Nekromanti Speltimmen v11 2017

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.
 

Jarl

Hero
Joined
17 Sep 2003
Messages
1,790
I väntan på Mass Effect: Andromeda spelar jag om ME3 lite grann. Det är ungefär som jag minns det; mer linjärt men med kraftigt förbättrad spelmekanik jämfört med de tidigare spelen. I motsats till många andra har jag inga större beefs med slutet, utan ser hela spelet som en serie slut som kulminerar i lite mystiskt kosmiskt slut-slut.

Det kommer bli najs att få återvända till universat om ett par veckor!
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jarl;n225761 said:
I väntan på Mass Effect: Andromeda spelar jag om ME3 lite grann. Det är ungefär som jag minns det; mer linjärt men med kraftigt förbättrad spelmekanik jämfört med de tidigare spelen.
Jag har börjat om på det, igen. Det gör inget, jag lär ändå inte köpa Andromeda förrän det gått ner i pris till nåt rimligt, typ max 200 pix.

Trean har snyggare grafik, mer linjäritet och ingen Mako. Jag kan med andra ord inte hålla med om att det har "förbättrad spelmekanik". Möjligen att de renodlat den dåliga riktning de gick i efter ettan, som ju var bäst. Bäst utforskning, bäst ammohantering, bäst möjligheter att använda sniper rifle och slippa att alla strider ska vara så jävla hektiska...
 

Jarl

Hero
Joined
17 Sep 2003
Messages
1,790
Jag menade specifikt stridssystemet. Om man inte har väldigt specifika krav, vilket du kanske kan sägas ha, så är det helt överlägset de tidigare spelen. Mycket bättre flyt, mindre frustrationer i hur man rör sig, mer tillfredsställande vapen. Helt plötsligt var ME-serien actionmässigt att jämföra med renodlade third person shooters. Att de införde ammunition är väl tveeggat; det blir bättre flyt, men rätt ologiskt och konstigt för vissa vapen. ME:A kommer tydligen ha båda systemen; ammunition för de vapen som använder det, överhettning för energivapen.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jarl;n225785 said:
Mycket bättre flyt, mindre frustrationer i hur man rör sig, mer tillfredsställande vapen. Helt plötsligt var ME-serien actionmässigt att jämföra med renodlade third person shooters.
Jag antar att det beror på om man tycker att det är något bra att actionmässigt kunna jämföras med renodlade third person shooters. Om jag gillade third person shooter skulle jag väl spela third person shooters... =) Det som var bäst med ettan var ju just att man kunde slippa spela en third person shooter och istället kunde fixa de flesta combat enounters genom att snipra på långt avstånd. Det närmaste vi kommit en bra "skip combat"-knapp, plus att det är roligt och tillfredsställande att snipra =)
 

Jarl

Hero
Joined
17 Sep 2003
Messages
1,790
Svårt att se serien annat än som ett action-rollspel: en hybrid mellan realtidsstrider och rollspelande. Det var tydligt även i del ett skulle jag vilja påstå, utvecklarna var bara inte så värst bra på actiondelen ännu. Att de vill förbättra en väldigt viktig del av sitt spel är la inte så konstigt? Gillar man inte tps men gillar Mass Effect så tycker man om spelet trots vad det till stor del är.

Sen kan man kanske tycka att de la mer krut på att förbättra actiondelen på bekostnad av rollspelsdelen, men det är en annan femma. Third person shooter har det alltid varit.

Sen i ME3 finns väl ett "Jag kan inte skjuta"-läge väl? Där striderna är helt triviala?
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jarl;n225787 said:
Svårt att se serien annat än som ett action-rollspel: en hybrid mellan realtidsstrider och rollspelande. Det var tydligt även i del ett skulle jag vilja påstå, utvecklarna var bara inte så värst bra på actiondelen ännu. Att de vill förbättra en väldigt viktig del av sitt spel är la inte så konstigt? Gillar man inte tps men gillar Mass Effect så tycker man om spelet trots vad det till stor del är.
Tja, jag tycker som sagt att de försämrade och lade mer fokus vid en väldigt oviktig och ointressant del av sitt spel. Mass Effect 1 tycker jag mycket om trots att de i enstaka fall tvingar mig till strid på alldeles för nära avstånd. Tvåan och trean tvingar till mer av det tråkiga, så ja - de tycker jag definitivt om trots att de försämrade nästan allt som hade med själva gameplay att göra (mer strid, mindre utforskning). Det är tur att storyn är såpass bra. Men uppenbarligen har jag inte lyckats ta mig igenom ME3 ännu, så kanske blev det där helt enkelt för mycket av det dåliga och för lite av det bra.

Det är absolut ett action-rollspel. Men: ettan uppfattar jag som ett (action)-ROLLSPEL med fokus på utforskning och story, och där det mesta action-strids-grejset i princip är frivilligt. Tvåan och trean "förbättrar" (tvingar på, utökar) actiondelen och tar nästan helt bort utforskandet.

Ettan hade element av third person shooter, men de elementen gick att skippa nästan helt om man inte gillade dem. De tillförde inget viktigt, och spelet var väldigt roligt utan dem. Jag skulle inte säga att de var en speciellt viktig eller integral del i vad som gjorde ettan till vad det var.

