Speltimmen v45-46 2021

[Hellzon]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar krank tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel krank köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
• Nytt för 2020: För att försöka motivera sig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker krank förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel krank redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.

Sen skriver krank en liten kommentar om spelet, vad krank tyckte och så. Ibland kanske krank sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Krank har utformat ett betygssystem krank tänker använda sig av när krank känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Krank kunde tvinga sig igenom den första timmen, men stängde av så snart krank uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar krank. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter krank ha installerat, eller skriver upp på sin lista över spel krank vill återvända till senare. Eller så kan krank rekommendera spelet.
95 – Krank tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Hellzon]

Jag har spelat 95 minuter Open Sorcery. Det är en genomspelning.

Man är en eldselementar/AI i en pseudo-urban fantasysetting där gränsen mellan åkallande av andar och programmering är... något flytande. Man är åkallad som brandvägg/andeutdrivare och så händer det spejsade grejer, man lär känna folk och kanske går det inte åt helvete i slutet.

Det gick åt helvete i slutet. Jag vill spela om det här fler gånger. 90 på krankskalan.

 

[entomophobiac]

Spelade Half-Life ALYX och kom förbi ett ställe som jag tyckte var svindrygt men etern verkar älska. Känns som den klassiska krocken mellan ståry och gejmplej.

Bra artikel om skapandet av banan, som många anser är ALYX bästa (givetvis med fet spoilervarning): https://www.ign.com/articles/valve-...xs-most-terrifying-chapter-was-made-ign-first

Men det är ändå skoj och intressant. Att gräva runt i lådor i jakt på uppgraderingspuckar är märkligt tillfredsställande. Kanske borde någon göra spelet Looter Simulator?

Half-Life ALYX: 90 på skalan.

 

[Khan]

Jag har spelat tonvis med Mario Kart 8 Deluxe på min switch. Det är allt jag har hjärna till nuförtiden, är jag rädd. Men attans vad skoj det är.

 

[Hellzon]

Man kan tycka att Crawl skulle vara svårgooglat men lägg till "Steam" så dyker det faktiskt upp.

Man spelar en dungeoncrawlare. Upp till tre bottar eller medspelare förföljer dig som spöken och besätter monster och fällor i dungen. Lyckas de döda dig blir du spöke och en av dem får komma tillbaka till livet som dungeoncrawlare. Den som först levlar tillräckligt för att spöa en slutboss vinner. Grafiken är ful med flit men det var väl kul en dryg speltimme iallafall.

 

[Franz]

Jag har spelat ca. 70% av Flood of light. Detta är ett underbart litet pusselspel som utspelar sig i en stad dränkt i vatten. Som enda människa i staden ska du dels aktivera alla snälla robotar i staden och dels få vattnet att sjunka genom att förflytta ljus genom lampor. Det är just ljusflyttandet som är pusselelemetet i spelet. Allteftersom du kommer längre i spelet får du även ta del av spelets lore, varför staden översvämmades etc. Spelet har en vacker tvådimensionell grafik och lugn harmonisk pianomusik. Atmosfären är verkligen på topp!

Som jag nog skrivit tidigare är jag inte så bra på pusselspel. Men svårighetsgraden här är väldigt bra för mig! Det börjar lätt men blir i maklig takt svårare och svårare. Nu i slutet är det riktigt knepigt och det är därför jag inte klarat spelet än. Men det känns aldrig orättvist och om du måste backa (vilket du kan göra om det blir fel) behöver du sällan göra om särskilt mycket.

Jag rekommenderar verkligen den här lilla pärlan! Spelet kostar inte mer än 50 kr och du får riktig kvalitet för pengarna! Kan vara värt att titta på även om du vanligtvis inte gillar pusselspel.

 

[Hellzon]

Jag har spelat Arma: Cold War Assault.

Det är möpigt. Man går långsamt för det är realistiskt, och grafiken är så här fin:

Spoiler: Bild

Tydligen har det fått priser ändå. Jag är glad att det finns för de som gillar överrealistiska militärsimulatorer och sorterar det i min mapp för övergivna spel.

 

[Hellzon]

Jag har spelat Chains.

