Det har ofta diskuterats hur man spelar, exempelvis i "Hoppa och skrika-tråden" nedan, men jag minns inte så många diskussioner som helt tar upp olika stilar när det gäller att spelleda. Det finns ju som bekant massor av sätt att tackla spelledarrollen. Vore kul att se hur andra spelledare där ute spelleder, och hur de skulle vilja spelleda.
Jag tog mig friheten att skramla fram en liten lista:
Utmanaren : Spelledaren ser det som sin roll att hindra rollpersonerna. Det är en tävling, och spelledaren måste utmana spelarna, med problemlösning eller monster. Han blir glad av att skapa gåtor som spelarna inte kan lösa, men han blir nog gladast när spelarna nätt och jämt klarar utmaningen - och lika glada blir spelarna. Utmanaren lämpar sig bäst med problemlösande spelare som helst vill få saftiga problem/monster att bita i.
Konstnären : Ser spelarna som sin teatergrupp, och tillsammans skapar de konst. Teatralisk och utåtriktad. Förmodligen friformare, gillar hopp och skrik. Kan förbereda en scen minitiuöst. Kan ha svårt för faktumet att spelarna inte "följer manus", men kan också se spelarimprovisation som den högsta konstformen av dem alla.
Samberättaren : Spelledaren är bara en av spelarna. Han ser inte sin roll som särskilt viktig, helst fördelar han arbetet på alla. Han tenderar att ha en eller två viktiga SLP som snarast verkar vara rollpersoner.
Den ovillige : Han som tvingas spelleda för att ingen annan gör det, eller för att han har böckerna. Föredrar köpeäventyr så man inte behöver göra så mycket. Kan också ha tendenser åt att försöka skapa sig en "rollspelledarperson".
Automatan : Denna spelledare ser sitt jobb endast som att simulera en värld. Han har ingen egen vilja eller mål. Han är passionerat intresserad av spelvärlden. När spelarna gör något tänker han ut vilka som är de trovärdiga konsekvenserna. Han lägger nästan allt ansvar på spelarna att driva berättelsen. Känns igen på att han blir upprymd av saker som mindmaps över världen, att diskutera minimala spelvärldsdetaljer i timmar eller att han bara sätter sig och spånar "möjliga händelseförlopp" med sina spelare.
Berättaren : Har helst skägg och pipa. Han älskar att ha en samling åhörare när han långsamt och metodiskt arbetar sig genom berättelsen. Han kan ha långa monologer, som plötsligt slutar med "Såå, vad gör du?". Förmodligen en ganska bra skådespelare, med röstlägen, hållning och annat.
Illusionisten : Han vill skapa den perfekta atmosfären, den totala illusionen. Rätt ljus, rätt musik, gärna ljudeffekter, perfekta handouts, inreder rummet efter kampanjen, kanske till och med lämpliga kläder. Han kan ibland bli som Berättaren när han försöker inge illusionen hos dem alla. Vissa illusionister blir helt uppslukade av sin egna fantasi, medan andra anser sig vara martyrer - de får offra sin inlevelse för att kunna skapa den perfekta inlevelsen för spelarna... medan spelarna drömmer sig bort får han styra 5 olika playlists, planera nästa karaktärsintroduktion, sortera handouts och skriva lappar.
Regleraren : Regleraren älskar regler. Förmodligen vill han vara matematiker, eller är redan. Han gillar regler för de är en logisk modell av en värld. Han gillar att använda regelsystemet för dess egen skull, han gillar att skapa regler. Chansen är stor att han har ett eget regelsystem. Han väljer att spelleda på ett sätt som utnyttjar reglerna mycket - gärna strid.
Vem är du? Eller vilken sort saknas? (ja, vi sysslar med kvalificerad generalisering här
)
Nu kommer ett stycke om hur jag föredrar att spelleda. Det är flummigt och smålångt. Läs på egen risk:
För egen del började jag, tio år sedan, med improviserat spelande snarare än att spela köpeäventyr. Jag bara hittade på fritt och spelarna fick reagera på det. Praktiskt taget ingen gestalnting av SLP:er alls. Jag gillade dock att ha särskilda SLP:er som var lika aktiva i berättelsen som rollpersonerna.
Nu för tiden är det ganska annorlunda. Jag föredrar större dramor eller episka saker - filmer är min huvudsakliga inspiration. Jag spenderar förmodligen 1 timma med att skriva och förbereda för varje timma spelande - vilket tidigare innebar ca 8 timmars spel och 8 timmars förberedelser per vecka. En kampanj växer fram, ofta i samråd med någon av spelarna, och sedan skriver jag ihop ett tjugotal sidor. Handlingen är ganska skriptad, åtminstone inledningen. Ibland till och med rälsat, samtidigt som det är fisktank. Rälsad fisktank
Som spelledare ser jag min roll som illusionist. Det gäller att lura spelarna. Ibland lura dem att det är en stor risk att de dör, när jag i själva verket inte skulle låta dem dö i det skedet. Lura dem att de har fria val när valen är begränsade. Lura dem att ha roligt, lura dem att bli rädda. Ibland, när jag är lite överambitiös, brukar jag bli besviken på att spelarna inte uppfyllde min historia lika bra som jag tänkt, ibland blir jag vansinnigt lycklig av att ett oväntat spelarinitativ tar kampanjen i en helt annan riktning.
När det gäller gestaltning så gäller samma som nere i Hopp-och-skrik-tråden - mest röstlägen och kroppsspråk, ibland uppe och hoppa.
