Det är fjärde dagen i rummet för Daniel. Från början var de sju stycken, nu är det bara han kvar.
En efter en har de lämnat honom, mot deras egen vilja.
Daniel sitter fast med ena handen i ett kraftigt rör i väggen, runt hans hand sitter grova handklovar. Grövre än de som polisen brukar ha, antagligen för att de ska vara omöjligt att bryta sig loss ifrån dem.
Rummet Daniel sitter i är avlångt med ett långt bord i mitten, längs bordet står det flera stolar.
Rummet verkar ha haft ett fönster, men det har blivit helt igenombommat med en stor plywood skiva som täcker det som antagligen är fönstret. En klocka över den enda dörren i rummet har låtit Daniel och de andra hålla koll på hur länge de har varit där.
Lysrör i taket har försett Daniel och de andra med ljus men det är också det enda.
Daniel har alternerat sin tid genom att sitta och ligga på golvet och att sitta på en av stolarna som han lyckats dra till sig med en av hans fötter. Att ställa sig upp har inte gått då armen sitter fast för långt ner, till och med att sitta på stolen har inneburit att han måste ha armen hängande på ett obekvämt sätt nerför ena armstödet.
Han har fortfarande sina kläder på sig men ryggsäcken har han inte kvar, kanske tappade han den redan i gränden när han slocknade, eller så är den någon helt annanstans.
Det var för fyra dagar sen på morgonen som Daniel blev ”tagen”.
Det var en vanlig morgon för Daniel, han hade precis vaknat efter att ha sovit i en gränd i Tallinge, en lättare baksmälla ifrån öldrickandet ifrån dagen innan.
En mörkröd skåpbil med texten ”Sjögrens Kakel och Klinker” körde förbi, rutorna var tonade vilket är ovanligt för en vanlig arbetsbil men Daniel tänkte inte så mycket på det.
Men när bilen vände i en kraftig sladd och accelerade snabbt mot Daniel ringde varningsklockarna.
Daniel smet in i gränden igen och började springa.
Det sista Daniel kände innan allt blev svart var att stick i ena skinkan, nästan som ett getingstick fast mycket kraftigare.
När Daniel vaknade var han i rummet, vart rummet är vet Daniel inte, inte ens om han är kvar i Bergsfors eller om han ens är kvar i Sverige.
Sex andra satt runt honom, vissa var svåra att se då bordet var i vägen, men det verkade vara en blandning av folk.
Mitt emot Daniel satt en stor man, flintskallig och med bomberjacka på sig, t-shirten under var sönderriven och en tatuering av ett hakkors tittade fram.
Mannen som aldrig brydde sig om att säga sitt namn till de andra sparkade och slog i väggen och skrek ständigt i ett försök att få kontakt med vilka som nu hade satt dem där.
Han var den första som blev utdragen. Två män gick in båda i rånarluvor och skottsäker väst och med en pistol sköt de ut en pil som sövde honom, sen låste de upp handbojen och släpade ut honom.
Ytterligare några timmar flöt på innan de drog ut nästa, en äldre dam klädd i skitiga kläder och trasiga skor. Daniel hade något svagt minne av att sitta nere vid bäcken tillsammans med henne och några andra och dricka öl ett par somrar sen. Det är dock möjligt att det var någon annan.
Det gick nästan ett helt dygn innan nästa person blev utdragen, under tiden har männen gått in en gång till, alla blev nervösa då de trodde att de var deras tur att gå.
Istället kastade männen påsar med mat till de resterande fem som satt längs väggarna. Påsarna innehöll ett par smörgåsar, ett äpple och en banan även en en och en halv liters flaska med vatten.
Vissa var betänksamma innan de började äta, men hungern var såpass påtaglig att de flesta åt upp allting på direkt. Den enda som sparade något var Daniel. Åren på gatan har lärt honom att inte slösa med de resurser man har. Det har även gett honom en resestans mot hunger då de inte alltid är lätt att få tag i mat.
Person nummer tre att åka blev en ung kille klädd i helsvarta kläder. Hans hår var också förgat mörkt och han hade mörk sminkning runt ögonen. Han hade vart tyst i början men öppnat upp sig efter några timmar, presenterat sig som Peter han visste inte heller varför han var här och inte heller vart dem var.