Det finns banor, där det ramlar ner bollar i olika färger. Man ska koppla ihop minst tre bollar av samma färg så försvinner de. Det finns lite andra twistar så att man har tidspress på banorna. Till syvende och sist är det ett spel som skulle kunna släppas på mobil i nutid. 2008 var det väl lite hippare.

Och där nådde jag ner till 200 okategoriserade spel på Steam. Hurra!

 

[Max Raven]

Jag har spelat igenom Deedlit in Wonder Labyrinth (vilket känns som en väldigt "intressant" översättning)

Som ett modernt SNES-spel

Tar runt 5 timmar att spela igenom. Metroidvania, mer linjär där nästa del i regel är kopplad till den förra delen och mer Symphony of the Night-känsla. På pluskontot: Det är mer Record of Lodoss War om man är en person som minns fantasy-serien baserad på Let's Plays med värme (d v s förmodligen sett OVA eller TV-serier eller spelat spelen). Spelet har också en intressant mekanik där man har två elementarer (sylf och salamander) som man byter mellan. Fiender har svagheter mot de olika, vilket inte är helt oväntat, men utöver det så absorberar man mana om man tar elementarskada som matchar den som är aktiv och sylfen låter en sväva. Det finns också en mekanik där man ökar den passiva elementarandens nivå när man skadar och besegrar fiender, och när de når level 3 så regenererar man hälsa. Det, tillsammans med att elementaren går ner i nivå när man tar skada, gör att man byter mellan elementarer regelbundet.

Jag gillar det. Spelets mer pussliga/taktiska bosstrider tilltalar mig och grafiken är rätt trevlig. Musiken är väl det sämsta - bara OK - och det finns ingen voice acting på gott och ont.

Det är inte lika bra som Momodora: Reverie under the Moonlight eller ens i närheten av så bra som Hollow Knight, men gillar man Symphony of the Night och Lodoss War så lär det här vara ens kopp té.

 

[krank]

Jag har 664 ospelade spel på Steam, och ytterligare 193 jag inte ens spelat en timme av.

Men jag har ändå satt mig och spelat en timme och 36 minuter av WonderSwan-spelet Neon Genesis Evangelion: Shito Ikusei. Med en english-patch naturligtvis, och emulerat.



WonderSwan är alltså i princip en spirituell efterträdare till Game Boy – samma skapare, några år senare, med modern (eller ja, modernare) hårdvara.

Och NGE:SI är… eh. Ja. Ett slags Tamagotchi-spel där man i rollen av Kaji från tv-serien ska "föda upp" Adam-fostret till en Ängel. Tydligen. Man kan mata embryot (SUPPLY ENERGY), man kan justera densiteten och mängden elektrolyter i LCL-vätskan den flyter i (vilket påverkar dess evolution) och man kan rensa filtren i LCL-tanken.

Det går i "realtid", så vill man att det ska gå tid får man… vänta, helt enkelt. Medan man väntar på att saker ska hända med fostret kan man gå runt i NERVs högkvarter. Där kan man prata med folk, hitta typ vitaminer och annat, och hitta nycklar som låser upp rum. Vissa saker kan bara göras på natten, andra på dagen. Jag upplever att det finns mega-massor som jag inte fattar hur man gör än – vissa dörrar som inte ens säger att de är låsta men som uppenbart ska kunna öppnas, etc. Jag har också förstått att det tar oändligt med tid att 100%:a det här spelet eftersom man ju vill ha alla möjliga evolutioner av ens foster.

När fostret nått steg 2, vilket är så långt jag kommit på 90+ minuter, så kan man leka med det. Det är ytterligare ett minigame där kanoner skjuter mot fostret från fyra riktningar och man ska trycka styrkorset i rätt riktning för att sätta upp ett AT-fält. Gör man det ökar fostrets AT-fält-stat.

Jag vet inte om jag kommer att spela vidare på det här. Det är lite för… tomt för mig. Och lite för mycket "enda sättet att få ett bra slut är antagligen att läsa en guide". Men jag skulle vilja evolvera fram en ängel (steg 4) åtminstone en gång…

Nå.

BETYG:
85+

 

[Hellzon]

Jag har spelat Breath of Death VII och Cthulhu Saves the World*.

Båda är old-schoolrollspel i samma stuk som Final Fantasy, med en "humoristisk" stämning och finns att köpa i ett paket (samma utvecklare och spelmotor) på Steam för två Euro. Ja ni fattar, det borgar för KVALITÉ.

