Nekromanti Speltråd Zombies i Bergsfors

[Anchorman]

Taket

Erdan har satt sig på Nitros tidigare plats i helikoptern bredvid piloten, Nitro sa åt honom att göra så då han kan skjuta ut lättare ifall det skulle behövas.
Anna har satt sig på en av platserna i passagerarutrymmet Nicolas lik har kastats ut ur helikoptern men blod ifrån både henne och pilotens far finns kvar på golvet inne i helikoptern.
Piloten har blivit övertalad att lämna liket av sin far, försiktigt har han burit bort och lagt honom en bit ifrån helikoptern han är täckt med en filt.
Rutger ser piloten säga något till sin döde far men det går inte att höra över ljudet ifrån rotorbladen på helikoptern.

Jesper har satt sig bredvid Anna, han gör sitt bästa att hindra att skotthålet i armen blöder för mycket, han använder sig av ett första förband låda som han fick av Nitro.
Steve står utanför helikoptern och blickar ut över den mörka staden, han väntar på Nitro innan han ska hoppa in.
Nitro ska precis hoppa in i helikoptern när han vänder sig mot Rutger och ropar högt.

Du Rutger, är du säker på att det var en bil han skulle åka med?

Han pekar handen mot ambulanshelikoptern som lyfter ifrån plattan bredvid sjukhuset.

Nitro blickar mot Rutgers gevär och säger.
Ifall vi ska stoppa den där helikoptern behöver vi fler skyttar...


Inne i sjukhuset

Den äldre kvinnan vandrar fram och tillbaka i trapphuset hon dunsar in i ett par av människorna här, bland annat Bengt, hon utbrister helt plötsligt.
Min familj blir dödad om en halvtimme, snälla hjälp mig vi måste ta oss till zoot nu!

 

[Cissi]

[Flyttat till efter Feuflux]

 

[Feuflux]

Bengt (som hänger i trappan med Lollo, Lunde, Ganja, Daniel, Axel och Birgit (hojta om jag missade nån, och notera att jag räknar med att Rutger är kvar på taket och interagerar med Nitro)).
_____

Daniel: Asså bussgaraget ligger ju inte allt för långt bort, några kvarter eller så.

Birgit [sluta skriv Berit Cissi, det är förvirrande! ]: Min familj blir dödad om en halvtimme, snälla hjälp mig vi måste ta oss till zoot nu!
_____

Jag inser att vi står still i ett mörklagt trapphus och inte kommer någonvart. Det håller inte! Jag klappar Lollo och Lunde (övriga står upp, right?) på axlarna:
- Ni får ursäkta, men vi måste röra på oss nu och vi behöver flera fordon eller en buss. Lunde, hur såg det ut i garaget här, finns det nåt vi kan ta där? Annars får vi följa Daniels plan. Men vi måste röra på oss NU. Planera kan vi göra på vägen. Om inte Rutger är tillbaka om några sekunder får nån av er ynglingar med raska ben springa och hojta på honom.

 

[Cissi]

Lunde/Sam

Jag tittar uppåt på... Bengt och drar ett djupt andetag, det hugger till i sidan. Helvete! Men jag har inte tid att sitta här längre. Det är dags nu. Vi måste skynda oss.

"Okej, gänget. Ska vi dö, ska vi dö tillsammans. Jag har inte tid med det här längre. Vi måste gå nu. Det fanns inget i garaget mer... jag har några grejer däruppe."

Jag reser mig upp och drar med mig Lollo.

"Kom, du får hjälpa mig bära, Jesus."

Räcker Bengt walkien.

"Rutger är på kanal två. Se till att han kommer hit."

Jag låter trött snarare än bestämd men samlar mig och går uppåt mot våning sexton igen för att hämta så mycket grejer som möjligt, jag förutsätter att Lollo följer med och håller mig nära honom. Han har ficklampan. Mörker är inte min starka sida...

 

[mårten1]

Rutger

"Vad är det med dig och få in mig i den där helikoptern" säger jag ironiskt till Nitro men han har rätt, vi kan inte låta viruset lämna Bergfors.
Men de andra då? Aja, de skulle ju ner om jag förstod rätt så kanske kan han släppa av mig eller nåt?
"Du får släppa av mig vid en busshållplats sen eller nåt och ta Steven med dig härifrån."
Med de orden hoppar jag in i helikoptern och gör geväret redo för användning.

