Man Mountainman
Storsvagåret
I Forgeiga spel (vad nu det betyder nuförtiden) så förutsätts ofta en ganska rigid scenstruktur. Man frejmar scener, för dem till sin naturliga slutpunkt, och klipper sedan abrupt till nästa scen (ofta efter att resolutionsmekaniken fått ha ett ord med i laget). Det här passar bra om man har en spelstil som fokuserar på berättelsen, eftersom det tillåter en att klippa bort onödiga mellansekvenser och koncentrera sig på det som är av vikt för handlingen.
Denna typ av stränga scenindelning passar dock inte nödvändigtvis lika bra i alla spelstilar. Jag kan t.ex. föreställa mig att i en kampanj där karaktärsgestaltning är det centrala elementet så kan man vilja ha scener där det inte händer någonting, utan där man bara chillar in-character sas och försöker komma in under rollpersonens hud. På samma sätt borde man i kampanjer med fokus på utforskning och upptäkter vilja ha scener som inte nödvändigtvis leder någon vart men där rollpersonerna får tid att påta runt i någon ball ruin eller cool stad.
Här har vi två sorters scener som vi med fördel kan låta fortgå förbi sin "naturliga slutpunkt". Ordet "naturlig slutpunkt" är dock vilseledande, eftersom det underförstått syftar till den naturliga slutpunkten i narrativ mening. Även karaktärsgestaltningsscener och utforskningsscener kan tänkas ha naturliga slutpunkter, utifrån sina egna villkor: när spelarna känner att dom gestaltat färdigt eller utforskat färdigt.
När det gäller dessa slutpunkter så har vi dock ingen hjälp att få från traditionella berättarmedia. Den narrativa scenen avslutar vi när det är dramaturgiskt lämpligt, och för att avgöra när så är fallet så använder vi vår intuitiva förståelse för vad som utgör bra dramaturgi, baserad på vår erfarenhet av berättelsestrukturer i traditionella media. När det gäller karaktärsgestaltningsscenen och utforskningsscenen så kan vi dock inte ta någon hjälp från andra media: de är egna för rollspelsmediet.
Så frågan är: Tjänar alla typer av rollspel på en rigid scenstruktur, fast med varierande villkor för vad som utgör lämpliga slutpunkter för scenerna baserat på spelstil? Gagnas vi öht på att tänka på strukturen hos de karaktärsgestaltande och utforskande spelformerna i termer av "scener", eller är det ett onödigt och vilseledande lån från de traditionella berättarmedierna?
/Kalle
Denna typ av stränga scenindelning passar dock inte nödvändigtvis lika bra i alla spelstilar. Jag kan t.ex. föreställa mig att i en kampanj där karaktärsgestaltning är det centrala elementet så kan man vilja ha scener där det inte händer någonting, utan där man bara chillar in-character sas och försöker komma in under rollpersonens hud. På samma sätt borde man i kampanjer med fokus på utforskning och upptäkter vilja ha scener som inte nödvändigtvis leder någon vart men där rollpersonerna får tid att påta runt i någon ball ruin eller cool stad.
Här har vi två sorters scener som vi med fördel kan låta fortgå förbi sin "naturliga slutpunkt". Ordet "naturlig slutpunkt" är dock vilseledande, eftersom det underförstått syftar till den naturliga slutpunkten i narrativ mening. Även karaktärsgestaltningsscener och utforskningsscener kan tänkas ha naturliga slutpunkter, utifrån sina egna villkor: när spelarna känner att dom gestaltat färdigt eller utforskat färdigt.
När det gäller dessa slutpunkter så har vi dock ingen hjälp att få från traditionella berättarmedia. Den narrativa scenen avslutar vi när det är dramaturgiskt lämpligt, och för att avgöra när så är fallet så använder vi vår intuitiva förståelse för vad som utgör bra dramaturgi, baserad på vår erfarenhet av berättelsestrukturer i traditionella media. När det gäller karaktärsgestaltningsscenen och utforskningsscenen så kan vi dock inte ta någon hjälp från andra media: de är egna för rollspelsmediet.
Så frågan är: Tjänar alla typer av rollspel på en rigid scenstruktur, fast med varierande villkor för vad som utgör lämpliga slutpunkter för scenerna baserat på spelstil? Gagnas vi öht på att tänka på strukturen hos de karaktärsgestaltande och utforskande spelformerna i termer av "scener", eller är det ett onödigt och vilseledande lån från de traditionella berättarmedierna?
/Kalle