I BoD7 spelar man en skelettkrigare i en värld där människorna har krigat ihjäl sig och odöda har tagit över och bor i pittoreska byar. Man träffar ganska fort ett magikerspöke (som ser ut som en animetjej) och så går man på äventyr.

I CSTW spelar man Cthulhu som har vaknat men blivit förbannad till att förlora sina krafter tills han visar sig värdig som en riktig hjälte. Man träffar ganska fort en magiker (som ser ut som en animetjej) och så går man på äventyr. CSTW är ändå uppenbart mer utvecklat och har utvecklarkommentarer utspridda i spelet som man kan läsa. Lite kul.

Nåväl, de här spelen är inte så långa enligt howlongtobeat så jag lägger dem i min mapp med halvfärdigt och spelar klart någon gång.

*) Haha, lagom till Call of Cthulhus 40-årsjubileum. Tänkte inte ens på det.

 

[Max Raven]

Jag har spelat igenom Bulletstorm: Full clip edition

Bara 10 år efter!

FPS som emulerar action-film med mycket svordomar och tonårsanpassad humor. Rätt kul, även om spelkänslan inte är så tajt jag tycker den kunde varit. Spelkonsollsanpassningen skadar spelet en del, och vapnen känns inte riktigt så roliga som de borde, men kul överlag.

Edit: Låt mig förtydliga: svordomshumorn ser jag som ett plus. Jag är lite överraskad att inget nämndes om att huvudpersonens design ser ut som en knockoff av Wolverine...

 

[Hellzon]

Jag har spelat den första vandringssimulatorn - Dear Esther.

Man vandrar genom ett öde landskap, medan en berättarröst läser upp sina brev till "Kära Ester". Utan att spoila för mycket blir det efterhand otroligt stämningsfullt och en intressant historia utan någon mer spelmekanik än att gå och lyssna.

Spela om vet jag inte, jag blev klar på 71 minuter enligt Steam, men det är klart rekommenderat. 95 på krankskalan.

 

[Jarl]

Jag har spelat den första vandringssimulatorn - Dear Esther.

Man vandrar genom ett öde landskap, medan en berättarröst läser upp sina brev till "Kära Ester". Utan att spoila för mycket blir det efterhand otroligt stämningsfullt och en intressant historia utan någon mer spelmekanik än att gå och lyssna.

Spela om vet jag inte, jag blev klar på 71 minuter enligt Steam, men det är klart rekommenderat. 95 på krankskalan.

Det är också fascinerande omspelbar också; en del berättarsnuttar är låsta, men annars gäller att spelet slumpar mellan fyra olika utdrag när man når en berättarpunkt. Så beroende på vilken version av storyn man får kan man uppfatta den annorlunda.

 

[Rickard]

Cyberpunk 2077

85 timmar och jag nådde fram till ett av sluten. Kommer definitivt spela om och inte bara ladda en äldre save-fil för att se andra former av slut. Fan, vilket mästerverk (trots småbuggar här och var). Jag blev emotionell i slutet. Shit, vad de fångade atmosfären bra. Gud, vad variationen på uppdragen gjorde att jag bara kunde välja att cruisa runt, gå in med våld, hacka mig in eller välja kombination av dem. Det var så kul att en större del av tiden så ignorerade jag huvudhistorien helt. Fordonshanteringen var dock rätt orealistisk, med bilar som kändes som om de var gjorda av ballonger och ständigt körde på is.

Inte bara huvudhistorien, utan även en stor del av sidohistorierna var engagerade. Jag kan knappt förstå hur mycket arbete som ligger bakom spelet. Är grymt tacksam för att den här typen av spel finns. Night City; du är hemsk men jag kommer sakna dig.

 

[Hellzon]

Jag har spelat DogFighter.

Simpelt lir från 2010. Flyg propellerplan med vapen och skjut ner andra propellerplan. Denna gång i 3D till skillnad från Altitude. Hade det funnits nån slags kampanjläge med uppdrag så kanske jag hade hållit mig kvar ett tag men hela spelet verkar vara olika former av deathmatch mot bottar. Inte aktivt dåligt men jag sorterar det bland övergivna spel.

