Så jag fick frågan vad spelledarens roll i blorb är, ex vis om jag ser det som spelledaren mot spelarna, och tänkte jag ska skriva ett längre inlägg om detta.
Jag ska göra två trådar.
En “debatt”-tråd för diskussion & ifrågasättande av vad jag skriver här,
och en mer för nyfikenhet & frågor om det och om hur det funkar.
För jag är trött på att lacka ur pga så mycket thread crap om oblorbighet när jag vill prata om blorbighet!
Samtidigt som debatten ju kan vara väldigt intressant. Så alla oblorbare, in i “debatt”-tråden med er.
Så kan vi andra ha den här tråden till vårt forskningsseminarium om spelledarens roll i blorb.
Spelledarens roll
Så nån sade att dom hade gjort resan från ett AD&D-spelande där det var spelledaren vs spelarna till ett sorts spelande där spelledaren samarbetar med spelarna och jag sade att jag hade gjort motsatta resan.
Med det menade jag: jag samarbetar inte med spelarna.
Men det är inte direkt så att jag tävlar mot spelarna heller.
Min roll är väldigt specifik&snäv. Jag är gränssnittet mellan spelarna och “gloraklet”, dvs hur preppen/blorben/reglerna/tärningarna ger oss svar på frågor vi har såsom “vad finns i skattkistan” (en silverljusstake, det står ju i preppen) och “vad händer när vätten får en påk i skallen” (hon dör om hon har slut på HP, det står ju i reglerna). Och, som sagt, ofta krävs det en människa eftersom det rör sig om interaktioner med saker beskrivna i plaintext. (“Jag skakar på burken… vad hör jag?” “OK, det låter som någon sorts grovt pulver där inne. Salt, sand, socker…”)
Om jag har idéer på vad som jag kan tänka mig är coolt (“åh några pixies som har byggt ett bo i en hatt!”) så måste jag, hmm, “sila” dom idéerna genom blorbens principer såsom kartnycklar eller mötestabeller.
Den här rollfördelniningen möjliggör, men förutsätter inte, “adversarial” spelande, men inte spellarna mot spelledaren utan på ett annat sätt. Om jag spelar med nya spelare brukar jag väldigt förenklat säga “Det är inte ni mot mig. Det är ni mot den här [pekar på prepp-pappret, boken, modulen, häftet] och jag är en neutral domare. Lycka till.” Men nu här i den här tråden kan vi ju gå lite mer på djupet bortom den där förenklade pitchen.
Adversarial spelande
För dom som tycker om adversarial spelande så är det ju givetvis guld att blorben gör det möjligt.
I ett spel där SL är en gud blir det omöjligt att ta utmaningar på allvar oavsett om den guden är på spelarnas sida (#DeusExMachina) eller mot spelarna (#RocksFallEveryoneDies).
Det finns tio tusen horror stories om hur dåligt det är med adversarial spelande och, ja, jo, alla dom skräckhistorierna har en sak gemensamt: att det inte funkar pga SL är en gud. Lös det problemet först. Vilket blorbprinciperna gör.
Adversarial spelande är nånting som periodvis roar oss i vår grupp mycket och då och då utgör en stor del av vårt spelande. Vi tycker om utmaningar. Ser inget fel i det. Men det finns också andra komponenter som är ännu viktigare.
Öppet spelande
I vissa mer ambitiösa sandboxkampanjer är det också möjligt för spelarna att helt strunta i att gå ner i dungeons och sånt och istället försöka typ frakta cider mellan städer och få XP genom dom transaktionerna. Eller dom kan göra vad dom vill. Eller så kan det handla om deras relationer, vilka dom är kära i, vilka dom tvivlar på, vilka dom vill ha bekräftelse av, vilka dom är misstänksamma mot.
Att det inte finns nån preppad handling möjliggör det.