 

[Feuflux]

Bengt

Jag tar lite fumligt emot walkie talkien. Gör ett anrop på kanal två.
- Rutger, är du där? Det är Bengt här. Vi måste börja röra oss ner mot marknivå. Kommer du?

 

[Anchorman]

Taket

Rutger kliver in i helikoptern samtidigt som ambulanshelikoptern lyfter ovanför sjukhuset.
Steve sa att han kan vänta, att stoppa viruset är viktigare än att han tar sig ut.
Precis när Rutgers helikopter börjar lyfta hörs ifrån walkien, det är svårt att höra vad som sägs över rotorljuden
Rutger, är du där? Det är Bengt här. Vi måste börja röra oss ner mot marknivå. Kommer du?

 

[mårten1]

Rutger

Jag tar upp radion och tittar snabbt mot Nitro men svarar
"Gå ner ni, jag får lift ner men måste hjälpa Nitroatt försöka stoppa dom från att fly med viruset i en helikopter. Jag kontaktar er så fort jag får möjlighet. Ska försöka skynda mig."

Jag fäster radion i västen och gör mig redo att försöka skjuta ner ambulanshelikoptern som precis börjar lyfta.

 

[Feuflux]

Bengt

- Han kommer inte, säger jag till dem runtomkring mig, han ska hjälpa till att försöka skjuta ner den helikopter som verkar ha hämtat en av skurkarna som har viruset. Vi får sammanstråla senare!

Jag börjar gå nedför trappan i mörkret [men som jag tolkar det är det inte totalt pitch black utan vi ser varandra och nån meter fram åtminstone]. Pistolen är dragen och hålls i högerhanden. Walkie talkien och hammaren sitter i bältet.

Axel [som har ett "svärd" right, inget gevär?] går bredvid och Birgit är precis bakom. Jag utgår från att resten följer efter.

Det är något svagt dunkande ljud som hörs... jag kommer strax på att det är mitt hjärta. Det här är obehagligt!

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo
[Axel har Lollos ficklampa så det är inte mörkt Feu]

Jag plockar upp ficklampan Lunde tappade och den är inte trasig utan måste ha landat på knappen. "Vi blir borta någon minut bara" Jag följer efter Lunde. Jag hör Rutger, men inte vad han säger. "Det skulle sitta fint med några fler magasin till den här (viftar lite med mp5:an) Vet du om den där svartklädda killen hade några? Och var fan är han förresten?" Jag höjer vapnet och söker med ficklampan runt i trapphuset där han låg senast jag såg honom. Jag går försiktigt mot personalrummet och ser till att hålla Lunde tätt bakom mig.

[Mohammad har visst slängt in Tor i ett patientrum eller någon toalett]

 

[Cissi]

Lunde/Sam

Lollo: "Det skulle sitta fint med några fler magasin till den här (viftar lite med mp5:an) Vet du om den där svartklädda killen hade några? Och var fan är han förresten?"

"Jag vet inte, jag tömde hans fickor och tog västen..."

Ja, var är han? Hinner jag tänka innan en våg av svordomar når oss från ett rum snett bakom oss. Jag hoppar bokstavligt talat framåt, kliver rakt in i Lollo, tar tag i honom och snurrar runt honom så att han står mellan mig och svordomarna. Mörker, potentiella zombies och arga män... Men ändå...

"Kan... kan vi lämna honom här?"

 

[Feuflux]

[Lyckades röra till saker igen... hör givetvis inte vad Lunde säger.]

Bengt (Axel och Birgit definitivt, Ganja och Daniel kanske?) går lååångsamt ner för trappan. Har ingen lust att komma för långt ifrån de bakom, utan vill att de raskt hämtar det de vill ha och kommer ikapp.

 

[Björn den gode]

Felicia
Följer efter ner i mörkret, långsamt, lyckas inte förstå vad som har hänt men inser att ingen är speciellt sugen på att berätta det för henne heller, ja ja bara det gick bra för Nicola så, hon var så desperat men söt den stackars flickan.