 

[Max Raven]

Jag har spelat en timme Touhou Luna Nights

Det är beskrivet som ett Metroidvania och är av samma folk som gjorde Deedlit in Wonder Labyrinth. Istället för Record of Lodoss War så är settingen Tohou, vilket är en serie läser innantill "bullet hell shoot 'em up" som har en massa fan-spinoffs. Man spelar vampyrens tjänstehjon Sakuya, som specialiserar i att stoppa tiden och kasta en rejäl mängd knivar. Så, typ... Jojo's Bizarre Adventure's Dio, fast tjej i maid uniform.

Som Deedlit i Wonder Labyrinth så känns "Metroidvania" som lite overselling it - man kan komma tillbaka till tidigare delar för hemligheter, men spelet är ganska linjärt - hitta rätt väg och gå det hållet. Det känns lite snabbare än deras RoLW-plattformare, och de unika grejerna den här gången är: Stoppa eller sakta ner tiden, knivkastning använder MP och när tiden är stannad så finns diverse effekter (inklusive att man kan rada upp en mängd kastknivar för att göra små små bitar av fiender). Det känns mer action än pussel men det märks att båda spelen har samma tillverkare.

Det är ganska kul - jag lär återkomma till det här.

 

[Jocke]

Jag har spelat Arma: Cold War Assault.

Det är möpigt. Man går långsamt för det är realistiskt, och grafiken är så här fin:

Spoiler: Bild

View attachment 7506

Tydligen har det fått priser ändå. Jag är glad att det finns för de som gillar överrealistiska militärsimulatorer och sorterar det i min mapp för övergivna spel.

Det är samma spel som en gång i tiden hette Operation: Flashpoint så det är egentligen från 2001. Senaste spelet i serien Arma 3 ser ut typ som ett modernt spel. Men det är fortfarande möp-igt och mer en soldat simulator än ett spel-spel på något sett.

 

[Hellzon]

Det är samma spel som en gång i tiden hette Operation: Flashpoint så det är egentligen från 2001. Senaste spelet i serien Arma 3 ser ut typ som ett modernt spel. Men det är fortfarande möp-igt och mer en soldat simulator än ett spel-spel på något sett.

Ja, och en gång välkända DayZ är en mod till Arma II vad jag förstår och det ser ju inte så där illa ut på exempelvideos (även om det också prioriterar annat än snygg grafik).

Nåväl, en gång köpte jag "The Black and White Indie Games Bundle" på Steam. Det hade lite blandade spel i svartvitt, bland annat Return of the Obra Dinn. Ja ni hör hur det låter, inget av de andra spelen var tillnärmelsevis lika känt.

Så jag har spelat Downwell. Man faller neråt i en brunn, man skjuter neråt med skiftknappen. Man kan hoppa pyttehögt men det är ner ner ner man ska. Det finns ett slut har jag googlat fram och jag vill nog försöka spela till det men det är ett sånt där hardcore spel där man måste börja om från början när man dör. 90 på krankskalan är det ändå.

Och så spelade jag en halvtimme CT Special Forces: Fire For Effect.

Herregud.

Det snällast jag kan säga är väl att det är lite omodernt, för det är från 2005. Grafiken är bättre än i Arma III, jag ställer inga jättekrav där så OK. Man sitter bakom axeln på sin gubbe så han skymmer halva skärmen. Gubbe ja, för det är det naturligtvis. Eller två gubbar som jag antar att man växlar mellan mellan banor om man orkar spela så långt. I tutorial är den ena en brötig Rambotyp och den andra mer smygig, och de kallas Raptor och Owl för naturligtvis gör de det.

Kontrollerna är helt random för spelet är tydligen portat från PS2. Försökte trycka på Escape för att avsluta lidandet men nejdu, Enter var det jag skulle trycka.

Det startade ju, men det blir ändå en 75:a på krankskalan för jag gitte inte en hel timme.

 

[Hellzon]

Alltså förlåt att jag spammar den här tråden i små bitar men jag har fått upp ett flow här.

Beatbuddy: Tale of the Guardians är ett jättegulligt spel där en liten blobb med hörlurar simmar runt i en undervattenslabyrint och undviker vassa saker. Gimmicken är att fienderna rör sig i takt med bakgrundsmusiken och bästa sättet att undvika dem är att också göra det.

Snyggt är det också. Jag vill spela klart. 90 på krankskalan.