Nekromanti Språklig stil i rollspel

[Man Mountainman]

Jag har funderat över stil i rollspel. Det är sällan en rollspelsskapare är en god stilist, men de flesta försöker åtminstone. Det tycks mig emellertid som att rollspelsskribenter sällan ägnar stilen några djupare ansträngningar: de fastnar lätt i konventioner. Rollspelstexter tenderar att vara förklarande, beskrivande meningar staplade på rad. Man försöker kanske liva upp en beskrivning med några väl valda adjektiv eller någon liknelse; ibland lyckas man, ibland inte. En duktig stilist kan ge sin världsbeskrivning en viss poesi, men det är ändå sällan man imponeras av språket i ett rollspel.

Jag skulle gärna vilja ägna den språkliga stilen i de rollspel jag skriver lite mer omsorg. Rollspel är ju intressanta ur stilistisk synpunkt eftersom de innehåller flera olika typer av texter: regelförklaringar, världsbeskrivningar, äventyrstexter, ibland ren skönlitterär prosa. Regelförklaringar måste vara pedagogiska och handgripliga: allt för många poetiska krusiduller hör inte hemma där. Om man vill ge sina världsbeskrivningar lite fler utsmyckningar, men ändå behålla en enhetlig stil genom hela boken, står man alltså inför en utmaning. De flesta kanske löser det här problemet genom att ge sina världsbeskrivningar en torr akademisk ton, men det är nog sällan önskvärt.

Några spel och spelskribenter imponerar genom sitt fina grepp om språket. Jag erinrar mig exempelvis Shane Hensley, upphovsman till bland annat "Deadlands" och "Savage Worlds", vars rappa, kaxiga stil lyckas vara både lättläst och underhållande. "Dogs in the Vineyard" är också duktigt skrivet, och Vincent Baker lyckas förklara spelets stundom bysantinska konfliktsystem utan att man någonsin tvingas vända åter med blicken för att läsa om någon passage, samtidigt som texten hela tiden andas settingens karga friskhet. Vilka spel har ni särskilt uppskattat för deras språk?

Ni som skriver rollspel: hur brukar ni tänka kring språket, om alls?

 

[Mekanurg]

Mitt fokus ligger på att vara lättbegriplig. När jag började hos Ä-spel 1985 kom jag direkt från Lunds universitet och hade därför en rent akademisk stil, med många svåra ord. Klas Berndal granskade alla manus och markerade sådant som skulle skrivas om till vardaglig stil. Läsekretsen var ju ungdomar, inte universitetsstudenter.

Jag måste än idag tänka på detta förhållande. Tydlighet och lättbegriplighet är viktigare än snitsig stil. Gamers vill ju kunna spela utan att behöva bekymra sig över vad konstruktören egentligen menade. (Ja, jag gillar att excerpera ur min nästintill horisontlösa vokabulär, men det innebär inte att mina läsare gillar att jag gör det. )

Jag tycker i och för sig att West Ends Star Wars-rollspel lyckades väl med prosan. (Gr0eg Costikyan var ett geni på den fronten.)

 

[Ond bråd död]

Jag köpte Demon: the Fallen enbart på introstoryn om tv-predikanten. Om den är ett stilistiskt mästerverk eller om jag bara gillade temat vet jag inte, men den sålde spelet iaf.

Annars brukar det bli lite pinsamt när det ska vara stämningstexter i rollspel. Särskilt i svenska spel eftersom pinsamheter på engelska inte blir lika uppenbar för mig.

 

[wilper]

Jag gillar språket i Terone, det är poetiskt på något vis.

 

[Man Mountainman]

Tydlighet och lättbegriplighet är viktigare än snitsig stil.

Tror du de behöver vara ömsesidigt uteslutande, då? En "snitslig" stil behöver ju inte nödvändigtvis innebära att man använder alla de svåraste ord man kan. En enkel stil som ändå lyckas vara målande och suggestiv är ju nästan mer imponerande än en stil som dignar av stora, frodiga ord.

Jag tycker man ska akta sig för att offra skönheten på tydlighetens altare.

 

[Dilandau]

Tydlighet och lättbegriplighet är viktigare än snitsig stil.