Jarl;n225787 said:
Sen i ME3 finns väl ett "Jag kan inte skjuta"-läge väl? Där striderna är helt triviala?
För mig är det egentligen inte svårighetsgraden i striderna som stör, utan att jag måste in och grotta i dem. Det blir inte roligare för att de blir lätta.
 

Rhodryn

Hero
Joined
23 Sep 2013
Messages
977
På något sätt... trots att rpg genren som jag tycker är den bästa är de som påminner långt mycket mer om penna och pappers rollspel (så tänk spel som Dragon Age: Origins, Fallout 1/2/Tactics, Wasteland 2, Shadowrun Returns/Dragonfall/Hong Kong, Divinity: Original Sin, Neverwinter Nights, Baldurs Gate, etc)... så har Mass Effect serien lyckats placera sig på delad första plats med Final Fantasy serien for mig (FF ligger ju där uppe för att jag spelade konsol spel långt innan jag ens stötte på pc spel, och FFVII förändrade mitt liv som "gamer" till den jag är idag, och jag hade spelat FFX också långt innan jag då tillslut stötte på Fallout 1 och 2 där jag för första gången spelade ett tv/data-spel som kändes som om jag spellade ett PnP RPG).

För mig tenderar ME1 och ME2 konstant byta på vilken av dem jag tycker om mest, medan ME3 konstant ligger på tredje plats för mig.

ME1 för mig har dels nostalgifaktorn (lite precis som FFVII har för mig med FF spel). Men har även en generel story som jag tycker är bättre än de andras. Ett inventory system som jag föredrar över de andras, även om det är lite väl otympligt och kladdigt (specielt när man inte har mixtrat med all loot man har fått under en längre tid), i slutändan så var ju pengar aldrig ett problem i spelet. Och i ME1 så har man ju också utforskning utav planeter, även om det kunde vara lite tomt och tidskrävande att gå igenom. Jag tycker visserigen att ME1's karaktärssystem är lite väl ytlig, jag föredrar karaktärssystem som är mer komplexa (som t.ex Dragon Age: Origins... helt enkelt system osm är mer lika penna och pappers rollspel), men så brukar det ju vara med de flesta Action RPG spelen ju.

Spelets absolut största flaw dock är dess kontroll mekanik, reaktionsförmåga på vad du ville det skulle göra, etc. Det är oerhört otympig och reagerar inte alltid som man vill... vilket kunde göra det frustrerande ibland att spela (det är lite det som ibland gör att jag inte orkar spela igenom ME1 tidsvis, för att rent mekaniskt- och kontroll-mäsigt sätt så är ME1 totalt underlägsen de andra). Att gå tillbaka och spela ME1, efter man spelat ME2 och 3 kan vara oerhört... "jarring" är nog ordet som passar bäst tror jag... för man känder direkt skillnaden mellan dem, där ME1 inte reagerar like lätt på ens kommando som 2 och 3 gör. Det tar alltid en viss tid att vänja sig vid det igen, för man måste ju återskapa ens tekniker och taktiker för att hantera ME1's kontroller. Detta är den stora anledningen till varför ME1 ibland faktiskt hamnar under ME2 för mig, för även om jag kan hantera att det är så pass... klumpigt och otympligt... så kan det tidsvis orsaka att jag slutar spela en ME1 omgång. Där var nog en del andra grejer också som drar ner ME1, men inget som helt sitter fast i minnet på mig.


ME2 har för mig en rätt bra story. Det har mitt nr 1 favorit uppdrag någonsin i alla Mass Effect spelen, vilket var sista uppdraget (även om slut bossen var lite... onödig på något sätt tycker jag... XD ). Rent mekaniskt och kontroll mässigt sätt så är ME2 ett mästerverk jämfört med ME1, så allt kopplat till det blev är ju mycket bättre än ME1 (har aldrig slutat spela en ME2 omgång pga det mekaniska och kontroll mässiga, som det ibland har hänt i ME1 för mig). Delvis storyn, men specifikt sista uppdraget och spelets kraftiga förbättring utav det mekanist- och kontroll-mässiga, är de saker med ME2 som ibland eleverar den till över ME1 för mig... men som sagt, det varierar rätt kraftigt för mig. Jag hade aldrig några problem med förändringen utav hur ammunition hanterades mellan ME1 och ME2, båda funkar för mig, bl.a för att jag är van vid båda systemen från alla de olika spel som jag spelar igenom åren.

Dock så tycker jag att där ME2 fallerade mest var inventory systemet där de gick från en oerhört stor mängd med grejer du kunde få tag på och mixtra med i ME1 (kanske lite för mycket, och klumpigt, men fortfarande på rätt sida om vad jag föredrar), till oerhört få grejer där de enligt min mening tog det alldeles för långt för de gick till nästan den totala motsatsen till vad ME1 hade haft (totalt på fel sida utav vad jag föredrar med inventory och loot grejer). Planet skanning grejen i sig var inte så bra heller ovanpå det, bl.a pga att vi blev av med hela "landa på planat och utforska den" aspecten som ME1 hade, men även pga att det ju då så klart var minst lika tidskrävande som ME1ans planetutforskning kunde vara ibland... skillnaden var ju att planetsutforskningen faktiskt kunde vara roligt, medan planetskannings grejen inte var det efter de först 10-15 minuterna.