Och alla dom där öppna sätten att spela kan flätas ihop med varandra. Dom kanske behöver ett kapitaltillskott till cider-butiken och vill därför gå ner i irrgångarna efter skatter. Eller så gör deras relationer att dom vill göra resor eller utredningar eller hitta specifika spells. Den typen av sammanflätningar är inte nåt som jag som DM kan eller får styra eller försöka designa. (Ex vis är det inte så att jag bara spelar in det till att “hohoho nu kommer dom ner i dungan iaf! precis som jag ville!” bara för att jag ville använda min prepp där nere. Nej, så som vissa blorb-kritiker har poängterat så finns det helt klart en möjlighet att massor av prepp blir slängd!) Dom uppkommer ändå. Att det som händer är något som uppkommer genom spelande är en stor kick för mig snarare än att det är en “story before” a la Mörkrets hjärta.
Konsekventiellt spelande
När jag improviserade allt så var det också möjligt för spelarna att försöka vad som helst men… det fanns liksom inget att ta på för dom. Det fanns ingen riktig värld för dom att sätta sina fotavtryck på. Blorbprinciperna möjliggör riktiga val.
Med en urförenklad analogi: “Gå till ett av dom här tre husen. Sen hittar jag på vad ni ser där inne” vs “Gå till ett av dom här tre husen. Dom tre husen har olika innehåll”.
Verkligt spelande
För mig, den stora kicken är att föremålen, platserna, personerna, målen, monstren, skatterna är på riktigt med hjälp av blorbens tekniker. Den magiska spegelns konsekvenser är lika riktiga som att 3 - 10 är -7. Det finns ju ingen “magisk spegel” på planeten jorden, precis som det inte finns sju äppelformade hål på jorden när man lär sig addition och subtraktion med äpplen. Men… spegeln, iom den finns åtagen i preppen, går att räkna med. Upptäcka. Utsättas för. Undvika. Drabbas av. Ramla i. Ta sig ur. Dö. Överleva. Misslyckas. Överlista.
Den här kicken att vi är i, utforskar, drabbar, brämar, ramlar runt i, manglar en riktig värld är för mig det centrala i blorb. Dels möjliggör det dom olika spelstilarna jag skrev om tidigare (adversarial, konsekventiellt osv) men ffa är det i sig en jättekick för mig. När dom drar i en spak och den spaken faktiskt gör nåt. Även om det bara är “i spelet” som den gör nåt.
Jag ska göra två trådar.
En “debatt”-tråd för diskussion & ifrågasättande av vad jag skriver här,
och en mer för nyfikenhet & frågor om det och om hur det funkar.
För jag är trött på att lacka ur pga så mycket thread crap om oblorbighet när jag vill prata om blorbighet!
Samtidigt som debatten ju kan vara väldigt intressant. Så alla oblorbare, in i “debatt”-tråden med er.
Så kan vi andra ha den här tråden till vårt forskningsseminarium om spelledarens roll i blorb.
Spelledarens roll
Så nån sade att dom hade gjort resan från ett AD&D-spelande där det var spelledaren vs spelarna till ett sorts spelande där spelledaren samarbetar med spelarna och jag sade att jag hade gjort motsatta resan.
Med det menade jag: jag samarbetar inte med spelarna.
Men det är inte direkt så att jag tävlar mot spelarna heller.
Min roll är väldigt specifik&snäv. Jag är gränssnittet mellan spelarna och “gloraklet”, dvs hur preppen/blorben/reglerna/tärningarna ger oss svar på frågor vi har såsom “vad finns i skattkistan” (en silverljusstake, det står ju i preppen) och “vad händer när vätten får en påk i skallen” (hon dör om hon har slut på HP, det står ju i reglerna). Och, som sagt, ofta krävs det en människa eftersom det rör sig om interaktioner med saker beskrivna i plaintext. (“Jag skakar på burken… vad hör jag?” “OK, det låter som någon sorts grovt pulver där inne. Salt, sand, socker…”)
Om jag har idéer på vad som jag kan tänka mig är coolt (“åh några pixies som har byggt ett bo i en hatt!”) så måste jag, hmm, “sila” dom idéerna genom blorbens principer såsom kartnycklar eller mötestabeller.
