Nekromanti Spelledarperson mot spelledarperson

Krille

Krille

Lord
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Ni har säkert upplevt situationen då en eller flera spelledarpersoner slår på en eller flera spelledarpersoner, mer eller mindre fristående från rollpersonerna. Det kan vara allt från två arméer som bankar på varandra till din coola spelledarperson som gör upp med din coola skurk.

Själv har jag en tendens att strunta i sådana fajter: ståryn handlar om spelare. Fajter som inte innehåller rollpersoner hör inte till den ståryn. Alltså struntar jag i dem. På sin höjd så låter jag fajten spegla rollpersoners fajt, det vill säga om det går bra för rollpersonerna så går det bra för de spelledarpersoner som är allierade med rollpersonerna, och vice versa.

Men hur gör ni? Spelar ni fajten regelrätt, eller kör ni något i stil med ovan?
 
Storyn handlar om spelare, visst. Men jag är också en spelare, med mina SLPs. :gremwink: Det bästa med att vara SL är att man får spela fler än en rollperson!

Hur pass detaljerat/regelmässigt jag kör beror på huvurivda någon/några rollpersoner observerar fajten, och om de gör det, har fajten något dramaturgiskt värde? Finns det t.o.m. en chans att rollpersonen kanske ingriper och förändrar förloppet? Hur viktig är striden för RPn(a)s situation ?

Sitter RPn på en arena och ser på en duell mellan två ganska oviktiga gladiatorer, yxar jag ihop en godtycklig beskrivning av förloppet, med det resultat som jag själv vill ha. Det är underhållning, och inte viktigt för RPn eller storyns utveckling.

Är det någon som är viktig för RPn som slåss på arenan så kan jag spela striden enligt regelsystemet, då det finns en klar spänningsfaktor i att se om vännen (SLPn) klarar av fajten. Det beror dock på om spelaren är intresserad av att vänta den långa tid som strid kan ta att spela i vissa system. Det får man försöka känna av. Spelarna ska inte ha tråkigt om de inte förtjänar det.

Är SLPn följeslagare till en RP och RPn såras så svårt i slutstriden med den onda ondingen att denne bara kan titta på (och allt sålunda är upp till SLPn), så är det ju naturligtvis tråkigt. Det blir ett skådespel av det hela. Men för att bibehålla engagemanget hos spelarna känner jag att det är bäst att köra "by the book", s.a.s. Det känns knas om jag skulle gå efter principen "dåligt för RP -> dåligt för allierad SLP", vad ska man då ha sin SLP till? De blir ju bara fluff! Istället kommer SLPn att kämpa till sista blodsdroppen för att rädda sin vän RPn. SLPn är ju också en person. En sån fajt spelas regelrätt.

I min senaste kampanj jag spelledde (Eon) så körde jag helt enligt det här mönstret. Påverkar SLP-SLP-striden RPna i någon utsträckning, direkt eller indirekt, så spelas den precis som om den vore RP-RP eller RP-SLP. Det tar tid (särskilt i Eon), men så länge jag uppfattar att spelarna känner en spänning i striden, och att de är intresserade av förloppet och/eller resultatet, så får det ta tid.
 
"Är det någon som är viktig för RPn som slåss på arenan så kan jag spela striden enligt regelsystemet, då det finns en klar spänningsfaktor i att se om vännen (SLPn) klarar av fajten."

Jag vet inte om jag skulle gilla att vänta ens om jag brydde mig om vännen. Jag menar, det är lite som att se på när någon spela schack mot sig själv. Sen spelar det inte så stor roll huruvida man tycker bättre om svart än vitt - det är fortfarande en schackmatch mot sig själv.

Kan fajten påverka någon annan del som involverar spelare så är det en annan sak med rättvisan, men det är också en annan sak med flyt och fokus. I en strid så tycker jag att det är såpass livsviktigt att hålla fokus hos spelarna och ha bra flyt så att det i alla fall känns som att det händer saker. Att då avbryta med en massa fajt som inte har med spelare att göra känns... tja, direkt emot syftet.
 
Mitt stridssystem är byggt så att man kan ändra ett värde och vips tar striden en tiondel så lång tid att spela (den kan fortfarande ta lika lång tid i rollspelet). Det blir förstås inte exakt samma sak som om man hade spelat striden "ordentligt", men det ger ett resultat utan att "fuska".

