Jag har funderat en del över just detta och ser det i vissa delar som en grundbult till varför det är svårt att jämföra spelledarlöst spelande med spelledarlett, att det ganska ofta blir lite äpplen och päron.
I ganska många traitionella rollspel så består världen av förhållandevis stora mängder lore. Kulturellt, teknologiskt/magiskt, politiskt, flora och fauna, geografi etc. Spelledaren tar där på sig rollen att bättre känna till världen så att de andra spelarna kan få privilegiet att inte göra det och därmet faktiskt utforska detta. De kan ta en något mer tillbakalutad stans och koncentrera sig på hur en rollperson interagerar med något som redan finns.
I samberättande är detta lite mer utmanande. Samberättandets styrka och svaghet i ett är att ganska många saker inte finns förens de blir relevanta och det gör på gott och ont att när något uppstår så blir det en överraskning för alla. Det är inte alltid trivialt att ha samsyn om när man drar ett stort brett penseldrag eller när man markerar ett starkt djupt sådant. Framför allt blir detta tydligt när man spelar längre kampanjer. "Reträtten" i detta sammanhang är ofta att man när man spelar samberättande endera spelar i en värld som är enkel att komma överens om som t.ex. vår verklighet eller att man placerar saker i ett dockskåp där man har en relativt sett liten scen att arbeta på till exempel. Ett annat alternativ är att låta världen brinna, att det inte finns något behov av att den skall finnas kvar att interagera med efter ett givet antal sessioner.
I slutändan handlar det så klar ganska mycket om vilken roll man vill ta. Spelledaren för mig tillhandahåller en tjänst i riktning liknande den jag pratar om ovan. Om det är så att en person som spelare inte vill ha en tjänst av den typen utan vill ha en annan typ av upplägg så är det naturligtvis inget bra val.
