Spelledardeppen

[krank]

Jag tror det handlar om att jag egentligen är introvert, men samtidigt tycker många sociala aktiviteter är roliga och meningsfulla. De bara dränerar mig efteråt. Och ja, det är ansträngande att vara ansvarig för något, och oroa sig över om folk har kul.

Det är inte preppen som dödar mig heller. Även om jag spelar något som är spelledarlöst, men är den som tagit initiativ till det och står som värd, finns det liknande risk. Och om jag känner mig dåligt förberedd i något mer traditionellt, så blir utmattningen värre! Att t ex spelleda samma äventyr jag redan spellett förut minskar SL-ångesten, för då behöver inte hjärnan arbeta lika hårt.

Det här är en av anledningarna till att min goto alltid är att spelleda Tatters of the King. Det är redan förberett till den nivå jag upplever att jag behöver, jag har koll på materialet, jag kan slappna av någorlunda. Det blir mindre jobbigt.

Jag är ju lite fast i en rävsax i och med att jag egentligen bara gillar att spelleda förberedda äventyr, och dessutom bara förberedda äventyr i en genre där det är rätt mycket prepp som behgöver göras för att det ska bli bra. Det är liksom inte ett alternativ för mig att improvisera ihop något, de gånger jag testat har det 1) blivit urdåligt, 2) varit rätt ostimulerande, snarare mest uttröttande.

 

[Franz]

Det låter kämpigt. Jag har inte upplevt det du beskriver efter att jag spellett, men det kan hända efter andra sociala situationer, till exempel efter fester. För mig brukar det släppa om jag får prata om tillställningen med någon annan som befann sig där. Nu förstod jag det som att du inte riktigt orkade med eftersnack, men om jag förstod dig rätt handlade det om direkt efter spelpasset? Skulle det vara härligt att ha eftersnack med någon av spelarna dagen efter? Då kan du få höra lite beröm som gör dig glad, samt kanske få höra om lite förhoppningar inför kommande spelpass (”Det ska bli så spännande att utforska det där templet som trollkarlen berättade om”) som kanske inspirerar dig inför kommande pass istället för att titta bakåt på det som varit?

 

[Lanina]

Jag kom tillbaka till den här tråden efter att igen haft lite problem med den här "post-SL-deppen" senaste gångerna.

Ser att tipset "kom ihåg att ta paus" har nämnts flera gånger. Även då jag säger åt spelarna att ta paus, så tar de inte paus. Visst, själva handlingen rör sig inte framåt. Det blir inga tärningsslag, inga nya ledtrådar, ingen konversation med SLPer osv. Men de fortsätter prata med varandra "in character" för att de tycker det är så kul! Och då vill jag ju lyssna på dem, och det blir inte mycket en paus annat än att jag kanske hinner gå på toa och fylla på min tekopp.

Även eftersnack har blivit svårt, för många av mina spelare har bråttom iväg. T ex har små barn. Jag hinner inte ens föreslå "ska vi sitta ner och snacka lite" förrän de har jackorna på sig. Och som jag varit inne på tidigare i tråden, min hjärna är så överbelamrad att jag inte klarar av att ta emot feedback direkt efter spelmötet ändå. Jag behöver nog egentligen något lättsamt och där jag inte känner att jag behöver ta något ansvar eller ta viktiga beslut. Idag har jag efter spelmötet käkat pizza och kollat på ett avsnitt av en tv-serie. Det har hjälpt en del, men huvudet känns fortfarande överansträngt.

En grej som också ökar min sociala stress av att spelleda är när spelarna är på väldigt olika "nivå" eller vill ha ut olika saker ur spelet. En del känner jag väl - en del mindre väl. En del gillar verkligen att gå in i sina rollpersoner, en del ser det mer att rollpersonen är deras verktyg/"gubbe i spelet". En del är vana rollspelare och har bra koll på reglerna, en del är ringrostiga eller nybörjare eller har funktionshinder som kräver anpassningar (t ex: hörselskada = jag måste tala tydligare, och kan inte ha på stämningsmusik och ibland missuppfattar spelaren information). Humorn skiljer sig åt.

Om alla spelare känner varandra väl och tycker om varandra ungefär lika mycket, så upplever jag att det är mindre socialt påfrestande. Samtidigt vill jag gärna introducera nya spelare till hobbyn och till min bekantskapskrets.

Ska testa lite kort meditation till musik nu.

 

[God45]

Jag kom tillbaka till den här tråden efter att igen haft lite problem med den här "post-SL-deppen" senaste gångerna.

Ser att tipset "kom ihåg att ta paus" har nämnts flera gånger. Även då jag säger åt spelarna att ta paus, så tar de inte paus. Visst, själva handlingen rör sig inte framåt. Det blir inga tärningsslag, inga nya ledtrådar, ingen konversation med SLPer osv. Men de fortsätter prata med varandra "in character" för att de tycker det är så kul! Och då vill jag ju lyssna på dem, och det blir inte mycket en paus annat än att jag kanske hinner gå på toa och fylla på min tekopp.

