Nekromanti Spelledartyper

[Muggas]

Lite erfarenheter av olika spelledartyper jag haft att göra med genom åren:

Spelledare 1- Den diktatoriske och fantasifulle

Positivt: Väldigt fantasifull, lade ner hela sin fritid och försummade skolbetyg till förmån för spelet och kampanjen. Fyllde pärmar med spelrelaterat material, allt från ingående beskrivning av gudavärld och historia till enskilda SLP:s dagböcker över händelser i spelvärlden. Planerade en massa in i minsta detalj (på gott och ont). Väldigt hjälpsam med spelarnas rollpersonsgenerering, och en fantastisk "sagoberättare". Målande beskrivningar som fängslade spelare.

Negativt: Totalt diktatorisk och rälsad, med egna SLPs i huvudrollen och rollpersonerna mer i biroller. Hänsynslös då spelarna gjorde "korkade" saker, dvs tog egna initiativ som inte stämde med SL:s "röda tråd". Slog mycket dolda slag (för mycket) och lät inte spelarna göra vad de ville. Mäktiga SLP:s som "tvingade" in rollpersonerna på rätt väg om de gjorde ngt som bröt alltför mycket mot egna planeringen. Stenhård tillämpare av "SL har alltid rätt", med egna tillägg såsom straffårgärder vid vissa "regelbrott".

Spelledare 2- Den kompromisslöse och tystlåtne

Positivt: Han spelledde inte så många gånger...

Negativt: Ville styra allt och alla. Drog ut på tiden genom meningslösa quests som bara kunde sluta på ett sätt, oavsett vad spelarna gjorde. Tog ut personliga agg mot spelare i verkligheten, på spelarnas rollpersoner i spelet. Fåordig och tjurig.

Spelledare 3- Den improviserande och flexible

Positivt: Den här spelledaren improviserade allt hela tiden. Spelarna fick göra i stort sett vad de ville, och spelledaren anpassade äventyren på ett smidigt och engagerande sätt i enlighet med vad rollpersonerna gjorde. Om diskussioner om regler kom upp under spelmötet togs detta upp direkt, och spelledaren var ytterst medgörlig. Äventyren blev långa, oväntade och på intet sätt rälsade. Om spelarna gjorde misstag fick de ofta chansen att "göra om"...

Negativt: Spelledarens improviserande gjorde att äventyren som helhet blev ganska orealistiska. Spelarna hade ofta roligt, men ngn "tyngd" i äventyren fanns aldrig. De många diskussioner och regelmodifikationer som genomfördes blev med tiden ett hinder för spelet, eftersom vissa införda regeländringar blev alltför komplicerade och motsägelsefulla. Dessutom diskuterades det för mycket under spelsessionerna. Spelledaren vägrade också att ha ihjäl rollpersonerna, vad de än gjorde, eftersom "det skulle ta för lång tid" att göra nya rollpersoner.

Spelledare 4- Den högljudde och skådespelande

Positivt: Väldigt energisk. Gick in för SLP gestaltning till 100%, med varierande röster, ljudnivå och gester. Slog alltid öppna slag, väldigt mån om att allt ska "gå rätt till" (på gott och ont)

Negativt: Ställde (för) höga krav på spelarna, vad gäller rollgestaltning. Väldigt högljudd och pratsam, svårt för spelarna att få ngt sagt.

Jag har spelat för fler spelledare, men dessa är de jag minns mest. Vad har ni för erfarenheter av spelledare, vad har varit positivt/negativt? Vilken typ av spelledare föredrar ni?

 

[Rickard]

Jag kände igen mig själv din spelledare nummer 3 och 4 (bortse från skådespelande och ersätt med rälsande)..

Spelledare 1 - Den snabbtänkta med en mall

Positivt: Kunde i de flesta fall tackla och ge roliga och/eller vettiga respons på spelarnas lösningar och handlande.. Hade humor och slängde med lätthet in det i scenariorna och han såg till att man hade en rolig karaktär att spela med.. Man uppskattade därför alltid ett speltillfälle, även om inte scenariot i sig var det bästa..

Negativt: Alla hans scenarion kunde beskrivas med följande mall - En strid i början av äventyret och en maffig en i slutet.. Visst, det fungerar kanske ständigt i Feng Shui men inte i alla rollspel.. Det gjorde att man ofta (omedvetet) föll in i hans mall och ibland missade när han faktiskt hade bra tankar bakom scenariorna.. Man var så van att bara kunna glida med med ett skratt..

