Om jag redan vet att huvudpersonen överlever i en film som bygger sin spänning på våldsaction, så blir filmen extremt ospännande i mina ögon
Jag förstår vad du menar. I min mening bygger dock inga berättelser sin spänning på vad du pekar på. Inte
egentligen.
Umberto Eco sade i en av sina föreläsningar om skrivande att det fanns två sorters läsare, ofta samtidigt i en och samma person. Äh, vi låter honom säga det själv:
Every author, even a writer of Harlequin novels, foresees two readers, though they may both be the same person. The first is the one I call the "naïve" reader, the one who reads to know what happens. Then there is the "critical" reader, who goes backwards or rereads, though not necessarily physically, to see how the book convinced him as a naïve reader. Every act of reading involves these two levels, and once there are two there can be 2,000. You have a book like Joyce's Finnegans Wake, that a reader can reread 10,000 times and every time discover a new connection, a new level. Then there are books that try to reduce this plurality of levels -- a phone book reduces it to the minimum -- and books that play upon the possibility of producing many levels. My pleasure in writing a novel is to produce these levels.
...och visst, på det naiva planet så frågar man sig "hur skall det gå?" och det planet raseras till viss del i American Beauty eftersom vi redan från början får veta att huvudpersonen skall dö - eller såsom alla James Bond-filmer låter oss veta att James kommer att klara skivan till slut - men den kritiska läsaren inom oss hittar fotfäste i mer indirekta frågor; i en av de första scenerna verkar det som att det är dotterns pojkvän som kommer att mörda huvudpersonen på dotterns begäran, men sedan får vi se att även hustrun får ett motiv och tillgång till ett mordvapen, precis som grannen...
Den kritiska läsaren inom mig - den som frågar varför författaren skrev det han skrev - ser sådana här etableringar och skapar sig alltså spänning på en annan nivå; "
vem kommer att mörda huvudpersonen?"
Umberto Eco's ordval är lite olyckligt, och jag vill inte på något sätt påstå att en person som stämmer in på hans idé om den "naiva läsaren" skulle vara naiv i övrigt, eller på annat sätt omogen i något avseende. Men jag har full förståelse för att en läsare på "vad kommer hända?"-nivån tycker att de samberättarknep vi har pratat om i den här tråden genererar en berättelse fullständigt meningslös, medan jag - som försöker flyga så högt upp i "varför skrevs det här?"-nivån som möjligt - inte gör det.
Det jag tycker är så sympatiskt med Umberto Eco är dock att han inte är det minsta snobbig när det gäller själva böckerna. Han menar inte att den kritiska nivån endast skulle vara förbihållen den fina litteraturen, utan tvärtom säger han uttryckligen att den finns där även i harlequinböckerna. Även i actionfilmerna.
Och som sagt, jag är stenhårt den kritiske läsaren även när jag ser actionfilmer; och jag delar Umberto Ecos åsikter om att tjusningen i berättandet till stor del handlar om att producera nivåerna. Jag är inte alls så intresserad av att göra "vad kommer hända?"-läsningen intressant, som jag är av att skapa en berättelse med multipla lager av nivåer som jag sedan ska komma kunna gå tillbaka till.
Om jag får välja mellan en fråga på det mest naiva planet ("kommer Lester att klara sig?") och en fråga på det mer kritiska planet ("vem kommer att mörda Lester?") så väljer jag alltid frågan på högsta möjliga nivå. Det betyder förstås inte att jag skulle vara bättre än någon annan. Tvärtom så kan man mena att det borde göra mig mindre avslappnad och laid back i min läsning och att det bara straffar sig.
Det viktiga är dock att man konstaterar att olika spelstilar passar för olika människor, där de samberättartekniker vi pratat om i den här tråden definitivt är mer åt Umberto Eco-hållet.