Tror du de behöver vara ömsesidigt uteslutande, då? En "snitslig" stil behöver ju inte nödvändigtvis innebära att man använder alla de svåraste ord man kan. En enkel stil som ändå lyckas vara målande och suggestiv är ju nästan mer imponerande än en stil som dignar av stora, frodiga ord.

Jag tycker man ska akta sig för att offra skönheten på tydlighetens altare.

Problemet med "snitsiga stilar" är att de lätt drar till sig uppmärksamheten. Man lägger mer märke till de språkliga krumbukterna, än vad som verkligen sägs. Stil blir lätt ett självändamål.

Om man inte är en extremt skicklig skribent, såklart. Men det finns inte så många sådana i rollspelssverige.

Att skriva väl tyck i de flesta rollspel jag läst ha förväxlats med att använda konstiga metaforer och slänga in obskyra adjektiv.

 

[Bunny]

"Jag gillar språket i Terone, det är poetiskt på något vis."

Jag håller faktiskt med dig. Sante Lavgraf har förtjänat sig rätten att klanka ner på Riotminds prosa lite då och då.

För att fortsätta kramkalaset så skulle jag vilja framhålla Marco Behrmann som har blivit* väldigt duktig på att lägga fram regeltexter på ett pedagogiskt vis. Givetvis går en tjock bok likt Noir - tjock både fysiskt och sett till reglernas volym - lite emot rådande forumskonsensus, men jag tror att få av de som bemödar sig läsa spelet behöver gå över reglerna mer än en gång. Själv inspirerades jag både av deras utformning och av deras lättanvändbarhet.

"Har blivit" = det var främst i och med Eon 3 som jag uppmärksammade detta. I och med Noir tog han ett steg till, men tyvärr hämmas det spelet av lite knasigheter i dispositionen - det höjer tröskeln något.

 

[Man Mountainman]

Stil blir lätt ett självändamål.

Du skriver "stil blir lätt ett självändamål" som om det var ett problem, och här trodde jag att detta var precis vad min tråd handlade om: att lyfta stilen från den snöda pragmatismens nivå och göra den till ett självändamål.

Om man inte är en extremt skicklig skribent, såklart. Men det finns inte så många sådana i rollspelssverige.

Det är dumt att utgå från att man är en dålig skribent, tycker jag, och använda detta som en ursäkt för att skriva tråkigt. Att vara dålig är bara en ursäkt för att bli bättre. Man bör förstås veta sina begränsningar, men man bör inte göra dessa begränsningar till självbegränsningar.

Att skriva väl tyck i de flesta rollspel jag läst ha förväxlats med att använda konstiga metaforer och slänga in obskyra adjektiv.

Ja, och det är därför sådana här trådar behövs: för att visa på alternativa innebörder av att skriva väl.

 

[Örnie_UBBT]

Jag är nog inget sanningsvittne i den här frågan eftersom jag i mitt spelskrivande gjort mig skyldig till ungefär alla stilistiska synder som nämnts i denna tråd (svårbegriplighet, storvulen stil och arkana ordval, adjektivsjuka etc etc). Gradvis har jag dock nått en position liknande Mekanurgs: begriplighet är viktigt. Och till skillnad från Dnalor (?) tycker jag att begriplighet _är_ en stilistisk kvalitet och att enkelhet och begriplighet också skänker en text mer "skönhet", vad det nu är. För exempel från fiktionens värld hänvisar jag till en av mina favoritförfattare George P Pelecanos, som har en mycket rak och (bedrägligt) enkel prosa. Det verkar råda någon slags missförstånd kring att det är enkelt att skriva lättbegripligt, vilket ju inte alls är fallet, men så har jag med tiden blivit den sortens skribent som blir glad om han kan stryka ett ord och ännu lyckligare om han kan stryka ett helt stycke. Man kan hitta många sämre stilråd än Strunk & Whites "Omit needless words!"

Vad gäller stil i rollspel håller jag återigen med Mekanurg om att Greg Costikyan presterade många bra grejer under WEG-tiden - han kunde t o m vara putslustig med stil (se hans Paranoia-alster), något som är få förunnat (finns det någon värre stildödare än studentikos putslustighet? och ja, jag har gjort det själv).

