Simon
Swashbuckler
Fram för mer värdeladdade ord i regeltexter, tycker jag (för ögonblicket). Nu är jag för dåligGenesis said:
Nekromanti Språklig stil i rollspel
- Thread starter Man Mountainman
- Start date
Rising
Vila i frid
Synd bara att du tror att världsbeskrivningar hör till det förra slaget och inte det senare.
Tänk exempelvis på den läsare som skulle vilja använda Det Osmanska Imperiet i sin Knivblänk i Prag-kampanj. Vad vill läsaren veta? Jo, först och främst något om vad skillnaden är mellan Det Osmanska Imperiet och andra imperier. Skillnad i attityd, modus operandi och målsättningar. Om läsaren är en spelledare så behöver han veta några förslag på hur Osmanska Imperiet skulle kunna användas i ett äventyr; såsom först och främst vilket inflytande de har i Prag, vilka konflikter de är inbegripna i med övriga imperier, och vilken ställning de har i dessa konflikter (startade de konflikten i fråga? Har de övertag i den? Eller ligger de i ett desperat underläge?). Om läsaren istället är spelare så kan ha vilja ha några krokar på rollpersonskoncept eller något att flika in i sin bakgrundsbeksrivning; såsom förslag på några typiska händelser som föreslås ha drabbat många typiska rollpersoner och däreigenom format deras åsikt om Osmanerna.
Ovanstående blev en ganska lång punktlista, men för sakens skull så kan vi väl säga att vi i det här fallet nöjer oss med något litet och enskilt; bara det ritkar sig till läsaren på något av ovanstående sätt. Då skall vi se vad du skrev:
Det osmanska imperiet omfattar ungefär
nuvarande Turkiet, södra Bulgarien, Makedonien,
nordöstra Grekland, Albanien, öarna i Egeiska
havet, Kreta, Cypern, Irak, Kuwait, Syrien, Israel,
Jordanien, plus Saudiarabiens kust mot Röda havet.
Styrs av sultanen i Istanbul. Fiender Wien, S:t Petersburg.
Vänner: Paris, London.
Hmmm... Du glömde visst bort läsaren på vägen.
Det här är ett vanligt problem bland oerfarna skribenter: De skriver ned sånt som de själva visualiserat kring världen och ställer därigenom sig själva framför läsarens behov och intresse. Stephen King skriver i "Om Skrivande" att han som författare ägnar en massa tankemöda åt att visualisera detaljer kring de platser och personer han skriver om. Han menar att han behöver veta allt detta som författare för att texten skall bli levande, men att man inte nödvändigtvis skall ta med allt detta i sina böcker. Ens uppgift är ju inte att övertyga läsaren om att man ägnat en massa förarbete åt att visualisera världen ordentligt, utan ens uppgift är att kommunicera med läsaren. Så långt hinner du sällan, och det är något jag skulle vilja se dig vidareutveckla.
---
Och ang. stil: Läs John Le Carré's "Spionen som kom in från kylan". Carré arbetar boken igenom med ett tema om falska identiteter, dubbelagenter, svek och att gå bakom ryggen på varandra. Huvudkaraktärerna i boken befinner sig på enorma avstånd från varandra, är isolerade och resignerade inför de konflikter som bara fortsätter att tuffa på ovanför dem. Det Carré gör i boken som är så snyggt är att han låter detta tema inte bara prägla intrigen i handlingen, utan också löpa igenom själva språket och sättet han beskriver såväl miljöer som karaktärer på. Smaka exempelvis på det här:
Pushing up the collar of his jacket, Leamas stepped outside into the icy October wind. He remembered the crowd then. It was something you forgot inside the hut, this group of puzzled faces. The people changed but the expressions remained the same. It was like the helpless crowd that gathers around a traffic accident, no one knowing how it happened, whether you should move the body. Smoke or dust rose between the beams of the arc lamps, a constant shifting pall between the margins of light
Tack vare att Carré skriver märgfullt och för att han är medveten om vad det är han skriver om, så kan han på detta sätt skriva texter som ger mervärde åt läsaren när denne återkommer till texterna. Liknelser som leker med temat att komma in/ut ur kylan finns exempelvis på ett par ställen i boken, och får en större symbolisk betydelse efter att man läst igenom boken, vilket gör att ovanstående stycke (från kapitel ett) blir intressant att återkomma till.