Gillade inte heller att det var möjligt att nå en punkt där man inte längre kunde tjäna mer pengar (eller vad de nu än kallade det i ME2), vilket kunde betyda att man inte hade råd med vad man ville ha i spelet, specielt när det handlade om uppgraderingarna utav ens utrustning och Normandy. Det kunde ju hända i ME1 också (minns inte hur det är i ME3 faktiskt), men man tjänade ju in så pass mycket pengar i ME1 att man nästan aldrig nåde en punkt där man inte hade råd med vad man ville ha... även om man inte spelar spel som jag gör (drar med mig absolut allt som inte är fastspikat, även om jag måste springa fram och tillbaka 10 gånger om för att få med mig allt... XD ). Delar av denna möjlighet att få slut på pengar i ME2 kom totalt ifrån deras planet skanning grej också, där tanken ju var att "du behöver X, Y, och Z grejer för att uppgradera din utrustning och Normandy", men där om man gjorde för mycket av det så tog ens pengar slut, och du behövde pengar också ju för att uppgradera.

Jag förstår ju tanken bakom det, att ha en begränsad mängd med resurser som måste användas där de behövs, men spelet gav en aldrig ens en hint om att ens resurser kunde ta slut på det sättet, så många (inklusive jag) hamnade nog i en situation mot slutet utav spelet där man inte kunde uppgradera längre pga att pengarna helt plötsligt tog slut... turligen för mig dock så är jag ju en överambitiös sparare, så jag kunde gå tillbaka till en äldre sparfil en tidpunkt innan jag började skanna alla planeter (och hade inte köpt in alla de där fiskarna och modelerna etc i Sheperds rum), så att jag kunde se till att jag uppgraderade allt först innan jag började spendera pengar på sådant som jag inte igentligen behövde. Filen som jag tvingades gå tillbaka till dock var någonstans mellan 10-20 timmar back i tiden från när jag upptäckte penga problemet. Jupp, jag har inga problem med att göra om något i ett spel om jag inte gillade utkomsten utav det... när jag är som värst så är jag en "savescummer extraordinaire" utan dess like... XD


ME3 har för mig fortfarande en rätt bra story, men inte lika bra som ME1 eller ME2. Och rent mekaniskt- och kontroll-mässigt sätt så är 3an ju bättre än både 1an och 2an. Inventory systemet blev lite bättre än ME2, men fortfarande lite för långt ifrån vad jag skulle ha viljat att det var. Där var också lite andra grejer som jag inte hade gillar med ME2's förändringar från ME1, som ME3 skalade tillbaka hur placerade sig lite närmre mitten mellan ME1 och ME2... men som sagt inte alltid tillräckligt mycket för att det skulle helt gå över till vad jag föredrar.

Jag tror problemet med ME3 för mig mer handlade om att där inte verkar ha varit något helt och hållet minnesvärt med det. Jag minns så klart de generella dfragen utav storyn, precis som jag gör med ME1 och ME2... men de där riktigt minnesvärda "topparna" utav händelser som 1an och 2an har verkar inte helt finnas i 3an. Jag gillade spelet, jag gillade storyn, jag gillade det mesta med ME3... där är inget med det som jag känner är dåligt igentligen, och det som eventuelt kändes lite dåligt var saker som jag anklagar både ME1 och 2 för också. Jag hade inte heller igentligen några problem med slutet (varken före eller efter Bioware la till deras extended versioner av slut "filmerna")... även om de kändes lite så där "lackluster". Men jag har full förståelse för det... för att det är inte lätt att avsluta en serie (må det vara spel, tv, film, böcker, etc), specielt inte om det är en serie som är oerhört omtyckt... vilket ju Mass Effect är. Så jag kan förlåta dem för att slutet var som bäst ok. Men som sagt, det känns som att ME3 saknar någon mer minnesvärd grej.


När jag var klar med ME1 så kändes det som jag hade åstakommit något, och medan eftertexterna och slutlåten rullade (jag kollar alltid på hela eftertexterna när jag är klar med ett spel för första gången, där efter så kan det variera), så hade jag en kraftig känsla utav "fan va bra det här var"... jag satt och smålog för mig själv genom det hela, mm. Tyckte också slutlåten på något sätt passade totalt också... det är i dagsläget en låt som jag skarpt gillar, och till 100% kopplar till Mass Effect 1

När jag var klar med ME2 så var den känslan utav att jag hade åstakommit något oerhört mycket starkare än ME1 faktiskt... och det beror helt och hållet på hela den sektionen utav spelet som är slutuppdraget, och scenen som utspelar sig precis efter det uppdraget och innan eftertexterna. Hela den sektionen utav ME2 gav mig oerhört starkare känslor om den, än någon annan sektion som jag har spelat i alla ME spelen. Jag minns inte slutlåten visserligen som går under eftertexterna i ME2, men det är mest pga att det är en mer traditionel "mass effect spel musiks låt", något som man kan höra nästan varsom helst i spelen... medan ME1's slutlåt var en faktisk riktig låt som inte hade skrivits för spelet... vilket på något sätt eleverar den över ME2 och 3's eftertext musikstycken. Men precis som med ME1 så satt jag och smålog under eftertexterna när jag tänkte på min tid med ME2.