I svenska rollspel har jag svårt att utse någon helgjuten stilmästare, men det finns ett stildrag i Western som jag alltid varit svag för: det slängiga du-tilltalet som alltsomoftast riktar sig till rollpersonen, snarare än spelaren eller spelledaren.

hälsar
Örnie

 

[Man Mountainman]

Nej, jag tycker inte begriplighet är en stilistisk kvalitet. Begriplighet är en grundförutsättning för all kommunikation. Men man kan vilja kommunicera olika saker, och det är det man har stil till. Det är bara om man utgår från att begriplighet är en stilistisk kvalitet bland andra, som man kan få för sig att denna kvalitet står i ett motsatsförhållande till andra stilistiska kvaliteter, som till exempel ett tilltalande bildspråk, och därav dra den slutsats som många verkar dra av den här tråden: att jag ställer skönhet mot begriplighet och väljer det tidigare.

Begriplighet är ett tomt ord. Det har inget stilistiskt betydelseinnehåll. Det säger ingenting om ordval, om meningsbyggnad, om bildspråk, om stilnivå. Givetvis ska en text vara begriplig — vilket jag anmärkte redan i mitt första inlägg. Men begriplighet kan uppnås på många sätt. Man kan vara instruktionsboks-torr, eller så kan man förklara allt väldigt ingående, eller så använder man ett rappt, personligt tilltal som förlitar sig på en erfaren spelares förkunskaper.

En rask, ordkarg stil passar måhända ett westernspel. För ett drömskt fantasyspel krävs kanske en mer målande stil, som den Dimfrost använder sig av i det redan nämnda Terone. Vill man diskutera dylika språkliga effekter är man över huvud taget inte betjänt av begreppet "begriplighet". Och om man sedan vill ha en enhetlig stil genom hela sitt spel tvingas man ta ställning till hur man ska kunna använda den valda stilen i förklarande regelprosa: hur man ska kunna kombinera sitt stilistiska val med begriplighet.

Nä, jag tycker ni gör det för enkelt för er.

 

[Genesis]

Jag har inte så mycket att säga utom att jag håller med Dnalor. Jag skall definitivt tänka på den språkliga stilen när jag skriver ihop Utpost. Om det sedan blir bra är en helt annan fråga.

 

[walium]

Jag har funderat över vilken språklig nivå som jag vill lägga mig på i samband med att jag börjat fundera över egna rollspelsprojekt. Jag är nog inne rätt mycket på ditt spår; kanske en biprodukt av att jag även hyser latenta författarambitioner? Vore det så enkelt att valet bara stod mellan begriplig enkelhet och tunggrott svamlande så skulle jag givetvis välja det första, men så enkelt och svart-vitt tror jag verkligen inte att det är. Det är lite tråkigt att all inspiration och skaparkraft enbart läggs på de halvtaskiga prosatexterna medan resten -- som ju ändå utgör den stora majoriteten -- ofta blir omständligt och oinspirerande. Jag hade velat skriva på ett sätt som både var pedagogiskt och en fröjd att läsa. Nog måste detta vara en möjlighet?

 

[Genesis]

Så, har någon något annat att säga än att det går att skriva stilistiskt och begripligt samtidigt? Typ, några tips?

 

[Arfert]

Jag använde i huvudsak två stilar när jag skrev Saga, den jag använde för den vanliga texten och den för stämningstexter och liknade. Den senare skulle kännas som hämtat från en bra fantasy-roman. Den vanliga texten ville jag skulle vara så klar, kort och enkel som möjlig. Tydlighet först. Jag har aldrig vart en vän av när man blir för pratig eller långrandig i regeltexter.

Sen finns det två delar i Saga som står ut; intronovellen och stämningstexterna till religionen. De skrevs av författaren/pjäsförfattaren Thomas Olsson som tyvärr avled i en olycka i Laos för ett antal år sedan. Texter som är jävligt bra, kan jämföras med de bästa i Oktoberlandet. Bland de bästa som skrivits till ett svenskt rollspel någonsin. Sorgligt nog finns han som sagt inte med oss. De som minns kanske kommer ihåg Merlin Games i på Gåsgränd i Gamla stan som Thomas drev på 80-talet

 

[Rising]

Det finns en konstig uppdelning mellan stil och tydlighet i den här tråden, vilket jag tycker vittnar om att få personer förstår vad stil egentligen är, och att de aldrig läst några stilsäkra författare (eller åtminstone att de inte förstått något utav vad de har läst).