Här ser man också en skillnad i inställning hos författaren. Trots att Carré inte skriver ett rollspel så ger han ändå information som hade varit intressant för en rollspelare. Att likna befolkningen med en folkmassa som samlats runt en trafikolycka, det är en märgfull liknelse. Vi förstår att författaren verkligen haft roligt när han skrivit boken, och liknelsen liksom stannar hos en, som läsare.
Medan Carré gjuter liv, märg och stämning i sin världsbeskrivning, så påminner du oss om att Osmanska Imperiet i din värld inkluderar Saudiarabiens kust mot Röda havet.
Jag håller med dig om att du är helt glasklar när du skriver världsbeskrivningar; man får ju veta exakt vilka länder som ingår i det Osmanska Imperiet. Tyvärr är det också tunt som glaslinne.
Fast är inte det där en droppe orättvist...? Jamenar, vad hade du förväntat dig av sju korta rader? Om jag skall se det som någonting så skulle jag snarare se det som en blänkare om en framtida modul eller en beskrivning som syftar till att förklara att det finns där, är rätt stort och har vissa kompisar men att det inte kommer att beskrivas närmare här.Rising said:
Jag för min del skulle bli lika sur eller surare om det i stället stor något i stil med "Det ostmanska imperiet har en mer öppen social struktur än östmakterna och har ett större intresse för handel, både vad avser rena varor och information. Imperiet är inne i en lätt expansiv fas och säker nya allierade". Jag skulle då undra "Men vilka ÄR de?!"
Sedan är naturligtvis den gyllene medelvägen den bästa. Man vill ju veta allt som är viktigt för en själv...
Rising
Vila i frid
Absolut. Inte som det Umberto Eco kallade Naiv Läsare (om jag bara vill veta vad som händer) men verkligen som Sofistikerad Läsare. Jämför med Proust; han skriver hela tiden ned vad hans karaktärer tänker på, hur de känner, och liknar nästan varenda handling med något annat som gör att man hela tiden får veta vad författaren försöker säga. Hemingway är så djäkla ordkarg att man hela tiden måste fylla allt tomrum själv.
Ett klassiskt exempel på det är väl hans lilla dikt, som han vid något tillfälle sade var det bästa han skrivit:
For sale: baby shoes, never worn
Det där är ju blytungt. Tomrummet fullkomligen dignar över en. Hans romaner var förstås inte lika kärnfulla i varenda liten mening, men jag kommer ihåg att jag faktiskt tyckte det var jobbigt när jag började läsa Hemingway, just för att han vägrade gå med läsaren i koppel. Då hade jag haft en period med bl.a. just Proust dessförinnan, som jag tyckte var mycket enklare (alltså, han skriver kanske mer svårläst, men hans stilism krävde inte lika mycket av min läsförståelse).
Proust berättar ju precis vad man som läsare skall tänka på, medan Hemingway nästan smyger med det. Det tog exempelvis ett ganska långt tag innan jag började tycka att det allra mest gripande och hemska med hans dikt ovan var att annonsören inte bara har ett par skor som aldrig använts, utan att hon av någon anledning också behöver sälja dem.
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Du tappade nog bort mitt fokus: Prag, inte Terra. Så din kritik är en fnutt missriktad. Om du sedan tycker att min skildring av staden Prag är lika trist, tröstar jag mig med de lovord andra har givit mig för just den kampanjmiljön.
När min kära hustru har slutat spela på min Linux-dator ska jag dessutom servera lite rabarberpaj med laktosfri vaniljsås, så får vi se om det smakar.