När jag var klar med ME3 dock så var de känslorna aldrig lika starka som med de andra spelen. Jag var glad över min tid med spelet, var glad över att ha spelat klart spelet precis som med de andra, och jag hade gillar all min tid med spelet. Log nog lite då och då under eftertexterna, men långt ifrån lika mycket som jag hade gjort med de andra, och med de andra så var det nog i vissa fall mer att jag satt och flinade snarare än bara log. Något saknades helt enkelt för mig med ME3, och en del av det var nog att ME3 inte riktigt hade någon specifik sektion som var lite mer minnesvärd. Där ME1 hade en del av dem (t.ex grejen med de där två karaktärterna... jag är nog rätt vag här, men jag tror de flesta ME1-spelare vet vad jag menar XD ), och ME2 hade hela slutuppdraget för mig, så minns jag inga sådana från ME3 igentligen. Nu har jag ju visserligen spelat igenom ME1 tre gånger från start till slut, och ME2 två gånger från start till slut, medan jag bara har spelat igenom ME3 helt en gång (spelade igenom varje spel en hel gång per varje gång ett nytt ME spel kom ut... alla andra försök till spelomgångar har tillslut avslutats innan jag klarat spelet, allt mellan några få timmar, till 50+ timmar innan jag slutade)... så jag har kanske glömt bort händelser i ME3... men för 1an och 2an så var det händelser som var redan brända in skallen på mig efter min första gång som jag spelade igenom dem... så det är nog snarare så att ME3's "toppar" helt enkelt inte stack upp över de andra bitarna med spelet lika mycket som de händelserna från 1an och 2an som jag kraftig minns.

Jag skulle fortfarande rekommendera personer att spela ME3 dock... för det är fortfarande ett bra spel i min mening, och man får ett avslut på hela serien, det når bara inte helt upp till de andra helt.

Jaja... nu har jag babblat på så det räcker och blir över. XD
 

Jarl

Hero
Joined
17 Sep 2003
Messages
1,790
krank;n225788 said:
Det är absolut ett action-rollspel. Men: ettan uppfattar jag som ett (action)-ROLLSPEL med fokus på utforskning och story, och där det mesta action-strids-grejset i princip är frivilligt.
Tror nog det är ett fall av att alla minnen efter ett tag blir goda minnen ^_^

Oavsett, jag börjar bli lite pepp på Andromeda, särskilt som multiplayern ska vara som ME3, fast bättre. MP-delen var verkligen en rejäl och positiv överraskning; jag spelade nog mer multiplayer i ME3 än jag spelat hela trilogin (sp) tillsammans.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Nu ska jag väl göra rätt & skriva om ett spel jag bara spelat i 1 timme. (Ingame klockan visade 1h, 1m, 17s och den tickar på när det är pausat också och om man dör och börjar om från sin save så fortsätter den.)

Spelet heter Blaster Master Zero, till Switch. Borde kanske ha köpt den till min älskade 2DS istället för jag misstänker den gör sig bättre där (pga mer portabelt, pga skärmen gör sig bra till NES-pastischer, och ffa pga: det finns en riktig d-pad (Switch "pro controller", som jag lyckats dodge:a, har inte en riktig d-pad m pivot point utan är en annorlunda sorts d-pad, går inte att förklara riktigt, men varning för den iaf). Men det finns ändå fördelar med Switch-versionen av BMZ: jag kan koppla loss kontrollerna och köra med att jag bara ligger på rygg och glor upp i spelet och har en kontroll i varje hand helt avslappnat. Skönt och degigt. Och, det finns local multiplayer????. Har inte testat det än men är glad över att det finns. Det är "assist style" typ som Super Mario Galaxy om ni minns där den andra spelaren bara hjälper till lite. Men, det tycker jag duger gott faktiskt, har inget emot att spela lite så, om det är bra designat. Asymmetrisk coop. Men har inte testat det än.


Intryck: vibrationerna var helt värdelösa när jag körde i handheld mode. Men när jag kopplade loss kontrollerna så vande jag mig vid vibrationerna, dom är väldigt annorlunda än vibrationerna i BotW. (Vibrationer är ju ngt som 2DS inte har så är något jag reagerar på.)

Första banan var också alldeles lätt, jag blir misstänksam. Kanske var det för att vänja sig vid kontrollerna, som är urkrångliga. Jag dog några gånger ändå pga att jag blandar ihop hoppknappen med BotWs hoppknapp (båda spelen går att mappa om hoppknappen, men jag har valt att inte göra det. Tyvärr är dom då olika).

Dessutom avsaknas ju d-pad, och spelet är helt digitalt i sin styrning. Så för första gången får jag tillfälle att pröva dom två alternativen som Switch har. Analogspaken, och dom fyra riktningsknapparna. Jag vill träna på båda av olika anledningar. Dom fyra riktningsknapparna för dom verkar helt enkelt bättre till den här typen av NES-iga spel, och analogspaken för att den kommer vara enda alternativet om jag senare får tillfälle att köra lite co-op mode. Just nu har den andra anledningen vunnit. Det kändes också som om jag behövde träna mer på det, dom fyra riktningsknapparna fick jag grepp om rätt fort. [Jag avskyr PlayStations splittrade d-pad så jag är nyfiken på vad jag kommer tycka om switch' riktningsknappar på sikt; hittills har jag inte haft något problem med dom. Detta inte för att fangirla över nintendo och att dom aldrig gör nåt fel osv osv; om det kommer en retrokontroll till Switch med d-pad så ska jag verkligen fundera över den. Pro controller ska jag dock skippa!]

