Nekromanti Speltråd Zombies i Bergsfors

[Cissi]

Lunde/Sam

Jag får inte med mig så mycket från personalrummet och att vara här ensam är jävligt otäckt. Jag fyller fickorna, hänger västen över armen och släcker strålkastaren, tar den i handen. Motorsågen ligger i trapphuset, den ska med också. Jag kliver ut i korridoren. Ljuset från Lollos ficklampa kastar en svag ljuskägla ut i mörkret från rummet där den bundne ligger.
Jag skyndar mig ditåt, kliver in i dörröppningen och blir stående helt stel.

Lollo binder upp killen som om han vore en säck med hö. Jag rycker till när han armbågar killen i revbenen och backar ut i korridoren. Lollo reser sig upp och ser över sitt verk.

Lollo: "Jag är ledsen, men vi måste dra nu. Vi kanske kommer tillbaka någon gång. Det kan DU vänta på, din lilla fitta!" Säger han, rösten låter... så hård.

Han vänder sig om, ljuset från ficklampan faller över mig. Jag slår ned blicken så att han inte ska se hur mycket han skrämmer mig men vet att det är försent, han såg mina ögon. Jag ryggar bakåt och går mot trapphuset.

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo

Jag biter mig hårt i tungan och skyndar efter Lunde med blodsmak i munnen. När jag kommer ikapp lägger jag en arm om henne. "Lunde vi..." Men hon rycker till och jag drar hastigt tillbaka armen och ändrar det jag tänkte säga. Jag vill inte diskutera. Jag vill ställa mig in och visa att jag är på hennes sida "Nu hämtar vi Morgan. Jag vet inte var de andra vill åka först eller ja Birgit vet jag förstås var hon vill åka först, men de andra? Men jag är med dig!"

 

[Cissi]

Lunde/Sam

Lollo: "Lunde vi...Nu hämtar vi Morgan. Jag vet inte var de andra vill åka först eller ja Birgit vet jag förstås var hon vill åka först, men de andra? Men jag är med dig!"

Jag undviker att titta på honom, sätter ner strålkastaren på golvet i trapphuset och tänder den som fortfarande sitter kvar på trappräcket och vinklar den nedåt. Den andra kan vi använda senare.
Ett kallt, vitt ljus kastar sig nedåt. Jag tycker mig se röreslerna av de andra en bit ned.

Jag såg hans ögon tidigare, där vid hissen, när han och Jesper bråkade. Jag såg något i dom då som skrämde mig från vettet, det fanns där nu igen, när han band killen och slog honom.

Jag sa till Rutger att jag behöver Lollo... det är sant. Jag behöver honom. Jag behöver honom att lita på... För vad kommer vi vara om vi inte kan lita på varandra? Jag fann sån tröst i honom förut. I källaren, i personalrummet när vi tittade på stjärnorna, när jag kysste honom, när han försökte hindra mig i trappan och jag vill så gärna finna sån tröst i honom igen. Hur ska jag kunna finna det i honom igen? Det jag såg i hans ögon i garaget. Ömheten och omtanken, var är den nu?

Jag vänder mig emot honom, möter inte hans blick. Jag har ingen aning om hur rädd jag ser ut. Jag kan inte svara honom. Nickar bara och ger honom det extra magasinet till geväret. Sen tar jag strålkastaren i en hand och hissar upp motosågen på axeln igen. Jag vacklar till av tyngden och smärtan som strålar i sidan av den nya bördan men biter ihop och sväljer hårt ner tårarna och det kvidande som vill unfly mig. Sen går jag nedför trappan med huvudet böjt.

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo

"Jag kan ta den där åt dig" säger jag och lyfter försiktigt motorsågen från lundes hand, försiktigt för att undvika ovälkommen kroppskontakt. Just därför blir sågen oväntat tung i min utsträckta arm och jag vacklar till och stöter till Lunde. Hon snubblar framåt. Jag måste använda den andra armen till att hindra henne från att falla och jag faller nästan själv. Sedan står vi där och jag håller om henne med en motorsåg i ena handen och ett maskingevär i den andra.