Rising
Vila i frid
Åh, det är mycket mer än så. Anders Blixt fortsätter med att räkna upp vilka länder som ingår i en massa olika imperier; det tar allt som allt upp ungefär en hel sida. Och förstås; det mesta av resten är skrivet i samma ovanifrånperspektiv, även det. För att vi skall förstå läget i sverige får vi till exempel veta att "Ryske tsaren är även kung av Sverige sedan 1817", så alla de spelare som tycker det viktigaste är att få veta om tsaren varit kung sedan 1817 eller bara sedan 1818, de får veta exakt vilket årtal det är som gäller. Den sortens viktiga saker.
Men vad skulle du ha föredragit utifrån sju mycket korta rader rörande imperiet egentligen? Vad hade du förväntat dig? Om jag skulle gissa så skulle jag tro att det är ett medvetet val för att ge korn av omgivning och kontrxt men samtidigt visa att det inte är jätterelevant för settingen. En sida "offrades" för en antydan av kontext.Rising said:
Återigen, det är klart att mer är bättre...
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Rabarberpaj med laktosfri vaniljsås
Jag gissar att det är något sådant här stämningsskapande du väl ha, nicht wa? Jodå, det är samma spelvärld som Prag, men ett helt annat ställe.
On the day of departure, Zorn’s servants woke Johnny two hours before dawn with a bedside breakfast. Zorn entered a few minutes later with a second backpack.
“Here are some gadgets for you with compliments from our colleagues at Department 9. Last spring they asked me to arrange some field testing and I think that is what you are up to. I have also put a small box of useful medicines in it.”
Johnny thanked him, knowing that this unauthorized handing over of secret equipment violated several of the institute’s regulations. But Johnny had used D9 equipment in other operations and always appreciated their workmanship and unusual functions. On a mission like this, breaking a rule now might save a life later.
Yesterday evening, the tailor’s errand boy had delivered two sets of wilderness clothes in khaki and grey. When dressed, Johnny looked like an affluent adventurer, but after putting on a worn leather jacket and a battered hat that impression became less apparent. A second-hand Steyr pistol in an army holster added a streak of meanness.
The gig waited in front of the stable. The cook had put a cloth-covered basket smelling of fresh bread in the passenger seat. Half an hour later, he stepped off at the port gate and put his rifle and luggage on the pavement in front of Michael. “Good morning. We have a second breakfast to share after departure.”
“G’d morning.” Michael sniffed at the basket. “Our employer displays his usual kindness.” Her khaki trousers, brown leather jacket and black peaked cap made her look like a boy of thirteen carrying his father’s bulky backpack. The Mannlicher cavalry carbine at the shoulder was quite a bit shorter than Johnny’s semi-automatic Probus rifle. “We’re supposed to board the Sarah within half an hour. I’m going to a chapel to say prayers before departure. I always do that. Coming along?”
Johnny nodded and followed her into a side street. After a block they reached a small Catholic chapel, made of russet bricks and dedicated to Our Lady of the Stars according to a sign in Danish and Latin at the entrance.
“You’re Dutch and I’ve heard what your people think of ‘popery’. Can you stomach entering this church?” said Michael.
“I carry a Dutch passport but I am neither a Dutchman nor a Calvinist,” said Johnny.
“Are you Catholic? You don’t speak like one.”
“My parents had me baptized in a Lutheran church. I’ll sit in the pews.”
“A godless man?” It was hard to say whether Michael was prodding or pulling a leg, since her face revealed so little.
“No,” said Johnny in a way that ended the discussion.
The friar at the entrance put their guns under his stool. Inside Michael knelt in front of an image of a blue-cloaked Virgin Mary with a halo of twelve stars and flame-coloured roses in the hands. Johnny meditated at the rear, closing his eyes to the gaudy statues of saints along the walls. They felt like alien fixtures to a sacred space. Inside his mind, he recalled with extreme precision an undecorated white-walled church interior and an altar adorned only by a foot-high wooden cross and a large Bible opened at the Book of Psalms. Something that perhaps should be called homesickness – the road goes ever on, he thought – filled the heart. He recited the Lord’s Prayer in the language of his childhood so quietly that the copper-hued ladies kneeling nearby would not overhear.
After one or two minutes, he opened the eyes and saw how Michael lit two candles at the Virgin’s feet and concluded her prayer.