Spelledare 2 - Idébyggaren med fria tyglar

Positivt: Man fick i stort sett fria tyglar, både vad man ville göra och vad man kunde spela.. Ofta så kunde han vara snäll och jämna ut så att alla gubbar blev ungefär lika bra från början, eller ha en liten chans bland mer erfarna rollpersoner.. Hade alltid en ball idé som han byggde ett äventyr runtom och man fastnade gärna i dem då de var så intressanta.. Idén kunde antingen improviseras fram under spelets gång eller vara bestämd ifrån början..

Negativt: Ibland, även om det inte var ofta, så kunde man fastna i hans idé och inte komma vidare.. Följden blev ofta att han fick hjälpa spelarna vidare på något sätt..

Spelledare 3 - Den fantasirike regelfanatikern

Positivt: Helt fanatisk när det gällde rollspel och ville helst spela rollspel hela sitt liv.. Hade massor av idéer, skrev pärmar av anteckningar och formade alltid om äventyret efter varje spelomgång för att den skulle passa in bättre efter spelarnas handlingar.. Han såg ofta till att involvera alla spelare i något..

Negativt: Man hade inte så mycket val annat än att hänga med i hans rälsade scenarior, då han redan tänkt ut allt i förväg.. Dessutom så kunde han inte tänka sig att snabba upp regler utan var tvungen att följa dem nästintill slaviskt.. Att spela Eon med honom var ibland en pina.. Han är en anledning till varför jag ogillar Eons OB-tärningar.. Jag har verkligen sett den mörka sidan..

Spelledare 4 - Den velige stämningsspridaren

Positivt: En mästare på att förmedla miljöer så att man verkligen grips av en stämning på den plats där ens rollperson man befinner sig.. Behöver jag säga att han är vår grupps skräckspelledare? Han ger mestadels generella stämningsbeskrivningar utav platsen.. Resten ser man till att fylla i själv, med sin fantasi..

Negativt: Han har svårt att ta egna beslut.. I spelsituationer där man kan blunda för regler för att med lätthet snabba upp det hela ser han till att för säkerhet skull att låta tärningarna bestämma, just för att han inte kan bestämma själv.. Inget fel med att använda tärningar, men ibland blir det för mycket..

Spelledare 5 - Friformsgestaltaren (konventsspelledare)
Fusk kanske att ta med honom, då jag bara haft honom som spelledare en gång? Men upplevelsen att få spela med honom är något som jag nog inte kommer att glömma. Jag lärde mig mycket om spelledande under de fyra timmarna..

Positivt: Han gick in i så sina spelledarpersoner och var nästan aldrig stilla när han besatte dem.. Genom att göra detta gav han oss spelare en större inlevelse, dels i världen runtomkring och dels i våra egna rollpersoner.. Bordet var inte vår scen, utan hela salen.. Han återanvände beskrivningar och detaljer ständigt, vilket gjorde att vi kunde känna igen oss i världen och kände oss hemma i den nästan direkt.. Han var nog den förste friformaren jag stötte på.. Vi blev rätt överraskade när han aldrig slog tärningar.. Det kändes.... ovant..

Negativt: Återstår att se om jag någonsin spelar med honom igen.. Jag kommer inte ens ihåg hans ansikte..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som lärt sig något om spelledande från alla sina spelledare

 

[Johan K]

Har nog haft tur...

Tror nog att jag haft en rejäl tur med de Sl som jag har spelat med.. De har varit både bra & trevliga äventyr rakt igenom & inte så mycket klödd med annat.
Vad det beror på vetta katten, men en teori är nog att vi spelade tillsamamns från början av vår riollspelskarriär & fortsatte spela tillsammans i typ 12-13 år eller nått.... Så vi blev väll gansak sammspelata efter ett tag...
För min del så kännns det som jag är spelartypen nr 3.. att man är ganska flexibel & allmänt flummande Sl-stil.

 

[Muggas]

Intressant läsning. Du verkar ha erfarenheter av många olika spelledarstilar.

Han är en anledning till varför jag ogillar Eons OB-tärningar.. Jag har verkligen sett den mörka sidan..

