Björn den gode
Swashbuckler
Blev inspirerad av grottrollet i en annan tråd här och började fundera på vad som egentligen är spelledarens uppgift. Nu är ju inte det här med spelledarens relation till spelarna och hur det funkar i en grupp helt enkla saker att göra allmänt men det som är enkelt är ju inte heller lika kul att diskutera.
Frågan är alltså om spelledarens uppgift är att spelarna har kul eller om spelledarens uppgift är att han själv har kul. Samtidigt finns ju här en synergieffekt: Om spelarna har kul så är det antagligen större chans att SL också har kul men detta gäller ju också omvänt att om SL har roligt så har antagligen spelarna det också roligare än om SL har tråkigt. Sanningen ligger säkert någonstans mittemellan ytterlägena men jag tänkte jag skulle dra några exempel så ni kanske förstår vad jag menar.
Låt oss anta att SL tycker att EON är det roligaste spelet och är jätteintresserad av det men spelarna som i och för sig tycker det är roligt med EON hellre skulle vilja spela Kult men ingen av dem är beredda att SL:a. Bör SL i ett sådant läge försöka övertala spelarna att fortsätta med EON eller bör han snarast börja spelleda Kult istället (och låna boken från en av spelarna) enligt devisen är spelarna glada är jag glad?
Ett annat exempel gäller rekvisita. Bör SL:s ord väga tyngre eller lättare än övriga deltagares när man bestämmer sig för saker som bakgrundsmusik, belysning och handouts. Handouts är ju lite speciellt här eftersom det automatiskt dessutom blir SL:s uppgift att fixa dem medan vem som helst kan ordna med övrig rekvisita.
Och eftersom alla goda ting är tre ger jag även ett tredje exemepel: bör en SL som tycker det är mycket roligare med heroiska berättelser än grisodling lägga stora flertalet av äventyren i den miljön även om en majoritet av spelarna är av annan åsikt?
Har SL en röst eller flera? Rent allmänt alltså. Om SL tycker en sak och spelarna tycker det motsatta bör då en kompromiss ligga mitt i eller 4/5 åt spelarnas håll (om vi antar att det är fyra spelare?)
Kanske är dessa ickeproblem för tillräckligt homogena grupper (där det viktigaste nog är att man spelat tillsammans sen man började med rollspel) men de flesta grupper är nog inte sådana.
Att sluta spela med en grupp som inte passar en själv bra tycker jag inte alls är en vettig sak att göra för oftast har man ju trots allt inte tråkigt även om det inte är perfekt och sen spelar man ju trots allt nästan alltid med kompisar, kompisars kompisar eller blivande kompisar.
Slutligen för att ändra ämnet lite så går jag över till konvent. Vad förväntar eran spelgrupp sig när ni åker på konvent av SL. Tycker ni att det är bäst när SL har ”eran” stil så mycket som möjligt eller spelar man på konvent för att se hur det också kan vara dvs. SL kör ”sin” stil rakt igenom.
Sen tycker jag att det är tråkigt att det alltid är laganmälning till rollspelen då jag i alla fall oftast nog hellre på konventen spelar med folk jag inte känner för att få nya intryck (min spelgrupp känner jag ju ändå liksom och konvent är ju inte så ofta). Fast det är väl egentligen en helt annan fråga.
Frågan är alltså om spelledarens uppgift är att spelarna har kul eller om spelledarens uppgift är att han själv har kul. Samtidigt finns ju här en synergieffekt: Om spelarna har kul så är det antagligen större chans att SL också har kul men detta gäller ju också omvänt att om SL har roligt så har antagligen spelarna det också roligare än om SL har tråkigt. Sanningen ligger säkert någonstans mittemellan ytterlägena men jag tänkte jag skulle dra några exempel så ni kanske förstår vad jag menar.
Låt oss anta att SL tycker att EON är det roligaste spelet och är jätteintresserad av det men spelarna som i och för sig tycker det är roligt med EON hellre skulle vilja spela Kult men ingen av dem är beredda att SL:a. Bör SL i ett sådant läge försöka övertala spelarna att fortsätta med EON eller bör han snarast börja spelleda Kult istället (och låna boken från en av spelarna) enligt devisen är spelarna glada är jag glad?
Ett annat exempel gäller rekvisita. Bör SL:s ord väga tyngre eller lättare än övriga deltagares när man bestämmer sig för saker som bakgrundsmusik, belysning och handouts. Handouts är ju lite speciellt här eftersom det automatiskt dessutom blir SL:s uppgift att fixa dem medan vem som helst kan ordna med övrig rekvisita.
Och eftersom alla goda ting är tre ger jag även ett tredje exemepel: bör en SL som tycker det är mycket roligare med heroiska berättelser än grisodling lägga stora flertalet av äventyren i den miljön även om en majoritet av spelarna är av annan åsikt?
Har SL en röst eller flera? Rent allmänt alltså. Om SL tycker en sak och spelarna tycker det motsatta bör då en kompromiss ligga mitt i eller 4/5 åt spelarnas håll (om vi antar att det är fyra spelare?)
Kanske är dessa ickeproblem för tillräckligt homogena grupper (där det viktigaste nog är att man spelat tillsammans sen man började med rollspel) men de flesta grupper är nog inte sådana.
Att sluta spela med en grupp som inte passar en själv bra tycker jag inte alls är en vettig sak att göra för oftast har man ju trots allt inte tråkigt även om det inte är perfekt och sen spelar man ju trots allt nästan alltid med kompisar, kompisars kompisar eller blivande kompisar.
Slutligen för att ändra ämnet lite så går jag över till konvent. Vad förväntar eran spelgrupp sig när ni åker på konvent av SL. Tycker ni att det är bäst när SL har ”eran” stil så mycket som möjligt eller spelar man på konvent för att se hur det också kan vara dvs. SL kör ”sin” stil rakt igenom.
Sen tycker jag att det är tråkigt att det alltid är laganmälning till rollspelen då jag i alla fall oftast nog hellre på konventen spelar med folk jag inte känner för att få nya intryck (min spelgrupp känner jag ju ändå liksom och konvent är ju inte så ofta). Fast det är väl egentligen en helt annan fråga.