Nu har jag flummat iväg här. Finns det några klart definierade spelledarstilar? Kan försöka definiera några:
/RipperDoc
Jag tog mig friheten att skramla fram en liten lista:
Utmanaren : Spelledaren ser det som sin roll att hindra rollpersonerna. Det är en tävling, och spelledaren måste utmana spelarna, med problemlösning eller monster. Han blir glad av att skapa gåtor som spelarna inte kan lösa, men han blir nog gladast när spelarna nätt och jämt klarar utmaningen - och lika glada blir spelarna. Utmanaren lämpar sig bäst med problemlösande spelare som helst vill få saftiga problem/monster att bita i.
Konstnären : Ser spelarna som sin teatergrupp, och tillsammans skapar de konst. Teatralisk och utåtriktad. Förmodligen friformare, gillar hopp och skrik. Kan förbereda en scen minitiuöst. Kan ha svårt för faktumet att spelarna inte "följer manus", men kan också se spelarimprovisation som den högsta konstformen av dem alla.
Samberättaren : Spelledaren är bara en av spelarna. Han ser inte sin roll som särskilt viktig, helst fördelar han arbetet på alla. Han tenderar att ha en eller två viktiga SLP som snarast verkar vara rollpersoner.
Den ovillige : Han som tvingas spelleda för att ingen annan gör det, eller för att han har böckerna. Föredrar köpeäventyr så man inte behöver göra så mycket. Kan också ha tendenser åt att försöka skapa sig en "rollspelledarperson".
Automatan : Denna spelledare ser sitt jobb endast som att simulera en värld. Han har ingen egen vilja eller mål. Han är passionerat intresserad av spelvärlden. När spelarna gör något tänker han ut vilka som är de trovärdiga konsekvenserna. Han lägger nästan allt ansvar på spelarna att driva berättelsen. Känns igen på att han blir upprymd av saker som mindmaps över världen, att diskutera minimala spelvärldsdetaljer i timmar eller att han bara sätter sig och spånar "möjliga händelseförlopp" med sina spelare.
Berättaren : Har helst skägg och pipa. Han älskar att ha en samling åhörare när han långsamt och metodiskt arbetar sig genom berättelsen. Han kan ha långa monologer, som plötsligt slutar med "Såå, vad gör du?". Förmodligen en ganska bra skådespelare, med röstlägen, hållning och annat.
Illusionisten : Han vill skapa den perfekta atmosfären, den totala illusionen. Rätt ljus, rätt musik, gärna ljudeffekter, perfekta handouts, inreder rummet efter kampanjen, kanske till och med lämpliga kläder. Han kan ibland bli som Berättaren när han försöker inge illusionen hos dem alla. Vissa illusionister blir helt uppslukade av sin egna fantasi, medan andra anser sig vara martyrer - de får offra sin inlevelse för att kunna skapa den perfekta inlevelsen för spelarna... medan spelarna drömmer sig bort får han styra 5 olika playlists, planera nästa karaktärsintroduktion, sortera handouts och skriva lappar.
Regleraren : Regleraren älskar regler. Förmodligen vill han vara matematiker, eller är redan. Han gillar regler för de är en logisk modell av en värld. Han gillar att använda regelsystemet för dess egen skull, han gillar att skapa regler. Chansen är stor att han har ett eget regelsystem. Han väljer att spelleda på ett sätt som utnyttjar reglerna mycket - gärna strid.
Vem är du? Eller vilken sort saknas? (ja, vi sysslar med kvalificerad generalisering här
)Nu kommer ett stycke om hur jag föredrar att spelleda. Det är flummigt och smålångt. Läs på egen risk:
För egen del började jag, tio år sedan, med improviserat spelande snarare än att spela köpeäventyr. Jag bara hittade på fritt och spelarna fick reagera på det. Praktiskt taget ingen gestalnting av SLP:er alls. Jag gillade dock att ha särskilda SLP:er som var lika aktiva i berättelsen som rollpersonerna.
Nu för tiden är det ganska annorlunda. Jag föredrar större dramor eller episka saker - filmer är min huvudsakliga inspiration. Jag spenderar förmodligen 1 timma med att skriva och förbereda för varje timma spelande - vilket tidigare innebar ca 8 timmars spel och 8 timmars förberedelser per vecka. En kampanj växer fram, ofta i samråd med någon av spelarna, och sedan skriver jag ihop ett tjugotal sidor. Handlingen är ganska skriptad, åtminstone inledningen. Ibland till och med rälsat, samtidigt som det är fisktank. Rälsad fisktank
Som spelledare ser jag min roll som illusionist. Det gäller att lura spelarna. Ibland lura dem att det är en stor risk att de dör, när jag i själva verket inte skulle låta dem dö i det skedet. Lura dem att de har fria val när valen är begränsade. Lura dem att ha roligt, lura dem att bli rädda. Ibland, när jag är lite överambitiös, brukar jag bli besviken på att spelarna inte uppfyllde min historia lika bra som jag tänkt, ibland blir jag vansinnigt lycklig av att ett oväntat spelarinitativ tar kampanjen i en helt annan riktning.
När det gäller gestaltning så gäller samma som nere i Hopp-och-skrik-tråden - mest röstlägen och kroppsspråk, ibland uppe och hoppa.
Nu har jag flummat iväg här. Finns det några klart definierade spelledarstilar? Kan försöka definiera några:
/RipperDoc