Sådana här saker påverkar naturligtvis ens bild av enskilda rollspel. Ett par dåliga spelupplevelser kan göra att man aldrig tittar åt ett specifikt rollspel igen. Jag vet att jag själv dömt ut t ex Mutant Chronicles pga några dåliga spelmöten, men här på forumet snackar en del sig varma om spelet, eftersom de förmodligen haft kul sessioner med det. När jag läser en del kommentarer om det i vrålrutan (anslagstavlan) funderar jag på om jag det snackas om ett annat spel, men med samma namn. Jag undrar hur viktigt själva rollspelet egentligen är? Kanske är det mest hur det tillämpas som avgör ens inställning till det?

Som du säger så lär man sig ngt från alla slags spelledare. Friform har jag inga erfarenheter av, skulle gärna prova det med en van friformande spelledare.

 

[zuntona]

Jag har spelat med 1, 2 och 3. Själv är jag typ tre.
Dock så har ettan varit lite mer en symbios mellan ettan trean hur konstigt det än låter.
Tvåan var hemsk.
Trean är min personliga favorit men det är för att han har lite delar från fyran. Problemet med honom är att han brukar göra mystiska händelser som får gruppen att börja leka dektetiver fast det inte finns så mycket tanke bakom som sagt.

Mig själv ska jag inte prata om. Mitt improviserande var inte något att hurra för. Måste förberedda lite mer när jag ska spelleda igen. (Något år sen sist.)

 

[walium]

"Spelledare 2 - Idébyggaren med fria tyglar"

Känner igen mig framförallt när det gäller fördelarna. Det negativa är nog snarare att jag inte behärskar reglerna ordentligt, ibland ger spelarna mer spelrum än det faktiskt vill ha och har mer idéer än verklig kunskap om hur saker och ting fungerar.

 

[walium]

Spelledare 1: Den omogne rälsaren

Trots att han var den äldste medlemmen av gruppen så var han också den omognaste. Han fortsatte glatt med sina rälsade och episka kampanjer som innehöll alla stereotypa element trots att ingen vill spela något sådant längre. Dålig på att komma med vettiga förklaringar till varför saker och ting fungerade som de gjorde. Behöver jag tillägga att han numera är utan spelgrupp?

Spelledare 2: Dubbelansiktet

Bra och påläst som spelledare, duktig på att skapa stämningar men dålig på att improvisera. Förberedde sina spelmöten långt i förväg. Väldigt förtjust i episk high-fantasy, gärna med koppling till Sagan om ringen eller Wheel of Time. Som spelare var han dock betydligt sämre och alla hans karaktärer betedde sig i princip lika samvetslöst och agressivt oavsett deras bakgrund eller vilket rollspel vi spelade.

Spelledare 3: Den skicklige utan tid

Mycket duktig särskilt på att gestalta udda och roliga spelledarpersoner. En av mina favoritspelledare. Dock så har han alltför sällan tid att spela och när han väl kan så blir det sällan några längre spelmöten.

Övriga spelledare som jag stött på har överlag varit bra men har inga egentliga särdrag som är lätta att peka ut.

 

[Johan K]

Hemm, tror nog att det finns lika många Sl-stilar som det finns Sl:ar... Det är ju sånt som gör det kul att spla & lära sig av andra.

/ Johan K, som undrar hur många Sl-stilar som finns egentligen....

 

[Pom]

Hemm, tror nog att det finns lika många Sl-stilar som det finns Sl:ar...

Det tror jag du har rätt i. Och dessutom spelleder man säkert olika spelgrupper lite olika.

Fast det är ändå skoj att kategorisera!
Några kännetecken kan man ju alltid ringa in.

 

[Muggas]

Spelledare 1: Den omogne rälsaren

Ja, sådana personer lyssnar ofta inte så mycket på vad andra har att säga, samt är dåliga på att ta kritik.

Spelledare 2: Dubbelansiktet

Hmm, påminner lite om min spelledartyp 1 (planeringsdelen).

Som spelare var han dock betydligt sämre och alla hans karaktärer betedde sig i princip lika samvetslöst och agressivt oavsett deras bakgrund eller vilket rollspel vi spelade.

Hmm, känner igen det också. Kan det vara så att spelledare som överarbetar sitt eget rollspelsmaterial är så upptagna med sitt eget, att de blir sämre och mer oengagerade som spelare för andra spelledare (de bryr sig inte)? Vissa spelledare klarar nog inte att hantera spelarrollen, särskilt inte om de är vana att sitta i spelledarstolen...

Spelledare 3: Den skicklige utan tid

Så var det för mig och mina spelarkompisar med. Den bästa, mest kompetenta SL man någonsin spelat med, den vars spelmöten man alltid såg fram emot, var den som minst av allt hade tid och/eller helst inte spelledde alls (trots att alla tjatade sönder honom hela tiden)...