"Så vad gör vi nu, ska vi hitta en buss alltså? Har jag förstått det rätt? Och hur det ska det hjälpa oss stoppa någon som försöker fly?"

Funderar på att säga något positivt men lyckas inte riktigt skapa den entusiasmen. Istället skakar hon bara lite på huvudet och ojar sig samtidigt som hon plockar fram en ny cigarett, inser att det börjar bli rätt få kvar, men tänker att det löser sig nog, i värsta fall så har jag lite annat med mig också.

 

[Vicotnik]

Daniel Olander

Jag går efter alla andra ner för trapporna. Ryggsäcken på ryggen, kniven i ena byxfickan. Handen som jag sparkade tummen urled på tidigare bultar lite gran fortfarande där den vilar i min jackficka. Smärtan från rebena har börjat domna bort, men finns fortfarande där.

 

[Anchorman]

Taket

Jesper har tagit emot pistolen ifrån piloten och gör sig redo att skjuta även han, hur mycket nytta en pistol kan göra på en helikopter är en annan fråga.
Dörrarna är öppna så det ska bli enkelt att skjuta ut, piloten varnar dock att det kan störa hur effektivt han kan styra helikoptern.
Nitro och Rutger sitter bredvid varandra i helikoptern, tanken är att de ska kunna skjuta åt varsitt håll.
Ambulanshelikoptern är ett fyrtiotal meter framför dem när helikoptern på taket lyfter.

Ambulanshelikoptern byter höjd och svänger oregelbundet i ett försök att skaka av sig förföljarna.

Nitro ropar till Rutger.
Ok den kommer nog på din sida nu, försök plocka piloten.

Ambulanshelikoptern dyker nu upp i Rutger syn och skottfält.
Dörren till passagerarutrymmet är öppet även på ambulanshelikoptern men det är mörkt därinne vilket gör att det inte går att se ifall någon är där.


Inne på sjukhuset

Trapphuset är kolsvart, det enda ljus som finns härinne är ljuset ifrån de få ficklamporna som finns här.

Birgit viskar till Bengt samtidigt som hon tar upp någonting från sin ena bröstficka.
Jag vet att jag sa att det inte går att bota, men det är inte helt sant, jag har gjort vissa experiment utan att de har sett, jag har fått fram det här.

Hon håller ett provrör i handen, Bengt ser det hastigt när en ljuskägla passerar.

Det är inget botemedel men det kan hindra att man omvänds ifall man blir biten. Tar man det direkt när man blivit biten så kan det rädda en ifrån att bli transformerad till zombie.

Tyvärr är det bara en dos, en person måste ta allting annars kommer det knappast att ha positiv verkan.

Birgit räcker provröret tillsammans med en tom spruta till Bengt.

Ta det du, ifall något händer mig. Sprutan rätt in i hjärtat som adrenalin, ingen höjdare men det räddar livet på dig.

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo

Lunde/Sam
"Kan... kan vi lämna honom här?"

Jag förstår hur Lunde menar frågan, men...
"Egentligen borde vi skjuta aset. Om han tar sig loss kommer han efter oss"
Det är inte långt ifrån att jag skulle kunna göra det heller, men jag är inte riktigt där ännu och Lunde ser förfärad ut vid tanken. Hon kommer inte att hjälpa mig att rättfärdiga en ren avrättning. Jag suckar.
"Vi kan åtminstone binda fast honom vid något så han inte kan krypa iväg och hitta en sax eller kniv eller något. Var är dina grejer"

 

[mårten1]

Rutger

Under tiden som jag ser helikoptern komma närmare är det som en vågskål i huvudet, ta mer liv eller stoppa viruset från att fly och ta ännu mera liv. Är ju inget direkt val antar jag.
Jag lägger upp geväret mot axeln och sikter, försöker tänka vart föraren kan tänkas sitta och skjuter. Om inte annat borde glassplittret irritera för om inte ens militären har någon teknik för skottsäkert glas på helikoptrar tror jag inte sjukhuset har det häller.
Jag låter siktet åka över passagerarfönstret samtidigt som jag skjuter för om det sitter någon där kan den personen också få en dusch av glassplitter.

