig för att vara värd också. Så är man hemma hos någon av spelarna och bara kan åka hem efteråt avlastar det en del.

 

[Zeedox]

Jag har flera gånger fått liknande känslor som spelare. Oftast när:

1. Det blivit stora konsekvenser i spelet som jag i ett datorspel hade velat ladda om och försöka igen.
2. Det varit missmatch i förväntningar mellan mig och resten av gruppen, på ett sätt som leder till slitningar eller tråkigt spel. Ofta leder det till 1)
   

Ofta sitter jag efteråt och googlar allt vad fingrarna tål för att hitta andra på nätet som varit med om samma sak som mig, eller skriver av mig på diskussionsgrupper (som här). Ibland upp till en månad efteråt! Typ som när jag trodde att jag spelade OSR ”fel”. Eftersom jag är i känslosamt läge avvaktar jag dock med att skriva, speciellt som jag tycker det är så svårt att uttrycka sig i text… i varje fall utan att få en massa mothugg i stil med ”du spelar fel”. Ack, om man bara kunde skriva…

 

[Lanina]

Har du testat att avlasta att vara värden på någon annan och bara spelleda? Mycket av det jobbiga kan jag tycka är att man är ansvarig för att vara värd också. Så är man hemma hos någon av spelarna och bara kan åka hem efteråt avlastar det en del.

Jag har inte testat det hemma hos någon annan, tror jag. Jag har däremot testat att vara värd och någon annan spelleder (funkar bra!), och jag har spellett på konvent och liknande. Det senare må innebära att jag inte behöver städa hemma, man är annars ingen avlastning. Det är ju ett stressmoment att fundera på "tog jag med mig allt jag behöver?" och "har de <grej som kan behövas> där?", och för den delen att resa.

Jag har börjat köra lite omvänd session zero, dvs ett eftersnack efter spelmötet med lite väl valda frågor om hur alla kände att saker och ting gått. Det tar ju iaf bort den här ångestkänslan av att spelmötet blivit fel och varit hemskt, eftersom det aldrig är någon som tycker så egentligen. Och där brukar det även alltid delas ut lite komplimanger mellan folk, så självkänslan känns alltid bättre efter ett sånt snack. Det hjälper också till lite med att släppa immersionen och låta hjärnan vila, men i samma sällskap.

Eftersnack är något jag tycker är guld värt som spelare, bland annat för att lära känna sina medspelare bättre och så.

Men jag har märkt att jag som SL brukar i spelpassets slut vara så trött i hjärnan, att sån där feedback inte fastnar där och då. Det kan fungera om man tar en paus (t ex käkar ihop) och SEN tar en runda med feedback. Jag uppskattar också stort sådant som att få meddelanden från spelare i efterhand, för då tolkar min hjärna det som osannolikt att vara falskt smicker. Medan en formell "vad var kul idag?"-runda när allla fortfarande sitter samlade tänker jag kommer leda till att spelarna MÅSTE ha något positivt att säga, och kanske bara säger något för att de måste. Antar att jag har dålig smak i munnen efter studiecirklar där jag behövt gå igenom sådana rundor och själv, för att inte vara oartig, även efter väldigt dåliga träffar sagt något klyschigt och vänligt.

Några idéer jag fått från den här tråden:
- Ställa timer så att vi kommer ihåg att ta paus
- Eventuellt kortare spelmöten

Alternativet "kör andra spel" eller "spelled inte" är inte relevanta. Trots att jag då och då får den här dippen så tycker jag ju om att spelleda! Jag har det väldigt kul under tiden, och även förberedelserna kan vara kul. Älskar att dyka ner i wikipediahål för research, eller fundera på SLPer under promenader... En stor del till varför jag spelleder är ju för det finns en viss historia jag vill berätta/setting jag vill utforska. Jag som SL verkar inte alls vara kompatibel med PbtA-stilen, t ex.

Jag önskar jag kunde komma på bra sätt att delegera mer ansvar till andra. Har lyckats få andra att fixa fika/snacks när jag spelleder, alla nya spelare får höra att det är tradition. När vi spelar Eon så har jag flera andra erfarna Eoniter i gruppen som kan hjälpa mig med regler, speciellt i strid som jag tycker är bökigt. Tacksam för det!

Jag försöker t ex delegera sånt som "skriva sammanfattning av spelmötet" på andra, och det funkar ibland... men ofta inte. Och gruppdynamik! Jag skulle gärna vilja att mina spelare tog initiativ till att knyta an till varandra mer, lära känna varandra "in character". Detta är nog något som just oerfarna rollspelare tycker är svårt och inte kommer på själva, och en anledning till varför min huvudvärk lättare dyker upp efter att ha spellett sådana.

Edit: jag vill nog också jämföra mina äckelkänslor som kan dyka upp med känslan av att ha totalt lyssnat sönder en låt man egentligen gillar. Det är ju också en slags aversion som kan nästan kännas fysiskt? Jag sysslade med sång som hobby förut, och då kunde jag ju ta och öva på en låt i ett antal veckor, sen framföra den och... Sen kunde jag typ inte lyssna på den låten i en månad, alldeles oavsett hur bra det gick att sjunga den inför publik. Den blev sönderlyssnad av att jag analyserade, övade, lyssnade igen, övade igen, osv. Och det kan vara samma med ett rollspelsäventyr, att jag har funderat så mycket på den inför spelmötet, att hela settingen måste få vila i 24 timmar innan jag klarar av den igen.

 

[SpringandeKulle]

Jag kan tycka att när det är ingen eller näst intill ingen återkoppling är lite deprimerande. Man känner ändå ett litet ansvar att göra ett bra jobb som spelledare och jag är beredd på att förändra saker och ting. Men utan något att gå på från spelare är det hopplöst. Mest 'jo men det var en bra session' som återkoppling.
Sen att det är helt tyst i chatten fram till speldagen är inte direkt engagerande. Det är väl där jag har problem med min egen självkänsla att behöver lite uppmärksamhet...

Men jag känner sällan någon trötthet av en session. Kan eftersnacka långt in på småtimmarna efteråt.

 

[Sömniga Isaac]

Den där känslan efter ett spelmöte när man ifrågasätter sig själv och känner sig allmänt mörbultad - räck upp handen om ni känner igen er?

Jag känner igen mig allt för väl och det är även en av orsakerna till att jag blivit/är ganska bitter på rollspel. För mig kom det nästan till den punkten att jag bara ville göra mig av med allt vad rollspel och rollspelande heter. För mig handlade det mycket om att jag preppade för plot istället för situationer. Spelledandet blev ett själadödande arbete istället för något som kändes givande och kul. Jag kände inför och efter spelmöten att jag gick ditt för att göra ett jobb, inte för att ha kul. Det roliga försvann och jag kände bara vemod, vrede, ilska och sorg över att förlorat det magiska i rollspel.

Vändpunkter för mig har varit när jag spelat med @Genesis som spelar en annan typ av rollspel. Där har det kreativa och roliga fått tagit plats igen. Med den insikten har jag sökt fler rollspel som bjuder in till det kreativa och glädjen i skapandet, istället för planerandet för att bjuda på en upplevelse. Jag vänder mig starkt emot spelledaren som underhållare, det var det som en gång i tiden var nära på att mörda mitt intresse för rollspel. Nu ser jag istället spelledande som en del i medskapandet. Jag är där på samma villkor som spelgruppen, vi är där för att tillsammans skapa något och med det började prestigen släppa. Det roliga och kreativa fick komma tillbaka igen.