Det främsta problemet med texter skrivna i dålig stil är ju just att de är väldigt otydliga. Man förstår inte riktigt vad författaren vill säga eller framföra med texten. Man får liksom läsa en text om nazister, men vet inte om de är Schindlers List-nazister eller Indiana Jones-nazister. Och försök beskriva en Noirstämning utan att använda dig av noirstilistik; det går bara inte!

Så; i alla någorlunda ambitiösa rollspel - som inte bara består av fakta eller speldata, utan där skribenten också har något att förmedla - så är stilistiken direkt nödvändig just för tydlighetens skull. För att kommunikationen skall fungera.

Jag tycker att Mutant 2089 präglas av en helt fantastisk stilkänsla. Kolla här bara:

"Bland företagspamparna i rymden bidrar låsta förhandlingslägen, järnhård konkurrens, hänsynslösa metoder och motstridande uppfattningar till att 'Stjärnornas Krig; kriget mellan stjärnorna, bland stjärnorna, utbryter. Under loppet av tio minuter sprängs rymdsstationer och administrativa baser till ett värde av 3.000 triljarder Eurodollar till atomer. Städerna på jorden kan inte ingripa, eftersom meddelandena om kriget kommer när allt redan är över. Ett fasansfullt lugn sprider sig över jorden då alla inser vad som hänt högt över deras huvuden. En total antiklimax på decennier av vanmakt utbryter, och i städerna hålls enorma triumftåg där megakorporationernas undergång firas."

Först: Det är skitsvårt att skriva en text som balanserar mellan "han driver med oss!" och "han tycker nog att det här är häftigt på allvar", men ovanstående lyckas sensationellt bra med den balansakten. Jag tycker att många formuleringar i den där texten är komik på allra högsta nivå, men den känns ändå inte ett dugg pajig. Det är svårt att skriva för barn utan att bli nedvärderande i sin ton, men ovanstående tycker jag lyckas fantastiskt bra med att få till samma tilltal som i en Rob Liefeld-serie: Det känns verkligen som att författaren tycker att det han skriver är häftigt, trots att dennes vuxna indoktrinering borde säga honom att det i själva verket är skittöntigt, och att han borde ha överdrivit de ironiska knorrarna för att distansera sig från texten och visa att han bara skriver töntigt med flit, för att behaga målgruppen.

Men det finns fler grejer med texten som är suveräna: Skeendet den återger är ju helt fucking sanslöst, vilket gör att man som kritisk läsare inte kan läsa den på något annat sätt än som en sorts propagandafabel: Det är inte en torr och akademisk framtidsvision, utan det är en rebellernas sagovärld där kapitalismen gör slut på sig själv under så dramatiska former att självaste Marx hade varit imponerad, följt av glädjeyra på Jorden, eftersom även maktstrukturerna som orsakade vanmakten av någon anledning har upplösts och man inte har några skäl att sörja de liv och resurser som spillts.

Det som beskrivs är alltså juvenilt och överdrivet, och stilkänslan reflekterar detta i mitt tycke perfekt. Det är exempelvis fullt med språkliga pruttar i texten; såsom att inte bara rymdstationer utan även "administrativa baser" gått förlorade i kriget, eller att det har spridits ett "fasansfullt lugn" - en helt mofo formulering. Stildrag som dessa lyfter texten och kommunicerar ett budskap.

Mutant 2089 präglas helt av den där stämningen. Det är gatugäng såsom Loonies och hippies som regerar i underjorden, metropolisen övervakar befolkningen, och när mutanter beväpnar sig med vapen från de förbjudna zonerna så myntas begreppet "Mutantfaran". Den där sortens "tönthäftigighet" är skitsvår att förmedla i text, men Mutant 2089 lyckas ofta göra det med bravur.

Liksom; "3.000 triljarder Eurodollar" är nog de bästa tre orden jag någonsin läst i ett rollspel. Det krävs språklig fingerfärdighet av högsta sort för att kunna åstadkomma sådan lyrik.

 

[Arfert]

Skriv som Hemingway, inte som Lovecraft. Blaja inte. Skriv korta meningar och begränsa användandet av adjektiv.

Om du har en tendens att skriva för mycket: köp en gammal skrivmaskin (fråga mig om köpråd), och skriv på den först. Då blir varje ord viktigare.