På 2DS sitter analogspaken och styrkorset närmare varandra och det är lättare att byta mellan dom, och jag måste erkänna att jag ibland använt analogspaken även på digitalt styrda spel. Till exempel spelade jag nyligen igenom Oracle of Season och då använde analogspaken i top-down-vyerna och styrkorset i side-scrolling-vyerna. Geometry Wars till gamla DS är ett annat spel som är gjort för d-pad men som jag, på 2DS, spelat med analogspaken istället. Men, 2DS analogspak är mer min smak med sin lilla cirkel. Switch har mer av en "riktig" analogspak och jag är, trots 10 dagar m Breath of the Wild, inte helt vän med den än.


Det finns inga liv utan det är som i VVVVVV (har hört att Super Meat Boy och liknande spel har samma men det jag har spelat/klarat/gillat heter VVVVVV) att det bara är att försöka om och om igen från senaste check point. Det tycker jag bra, lives systems är ju mest bara frustrerande, men då ska det också vara svårare, för att kompensera. Och i första banan var dom checkpointarna väldigt täta. Här i andra banan verkar dom lite glesare men har redan nedkämpat en boss. Jag älskar Fester's Quest, Gremlings 2 och Journey To Silius, men har faktiskt aldrig spelat vare sig Batman eller Blaster Master. Jo, jag har provat Blaster Master lite grann, och det är väldigt bra, men det kändes som ett sånt spel där det behövdes instruktionsbok. Det här verkar mer vara självutlärande, om än krångligare. Jag älskar NES-spel och att det bara finns A och B (BMZ använder typ alla knapparna till olika saker så det är väldigt icke-NESsigt på så sätt) men det jag saknar med dom är att dom ofta förlitar sig på instruktionsböcker, nintendo-magazinet, tips från kompisar osv för att bli bra. Dom jag gillar bäst av NES-spelen är typ dom som jag fick lära mig av mina kompisar på åttiotalet (tack Therese för att du hittade bossen i Himalaya i Duck Tales åt mig) eller dom som (oftast sena, eller väldigt enkla såsom min NES-favorit Clu Clu Land) är mer pedagogiskt designade. Kanske är det därför min favoritkonsol är Game Boy -- dom tekniska begränsningarna gör spelen lika enkla som NES eller ännu enklare (pga det mindre spelfältet/upplösningen -- älska ex vis Fall of the Foot Clan) men dom, iaf dom senare spelen men även några väldigt väldigt tidiga (Cave Noire) är bättre på att "lära ut sig" än vad många NES-spel är. Och den "utlärningsfaktorn" är något som finns i modernare retrospel som Shovel Knight och Blaster Master Zero, det blir det bästa av båda världar för mig.


Dom många olika vapnen och bomberna man har ser jag som ett gott tecken på att det kanske ändå finns en hög skill ceiling, att välja rätt verktyg för rätt situation s.a.s. Jag gillar metroidvaniaspel oftast men tyckte att Xeodrifter var helt värdelöst. BMZ visar var skåpet egentligen skulle ha stått. I Xeodrifter börjar man med en urusel kanon som skjuter så klena långsamma skott, det tar hundra tusen skott innan minsta lilla goomba strukit med. Det går att piffa till vapnet genom att öka takten eller styrkan eller storleken osv osv, men det tar jättelång tid innan man lyckats levla upp sin lilla puffra. I BMZ finns en liknande eskalering från helt totalt uruselt värdelös pistol, till jättebra vapen av olika slag (ja, vapnen har mkt mer variation än Xeodrifter) men det är ett ebb & flow som går mkt fortare. När man blir skadad får man klenare vapen och när man samlar på sig knytnävar får man starkare vapen. Känns som det var vad Fester's Quest försökte göra med dom röda och blå orden, fast här i BMZ är det mkt ösigare och bättre tänkt. Och, man kan välja, även om man har levlat upp sitt vapen till, säg, nivå sju, så kan man vilja ha nivå tre till en viss grej för dom har olika för och nackdelar. Även om nivå tio är helt OP såsom den big ever-lovin' gun den är.


Bandesignen känns hittills trött och som ett klyschigt metroidvania (på samma sätt som bandesignen i Severed kändes som ett urgurglat, by-the-numbers Zelda [det spelet var bra ändå pga fightmekaniken, det var bara lite trista och ffa gjorda dungeonpussel]) men det har redan kommit lite nya obstacles som jag inte sett tidigare att försöka navigera sig genom som väger upp lite det gamla uttjatade "hitta grej X för att ta sig förbi hinder Y" [som verkligen känns extra segt efter BotWs "du kan gå vart du vill"-stil) men det är ju, i likhet med Severed, i första hand ett actionspel. För min del är jag glad över det är så; var lite velig efter BotW att ge mig på ett nytt exploration/äventyrsspel men skillnaden är att BMZ har mer konstant action medan i BotW är det mer ett oscillerande mellan action och klur. Alltså det känns lite tidigt att säga efter en timme.

Betyg: Jag tycker om spelet. Det gör många saker rätt.