Den här rollfördelniningen möjliggör, men förutsätter inte, “adversarial” spelande, men inte spellarna mot spelledaren utan på ett annat sätt. Om jag spelar med nya spelare brukar jag väldigt förenklat säga “Det är inte ni mot mig. Det är ni mot den här [pekar på prepp-pappret, boken, modulen, häftet] och jag är en neutral domare. Lycka till.” Men nu här i den här tråden kan vi ju gå lite mer på djupet bortom den där förenklade pitchen.
Adversarial spelande
För dom som tycker om adversarial spelande så är det ju givetvis guld att blorben gör det möjligt.
I ett spel där SL är en gud blir det omöjligt att ta utmaningar på allvar oavsett om den guden är på spelarnas sida (#DeusExMachina) eller mot spelarna (#RocksFallEveryoneDies).
Det finns tio tusen horror stories om hur dåligt det är med adversarial spelande och, ja, jo, alla dom skräckhistorierna har en sak gemensamt: att det inte funkar pga SL är en gud. Lös det problemet först. Vilket blorbprinciperna gör.
Adversarial spelande är nånting som periodvis roar oss i vår grupp mycket och då och då utgör en stor del av vårt spelande. Vi tycker om utmaningar. Ser inget fel i det. Men det finns också andra komponenter som är ännu viktigare.
Öppet spelande
I vissa mer ambitiösa sandboxkampanjer är det också möjligt för spelarna att helt strunta i att gå ner i dungeons och sånt och istället försöka typ frakta cider mellan städer och få XP genom dom transaktionerna. Eller dom kan göra vad dom vill. Eller så kan det handla om deras relationer, vilka dom är kära i, vilka dom tvivlar på, vilka dom vill ha bekräftelse av, vilka dom är misstänksamma mot.
Att det inte finns nån preppad handling möjliggör det.
Och alla dom där öppna sätten att spela kan flätas ihop med varandra. Dom kanske behöver ett kapitaltillskott till cider-butiken och vill därför gå ner i irrgångarna efter skatter. Eller så gör deras relationer att dom vill göra resor eller utredningar eller hitta specifika spells. Den typen av sammanflätningar är inte nåt som jag som DM kan eller får styra eller försöka designa. (Ex vis är det inte så att jag bara spelar in det till att “hohoho nu kommer dom ner i dungan iaf! precis som jag ville!” bara för att jag ville använda min prepp där nere. Nej, så som vissa blorb-kritiker har poängterat så finns det helt klart en möjlighet att massor av prepp blir slängd!) Dom uppkommer ändå. Att det som händer är något som uppkommer genom spelande är en stor kick för mig snarare än att det är en “story before” a la Mörkrets hjärta.
Konsekventiellt spelande
När jag improviserade allt så var det också möjligt för spelarna att försöka vad som helst men… det fanns liksom inget att ta på för dom. Det fanns ingen riktig värld för dom att sätta sina fotavtryck på. Blorbprinciperna möjliggör riktiga val.
Med en urförenklad analogi: “Gå till ett av dom här tre husen. Sen hittar jag på vad ni ser där inne” vs “Gå till ett av dom här tre husen. Dom tre husen har olika innehåll”.
Verkligt spelande
För mig, den stora kicken är att föremålen, platserna, personerna, målen, monstren, skatterna är på riktigt med hjälp av blorbens tekniker. Den magiska spegelns konsekvenser är lika riktiga som att 3 - 10 är -7. Det finns ju ingen “magisk spegel” på planeten jorden, precis som det inte finns sju äppelformade hål på jorden när man lär sig addition och subtraktion med äpplen. Men… spegeln, iom den finns åtagen i preppen, går att räkna med. Upptäcka. Utsättas för. Undvika. Drabbas av. Ramla i. Ta sig ur. Dö. Överleva. Misslyckas. Överlista.
Den här kicken att vi är i, utforskar, drabbar, brämar, ramlar runt i, manglar en riktig värld är för mig det centrala i blorb. Dels möjliggör det dom olika spelstilarna jag skrev om tidigare (adversarial, konsekventiellt osv) men ffa är det i sig en jättekick för mig. När dom drar i en spak och den spaken faktiskt gör nåt. Även om det bara är “i spelet” som den gör nåt.
)
