Nekromanti Spelregler som spelar rollspelen åt spelgruppen?

[Genesis]

Bra poänger! Jag gillar din "bredd kontra djup"-uppdelning. Jag tycker också att den krokar i det jag har sagt att begrnsad återspelbarhet till viss del är en konsekvens av ett fokuserat spel. Erfarenhet och levling är ju ett bra verktyg för att uppmuntra längre kampanjer. Här känns det som att det finns mycket att utforska om man spelar spel som inte har så mycket med våld och rollpersonskompetens att göra. Hur kan man bygga ett spel dom förändrar och fördjupar spelet efter hand på ett sätt som uppmunrar längre spel?

För att återkoppla till OP, spel som har ett driv och instruktioner på hur de spelas kommer ju att minskasin bredd, och riskera att minska även sitt djup. Här beror det på hur tajt man skriver dessa instruktioner. InSpectres är väldigt tajt organiserat i hur en spelsession går till och det finns inte så stort utrymme för variation inom det temat. Detta kommer antagligen att minska möjligheterna för kampanjspel. MÅ0 har jag inte spelat eller läst, men jag misstänker att strukturen är betydligt lösare, vilket tillåter mer variation inom ramarna och därför inte begränsar djupet till samma grad.

 

[Framsynt bakåtsträvare]

Processen finns där, i båda exemplen, för att beskriva hur vi spelar spelet under spelmötet.

Jag tycker det är stor skillnad just för att det är olika många inblandade och eftersom processen sker innan och under spel beroende på process.

 

[Max Raven]

Bra poänger! Jag gillar din "bredd kontra djup"-uppdelning. Jag tycker också att den krokar i det jag har sagt att begrnsad återspelbarhet till viss del är en konsekvens av ett fokuserat spel. Erfarenhet och levling är ju ett bra verktyg för att uppmuntra längre kampanjer. Här känns det som att det finns mycket att utforska om man spelar spel som inte har så mycket med våld och rollpersonskompetens att göra. Hur kan man bygga ett spel dom förändrar och fördjupar spelet efter hand på ett sätt som uppmunrar längre spel?

Utöver levlar/bli starkare/större valmöjligheter så finns det en mindre använd krok som ofta används i såpopera - den med familiaritet och relationsbaserad drama. D v s man fäster sig vid sin rollperson, man utforskar mer av denne (ibland överraskar den en själv). Det här är mycket en process och jag tror liknande saker är vitala för mer episodiska rollspel, som exempelvis klassiska mordmysterier - Herr Poirot svänger sig, nya personer etablerar sig, väven av agg sätts upp, mord begås och man grottar sig i relationerna och småsintheten. Mycket likt realitysåpa, faktiskt.

För övrigt tror jag att bredd och djup(fokus) definitivt hänger ihop med hur integrerat med scenariot ett spel är. Ett rollspel som tillhandahåller regler och scenario ihopaväxta, som många indierollspel lutar åt, visar hur man bör spela dem men låser samtidigt de mentala valmöjligheter man har. Det betyder inte att D&D inte är ett grottkrälarspel i grunden, men det var inte lika sammanväxt med äventyren när det kom ut - på gott och ont. Tradrollspel tillhandahåller ofta skelettet men inte så ofta en hårdare allmängiltig form.

 

[Tre solar]

Relationsbaserat drama är knepigt, för det är det som är själva rollspelet. Så om man säger "nästa möte får du utforska mer av din rollperson" är det sant per definition och därför inte särskilt användbart.

Relationer till andra kan funka (technoir har ett system där man driver äventyret framåt genom att interagera med samma kontakt flera gånger och det skulle kunna föras över till att också gälla mellan äventyr), men det blir lätt väldigt statiskt.

Generellt är tv-serier en dålig förebild för rollspel. Rollpersonerna och deras relationer och förehavanden är automatiskt intressanta

 

[Genesis]

Generellt är tv-serier en dålig förebild för rollspel. Rollpersonerna och deras relationer och förehavanden är automatiskt intressanta

Kan du utveckla det här? Jag förstår inte riktigt vad du menar.

 

[Tre solar]

Det jag menar är bara att i en tv-serie använder manusförfattarna och skådisarna och rekvisitan och produktionen och kamerateamet och klipparna en massa trick för att få tittaren att bry sig om vad rollfigurerna gör och vilka de är. Ett rollspel fungerar inte så, eftersom alla deltagare både är skapare och publik. Rollpersonerna är intressanta genom deras förbindelse med deltagarna, inte nödvändigtvis genom att de är komplexa karaktärer.

Det finns ett fantastiskt avsnitt av Wil Wheatons Tabletop när de ska spela Dragon Age och allas ögon lyser av nördglädje och bara "wow! nu ska vi visa alla hur kul det är när vi spelar vårt favvo-spel" och sen är det skittråkigt att titta på så när de säger att det var så jävla roligt och blabla så är det svårt att inte tro att de ljuger. Men spelet var aldrig tänkt att vara roligt för någon som inte är deltagare, eftersom så mycket av upplevelsen är intern.

Rollspel är i grunden en icke-alienerande aktivitet: det som kommer ut - en känsla, en berättelse, en ny relation för min rollperson - är inte målet, utan en del av aktiviteten i sig. Så när man vill hämta saker från tv-serier eller böcker eller vad det nu kan vara, så måste man tänka på att formaten har helt olika förutsättningar och att alla konventioner som man för in från mera passiva former av kultur riskerar att sabba det som gör rollspel intressant.

 

[Framsynt bakåtsträvare]

Rollpersonerna är intressanta genom deras förbindelse med deltagarna, inte nödvändigtvis genom att de är komplexa karaktärer.

Men då frågar man sig om det finns något bra sätt att förstärka förbindelsen mellan spelarna och rollpersonerna?

 

[Tre solar]

Men då frågar man sig om det finns något bra sätt att förstärka förbindelsen mellan spelarna och rollpersonerna?

Det är jag nog fel person att svara på. Men främst stärker man väl band genom att uppleva "jobbiga" saker tillsammans. Så story-now klassiker som tuffa val och moraliska dilemman kan kanske funka. Eller nära-döden upplevelser.

Men nu spånar jag mest. Vi brukar oftast byta spel om nån är utled på sin rollperson.

 

[Genesis]

Det jag menar är bara att i en tv-serie använder manusförfattarna och skådisarna och rekvisitan och produktionen och kamerateamet och klipparna en massa trick för att få tittaren att bry sig om vad rollfigurerna gör och vilka de är. Ett rollspel fungerar inte så, eftersom alla deltagare både är skapare och publik. Rollpersonerna är intressanta genom deras förbindelse med deltagarna, inte nödvändigtvis genom att de är komplexa karaktärer.

Okej, då fattar jag. Det stämmer inte riktigt i min spelstil. Jag vill ha engagerande berättelser och intressanta scener och får jag inte det så har jag svårt att engagera mig i rollpersonen. Men det beror på spelstil, och i kontexten av den här tråden har du säkert rätt. Intressant iakttagelse!