Edit: just det jag glömde ju att jag hade tänkt berätta att min syster (och före detta Hero Quest DM) skrev till mig (hon bor inte i Sverige) att hon också beställt en Switch och BotW efter att ha kollat in det på YouTube. Hon har inte spelat TV-spel sen N64-tiden då hon gillade Ocarina och hennes favorit då var 1080 Snowboarding, vi brukade sätta "sound effects on, music off" (så man hör snön men inte musiken) och så köra Garbage Version 2.0. Det var ju 90-tal!
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Ska skriva lite mer om Blaster Master Zero nu när jag har klarat av det. Det tog nog mindre tid i dagar än Shovel of Hope-kampanjen till Shovel Knight (har däremot lagt ner så ohemult mkt tid på Plague of Shadows som jag gillade mycket bättre än Shovel of Hope). BMZ har 8 banor, SK har 11 + några bonus. Men banorna i BMZ är större. Så, jag tror nog absolut att det tog mindre tid i timmar också. Jag dog mer sällan i BMZ också. Dessutom är checkpointsen mycket mer generösa i BMZ. Så på så sätt enklare.

Slutbossen tog nog över en timme i sig för mig att lära mig klara av. Den har nämligen
två former. Så, först dog jag och dog jag och dog jag massor mot första formen. Och klarade av den med en lite sliver av liv kvar och inga granater (hade dock högsta blastern kvar pga en guarde). Blev dödad direkt av andra formen. Andra formen byter färg och varje färg har olika vapen och det var nästan alltid grön som dödade mig. Så, jag lärde mig döda första formen utan att ta skada alls. Först genom att kombinera wave och granatar. Sen kom jag på att granaterna nog var bra inne hos andra formen och hittade ett snabbt sätt att döda första formen med bara wave och utan att ta skada eller använda några subweapons alls. (Jag hade inte flash grenades utan bara ignition och vanliga grenades.)


Jag fick för mig ganska tidigt att andra formens kropp, själva kroppen, inte verkade ta någon skada av wave (är inte säker på om det stämmer, fick för mig det och började snabbt spela där efter). Så min plan var att försöka överleva tills jag landat tio ignition, sen byta till grenades och hoppades att det räckte. Märkte att om jag använde Strike mot blobbarna som blå form spottade ut så tog kroppen också lite skada. (Strike var ett av mina favoritvapen under sista halvan av playthroughen, jag upptäckte verkligen hur bra den kunde vara mot hordes. Första halvan använde jag mest wave, innan jag upptäckte Strike:s storhet.) Så, min förhoppning var att tio perfekta ignition, tio perfekta granater, + skvättskadan från strike mot den blå formen skulle räcka. Men jag dog hela tiden mot grönt. Om jag hade wave kunde jag blasta bollarna, och dom gick också att spränga med ignition, men vad jag än gjorde så tog jag själv en massa skada. Så så höll jag på väldigt länge. Först en perfekt fight mot första formen, sen kämpa mot andra formen tills gröna färgen dödade mig, antingen med sin kropp eller med dom fyra bollarna. Blev allt mer och mer tradigt att göra den där perfekta formen iom jag hade upptäckt knepet, patternet jag behövde göra och det bara blev lätt & en waste of time. Så efter kanske tio, tolv såna omgångar irad av perfekta förstafights sen dö mot grönt så gjorde jag en lite slarvig grej och... och blev av med både wave och flame och gick in i andra formen med strike som högsta & förvalda blastern. Tänkte först ta Retry, men sen tänkte jag "äh, det är ok att det är hopplöst, lite throwaway, jag kan lära mig mer om hur grönt rör sig, jag kan se det som en "scouting run", att jag kommer dö men jag kommer iaf få info." Och under detta hopplösa uppdrag så... råkade jag av misstag skjuta bossens kropp med strike och stunlocka honom och döda honom utan minsta problem genom att spamma strike. Väldigt antiklimaktiskt. Tillfredsställande också, men, ja... konstigt iaf.

Växlade mellan att älska spelet och vara frustrerad på det. Att det var så kort för pengarna kändes sådär. Samtidigt som jag inte vet vad dom skulle ha kunnat gjort för att förlänga spelet förutom att göra någon sorts rogue-like-like randomgenererad endless bonusvärld. Det var dom generösa checkpoints och bristen på straff för att dö som gjorde spelet så lätt; samtidigt som hårdare straff för att dö bara skulle vara trist. Dom få gånger något var svårt nog för att spela om flera gånger (oftast pga jag inte kommit på vilket vapen jag skulle använda för att cheesa mig igenom situationen) var ju dom mest frustrerande och feelbad stunderna. (Stunder som Shovel Knight, båda kampanjerna, har gott om, ffa i snöbanan tycker jag, med alla spikes där.)
Det bästa med spelet var arsenalen jag hade. När jag upptäckte hur
man kunde cheesa sig förbi helt fyllda rum genom att ställa sig bakom en vägg och köra strike några gånger på närmsta weenie genom väggen
då blev spelet roligare.

Jag försökte inte 100%-a spelet och jag gick definitivt inte in i varje dungeon. Jag har inte 100%-at Shovel of Hope heller, är ingen större kompletionist utan gillar att göra dom sakerna i spelet som jag tycker är kul eller ser kul ut. Som i Breath of the Wild:
man behöver inte fyra divine beasts, master sword, eller en 100% bondad häst för att betvinga Ganon. Men, dom sakerna var något jag kände för att göra, ville göra, tyckte om att göra.

