Jag tänker inte upprepa vad jag redan sagt - att all typ av förklarande prosa måste sträva efter begriplighet, och att detta inte utesluter andra stilistiska hänsynstaganden. Istället vill jag ge konkreta exempel på hur olika saker "begripligt" kan innebära.
Mekanurg skrev tekniska manualer. De förutsätter ett visst mått av begriplighet men samtidigt förutsätter de en viss uppsättning förförståelser, förväntningar och förkunskaper hos läsaren. Jag har personligen ingen erfarenhet av tekniska manualer, men däremot har jag en erfarenhet av vetenskapliga artiklar. Sådana är ofta skrivna på ett sätt som är fullständigt obegripligt för en lekman: förkortningar och avancerade termer används flitigt och utan pardon; sällan stannar man upp för att förklara ett ord eller ett resonemang. En sådan stil är begriplig för de som behärskar den, men att behärska den är något man måste lära sig. Skälet till att folk skriver vetenskapliga artiklar på ett sätt och inte på ett annat sätt är att de drillats in i en viss stilistisk konvention. Alla vetenskapliga artiklar använder samma korthuggna, informationstäta stil -- inte bara för att det är effektivt, utan även av rent subjektiva skäl; en vetenskaplig artikel ska gärna ge sken av att det är innehållet som är det viktiga, och presentationen spelar föga roll. Man vill åt hårda data, gärna så snabbt som möjligt.
En annan typ av texter jag har erfarenhet av är filosofiska texter. Där finns det olika skolor vad gäller tydlighet. Anglosaxiska filosofer skriver gärna på ett kortfattat, rättframt sätt som i viss mån tycks vilja efterlikna deras kollegor inom de positiva vetenskaperna. Man håller sig till etablerade uttrycksformer och försöker "skriva så folk förstår". Tyska och franska filosofer, däremot, rör sig gärna lite friare med språket. De har inget emot att förlita sig på ordlekar och märkliga neologismer för att få fram sina poänger. Därmed kan deras prosa kräva mer ansträngning för att förstå, men på samma gång blir den tätare: en tvetydig neologism kan kommunicera två saker på samma gång. Eftersom filosofi är ett ämne som ofta tänjer på gränsen för vad språket är förmöget till, kan en sån här stil ibland tyckas vara mer lämpad för ändamålet än anglosaxarnas rättframma prosa. En brittisk filosof kan framstå som väldigt tydlig, men när man börjar fundera över saken inser man kanske att hans tydlighet har kommit till priset av att han egentligen inte sagt något intressant.
Slutligen, rollspelstext. Hos amerikanska författare och i synnerhet hos indievågens författare tycker jag att man kan märka en strävan efter förenkling. Man vill inte gärna förklara principerna bakom en viss regel eller rekommendation, utan föredrar att presentera den som ett faktum. På så vis får man en snabbläst prosa, som emellertid kanske stundom misslyckas med att ge läsaren en djupare förståelse för tankarna bakom mekanismen. I svensk rollspelsprosa kan jag tvärtom ofta se en vilja att gå in på djupet och dela upp mekanismen i alla dess beståndsdelar, för att sedan lägga upp dessa beståndsdelar inför läsaren och foga ihop dem i hans åsyn. Vilket är mest "begripligt"?
Begriplighet är alltid relativt någon viss uppsättning förkunskaper och förväntningar. Att skriva "begripligt" behöver ibland inte vara svårare än att "skriva som alla andra gör" - det är sånt folk har vant sig vid att läsa. Men "som alla andra gör" är inte i sig en stil: det är en platshållare för möjliga stilar. Och om alla alltid skriver som alla andra, kan det inte ske någon stilistisk förnyelse. Vilket vore tråkigt.