 

[Ymir]

Den mysige sadisten
Positivt: Den här spelledaren vill mycket hellre spela än spelleda, egentligen, men när han väl ska spelleda går han in för det med råge. Han förbereder väldigt noggrant - letar fram kartor, ordnar handouts, bilder på alla SLP:er och bygger rentav små kort på SLP:n med dess bild på framsidan och dess värden på baksidan. Ja, han är väldigt engagerad och planerar väl. Han hittar på väldigt roliga SLP:er och gestaltar vissa av dem helt lysande, ju värre freaks desto bättre, och har sin alldeles egna, sardonist sadistiska psykologi. Han är specialist på Vampire - blickarna han ger en talar bättre än någonsin spelvärlden om att man verkligen står längst ned i näringskedjan. Denna spelledare är också helt utan hämningar - han skyr inte några medel, och kan beskriva de mest groteska scener med ett mjukt leende. Han kan släpa en i smutsen, låta en bli våldtagen, trakasserad, hotad, misshandlad, hjärntvättad och söndersliten av en helvetisk domedagsdemon, så länge det finns ett syfte med det. Han kan som ingen annan få en att känna sig hjälplös, klantig, rädd och mesig, och verkligen få en att inse vilket skitigt ställe världen är. Och det är faktiskt önskvärt ibland.

Negativt: Den mysige sadisten är så hårt nischad åt just denna spelstil, rollpersonerna-är-längst-ned-i-näringskedjan-och-alla-kör med dem. Han har inte ihjäl rollpersoner hursomhelst, men han är ganska skoningslös, och det kan ofta vara väldigt svårt att lösa de problem han ställer upp eftersom hans tankar rör sig i helt andra banor än ens egna. Han är för hårt nischad åt problemlösning och gruppdynamik, och egentligen ganska oflexibel - spelandet blir aldrig karaktärsdrivet det minsta. Han är inte för elak så mycket som att ens chanser är för små. Det största problemet är egentligen att man hela tiden blir förvirrad eftersom man resonerar enligt en annan logik, och att han egentligen inte vill spelleda. Det lyser igenom, trots allt, han saknar den där gnistan som verkligen gör en bra spelledare.

Morgon- och Aftonstjärnan
Positivt: Detta är spelledarnas gud, alfa och omega, fixstjärnan på spelledarhimlen. Han härskar på det han gör. Han spelleder bara små grupper och spelleder bara kampanjer, som är mycket genomtänkta, djuplodande och intressanta på alla tänkbara sätt och vis, skräddarsydda för just de aktuella rollpersonerna - hur plottdrivet det än är blir det fortfarande karaktärsdrivet som tusan, och rollpersonerna står alltid i centrum oavsett. Han är bra på att skapa stämningar, underbar på att skapa SLP:er, suverän på dialog, och framförallt - djupt engagerad i spelarnas upplevelse. Han går in för att ge varje rollperson precis det rollspelsmässiga tuggmotstånd spelarens önskar sig, är mycket lyhörd för spelarnas tankar och önskemål samtidigt som han hela tiden överraskar dem med sina egna idéer. Vad karaktärsgestaltningen beträffar distansierar han såg något från SLP:erna, men går ändå in för att spela dem med nyanser och en subtilitet värdig vilken rollperson som helst, och interaktionen mellan SLP:er och RP:er vävs sömmlöst ihop till en helhet som skapar en felfri illusion av en annan tid, person och plats. Dessutom är han mycket, mycket bildad, kan spelleda nästan vilken miljö och tidsperiod som helst utan trovärdighetsproblem. Verklighetsflykten blir total, och ögonblicken av fullständig inlevelse närmast magiska. Han är spelledarnas spelledare. Han är bäst, och fullständigt ohotad på tronen.