Jag gissar att det är något sådant här stämningsskapande du väl ha, nicht wa? Jodå, det är samma spelvärld som Prag, men ett helt annat ställe.
On the day of departure, Zorn’s servants woke Johnny two hours before dawn with a bedside breakfast. Zorn entered a few minutes later with a second backpack.
“Here are some gadgets for you with compliments from our colleagues at Department 9. Last spring they asked me to arrange some field testing and I think that is what you are up to. I have also put a small box of useful medicines in it.”
Johnny thanked him, knowing that this unauthorized handing over of secret equipment violated several of the institute’s regulations. But Johnny had used D9 equipment in other operations and always appreciated their workmanship and unusual functions. On a mission like this, breaking a rule now might save a life later.
Yesterday evening, the tailor’s errand boy had delivered two sets of wilderness clothes in khaki and grey. When dressed, Johnny looked like an affluent adventurer, but after putting on a worn leather jacket and a battered hat that impression became less apparent. A second-hand Steyr pistol in an army holster added a streak of meanness.
The gig waited in front of the stable. The cook had put a cloth-covered basket smelling of fresh bread in the passenger seat. Half an hour later, he stepped off at the port gate and put his rifle and luggage on the pavement in front of Michael. “Good morning. We have a second breakfast to share after departure.”
“G’d morning.” Michael sniffed at the basket. “Our employer displays his usual kindness.” Her khaki trousers, brown leather jacket and black peaked cap made her look like a boy of thirteen carrying his father’s bulky backpack. The Mannlicher cavalry carbine at the shoulder was quite a bit shorter than Johnny’s semi-automatic Probus rifle. “We’re supposed to board the Sarah within half an hour. I’m going to a chapel to say prayers before departure. I always do that. Coming along?”
Johnny nodded and followed her into a side street. After a block they reached a small Catholic chapel, made of russet bricks and dedicated to Our Lady of the Stars according to a sign in Danish and Latin at the entrance.
“You’re Dutch and I’ve heard what your people think of ‘popery’. Can you stomach entering this church?” said Michael.
“I carry a Dutch passport but I am neither a Dutchman nor a Calvinist,” said Johnny.
“Are you Catholic? You don’t speak like one.”
“My parents had me baptized in a Lutheran church. I’ll sit in the pews.”
“A godless man?” It was hard to say whether Michael was prodding or pulling a leg, since her face revealed so little.
“No,” said Johnny in a way that ended the discussion.
The friar at the entrance put their guns under his stool. Inside Michael knelt in front of an image of a blue-cloaked Virgin Mary with a halo of twelve stars and flame-coloured roses in the hands. Johnny meditated at the rear, closing his eyes to the gaudy statues of saints along the walls. They felt like alien fixtures to a sacred space. Inside his mind, he recalled with extreme precision an undecorated white-walled church interior and an altar adorned only by a foot-high wooden cross and a large Bible opened at the Book of Psalms. Something that perhaps should be called homesickness – the road goes ever on, he thought – filled the heart. He recited the Lord’s Prayer in the language of his childhood so quietly that the copper-hued ladies kneeling nearby would not overhear.
After one or two minutes, he opened the eyes and saw how Michael lit two candles at the Virgin’s feet and concluded her prayer.
Åja, nu ska vi inte ta i så vi spricker. Jag tycker att du har en viss poäng, men den här sortens detaljer hjälper en hel del människor att konkretisera historiska skeenden etc. Det spelar kanske inte så stor roll om det är 1817 eller 1718, men ganska många generationer har skoldrillats i att hänga upp sin historiakunskap på årtal. Själv har jag alltid haft jättesvårt för kungar och årtal, men vad jag som individ tycker är irrelevant.Rising said:
Jag vill själv ha både och. Jag vill absolut veta vilka länder som ingår och vilka kungar som regerat mellan när och när (och då gärna vad dessa kungar faktiskt pysslade med, så man får nåtslags relation till dem också) - men jag vill också ha tipås på kultur, plots etc.
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Du gissade rätt. Staden Prag är fokus, och den beskrivs på andra sätt. Läs till exempel exempelbeskrivningarna av äventyrare.