Peter skrek när männen närmade sig med sin pistol, han bad om att de bara skulle släppa honom men de brydde sig inte och sköt honom med sin pistol. Pilen träffade i bröstkorgen och Peter säckade snart ihop.
De var bara fyra stycken kvar nu och snacket började gå vart de var och vad som händer med dem som har blivit utdragna, ingen har kommit tillbaka...
Emanuel, en man i kostym som tydligen jobbade som mäklare var nästa att få lämna rummet. Större delen av tiden han suttit där spenderade han med att rabbla ord på något språk som ingen annan i rummet förstod. Han förklarade för de andra att det var böner och ord om ånger.
Stämningen i rummet blev ännu mer tryckt när Emanuel berättade om ett fasansfullt dåd han hade gjort flera år tidigare, även om han målade upp det som en olyckshändelse så var det oförlåtligt i alla fall i hans egna ord. Emanuel hade kört rattfull, första och enda gången, en man i äldre tonåren som antagligen var lika full han hade klivit framför bilen...
Det var nu tredje dagen i rummet, lederna i de kvarvarande kroppar var rejält stela och musklerna började krampa flera gånger under timmarna som förflöt.
Kvinnan som var kvar, Aiko instruerade i övningar man kunde göra på golvet för att hålla kroppen igång. Hon hade jobbat som sjukgymnast i flera år och kroppen var något hon kunde bra.
Vid det här laget sparkade hungern in rejält, sedan deras första påse har bara en påse tillkommit. Mackorna och frukten gjorde inte mycket i det här läget, alla behövde något mer rejält.
Aiko hade pratat, eller snarare viskat länge om hur hon skulle göra när dem kom in nästa gång. Hennes plan var tydligen att sparka en stol mot dem i hopp om att fälla någon så att hon eller någon annan skulle kunna få tag i pistolen och söva den andre vakten.
Planen var gjord för att misslyckas, när de kom in nästa gång sparkade hon stolen mot dem men den välte på sidan och resultatet blev inte alls som hon hade tänkt.
Hon skakade bara på huvudet när pilen satte sig i magen på henne.
Nu var det bara Daniel och en till kvar, Marcus.
Daniel och Marcus har hela tiden suttit bredvid varandra i rummet som de gemensamt kommit fram till måste vara ett konferensrum.
Marcus och Daniel började tidigt prata, även om de båda försökte hålla uppe hoppet så visste de att de inte fanns mycket de kunde göra. Två stora män beväpnad med en bedövningspistol är inget man får överhanden på enkelt.
Teorier om vad som skedde med dem som gick ut uppkom också, Marcus hade idéer om att de alla var gisslan som blev släppta för pengar. När Daniel berättade sin livssituation sjönk dock hoppet för den idén.
Marcus passade på att öppna upp sig för Daniel, han pratade mycket om hans kärlek till mat, han hade jobbat hela sitt liv som kock på flera restauranger i stan och Daniel misstänkte att hans snack om olika kök och matkulturer var bara ett sätt att hantera paniken i rummet.
När vakterna kom in tog Marcus upp något ifrån sin ficka och höll upp det, när pilen träffade han i låret la han äpplet i Daniels hand.
Marcus kan ha varit den enda människan som Daniel har känt något kamratskap med på flera år och skräcken har svårt att hålla sig borta nu när Daniel är själv.
Hela dagen har nu Daniel varit själv, äpplet åt han upp för några timmar sen och det verkar inte vara någon mer mat på väg. Vakterna har han inte sett sedan de hämtade Marcus för nästan ett dygn sedan.
För några timmar sen hördes höga ljud utanför dörren, kraftiga ljud, med all sannolikhet var det skottlossning som hördes.
Nån timme eller två efter, tiden känns inte som om den spelar någon roll för Daniel länge slocknade ljuset i rummet, den tändes upp strax efter men lysröret flimrade till direkt och slocknade och det verkar inte som om det kommer tändas upp igen.
Tiden är nu nån gång på kvällen, klockan har inte varit synlig sedan ljuset släcktes. Rummet är helt mörkt och inga ljud hörs utanför dörren.
Daniel känner kraftigt av hungern och musklerna är stela när han sitter där själv i det avlånga rummet...
]