Även eftersnack har blivit svårt, för många av mina spelare har bråttom iväg. T ex har små barn. Jag hinner inte ens föreslå "ska vi sitta ner och snacka lite" förrän de har jackorna på sig. Och som jag varit inne på tidigare i tråden, min hjärna är så överbelamrad att jag inte klarar av att ta emot feedback direkt efter spelmötet ändå. Jag behöver nog egentligen något lättsamt och där jag inte känner att jag behöver ta något ansvar eller ta viktiga beslut. Idag har jag efter spelmötet käkat pizza och kollat på ett avsnitt av en tv-serie. Det har hjälpt en del, men huvudet känns fortfarande överansträngt.

En grej som också ökar min sociala stress av att spelleda är när spelarna är på väldigt olika "nivå" eller vill ha ut olika saker ur spelet. En del känner jag väl - en del mindre väl. En del gillar verkligen att gå in i sina rollpersoner, en del ser det mer att rollpersonen är deras verktyg/"gubbe i spelet". En del är vana rollspelare och har bra koll på reglerna, en del är ringrostiga eller nybörjare eller har funktionshinder som kräver anpassningar (t ex: hörselskada = jag måste tala tydligare, och kan inte ha på stämningsmusik och ibland missuppfattar spelaren information). Humorn skiljer sig åt.

Om alla spelare känner varandra väl och tycker om varandra ungefär lika mycket, så upplever jag att det är mindre socialt påfrestande. Samtidigt vill jag gärna introducera nya spelare till hobbyn och till min bekantskapskrets.

Ska testa lite kort meditation till musik nu.

När du tar paus, var jättetydlig och säg ”Nu bryter vi spelet i X minuter. Inget prat om spelet.”. Hjälper om folk rör på sig också. Folk röker ju inte längre men schasa iväg folk till att hämta kaffe eller kissa.

 

[Lanina]

När du tar paus, var jättetydlig och säg ”Nu bryter vi spelet i X minuter. Inget prat om spelet.”. Hjälper om folk rör på sig också. Folk röker ju inte längre men schasa iväg folk till att hämta kaffe eller kissa.

Ja, jag får ta och bli hårdare på detta.

 

[Organ]

Även eftersnack har blivit svårt, för många av mina spelare har bråttom iväg. T ex har små barn. Jag hinner inte ens föreslå "ska vi sitta ner och snacka lite" förrän de har jackorna på sig.

Säg redan innan spelmötet börjar att du vill avsluta med ett kort snack om sessionen och sluta själva spelandet snäppet tidigare så det finns tidsutrymme för det.

Och som jag varit inne på tidigare i tråden, min hjärna är så överbelamrad att jag inte klarar av att ta emot feedback direkt efter spelmötet ändå.

Testa att vänta med post game-snacket till nästa spelmöte. Så innan ni drar igång spelmöte 2 så diskuterar ni igenom hur spelmöte 1 gick. Då har alla dessutom all feedback top of mind.

 

[krank]

Jag tror det handlar om att jag egentligen är introvert, men samtidigt tycker många sociala aktiviteter är roliga och meningsfulla. De bara dränerar mig efteråt. Och ja, det är ansträngande att vara ansvarig för något, och oroa sig över om folk har kul.

[I am in this photo and I don't like it.gif]

Alltså, exakt detta, För alla sociala situationer.
Jag älskar, som jag skrev i nån av spelledartrådarna på sistone, att förbereda saker och sen se hur spelarna tampas med dem. Jag älskar överlag att anordna saker som andra människor sedan har nytta av eller skoj med. Det är bland det bästa som finns.

Men samtidigt är det också oerhört dränerande. Sociala situationer är dränerande överlag och jag har ofta "social baksmälla". Det finns en anledning till att jag helst spenderar de flesta av mina helger helt ensam i min lägenhet; jag måste återhämta mig.

Det är roligt att rollspela. Men det är också oerhört dränerande. Ibland blir jag totalt utslagen. Och när jag är utslagen kommer min gamla kompis Ångesten på besök såklart, och gör mig osäker på mig själv och min förmåga. "De låtsades säkert bara ha kul", säger den. "Det gick ju egentligen åt helvete, men de tyckte synd om dig och höll god min".

Det som funkar för mig är vila, ensamhet och att göra saker som inte kräver så mycket av mig. Eller där det åtminstone inte har några vidare konsekvenser om jag misslyckas, inte blir klar, osv. Aktiviteter där inte en enda människa bryr sig om eller påverkas av hur jag presterar. Men framför allt ensamhet, det är fan det bästa som finns.

 

[krank]

När det gäller feedback så tycker jag ändå den blir bäst när man vilat lite och samlat tankarna. Jag tar det gärna digitalt; har t.ex. just nu en bra post-session via PM med de som var med och körde Luna City Blues i lördags, där vi diskuterar regelsystemet och potentiella förbättringar av det. Jag ska också se om de har tankar kring själva äventyret såhär långt =)

 

[krank]

Och när jag är utslagen kommer min gamla kompis Ångesten på besök såklart

[…]

Det som funkar för mig

Tyvärr är väl det enda som med tiden börjat funka mot just den biten inte så mycket vila, som att ha levt med den där kompisen i 43 år och vid det här laget åtminstone intellektuellt veta att 1) han kommer förr eller senare sticka igen, bara jag distraherar mig med annat istället för att grubbla och 2) han är full av skit och har fel.