Rising
Vila i frid
Jag anser nog motsatsen: Det är du som skriver Det japanska imperiet består av Japan, Korea (ockuperat 1914), Taiwan (erövrat från Kina 1942), Filippinerna (erövrat från Spanien 1945-46), samt Mikronesien, Hawaii-öarna, med flera ögrupper (erövrade kring 1910), och det är jag som istället tycker att du kunde ha använt utrymmet bättre genom att berätta saker som rör rollpersonerna i Prag, eller som skulle kunna fungera som äventyrshjälp till äventyr med fokus på det som rollspelet handlar om.
Problemet är just att du alltid sätter dig på en satellit ute i rymden och beskriver ur ett ofokuserat ovanförperspektiv, istället för att gå ner och åskådliggöra världen ur det perspektiv som läsaren skulle kunna ha användning för.
Åh ta det inte så hårt. Kampanjvärlden var häftig i sig. Du har bra fantasi, är en ambitiös spelmakare och det enda problemet är att du är rätt lökig på att skriva något annat än tekniska manualer. Men sånt kan lyckligtvis tränas upp. Mina råd:
1. Glöm inte bort läsaren! Du börjar ofta med saker som kartografi, historielinjer och språkregler; men där befinner sig ju inte läsaren. Åtminstone inte i början. Börja med att kommunicera med läsaren. Din uppgift är ju inte att imponera på läsaren genom att visa vilka detaljer du tänkt på, utan att förmedla något till denne.
Och dude; seriöst? Strålmotorplan (= jetplan): Tänk en Messerschmidt Me 262 eller en SAAB 21R. En liten del av mig tycker visserligen att det här är ett rätt roligt citat, men jag undrar om komiken egentligen är ett medvetet drag från din sida.
2. Se upp så att du inte blir banal! Jag såg en gång en trailer för något drama som var rent hysteriskt dålig; man hade vemodiga stråkar och en berättarröst som sade, typ "First: They fell in love. They were happy. Then: He died. And then, she felt sad", osv. Han bara berättade precis vad det var som syntes i bild. Det blir lätt banalt när man nöjer sig med att berätta istället för att åskådliggöra. Och att bara nöja sig med att berätta vilka böcker som läsaren behöver titta i för att få rätt inspiration räcker ju inte. Då har du inte gjort ditt jobb. Eller vad skulle du säga om en teknisk manual som sade "Hej. Öh, den här dammsugaren fungerar ungefär som Philips dammsugare. Så köp den och läs, så kan du lära dig använda den. Jag orkar i vart fall inte beskriva hur man gör."
Jag vet att det är läskigt att försöka göra nya saker, men man måste försöka om man vill utvecklas. Prova! Det kanske blir lite avigt till en början, men dels ger övning färdighet, och framförallt så tror jag att skrivglädjen skulle smitta av sig. Hellre det än att bara fortsätta skriva saker som "det här spelet är otäckt. Tänk dig något otäckt. Så är det meningen att det här rollspelet skall framstå. Jag tänker inte anstränga mig för att föra fram visionen på något sätt", vilket är hur dina texter ofta framstår.
3. Läs! Inte bara som den naive läsaren; han som bryr sig om vad som skall "hända" i storyn - utan också som den sofistikerade läsaren; han som ser till språket och funderar kring varför författaren skrivit som denne gjort. Det kan tyckas bakvänt, men man lär sig enormt mycket om skrivande av att läsa. Inte minst när man läser böcker som man redan läst för en andra gång.
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Nåja, jag tar inte särskilt illa vid mig, särskilt med tanke på PDF-ens faktiska utformning med inledande stämningstext och förklaring "vad gör man här". Jag är nämligen mån om att redan från början göra sådant klart för läsaren, så att hon vet vad hon har att förvänta sig längre fram. (Tack, Krille, för den lärdomen.) Och Prag-PDF-en liknar inte det jag skrev på 1980-talet, så jag har utvecklats mycket som spelkonstruktör sedan dess. Varje nytt spel är ett steg framåt för mig. 