Jag använder nog det när jag gör strider av den här typen. Det går snabbt, oftast ett tärningsslag, kanske två. Jag gillar inte så mycket att åsidosätta viktiga element i spelvärlden (SLP) även fast de inte är viktiga för spelarna. Jag är lite för mycket simulationist för att låta SLP-striden spegla RP-striden. Om det har en viktig funktion i äventyret eller kampanjen, gör jag i så fall en bedömning av hur striden borde gå och låter den gå så.

Summan av kardemumman är att jag oftast gör det oberoende av rollpersoner och mer beroende av äventyr/kampanj och SLPna ifråga.
 
Om det typ är en följeslagare till rollpersonerna som hjälps åt i deras strider, då kan jag faktiskt spela honom som vanligt. Däremot föredrar jag att sådana spelledarpersoner är rätt viljelösa, så att någon spelare måste ge dem direktiv för hur de skall agera i striden. Då blir det ändå så att spelledarpersonens framgångar/motgångar beror på spelarens ordergivning, varpå själva utmaningen ändå hamnar på spelarnas axlar. Då blir det angeläget för spelarna om spelledarpersonen dör. Det är ju de som har "spelat" dåligt i så fall.

På samma sätt - om spelarna lyckas bussa två skurkar mot varandra - då tycker jag att ofta att det känns ärligast och roligast att spela igenom deras fajt ordentligt. Det ska kunna vara spännande att få se vem utav dem som vinner.

Det jag däremot tycker är meningslöst är:
1. Alltför långa tärningsorgier för stora gäng spelledarpersoner som slåss mot varandra.
2. Spelledarpersoner som ska försöka överlista en annan spelledarperson.

Alltså, hur tar man exempelvis reda på om ett band med stråtrövare kan lyckas planera ett framgångsrikt bakhåll på ett gäng med slp-äventyrare? Hur tar man reda på om en nefarit lyckas infiltrera liktorernas sammanslutning? Hur tar man reda på om ewokerna lyckas komma på sätt att övermanna imperiet?

Sådant försöker jag inte ens avgöra med tärningar. Här kör jag på storyn istället, och oftast går jag på den lösning av alla trovärdiga lösningar som ger rollpersonerna det mest stimulerande problemet.

Det är ett samberättarsätt att resonera, men det skäms jag inte för.
 
Däremot föredrar jag att sådana spelledarpersoner är rätt viljelösa, så att någon spelare måste ge dem direktiv för hur de skall agera i striden. Då blir det ändå så att spelledarpersonens framgångar/motgångar beror på spelarens ordergivning, varpå själva utmaningen ändå hamnar på spelarnas axlar.
Click to expand...
Istället för att göra dem viljelösa kan man vrida på det 180 grader, så att SLPn har en stark drift att utföra en uppgift på ett sätt som går emot gruppen (uttalade eller ej) ideal. Det kan vara så att RPna alla tänker att "vi måste prata med den onda ondingen för att reda ut mysteriet", medan man har en hämdgalen SLP som går bärsärk vid första åsynen av ondingen. Samma grej, fast lite annat stuk.

Det jag däremot tycker är meningslöst är:
1. Alltför långa tärningsorgier för stora gäng spelledarpersoner som slåss mot varandra.
2. Spelledarpersoner som ska försöka överlista en annan spelledarperson.
Click to expand...
Hundra procent medhåll. Särskilt tvåan är ruskigt skitnödig.
 
Jag lämnar över gubben till en spelare om en kompis till dem ska mördarslåss och jag inte vill köra med en deus ex machina.

Det finns alltid någon jeppe vars rollperson är pacifist/inte där/död eller som inte ens är med och spelar utan bara tittade in på en pratstund.

Ibland gör jag så med fiender också. När vi spelade Lace & Steel var det två gubbs som kunde slåss över huvud taget, och det spelets kortsystem gjorde det råjobbigt att spela flera SLP samtidigt, så jag gav alla SLP till de tre pers som spelade ickestridisar (en dam, hennes förkläde och en stöllig lärd man) och så fick dom spela dom istället.