 

[Björn den gode]

Felicia
"- Men underbart att du kunnat få fram något vettigt från labbet... är du helt säker på att det aldrig kommer att gå att få fram ett motgift? Inte ens om den drabbade tas om hand inom en snar tid efter angreppet? "

"Jättebra hörrni, men kan någon berätta vad som händer nu, vart är vi på väg, och vart tog dom andra vägen?" Rösten låter inte alls lika otålig som orden, snarare trött, fortsätter röka på cigaretten.

 

[Cissi]

Lunde/Sam

Jag är inte beredd på att Lollo ska ta motorsågen ifrån mig, därför släpper jag den inte direkt och han snubblar till och jag snubblar nästan ut för trappan när jag väl släpper taget om sågen.
Jag försöker först värja mig från hans ganska ofrivilliga omfamning, livrädd att han försöker knuffa mig utför trappan med flit. Det känns konstigt att känna hans bröstkorg mot min rygg och ännu underligare på grund av vad han har i händerna, men skönt... och skrämmande.

Jag drar ett djupt andetag, försöker låta bli att darra och vrider mig sakta runt i hans famn. Jag slår armarna om honom och trycker mig mot hans bröst.
Jag önskar så att jag inte sett det där i hans blick. Jag vill inte tvivla på honom, vi är så få kvar nu och om Morgan...

"Vi håller ihop va?" Viskar jag och stryker med min lediga hand längs hans rygg. "Förlåt att jag slog dig..."

 

[Feuflux]

"Jättebra hörrni, men kan någon berätta vad som händer nu, vart är vi på väg, och vart tog dom andra vägen?" Rösten låter inte alls lika otålig som orden, snarare trött, fortsätter röka på cigaretten.

Bengt

Hoppar nästan till när jag hör en röst bakom mig, fastän jag är fullt medveten om att det går folk där samt att det inte kan finnas zombies där (och de kan dessutom inte prata).

- Oj förlåt, jag tänker mig visst inte för.
Vrider på huvudet och ger Felicia (hette hon så, jag tror det) en blick innan jag vrider tillbaka huvudet för att inte snubbla på ett trappsteg.

- Rutger är i helikoptern och ska försöka hindra att viruset lämnar stan, men han säger att han ska återansluta till oss när han kan. Lollo och Lunde skulle hämta grejer och är förhoppningsvis ikapp oss snart. Vi ska försöka ta oss till ett bussgarage som Daniel (visst hette han så) kände till för vi behöver fordon. Sedan kommer Lunde säkert vilja åt ett håll och Birgit åt ett annat så jag gissar att vi kommer splittras, förhoppningsvis bara för stunden.

Pustar ut efter den långa harangen. Börjar tänka tanken att vi kanske kommer tvingas leva resten av våra liv i den här staden, ständigt på flykt från zombies. Usch vilken otrevlig tanke!

 

[Vicotnik]

Daniel Olander

Mjo, asså jag hittar ju ditt utan problem. Om gatorna är nu är fulla av Zombies som ni säger så hoppas jag att ni inte har något emot kloakerna. Skeptismen i rösten hörs tydligt när jag nämner ordet zombies. Men det kanske är förståligt ifall man aldrig sett en zombie i verkligheten.

 

[Anchorman]

Helikoptern

Ljudet ifrån rotorbladen bryts av med Rutgers skjutande.
Det är svårt att avgöra vart eller hur bra skotten träffar på grund av mörkret. Resultatet blir att helikoptern viker av, om det är på grund av att skotten har skjutit ihjäl piloten eller om han helt enkelt vill undvika bli träffad går inte att avgöra.
Samma stund som helikoptern viker av börjar det skjutas ifrån det mörka passagerarutrymmet på den, en skur av kulor träffar helikoptern.

Piloten i Rutgers helikopter viker av även han, de två helikoptrarna flyger som ett Y ifrån varandra.
Piloten ropar bakåt när han vänder runt helikoptern så den hamnar bakom ambulanshelikoptern.

Snubben här framme är träffad han blöder kraftigt, Nitro kom fram här!
Nitro kopplar loss sig och sträcker sig fram och synar den skadade Erdan.
Han slänger en blick på Rutger och skakar på huvudet och säger sedan.
Vi behöver en plan, fortsätter vi så här så kan lika gärna vi åka i backen som dem!