När det gäller mina läsvanor i din punkt 3. Du kan sova lugnt. Min 45-åriga läslista är enorm. J Steinbeck är en favvo, likaså W Churchill och R Kipling. Proust pallade jag dock inte.
Det skulle dessutom vara kul att få se vad du tycker om min engelskspråkiga rabarbarpaj. Är den mer i din smak?
När det gäller mina läsvanor i din punkt 3. Du kan sova lugnt. Min 45-åriga läslista är enorm. J Steinbeck är en favvo, likaså W Churchill och R Kipling. Proust pallade jag dock inte.
Det skulle dessutom vara kul att få se vad du tycker om min engelskspråkiga rabarbarpaj. Är den mer i din smak?
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Strålmotorplan
Detta var ett sätt att i en (1) mening försöka beskriva hur spelvärldens jetplan ser ut. Kort och koncist. Vari ligger det komiska?
Dimfrost
Special Circumstances
Det är ytterst få rollspelsskribenter som jag anser vara anmärkningsvärt skickliga stilister. Erik Granström, Gunilla Jonsson och Christian Mehrstam, och inte så många fler, när det gäller svenskar. På engelska har jag sämre koll känner jag, men några favoriter är Judd Karlman (Dictionary of Mu), Ben Lehman (Polaris) och Rebecca Borgstrom (eller vad det nu är hon heter nu för tiden) (Nobilis, en bunt Exalted-grejer). Och Unknown Armies-snubbarna, har jag för mig.
En genomgripande språkskicklighet är naturligtvis svårt att skaffa sig. Vad man definitivt inte ska göra är att lägga sig på en för hög nivå. Speciellt är ålderdomligt språk något nästan ingen bör ge sig på. Att bara slänga in konstruerade liknelser "för så är det ju i snyggt språk" gör att det riskerar att bli Riotmindur av det hela. Och det vill vi inte alls ha.
(Exempel kring hur jag har resonerat i mitt eget skrivande lägger jag på annan plats i tråden där de passar bättre.)
Sedan har vi ju fenomenet stämningsnoveller också som inte alls har behandlats i den här tråden. Jag brukar hävda att de allra flesta aldrig borde skriva stämningsnoveller eller beskrivande texter i skönlitterär form, eftersom de inte behärskar det hantverket, och det står jag för. Jag har själv så stora krav på mig i den vägen att jag har låtit bli hittills. De språkliga kraven där är ju däremot mer lika kraven på rent skönlitterära texter, och därmed lite utanför trådens ämne. Det är inte längre något som är specifikt för rollspelsskrivande, alltså, om man bortser från den helhletsbild av stilen som man vill förmedla.
En genomgripande språkskicklighet är naturligtvis svårt att skaffa sig. Vad man definitivt inte ska göra är att lägga sig på en för hög nivå. Speciellt är ålderdomligt språk något nästan ingen bör ge sig på. Att bara slänga in konstruerade liknelser "för så är det ju i snyggt språk" gör att det riskerar att bli Riotmindur av det hela. Och det vill vi inte alls ha.
(Exempel kring hur jag har resonerat i mitt eget skrivande lägger jag på annan plats i tråden där de passar bättre.)
Sedan har vi ju fenomenet stämningsnoveller också som inte alls har behandlats i den här tråden. Jag brukar hävda att de allra flesta aldrig borde skriva stämningsnoveller eller beskrivande texter i skönlitterär form, eftersom de inte behärskar det hantverket, och det står jag för. Jag har själv så stora krav på mig i den vägen att jag har låtit bli hittills. De språkliga kraven där är ju däremot mer lika kraven på rent skönlitterära texter, och därmed lite utanför trådens ämne. Det är inte längre något som är specifikt för rollspelsskrivande, alltså, om man bortser från den helhletsbild av stilen som man vill förmedla.