Slutbetyg: Jag tycker om spelet. Men, vill att det ska vara ännu billigare. Priset som är är väl rimligt för mängden jobb dom har lagt ner, men inte helt rimligt för mängden glädje jag fick ut. Provade coop läget lite på egen hand bara för att se hur det funkade, turades om att ha vänstra kontrollen i händerna och högra kontrollen. Det verkar bra, men spelet som redan var väldigt lätt blir ännu lättare. Assists vapen är väldigt mycket klenare än Sofia III:s och Jasons vapen, men har bättre räckvidd och om Assist lyckas besegra saker med sin klena ärtskjutare så kan hon också ge power ups till Sofia III och Jason.

Jag tycker om storleken på kontrollerna men dom av mina killkompisar som provat kontrollen hittills har inte varit så nöjda.
Men, jag var en av dom få som gillade "hockeypucksmusen" till iMac också, och NES-kontroller, och 2DS. Tycker inte kontrollen behöver fylla upp handen nämligen (snarare gör det nästan ont när en kontroll gör så, Switchens förhatliga "grip" slängde jag i soporna direkt, och orginal-Dual Shock till PlayStation 1-3 ser jag som den sämsta spelkontroll of all time med dom där vidriga glasstrutarna som knölar i handflatan) utan jag kan ha kontrollen i fingarna och behålla handen tom.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Jag har spelat Voez, ett av dom spel som ger kvarnvatten åt teorin att dom flesta Switchspel är mobilportar och Shovelware. Det är ett musikspel, tänk Dance Dance Revolution fast man nuddar skärmen (så glöm TV mode) ist för att dansa. Läste en recension gjord av en som gillade alla 100+ låtarna. Så är det definitivt inte för mig, det är definitivt Sturgeons lag som varit framme.

Spelet gör en grej som jag tänkt vore spännande att prova i designen av ett rytmspel: den ger inga audio cues när man gör fel. Så, det är mao väldigt generöst mot nybörjare som bara vill leka och hur man än spelar så hörs musiken bra. (Det gör det också mkt billigare för företaget att utveckla låtar eftersom man inte behöver lika många tracks.)

En annan sak som jag tycker är bra är att spelet är väldigt generöst med vad som räknas som "Ok". Det finns Miss, Ok, Perfect, och Max Perfect. För att hålla sin kombo vid liv räcker det med Ok. Det tycker jag är ett bra upplägg, ännu något som sänker skill floor utan att påverka skill ceiling. Vill man ha dom höga poängen går det ju att satsa på Perfect. Jag skulle ha gjort precis likadant.

Så, spelet implementerar alltså två designtankar jag haft om rytmspel: extremt, nästan överdrivet generös "OK"-tröskel (men väldigt sträng "Max Perfect"-tröskel), samt brist på audio cues (tänk den störande tvärnitningen när man missar i Guitar Hero eller Rhythm Paradise). Nu när jag testat, iom Voez, dessa två idéer i praktiken står jag fast vid den första men början ifrågasätta den andra. Bristen på audio cues gör att det är lätt att fortsätta vara dålig om man nu råkar vara dålig, spelet är inte en sträng lärare mao. För oss som vill bli bättre på spelen är det kanske en nackdel. Alltid intressant att få lite motexempel på sina egna designhypotesen. Men, Voez kompenserar för detta med sina väldigt bra visuella cues, mycket bättre än Rhythm Paradise. Så det fäller inte spelet.

Det som däremot fäller spelet är detta:
Det är mycket, mycket, mycket generösare med "Ok" att vara för tidig än att vara för sen. Wtf?! Det lär ju ut urdåliga vanor! Jag har redan problemet att jag brukar vara lite för tidig i rytmspel och det lär ju bara bli värre av Voez. Det blir en sorts chicken race, hur sent vågar jag trycka? Nej, jag tyckte det var en jättemiss.

Så det jag skulle vilja ändra för att rädda spelet vore att centrera felarean runt perfect, dvs att det är minst lika OK att vara sen som tidig, och så lägga in ännu bättre cues (kan räcka med visuella, men bättre än hur det är nu) för skillnaden mellan OK och Perfect. Så att spelaren drivs mot mitten ist för att vara för tidig. Nej, jag kan inte rekommendera det här spelet. Båda recensionerna jag såg var helt lyriska men njaej. Inte jag.

Kort om storyn. Det finns en bilderbok i spelet och genom att göra bra i från sig på låtarna, som man kan välja fritt mellan och dom går att sortera på namn och svårighetsgrad, så låses upp fler sidor i bilderboken. Smart upplägg för att göra storyn väldigt opåträngande och spelet väldigt öppet och valfri-ordning-igt -- alla låtar är tillgängliga nästan från början. Det som däremot är osmart är UI:t för bilderboken. Man går in på en sida, går ut till menyn, går in på nästa, går ut till menyn, går in på nästa; det finns ingen möjlighet vad jag hittade att bara bläddra direkt från bild till bild. Njaej. Shovelware, känns det som.

Kanske jag kommer fortsätta spela. Rytmspel, även dåliga, kan vara charmiga och jag kan ju fokusera på dom 10% av musiken som är… åtminstone "sådär".
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jag har spelat 63 minuter av Riptide GP2.