Sjukhuset

Birgit börjar prata igen efter att ha gått i tystnad medan de andra diskuterade planerna för när de kommer ut.
Hon pratar tyst, tanken är att bara Bengt ska höra.
Bengt, man ska aldrig säga aldrig om botemedel men det är inget man får fram på en dag. Kolla hur många sjukdomar som vi inte kan bota, sjukdomar som vi vetat om länge.
Just nu är det där det enda vi har att gå på, det kan rädda en person, och om någon kan ta det beslutet om vem som ska räddas ifall flera blir bitna så är det du.
Du har säkert fått tagit svåra beslut förut, jag har bara suttit i ett labb och vid en dator, jag kan inte ta dem besluten.


En ljuskägla passerar en skylt för våningen, en sjua med texten "Onkologi avdelning" under lyses upp.

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo

Lunde/Sam
"Vi håller ihop va?" Viskar jag och stryker med min lediga hand längs hans rygg. "Förlåt att jag slog dig..."

Jag har ingen ledig hand alls och det kanske är tur. De är så självständiga mina händer, de tar en massa egna initiativ utan att bry sig om att konsultera huvudkontoret. Lunde skulle antagligen tycka att det vore fruktansvärt taktlöst med tanke på Morgan så tack motorsåg och tack mp5. Tack för att ni finns! Istället för att göra bort mig totalt kan jag nu istället lugnt se Lunde i ögonen och säga:
"Det är ju det jag har sagt hela tiden. Vi håller ihop. Och glöm det där andra. Det tog inte så farligt"

 

[Cissi]

Lunde/Sam

Jag frigör mig från Lollos armar och backar ned för trappan, tittar kort upp på honom och ler svagt, nickar.

Vänder och går ner för trappan. Känner mig alldeles naken i bara det tunna linnet och undrar var tröjan tog vägen som jag nyss hade.
Och vad ska vi göra nu? Ta oss till bussgaraget? Och sen då? Till djurparken? Men det är ju inte mot stan? Inte mot Morgan. Jag ska inte till nån djurpark! Förlåt...

Ljuset blir svagare när vi kommer längre ner. På våning nio stannar jag. Jag lyfter upp den sista strålkastaren och fäster den på trappräcket med mina sista buntband. Vinklar den nedåt och trycker igång den också.

Lollo står bakom mig. Jag vänder mig mot honom och lyfter skyddsvästen som jag haft över armen. Utan ett ord sträcker jag mig på tå, lägger den över huvudet på honom och spänner åt den runt hans midja. Sist jag la armarna om nacken på honom kysste jag honom... Jag rodnar och tar ifrån honom motorsågen.

"Ehm... kom nu..." Jag pekar ned för de sista trapporna.

 

[mårten1]

Rutger

Skit, min ryggsäck. Jag lägger ner den framför mig och ropar mot piloten
"Kan du ta oss nära över dem? Och ehh, sedan åka ifrån väldigt fort" säger jag med ett litet leende.

Jag tar fram mitt sista provrör och tejpar fast det med silvertejp på gasoltuben som nu är lite mindre än halvfull.

Jag håller upp den mot Nitro som direkt ser vad det är
"Vad tror du om den här planen?"

Han ler tillbaka "Ja, du har ju sällan lugna planer direkt." han vänder sig mot piloten och säger något till honom som jag missar när jag tittar ut efter den andra helikoptern. Vi rör oss mot dem, visar sig att vår pilot är väldigt erfaren. Snart så, kan jag bara få denna lilla leksak på deras helikopter kommer de inte så långt tänker jag samtidigt som jag ser att vi kommer allt närmare dem ovanifrån.

Nitro kommer till dörren och sätter sig bredvid med sitt gevär. Ifall mitt kast skulle missa sitter han beredd att skjuta den hemmagjorda bomben för även om den är lite bredvid borde den kunna skaka om helikoptern tillräckligt för att hamna i obalans. Har även mitt gevär nära till hands om det skulle behövas.

 

[Feuflux]

Birgit: Du har säkert fått tagit svåra beslut förut, jag har bara suttit i ett labb och vid en dator, jag kan inte ta dem besluten.
___

En ljuskägla passerar en skylt för våningen, en sjua med texten "Onkologi avdelning" under lyses upp.

Bengt

Tittar uppskattande mot Birgit, men säger inget mer om den saken.

Redan våning 7, vad sysslar dom där uppe med? Borde ju komma ikapp oss snart. Ska oavsett bli skönt att komma ut så man slipper famla i mörkret här.