Erik
 
Jag vet inte om jag skulle gilla att vänta ens om jag brydde mig om vännen. Jag menar, det är lite som att se på när någon spela schack mot sig själv. Sen spelar det inte så stor roll huruvida man tycker bättre om svart än vitt - det är fortfarande en schackmatch mot sig själv.
Click to expand...
Jag förstår din poäng, men jag känner inte likadant. Jag har för min del inga problem, i de fall jag är spelare, att känna inlevelse i en sådan situation. Precis som att jag när jag tittar på sport eller en film så kan jag sitta och "heja" på ena sidan och hänga med i förloppet även om jag inte kan interagera (istället för att kyligt bara betrakta scenariot). Huvudpoängen med rollspel är inte nödvändigtvis vare sig tävlingsmoment eller ren berättelse som i fallen sport och film, men kan man inte få den interaktion man alltid försöker eftersträva, så har man ju om man lever sig in i en SLP-SLP-strid ändå alltid något. Jag utgår bara från hur jag själv känner, och jag känner mig inte uttråkad när en annan RP slår på en annan RP (när jag själv är spelare). Jag gör inte så stor skillnad på det och när två SLPs fajtas. Förutsättningen är ju dock, som sagt, att mina sympatier måste ligga hos någon part, så att det blir "gott mot ont" av det hela. Och det är så klart olyckligt om min spelgrupp är fylld av "Krillar", men det brukar inte ta så lång tid att märka om en idé inte går hem vid spelledande.

Kan fajten påverka någon annan del som involverar spelare så är det en annan sak med rättvisan, men det är också en annan sak med flyt och fokus. I en strid så tycker jag att det är såpass livsviktigt att hålla fokus hos spelarna och ha bra flyt så att det i alla fall känns som att det händer saker. Att då avbryta med en massa fajt som inte har med spelare att göra känns... tja, direkt emot syftet.
Click to expand...
Vad är då syftet? Att enkom underhålla ett gäng kompisar eller underhålla en autonom värld med dess aktörer? Jag brukar tänka som så, att det inte är min uppgift att underhålla spelarna, utan bara tillhandahålla ett ramverk i vilket de kan underhålla sig själva. Jag är trött på att konstant slänga underhållning åt oengagerade spelare, det håller liksom aldrig. Flyt och fokus får de baske mig hjälpa till att skapa själva. Och varför behöver fokus undantagslöst enbart vara på spelarna?

(Nu gör jag väl en höna av en fjäder och missar poängen, men det må vara hänt.)
 
Friformning, alltid. Att spela en strid mellan två eller flera Eon-spelledarpersoner (det är Eon jag spelar för tillfället) enligt reglerna tar helt enkelt för lång tid. Visst går jag en smula efter reglerna, eftersom färdighetsvärden och sånt kan vara avgörande för hur striden går, men några tärningsslag har ganska sällan gjorts. Om det är en väldigt 'obetydlig' fajt, såsom någon kvalmatch i Svärdsspelen i Hadarlon, kan jag kanske slå ett par tärningar, exempelvis 2T6+2 mot 2T6+1, den som får högst vinner, men jag föredrar friformning i viktiga strider. Och en strid enligt reglerna, med först VINIT-slag (som man måste modifiera åt tjottahejti beroende på kuckel och muckel), sen val av hur många attacker, val av försvar, slag för attacker, slag för försvar, skadeverkan, kolla om snubben som blev skadad har någon skada där och där, slå fram vad det blev för skada, sätta in det i skadesektionen, slå Tur-slag för Permanenta men, slå Chockslag och Dödsslag´och sedan upprepa detta nästa runda... Det skulle jag aldrig, aldrig göra. Det är knappt jag gör det med rollpersonerna...

-Hjalle
 
Friformning, alltid
Click to expand...

En variant är att slå ett motsatt slag för relevant stridsfärdighet och sen friforma. Då använder sig man av regelsystemet och slipper joxet med hur mycket skicklighet ska spela in.
 
Jag kör no som du, att jag kör striderna snabbt & enkelt... Slår några slag på sin höjd, bara för principens skull.
Känns som det blir lite väl utdraget annars..
 
det är fortfarande en schackmatch mot sig själv.

Inet nödvändigtvis - du kan låta spelarna sköta SLPna i den scenen. Det har jag gjort flera ggr och det blir ofta väldigt bra, speciellt om spelarna är duktiga.
 
Näh. Jag kör fajter mellan två slp:er på så vis att jag i förväg bestämt hur det ska sluta. Dom är bara inslag i storyn.
 
Visste inte hur jag skulle svara på det här utan att onödigt upprepa vad andra har sagt.. Som jag ser det så är reglerna till för rollpersonerna och spelledarpersonerna använder aldrig dem, så länge de inte är på samma sida (följdeslagare) som spelarna..

