Jag ska vara ärlig. Vi spelade symbaroum i 3 år. Och vi var så investerade i det att jag lite "blundade" för det jag kände nästan hela tiden.
Symbaroum får mkt kritik för sitt rätt brutna/inte-helt-genomtänkta regelsystem. Jag håller med om den kritiken, men det var inte det egentligen.
Problemet är snarare att Törnetronen är en riktig medioker kampanj.
Anslaget är "episkt", den innehåller många coola moment. Och världen är grym.
Men efter yndaros håller jag på att spy på hela upplägget.
1) superdålig (alltså helt fantastiskt, otroligt, pissdålig) hooks in i varje äventyr
2) liknande upplägg gång på gång. Något händer. RP får reagera. Uppsök massa äventyrsplatser. Sammanfläta i en slutscen.
3) Dessa trötta fraktioner som hela tiden skall förhållas till. Kyrkan är här. Alverna är här. Skattletarna är här. Solriddarna är här. Dessa fraktioner gör si. Dessa gör så. Håll 88 SLP i huvudet. Och inse i slutet på dan att dina RP skiter i fraktionerna helt och hållet egentligen....
Tanken på att göra det i tre mastiga äventyr till var nog helt enkelt.
En sak har jag lärt mig om Järnringens mastodontkampanjer, som spelledare måste man nästan forcera äventyren, för annars hamnar man i exakt den situation du och säkert många andra hamnat i. Det gäller som SL att se till att komma snabbt fram, inte vänta för länge, för då hinner spelarna tröttna på både sina rollpersoner och kampanjen, det var samma sak i Mutant undergångens arvtagare. Hinner man snabbt fram å andra sidan, får man ut mycket av kampanjen.
En annan sak är att ta kommandot över äventyren och kampanjen, strunta i om till synes viktiga SLP:are dör och ändra sånt man irriterar sig på. (Jag struntar exempelvis fullständigt i Sarvolas son, jag vill inte ha någon Greta Tunberg som avgöra allt i slutänden i min kampanj, det är RP som ska göra det).
Jag kan hålla med dig om punkt 1, hooksen är riktigt trubbiga och som SL måste man nästan förklara för spelarna varför de bryr sig. Jag har landat i att säga att förutsättningen för att spela kampanjen är att man spelar personer som bryr sig om hur det ska gå för Ambria, som anser detta viktigt. Sen får spelarna anstränga sig och göra det viktigt för sina karaktärer.
Uppläggen på äventyren är okej, tycker jag. Skaparna bakom har prioriterat snabb utgivningstakt på bekostnad av detaljbeskrivningar. Det senare är nog en förutsättning för det första. Ingen svenskproducerad äventyrssvit kan förvisso mäta sig kvalitetsmässigt (anser jag) med Erik Granströms Trakorien och Svavelvinterserie, där framgången låg lika mycket i detaljerna som i de stora penseldragen. Här var RP också i centrum, inte i periferin. Men så tog det enormt mycket längre tid att producera dem också. Så jag kan ha överseende med en hel del på grund av den snabba produktionstakten, men betygen blir inte mer än 3, kanske 4 av 5 när dammet väl lagt sig efter ett äventyr. Jag tror att äventyrsskaparna bakom serien skulle vinna på att göra färre delar, med fler detaljbeskrivningar för att öka kvalitén och inte överösa SL med att fylla igen de ofta stora luckorna, i dag lämnas allt för mycket åt SL och man ser hur spelskaparna ansträngt sig för att förklara varför alla salar och rum är tomma på i princip allt, förutom prylar i tabeller, vilket inte räcker för att ge god spelkänsla. Här skulle jag faktiskt kunna tänka mig att vänta några månader till på nästa del för att slippa alla dessa tomma rum! Det krävs fler rumsbeskrivningar, fler detaljer.
Jag och mina spelare anser att Slocknad stjärna var bäst i tronserien, ger den betyg 4. Kortäventyren i äventyrspakteten 3 och 4 däremot är riktiga pärlor, har mer känsla och känns mer engagerande för spelarna än den stora intrigen i tronserien – säkert på grund av att RP står mer i centrum. Jag ser verkligen fram mot äventyrspaket 5! Kroken till varför de engagerat sig i MM är ju rätt luddig, minst sagt. Förväntas de hämta tronen? Nej. Krossa alla andra? Nej. Så vad förväntas de göra? I min kampanj har de fått uppdraget av en aktör att lokalisera den, helst ta med den eller se till att andra inte gör det.
Men Symbaroum är trots allt en bra kampanj jämfört med många andra, när man är som mest förbannad finner man plötsligt några korn som man inte visste om innan, som gör att hoppet spirar på nytt!