Behöver tänka efter en stund [Feuflux googlar] för att komma på vad onkologiska avdelningen är för något. Visst ja, tumörsjukdomar. Kan det vara en tumörsjukdom att förvandlas till zombie...?

Fortsätter gå under tystnad, men sneglar ibland bakåt och hoppas få syn på Lollo och Lunde.

 

[Vicotnik]

Daniel Olander

Det är inte förens Bengt stannar till en liten stund som jag kommer ifatt dem, har väl varit någon trappa efter dem sen våning 11-12 någon gång. Smärtan från rebena känns ordentligt och med den ansträning som krävs för att ta mig ner för trapporna har gjort att min rygg och pannan är alldeles svettiga. Tacksam för att ingen försöker prata med mig så att jag istället kan fokusera på att ta mig nedåt, ut och bort från dårhuset.
Då jag tillslut är fatt de andra så hinner jag endast vila en liten stund innan de åter fortsätter ner för trapporna. "Kom igen Dan du fixar det här, fokusera Daniel för fan nu kan det inte vara så många trappor kvar", muttrar jag för mig själv.

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo

Jag och Lunde fortsätter nedåt under vaksam tystnad. De andra gick före så antagligen är trapphuset fritt från zombies eller åtminstone levande zombies. På en våning passerar vi en formlig hög av lik. Det stinker av tömda blåsor och tarminnehåll. Nickys verk, vems annars? Det kanske var här hon gick över gränsen.

Jag undrar om jag själv passerade en gräns när jag sköt den där forskaren Sean. Han hade visserligen försökt skjuta mig just innan, men jag hade hans revolver och han utgjorde inte längre något hot. Jag skakar på huvudet för att få bort bilden av hans, av vad som var kvar av hans huvud efteråt. Jag känner mig inte galen, men det gör man väl inte? Och Lunde tittar på mig ibland som att jag vore galen. Och den där kramen. Vänta nu! Försöker hon hålla ihop mig? Ett svagt, klentroget skratt slinker ut innan jag lyckas hejda mig. Lunde vrider huvudet och stirrar på mig med stora ögon en halv sekund innan hon hastigt vänder bort blicken igen. Jag slår mig för pannan.

Kort därefter kommer vi ikapp Lundes gamla polare eller vad han nu är. Han som ville krypa genom kloakerna. Han rör sig sakta och verkar ha ont. Inte konstigt med tanke på vad han gjorde tidigare, han kom faktiskt lindrigt undan. Lunde vill förstås hjälpa honom så jag tar tag under armarna med min fria hand för att stödja honom tills vi kommer ikapp de andra. Daniel heter han visst. På det här avståndet luktar han verkligen illa så det är en lättnad när han muttrande lösgör sig från mitt grepp och ökar farten på egen hand Han kanske har krupit genom kloakerna. Vi kommer ikapp de andra på 4:e våningen.

[Hela trappgänget är nu samlat]

Jag tittar runt på de andra. Undrar vart Rutger tog vägen. Undrar varför vi har med oss Daniel och Ganja. Hade det inte varit bättre om de hade stannat här? De kunde röka på tillsammans i relativ säkerhet medan vi andra gör det som måste göras. Suck.

"Okej. Bara några våningar kvar nu. Om det inte är becksvart därute kanske vi ska slå av lamporna. Ljuset kanske drar dem till oss. Och om vi rör oss sakta i mörkret kanske de inte reagerar alls"
Släcka lamporna? Sa jag just det där?

 

[Cissi]

Lunde/Sam

Spoiler

Lunde: Gröna ambulansförarbyxor, svart linne, kängor på fötterna. Har ett snickarbälte med diverse grejer. Bandage om båda händerna, ett rejält plåster på vänster sidas nedre revben (under linnet förståss), tejpat sår på ena tinningen, ett icke omhändertaget sår på kinden som dock inte blöder längre. Har en motorsåg i händerna, en ficklampa och en burk pepparspray i snickarbältet.

Ja, hon ser ganska eländig och trött ut och har flest skador av de församlade just nu. Ömmar sin vänstra sida och är försiktig med för hastiga röresler.

Jag ser över de församlade och konstaterar att Rutger inte är här. Det borde han vara, eller hur?