Jag slår inte för magi när spelarna kontaktat en magiker för att göra ett magiskt föremål.. Jag slår inte för Historia eller Värdesätta när spelarna sökt upp en lärd man för att berätta om ett föremål i deras ägo.. Jag slår inte för Bluffa när en spelledarperson försöker bluffa rollpersonerna, utan istället får spelarna avgöra om det låter sanningsenligt eller inte.. Ok, äktheten på beror förvisso på hur högt värde personen har i Bluffa..

Jag har svårt att komma på någon riktlinje för när jag brukar slå för spelledarpersonerna.. Antagligen är det när spelarna aktivt försöker övervinna något.. Om rollpersonen försöker knuffa en spelledarperson så att denne ramlar, så slår jag ett Smidighetsslag.. Om spelarna trugar med att en bluff inte är sann, så slår jag för Bluff för att se om spelledarpersonen håller fast vid sin historia.. Om rollpersonen attackerar eller försvarar sig så slår jag för spelledarpersoner.. Är personen dock inte direkt involverad, utan är en av "de namnlösa" så skiter jag i det och kör precis som du skriver (med tillägget att ibland kan ståryn vara större än rollpersonerna)..

Följeslagare (en till två stycken) som är involverade i strid slår jag dock för (om det är ett enkelt spelsystem som DoD), så att spelarna får en känsla av att det är en slump inblandat och att det inte är jag som utlåter ödet i striden.. Dock så kan jag fuska med tärningarna (då spelledaren slår dolt i vår spelgrupp) om jag anser att det gått för dåligt för rollpersonerna, men det är inte direkt något spelarna märker av..

/Han som brukar slå saker i förväg om han vet att rollpersonerna kommer att bli beskådare till något
 
Tja, det här ser jag nästan som en solklar GNS/Threefold-konflikt. Frågan är inte hur man ska göra, frågan är varför man vill göra på det sättet / hur man betraktar frågan.

Från ett gamistiskt perspektiv kan det vara värdefullt att spela NPC-NPC-konflikter med full mekanik för att så att säga demonstrera att spelare och spelledare lyder under samma regler; det är så att säga en del av spelet— men troligen är det inte så viktigt. Om fokus är på att utmana spelarna, finns det ingen anledning att spela ut situationer som inte utmanar spelarna—om inte spelarnas indirekta inblandning påverkar situationen, men då är det inte en ren NPC-NPC-konflikt längre.

Från ett simulationistiskt perspektiv kommer vi återigen till att det visar att världens "lagar" gäller för hela världen, inte bara för den del av världen som direkt påverkar spelarna; att det är världens "natur"lagar som styr utgången, inte spelledarens godtycke. I de flesta situationer skulle jag (när jag vill ta hänsyn till detta perspektiv) förmodligen nöja mig med ett motståndsslag/etc för relevanta färdigheter/bonusar/situationsmodifikationer utröna vem som "världen" (dvs slumpmomentet) bestämmer får övertaget, men låta SLs godtycke utforma beskrivningsdetaljer—fast det är då en (oundviklig, eftersom man aldrig kan ha så detaljistiska regler att de bestämmer precis allting) kompromiss mellan "simulationen" och den spelmässiga/dramatiska meta-frågan.

Från ett dramatistiskt/narrativistiskt perspektiv blir det en fråga om huruvida det förhöjer berättelsen (tempo, spänningsmoment, osv) att spela ut striden med regler. Gör det inte det, finns det heller ingen anledning att regelspela den (annat än som kompromiss med de andra två perspektiven).

Baserat på hur du formulerar dig i inlägget, känns det ju onekligen som att det är frågan om berättelsens tempo/fokus som är viktigast att ta hänsyn till, och då faller det sig följaktligen naturligt att inte regelspela.

Fast din fråga var "hur gör ni". Tja, i den D&D-kampanj jag spelleder just nu är det i huvudsak de gamistiska och dramatistiska perspektiven som är viktigast (i ungefär den prioriteringsordningen), så jag skulle generellt sett inte "regelspela" en ren NPC-NPC-konflikt. De gånger sådana konflikter har förekommit har det t ex varit att jag låter två mästare slåss (wuxia-inspirerad kampanj) för att visa för spelarna vem av dem som är hårdast, och då är det ju ingen tvekan om att det är just den hårdare som ska vinna, gärna efter att ha demonstrerat några av de tuffa knep som gör honom hård.