Genren är arkadracing, mer exakt är detta ett av de spel som försöker följa i det legendariska Hydro Thunders fotspår. Hydro Thunder, för de som inte vet, var/är ett riktigt bra arkadracingspel där man körde motorbåt.

I Riptide kör man istället vattenskoter, men det gör inte så stor skillnad. Det som skiljer de här spelen åt från andra racingspel är... tja, vattnet. Jag minns inte hur mycket vattenfysiken påverkade i Hydro Thunder, men i Riptide används det faktiskt gaska aktivt - banorna kan till exempel ha vågmaskiner och vattenkanoner och annat som definitivt påverkar hur det känns att köra. Me like.

Överhuvudtaget är styrningen helt okej; jag har ganska lätt att "känna in" hur jag ska styra min skoter även efter hyfsat kort speltid.

Det som tyvärr drar ner spelet en del är sådant som jag associerar med dess ursprung som mobilspel; grafiken är snygg men inget häpnadsväckande. Spelet är ganska repetativt; banorna återanvänds en massa gånger med små variationer och det verkar finnas typ tre bakgrundslåtar. Det finns en boost-funktion som man laddar genom att göra stunts, men man kan inte välja hur man ska spendera sin boost - aktiverar man den så kör man tills man fått slut på laddning. Jämför med till exempel Burnoutserien, där man har en viss mängd boost som man själv väljer hur man fördelar. (Burnoutspelen är för övrigt min måttstock för all arkadracing). Menyerna känns väldigt anpassade för touch och man kan inte ens ställa in upplösningen(!) i grafikinställningarna.

Det som förstör spelet mest för mig är hur lite spelarens förmåga spelar roll. Såhär: När man väl lärt sig grundläggande kontroller så finns det inte så mycket mer. I varje race finns 50% dåliga och 50% bra, och de bra har helt enkelt snabbare, bättre skotrar än vad man själv har. Ju längre man kommer i spelet, desto bättre blir både de bra och de dåliga. Eller, de blir inte bättre. Deras skotrar blir bättre. Man kan inte kompensera speciellt mycket genom rå förmåga; det enda sättet att vinna är efter ett tag att grinda race efter race tills man får ihop tillräckligt med tröstpengar för att köpa antingen uppgraderingar av ens skoter (kortsiktig lösning) eller köpa en helt ny, dyr skoter som utklassar ens gamla på alla sätt. Lägg till detta ett system med erfarenhet och levels, där man kan lära sig nya stunts (vilket vad jag förstår är rent estetiskt då alla stunts tycks ge samma bonus och ta lika lång tid att utföra) och dessutom köpa sig förmågan att utföra stunts snabbare.

Det här betyder alltså att det hela tiden är ens utrustning, ens avatar, som blir bättre. Själv blir man inte bättre - det hjälper inte att "vara bra" som spelare, och det spelar ingen roll ifall man blir det. Det är som ett slags totalt ihålig tolkning av att "bli bättre med tiden". Man behöver inte ens bli bättre på att hantera det man köper, för det är ändå bara något bättre versioner av det man redan hade.

Så... Ingen vidare player skill behövs. Bara en rejäl investering i tid. För mig är det här en rejäl turn-off, för i den här sortens spel tycker jag om att kunna känna att jag som spelare faktiskt bidrar med något utöver min tid.

Så, jag kan inte direkt rekommendera det här spelet. Tyvärr. Det var lite skönt att spela, men bara ungefär så lång tid som man har på sig att pröva spel man köper på Google Play innan man inte längre kan refunda dem...

BETYG: 85
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Uppdatering: Undrar om Voez egentligen är så himla dåligt mtp jag har svårt att sluta spela det. Måste undersöka lite mera innan jag kan avfärda. Just det… hmm… undersöka. Är inte alls beroende
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,025
Location
Linköping
Det jag spelar just nu är Fifa Mobile och Clash of Clans på telefonen.

I det förstnämna spelar man alltså fotboll. Det finns bland annat antallsläget där man möter andra spelare online och turas om att anfalla. Flest mål vinner (och då får man fans) och diverser liveevenemang där man kan få olika tokens som går att använda till olika saker. Du har en uppsättning spelare som är ditt lag, och genom att välja olika uppställningar så passar vissa spelartyper. Helt okej som tidsfördriv, men det var nog roligare i början när utvecklingskurvan för laget var väldigt brant. Nu är mitt lag rätt statiskt och då blir det lite väl repetitivt. Går givetvis att köpa olika paket som kan innehålla bra spelare så det blir ju en slags pay to win, men det går alldeles utmärkt att spela gratis och ha roligt. Själva spelläget tycker jag funkar riktigt bra för att vara på en telefon.

I det sistnämnda så bygger man upp sin by med försvarsverk och barracker, och sen tränar man soldater och skickar iväg på andra spelare, eller på goblins i singelplayerläget. Sen kan man gå med i en klan och hjälpa varandra lite grann. Lite samma känsla med att det är roligt och brant utvecklingskurka i början (billigt och snabbt att uppgradera en byggnad från level 1 till level 2, men inte så snabbt när du kommit till högre level), och sen allt mer långsamt och statiskt. Gåt att köpa "tid" genom att betala för Gems som kan användas för att bygga klart saker omedelbums. Helt okej som underhållning, men inget märkvärdigt.

Inget av spelen har tjänat en spänn på mig än...
 
Top