 

[walium]

Tja, de bästa tips jag kan komma på är:

¤ Läs mycket böcker, gärna sådana som fokuserar på samma typ av stämning och värld som ditt rollspel gör. Läs dem inte bara för nöjes skull utan försök att observera språket och hantverket.

¤ Skaffa en stab av korrekturläsare som du litar på och som förstår vad det är som du eftersträvar. Låt dem ta del av dina texter under tiden som du skriver och inte bara i form av ett gigantiskt dokument när du nästan är färdig.

¤ Skriv om, skriv om , skriv om. Fokusera på det väsentliga och försök att skära bort allting som faktiskt inte tillför något eller som enbart är med som livlinor för dig.

Jag önskar att jag kunde ge några konkreta tips, men jag kan aldrig minnas att jag har läst ett spel där skaparnas formuleringsförmåga fick mig att tända till och bli inspirerad. Inte när det har gällt de rena förklaringstexterna i alla fall.

 

[Man Mountainman]

Skriv som Hemingway, inte som Lovecraft. Blaja inte. Skriv korta meningar och begränsa användandet av adjektiv.

Fast där har vi den där uppfattningen igen: att "begripligt" är liktydigt med någon viss stilart, typ Hemingwaysk prosa. Och det kanske funkar om man ska göra ett rollspel efter "klockan klämtar för dig". Men vad ska man ta sig till om man vill göra ett rollspel efter "The dream-quest for unknown Kadath"?

 

[Genesis]

Rising, kan du hitta en snutt regeltext som är bra skriven? För biten du citerar är jag helt på det klara med att det är så man skall göra när man beskriver spelvärlden. Men oss stackars narrativister, då?

Ta mitt projekt till utmaningen, Utpost, till exempel. Det kommer antagligen inte att finnas några spelvärldsbeskrivningar. Den del av spelvärlden som spelar någon roll kommer spelgruppen att skapa under setupfasen. Spelvärlden kommer att existera i listor på utrustning och egenskaper man kan köpa, och i illustrationer. Ändå vill jag att spelet skall andas isolering, den sociala stämning ett litet antal människor som tvingas spendera all sin tid tillsammans har, och en känsla av att därute finns fasansfulla hot som kommer att krossa den lilla utposten om man inte lyckas samarbeta.

Jag kan naturligtvis skriva en snutt om vilken stämning jag vill ha, och använda stilistiska grepp i spelexempel, men faktum kvarstår att den mesta texten kommer att vara regeltext. Hur får jag regeltexten att förmedla stämning utan att offra begriplighet (eller utrymme, som i Munchausen)? Har du några bra exempel?

 

[Man Mountainman]

Vad gäller regeltexter, varför inte helt enkelt göra ett försök. Låt oss ta en viss regelbeskrivning, som i något slags neutralt utförande skulle kunna se ut såhär:

Många handlingar kräver att en färdighet används. För att lyckas med denna typ av handlingar måste man först avgöra hur svår handlingen är. Därefter måste man ställa chansen mot svårigheten och slå ett svårighetsslag under färdigheten. Lyckas detta slag så lyckas rollpersonen att använda sin färdighet. (Ur Eon 2)

Översatt till en rättfram, enkel stil:

Ibland måste du göra svåra saker, jobbiga saker. Det är det du har dina färdigheter till. För att lyckas med en handling ska du slå under din färdighet med ett svårighetsslag. Slagets storlek beror på hur knepig handlingen är.

Eller en lite mer broderad, gammaldags stil som kan passa någon typ av drömsk fantasy:

Drömvärldens sällsamma omständigheter kräver stundom sällsamma bedrifter av dess utforskare. För att lyckas med dylika bedrifter kan du behöva använda dina färdigheter. Börja då med att avgöra bedriftens svårighet. Slå därefter ett svårighetsslag, och jämför det med färdighetsvärdet; slår du under det, har du lyckats med ditt företag, och bemäktigat dig alla hinder som står i dess väg.

Och så vidare. Det är ju rätt små grejer. Ordval: vissa ord har synonymer som har olika stilvärde (vill man låta gammeldags kan man skriva "dylika" istället för "sådana". Vill man låta mer talspråklig kan man skriva "knepig" istället för "svår"). Meningsbyggnad (en högre stil tenderar att ha längre meningar, med fler bisatser). Och jag vet inte: skulle ni vilja hävda att endera av mina omskrivningar var mindre begriplig än vare sig originalet eller den andra?