 

[Cissi]

Lunde/Sam


Lollo: "Egentligen borde vi skjuta aset. Om han tar sig loss kommer han efter oss"

Han vänder sig mot mig och jag stirrar på honom och sväljer. Han frågade om vi var mördare förut... Nicky bröt ihop... Tänk om Lollo. Jag backar ifrån honom.

Lollo: "Vi kan åtminstone binda fast honom vid något så han inte kan krypa iväg och hitta en sax eller kniv eller något. Var är dina grejer"

"I personalrummet... Jag hämtar det, ta hand om honom..." Jag pekar bortåt i korridoren och slänger en blick på vapnet i Lollos hand. Snurrar runt och småspringer bort mot personalrummet. Jag vill inte tänka på att vi kan börja vända oss mot varandra, att han kan rikta vapnet mot mig, eller mot någon av de andra.

Den andra strålkastaren ligger kvar på golvet i personalrummet. Jag slår på den. Tack gode Gud för batterier! Pepparsprayen, skyddsvästen och faktiskt ett extra magasin till automatkarbinen ligger i en hög i soffan. Jag börjar samla ihop alla grejer.

 

[Feuflux]

Spoiler

Trapphuset är kolsvart, det enda ljus som finns härinne är ljuset ifrån de få ficklamporna som finns här.

Birgit viskar till Bengt samtidigt som hon tar upp någonting från sin ena bröstficka.
Jag vet att jag sa att det inte går att bota, men det är inte helt sant, jag har gjort vissa experiment utan att de har sett, jag har fått fram det här.

Hon håller ett provrör i handen, Bengt ser det hastigt när en ljuskägla passerar.

Det är inget botemedel men det kan hindra att man omvänds ifall man blir biten. Tar man det direkt när man blivit biten så kan det rädda en ifrån att bli transformerad till zombie.

Tyvärr är det bara en dos, en person måste ta allting annars kommer det knappast att ha positiv verkan.

Birgit räcker provröret tillsammans med en tom spruta till Bengt.

Ta det du, ifall något händer mig. Sprutan rätt in i hjärtat som adrenalin, ingen höjdare men det räddar livet på dig.

Bengt

Jag tittar på Birgit, med en förvånad min.
- Varför förtjänar jag den här? Mitt liv är inte mer värt än ditt. Jag kan dock ansvara för den, så får vi se om eller när den behövs.

Kort paus.
- Men underbart att du kunnat få fram något vettigt från labbet... är du helt säker på att det aldrig kommer att gå att få fram ett motgift? Inte ens om den drabbade tas om hand inom en snar tid efter angreppet?

 

[Iskaral]

Lollo

Jag ser Lunde skynda iväg. Hellre ensam med mörkret än med mig verkar det som. Och hon verkade ganska mörkrädd innan. "Jag sa inte att jag skulle göra det" muttrar jag, men jag tror inte att hon hör mig.

Jag går in till den svartklädde. Till och med nu är det någonting hotfullt över honom. Vore det verkligen fel att döda den här mördaren? Jag fingrar nervöst på mp5:an. Han är en mördare. Kommer han loss är han en fara för oss alla och han kan ha vänner i närheten som kommer och befriar honom när som helst. Mina tankar avbryts av ett:

"Vad väntar du på, din lilla fitta!"


Jag sparkar honom i sidan och så en gång till, hårdare. Sedan tar jag av honom bältet och fäster det runt buntbanden som sitter runt hans fötter och vid en av sängarna en bit upp så att han ligger på mage med benen böjda nittio grader vid knäleden och inte har någon chans att komma åt bältet. Jag drar åt buntbanden några snäpp till för säkerhets skull och binder en bit av ett lakan som en munkavle. Han försöker bita ihop, men jag kör en armbåge in i hans revben så att han kippar efter luft och så åker kavlen i mellan käkarna. Jag drar åt hårt medan han gör arga ljud genom tyget. Jag ställer mig upp och tittar ner på honom.
"Jag är ledsen, men vi måste dra nu. Vi kanske kommer tillbaka någon gång. Det kan DU vänta på, din lilla fitta!"