Dimfrost
Special Circumstances
Ja. Naturligtvis kan inte begriplighet ställas emot språklig förfining. Att använda liknelser som inte fungerar och får läsaren att stanna upp och försöka fatta vad som författaren försöker skildra leder till en obegriplig text. Men samma sorts språk, konsekvent och skickligt genomfört, skapar en ytterst lättbegriplig text. Det ser jag som självklarheter.Dnalor said:
Jag tycker det är svårt att veta på vilken nivå jag som författare ska lägga mig på när jag skriver rollspel. Det finns stycken i Terone som jag är nöjd med, när jag just som citerats ovan lyckas (anser jag) skapa en bild av en drömsk och främmande värld: beskrivningarna av provinser, städer, fantastiska platser och spelstilar, bland annat. Men i andra bitar fokuserar jag för mycket på hur samhället fungerar, och reglerna är en helt annan sak. Där eftersträvade jag tydlighet, vilket inte helt lyckades, och dessutom förmedlar de inte alls den stämning som efterfrågas.
Jag har funderat lite över hur man skulle kunna förbättra det. Problemet är regelbeskrivningen. Att göra världsbeskrivningen mer mångtydig, eventuellt genom ingamedokument som i Oktoberlandet, är fullt görbart. Men regler är svårare. Jag tog till mig kritiken mot Haragadas regler när jag skrev Natt över Haragada där jag valde ett mer direkt tilltal till läsaren. Det hoppas och tror jag fungerar bättre. Dock ligger det fortfarande på en väldigt annorlunda nivå mot resten av texten.
I och för sig kanske en sådan stil skulle passa bra tillsammans med den direkt pratande världsbeskrivningen i Haragada. Hmm.
Dimfrost
Special Circumstances
Det här är mycket intressant. Jag tror definitivt att alla versionerna (lätt polerade) skulle kunna fungera i olika spel. Ändå har jag känslan av att de allra flesta rollspelsskribenter skriver regler som de alltid har gjort, i något slags läroboksstil, utan att reflektera över hur reglernas stil ska passa ihop med den hos övrig text. Jag vet att jag har gjort så. Det här är en bra tråd.
Flyttad deltråd …
Den flygplansrelaterade deltråd som uppstod här återfinns numera på Off-topic-forumet.
Den flygplansrelaterade deltråd som uppstod här återfinns numera på Off-topic-forumet.
Först, tack, för en kanontråd!
Det har debatterats om stil och begriplighet. Jag tycker båda sidor gör det för enkelt för sig. Det går att skriva med stilism och vara begriplig, men det är inte så att stil och begriplighet är frikopplade från varandra. Beroende på val av stil så påverkar det begripligheten. Dnalors exempel på just en drömsk regeltext visar tydligt att man offrat begriplighet för stilism.
Mekanurg argumenterar för att alltid sätta begripligheten först. Och det vänder jag mig emot, för om man aldrig är beredd att offra begriplighet kommer man ha ett väldigt begränsad spektrum av stilar att använda. Dnalor kanske inte håller med, men begriplighet handlar egentligen främst om: ordval. Jag är övertygad om att de flesta här på forumet har ett imponerande ordförråd, men jag är också övertygad om att en stor del av Sveriges rollspelare skulle ha svårt att förstå delar av den här tråden.
Så det hela är en stor, fet kompromiss. Vad är den avsedda publiken? Är det 14-åriga nybörjare - då måste man sätta begripligehten högt och vara försiktig med stilismen. Är det ett nischat indiespel? Då kan man ta ut de stilistiska svängarna ordentligt, på bekostnad av begripligeht. Givetvis vill man i varje läge hitta den optimala blandningen av stil och begriplighet, men man kan inte ha full poäng på båda (eller snarare, man kan inte välja vilken stil som helst när man vill ha maximal begriplighet).
Sedan måste man tänka på den eviga sanningen att smaken är som baken. Stilar är en smakfråga i högsta grad. Det är förstås vanskligt att som Rising prata om bra och dåliga stilar (bra för sådana som Rising - definitivt, men inte för alla). Det är knappast en hemlighet att många av världens "stora" litterära mästare upplevs som oläsbara av stora mängder människor.
Med det sagt - jag efterlyser definitivt mer stilistiskt skrivna rollspel. Om man är medveten om vad man ger sig in på, om man känner till ens publik och de kompromisser man gör. Sedan får man nog förbereda sig på en hel del kritik. Ingen stil faller alla på läppen och dessutom är rollspel.nu fullt av folk som är snabba på att döma ut rollspelare som dåliga författare (vilket det förstås finns en viss sanning i - rollspelsbranschen funkar inte som förlagsbranschen).
