Sedan jag började läsa WRNU och deltog i några trådar om dolda/öppna tärningsslag ändrade jag mig och slår alla slag öppet.
(om en rollperson dör, så får spelaren möjlighet att komma upp med en berättelse om hur de överlevde ändå, och så förlorar de typiskt -1 permanent på en grundegenskap)
Men jag försöker också använda slumpen mer under spelmötena som SL-stöd, istället för att preppa, och istället för att subjektivt bedöma om "världen" agerar/reagerar på ett sätt som är fördelaktigt eller inte för rollpersonerna. Då slår jag ibland dolt.
Rollpersonerna planerar ett överfall. I bästa fall går fienden i fällan. Kanske är fienden försenad. Kanske går de en annan väg.
Jag tycker det är tråkigt att bestämma: er plan funkar inte, fienden smög sig runt och ni förlorade en dag.
Jag tycker också det är tråkigt att ge spelarna informationen att fienden är just försenad (pga slump), eftersom rollpersonerna kan tro att fiende tog en annan väg.
Jag försöker mer och mer omfamna PbtA-tänk för sådant här (i mitt annars valiga OSR-spel). Och då är ju utgångspunkten att spelarna får slå för hur bra deras plan går, och slår de bra så går den deras väg. Och går det mindre bra, så är bollen över på mig som SL (Värld) att avgöra, med eller utan slump, hur det inte gick så bra. Men mitt kvasi-PbtA-OSR-mixande är nog en egen tråd, och jag har inte riktigt landat i vilka element från PbtA som faktiskt behövs. Eller om det eg bara räcker att slå 1d6 där 6 är "bäst, det blir som spelarna berättar" och 1 är "sämst, det blir som SL berättar".