I andra kampanjer är det andra värden som prioriteras (just wuxia-kampanjen strider på många punkter mot vad jag egentligen tycker är roligast, men den ser ändå ut som den gör eftersom spelledarskap, som du (Krille) så ofta brukar säga, är ett service-yrke), och perspektivet på frågan blir därmed annorlunda, även om det slutgiltiga valet inte nödvändigtvis blir det. Som du kanske kan utläsa mellan raderna ligger generellt sätt det simulationistiska perspektivet mig närmare i själ och hjärta som verklighetsflyktare (det roliga är att det är en trovärdig främmande värld, inte att sakerna som händer i den nödvändigtvis alltid är de roligaste möjliga), än vad det kanske gör för många.
 
Känner bara till viss del igen problemet, men det är sällan fajter det handlar om (kan bero på att mina kampanjer sällan är så våldsinriktade). Senast jag hade en sån fajt, körde jag den fullt ut tärningsmässigt (fast där hjälpte det att ha ett rätt light system) och bara väntade på att spelaran skulle råka lägga sig i... Har nog också haft en del sånna som varit av dramaturigiska skäl, som i förväg varit uppgjorda, men sånna hålls korta.

Annars tycker jag stora kruxet brukar vara när spelare tjuvlyssnar eller är passiva när spls pratar med varandra. Nån som har ett bra sätt att få det flyta snyggt?
 
Om det handlar om strid där RP också medverkar, alltså SLP är en medföljare som också slåss, slår jag oftast 1-100. Ju högre slag desto bättre går det för SLPn. Eftersom jag ogillar långrandiga strider, ogillar hålla reda på skador i onödan osv tenderar det att bli "Stor-Nisse missar", eller "med ett snabbt hugg avslutar Stor-Nisse den vidriga resen". Något som spelarna genomskådat - de tror att alla medföljande SLP's är überbra eftersom de ofta dödar motståndare på ett enda slag.

I strider där RP endast är åskådare följar jag antingen någon story eller slår 1-100 och bestämmer utgång av hela striden utifrån detta.

Jag tror att man måste göra något enkelt här eftersom ingen är intresserad av att se på SL slå tärningar i oändlighet - samtidigt tror jag att om SL bara bestämmer själv hur det ska gå finns risken att SLP används som buffert för gruppen - SL kan ju då låta SLPn rädda situationen eller låta han dö om han gör gruppen för bra. Med min 1-100 metod kan man förstås fortfarande fuska men jag har iallafall något att hänga upp det på.

/Robert
 
Ni har säkert upplevt situationen då en eller flera spelledarpersoner slår på en eller flera spelledarpersoner, mer eller mindre fristående från rollpersonerna.

Jodå, men det är fasligt sällan (relativt till mitt spelande som är fasligt sällan det med. Då förstår ni hur otroligt fasligt sällan det verkligen rör sig om här). Men om situationen skulle uppstå, en fight där inga spelare är inblandade så är jag alldeles för bekväm av mig för att följa reglerna. Det tar mest tid och är inte så kul för någon av de inblandade.

När jag lirade Feng Shui senast (hoppsan, det är faktist ett år sedan) så var det en slutstrid mellan den onde magikern + hans 4 hårda fighters och den gode samurajen + hans 4 inhyrda (eller nja, spelarna återbetalade en tjänst) fighters. Jag lät de båda mästarna hålla sig på sin egen kant och spelade istället striden mellan de 8 övriga. Jag slog lite sporadiska tärningar för att hålla koll vem det gick bäst för och så, spelarna lär definitivt ha hajjat att jag "fuskade" iaf. Jag hade tänkt mig att de båda skulle ha sin egen slutfajt och att samurajen skulle vinna (passade bäst så tyckte jag), men spelarna hade absolut ingen känsla för att sitta och kolla på en episk fight utan hoppade in i striden när de var klara med sina 4 motståndare. 5 mot 1 var inte rättvist och ondingen dog rätt kvickt.

Poängen var att det som inte var RP:nas fight gjordes de själva till sin fight genom att hoppa in i den.


Men alltså, stridsregler används i princip enbart när det är RP:na som är i strid.
 
[ QUOTE ]
Annars tycker jag stora kruxet brukar vara när spelare tjuvlyssnar eller är passiva när spls pratar med varandra. Nån som har ett bra sätt att få det flyta snyggt?

[/ QUOTE ]

Det är ju faktiskt inte förbjudet att summera konversationen, speciellt om det är långa utläggningar utan spelares inblandning. "Tell, don't show" alltså. Vill man illustrera konversatörernas röstlägen/personligheter/etc kan man göra det med ett par repliker, antingen i konversationens början eller vid dess nyckel/höjdpunkter.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top