Negativt: Morgon- och aftonstjärnan är ibland lite för pretantiös, har så många kampanjer i huvudet att han sälla blir klar med någon av dem, och lägger ned alldeles för mycket tid på andra, så att han återigen inte blir klar. Hans förväntningar är alldeles för höga, och han kan tappa modet när de inte infrias. Ett par gånger har han lagt ned pågående kampanjer helt plötsligt, trots att alla spelare har haft roligt. Om allt inte är perfekt njuter han inte av sin spelledarroll, och också i allmänhet finner han den mentalt ansträngande - han spelleder därför helst väldigt korta pass, 3-4 timmar. Vidare är han lite ringrostig på fart och fläkt - efter ett långt uppehåll har de actionscener han spellett på sistone varit segt beskrivna och svåra att relatera till, men han jobbar förmodligen på det. Hans miljöbeskrivningar kan vara lite ojämna - ibland beskriver han för mycket, ibland för lite, ibland saker i 'fel' ordning. Avslutningsvis är han väldigt mån om vilka han spelleder, och det har ofta slutat med att han inte står ut med spelare. Nu, i slutändan, kvarstår bara en skräddarsydd liten grupp på 3 spelare där allt är perfekt nog för honom, men han har gett sig på att spelleda nybörjare på sin skola, och ska det gå vägen gäller det att han hittar en balans mellan pretationerna, nöjet med karaktärsgestaltning och spelledarrollen. Men det kan också vara så att jag underskattat honom, själv verkar han säker på vad han gett sig in i, så vi får väl se vad det lider...


Och äsch...nu måste jag rusa och ta del i Sagan om Biografträngselns Återkomst. Får återkomma med fler spelledartyper senare.

- Ymir, stressad

 

[Man Mountainman]

Jag har spelat med typ 1-spelledare. MÅNGA typ 1-spelledare. Själv vill jag nog helst se mig själv som en Typ 3-spelledare. Tyvärr trivs jag inte riktigt med att improvisera, men jag är heller inte så intresserad av att förbereda scenarion.

Jag får väl bidra med några egna typer.

Spelledare D1 - killen med noll auktoritet

Positivt: väldigt flexibla äventyr. Mycket utrymme för egna initiativ.

Negativt: Saknade förmåga att ta tag i äventyret och föra det någonstans. Improviserade hellre än bra. Det blev mest flummande.

Spelledare D2 - Killen som aldrig hinner förbereda sig

Positivt: relativt flexibla äventyr, men jag har ännu inte testat hans förmåga att anpassa sig efter spelarna utanför äventyrens ram. Skicklig på att gestalta spelledarpersoner och erbjuder för det mesta smarta och underhållande plots.

Negativt: trots att han gärna vill har han aldrig någon tid till att förbereda sig, vilket gör att han för det mesta undviker att spela om han inte kan hjälpa det.

Spelledare D3 - han som slutade.

Positivt: spännande, intressanta, actionladdade äventyr med smarta plots och gott om roliga situationer.

Negativt: han lirar inte rollspel längre, den jäveln.

Spelledare D4 - Arvidos

Positivt: om rälsning vore hårdhet så vore han sockervadd. Maximal frihet åt spelarna, precis som jag vill ha det. Kan sina äventyr och SLP:s

Negativt: han är lite flummig, förstås (well duh) och så bor han en bit bort.

 

[Sodivra]

Åhå, vad kul att du tycker det, jag trodde först jag var en D1. Men samtidigt så är ju inte alla mina scenarion lika fria, Råttorna i Venicetti var tillexempel rejält rälsat.

Själv tycker jag att det var häftigt att du improviserade fram scenarion (vilket knappt märktes) vilket jag alltid känt mig lite främmande för (även om jag aldrig orkar förbereda klart ett scenario så att jag helt vet vad som kommer hända) men i fredags så improviserade jag något själv, vilket var kul.

 

[Man Mountainman]

Men samtidigt så är ju inte alla mina scenarion lika fria, Råttorna i Venicetti var tillexempel rejält rälsat.

Jag får en känsla av att om jag hade lirat Venicetti och fått för mig att bygga en gigantisk surfar-mech eller nåt, så hade du inte haft något emot det.

Själv tycker jag att det var häftigt att du improviserade fram scenarion (vilket knappt märktes)

Måhända. Synd bara att jag själv blir så stressad när jag ska improvisera, så att jag nästan aldrig själv har roligt. Samtidigt är jag notoriskt dålig på att ta mig tid att förbereda mina scenarion. Resultaten kan ibland bli ganska barocka. I en Mage-kampanj jag spelledde var jag ibland tvungen att avsluta spelmötena i princip mitt i strider, för att jag behövde betänketid.

 

[Sodivra]

Jag får en känsla av att om jag hade lirat Venicetti och fått för mig att bygga en gigantisk surfar-mech eller nåt, så hade du inte haft något emot det.

Nja. Iochförsig.
Men sedan utgjorde ju byggandet av prylar det fria mellanspelet i Råttorna.. (Och förmodligen hade din rollperson misslyckats)