Som konkret exempel kan jag nämna Neotech 3, där vi just försöker arbeta med stil rakt igenom. N3 satsar hela vägen på att texterna skall andas neopunk. Detta gäller både för regeltexter, världsbeskrivning och stämningstexter. Det kan exempelvis vara i formen av en beskrivning av en typisk rollpersons vardag:
Vi har offrat begriplighet på många ställen. Vi använder oss av slangord som kanske inte ens finns i dagsläget. Vi kanske inte hittar en optimala kompromissen (den som har hittat den, maila mig för ett jobberbjudande ), men vi hoppas frambringa mycket mer inspiration och känsla än spelets föregångare.
Det har debatterats om stil och begriplighet. Jag tycker båda sidor gör det för enkelt för sig. Det går att skriva med stilism och vara begriplig, men det är inte så att stil och begriplighet är frikopplade från varandra. Beroende på val av stil så påverkar det begripligheten. Dnalors exempel på just en drömsk regeltext visar tydligt att man offrat begriplighet för stilism.
Mekanurg argumenterar för att alltid sätta begripligheten först. Och det vänder jag mig emot, för om man aldrig är beredd att offra begriplighet kommer man ha ett väldigt begränsad spektrum av stilar att använda. Dnalor kanske inte håller med, men begriplighet handlar egentligen främst om: ordval. Jag är övertygad om att de flesta här på forumet har ett imponerande ordförråd, men jag är också övertygad om att en stor del av Sveriges rollspelare skulle ha svårt att förstå delar av den här tråden.
Så det hela är en stor, fet kompromiss. Vad är den avsedda publiken? Är det 14-åriga nybörjare - då måste man sätta begripligehten högt och vara försiktig med stilismen. Är det ett nischat indiespel? Då kan man ta ut de stilistiska svängarna ordentligt, på bekostnad av begripligeht. Givetvis vill man i varje läge hitta den optimala blandningen av stil och begriplighet, men man kan inte ha full poäng på båda (eller snarare, man kan inte välja vilken stil som helst när man vill ha maximal begriplighet).
Sedan måste man tänka på den eviga sanningen att smaken är som baken. Stilar är en smakfråga i högsta grad. Det är förstås vanskligt att som Rising prata om bra och dåliga stilar (bra för sådana som Rising - definitivt, men inte för alla). Det är knappast en hemlighet att många av världens "stora" litterära mästare upplevs som oläsbara av stora mängder människor.
Med det sagt - jag efterlyser definitivt mer stilistiskt skrivna rollspel. Om man är medveten om vad man ger sig in på, om man känner till ens publik och de kompromisser man gör. Sedan får man nog förbereda sig på en hel del kritik. Ingen stil faller alla på läppen och dessutom är rollspel.nu fullt av folk som är snabba på att döma ut rollspelare som dåliga författare (vilket det förstås finns en viss sanning i - rollspelsbranschen funkar inte som förlagsbranschen).
Som konkret exempel kan jag nämna Neotech 3, där vi just försöker arbeta med stil rakt igenom. N3 satsar hela vägen på att texterna skall andas neopunk. Detta gäller både för regeltexter, världsbeskrivning och stämningstexter. Det kan exempelvis vara i formen av en beskrivning av en typisk rollpersons vardag:
(Ett okorrat exempel från texterna om det dagliga livet). Dessutom skiftar stilarna dramatiskt beroende på vad innehållet handlar om - gatugäng beskrivs i en mängd slangord, exempelvis.Markus Boman said:
Vi har offrat begriplighet på många ställen. Vi använder oss av slangord som kanske inte ens finns i dagsläget. Vi kanske inte hittar en optimala kompromissen (den som har hittat den, maila mig för ett jobberbjudande
), men vi hoppas frambringa mycket mer inspiration och känsla än spelets föregångare.
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Min erfarenhet är att strukturen på presentationen är lika vital för att uppnå begriplighet.