"Var är Rutger? Bengt, har du pratat med honom?"

Jag skjuter in en arm under Dannes arm och stöttar honom.

Vi måste kunna springa om vi ska ta oss helskinnade till bussgaraget, hur ska han... hur ska flera av de här människorna klara av att springa ifrån zombiesarna? Hur ska JAG klara det? Jag klarade det knappt tidigare under dagen när jag var utvilad och oskadd. Och i mörkret...
Jag sneglar på Lollo.

"Måste vi gå i mörkret?"

 

[Vicotnik]

Daniel Olander

Lollo får en skeptisk blick då han tar tag i mig, det må göra ont men jag är fan inte handikappad.

Eh.. asså jag klarar mig själv Muttrar jag innan jag tar tar mig loss från Lollo. Jag må vara fattig, sliten och skadad men jag har fan lite stolthet kvar i kroppen. Så jag biter ihop ordentligt och ökar takten, det gör ont men den lila stolthet jag har kvar tänker jag inte försaka för en sån här skit sak.
Troligtvis är Lollo ganska så glad att slippa "bära" mig runt, för det var nog inte allt för länge sedan jag tog mig fram i kloakerna, vilket är en ganska så bra plats att ta skydd och sova på om man nu står ut med lukten.

 

[Anchorman]

Rutger

Erdan har nu dragit sina sista andetag där framme bredvid piloten.
Bak i passagerar utrymmet sitter Nitro redo, han håller fast Rutger med sin ena hand ifall något skulle gå fel och explosionen skakar om den egna helikoptern.
Jesper säger något, svårt att höra men låter som något i stil med:
Hoppas du vet vad du gör...
Rutger släpper den hemmagjorda sprängladdningen, den träffar inte perfekt då den undre helikoptern försöker svänga bort ständigt, nattmörkret gör inte saken lättare heller.

Laddningen missar precis rotorbladen och sprängs på den högra sidan om helikoptern, en kraftig explosion hörs och mörkret ersätts för en kort sekund av ljussken och flammor.

Den undre helikoptern får en kraftig skjuts åt sidan av explosionen.
Helikoptern lutar en aning vilket får passagerarutrymmet därnere att vara riktat uppåt, ytterligare en skur med skott skjuts ur. Piloten väjer undan Rutgers helikopter och ingen blir skadad.
Strax efter det lossnar den bakre rotorn, antagligen på grund av skador ifrån explosionen.

Helikoptern går in i snurr och den snurrar flera varv samtidigt som den dalar ner, till slut åker den rakt in i en byggnad och krossas innan det som är kvar dunsar ner på marken.

Piloten säger samtidigt som han vänder huvudet lätt mot passagerarutrymmet.
Vi tappar bränsle snabbt! De sista skotten måste skjutit hål på tanken, vi måste åka snabbt härifrån så vi kommer ur Bergsfors innan vi får slut helt!



Trapphuset

Det numera samlade gänget går nu gemensamt ner för trapporna, flera gånger måste de kliva över lik och kroppsdelar som legat kvar ifrån tidigare bataljer.

De är nu på tredje våningen, entré våningen är endast två trappor ner och källaren och garaget en trappa till längre ner.

 

[Feuflux]

Bengt

Jag drar läget med Rutger för de som missat det, och tillägger:
- Men jag har ingen aning om hur han tänkt sig återansluta sig till oss, om deras helikopter ska landa här utanför eller så.

Jag försöker att inte titta på alla lik vi passerar, och mörkret är till nytta här för en gångs skull.

- Vi börjar hur som helst närma oss markplan och behöver bestämma oss för hur vi ska göra. Daniel, om kloakerna är en säker väg till bussgaraget, hur och var kommer vi ner i dem lättast?

Sedan håller jag upp ett hand i en vänta-gest, och aktiverar walkie talkien:
- Rutger, hör du mig? Hur går det för er?

 

[Vicotnik]

Daniel Olander
- Vi börjar hur som helst närma oss markplan och behöver bestämma oss för hur vi ska göra. Daniel, om kloakerna är en säker väg till bussgaraget, hur och var kommer vi ner i dem lättast?
Jo, asså om det inte finns en nedgång här inne så måste vi ju ut på gatan. Eh... inte säker men jag tror det finns en nedgång en bit från huvudentren.