Stämningen i kampanjen
Det hela är en eonkampanj med lite skräckinfluense. Taget direkt från mitt utskick till spelarna:
Stämningstext
Längst bort i rummet låg ynglingen, ihopkrupen i ett hörn. Han var full och påverkad av flera olika örter. Det var oljudet som fått mig att gå hit. Det störde mina gäster och skrämde djuren i stallet. När jag såg röran i mitt tidigare fina rum trodde jag att jag skulle bli arg. Det blev jag inte, jag fylldes av medlidande. Stackaren hade spytt flera gånger och gjort ner sig. Det stank av piss och träck. Långsamt gick jag närmre pojken, han kröp snyftande ihop till en boll. Han hade kliat sig över ena armen så aggressivt att kläderna hans revats upp. Där på armen hade han det. Bölden som kliade. Liknade den något?
Han slog upp ögonen när jag stod alldeles över honom. Jag öppnade munnen för att fråga om han behövde hjälp då han sa ”Har du någonsin haft en god natts sömn”? Jag hann aldrig svara honom för han fortsatte ”Min sömn har tagits från mig, i drömmarna lurar det. Väntar, och slår till med grym styrka. Så hemskt, så hemskt. Drömmarna låter inte mig sova längre. De har blivit värre och flera. För varje natt, drömmer jag nya efter att jag upplevt de förra om och om igen. Det är inte drömmar, det är verklighet, känns som verklighet. Som om jag var där. Orkar inte mera, inte mera.”
Jag backade snabbt ut ur rummet och stängde dörren om honom. De rödsprängda ögonen och töcknet om hans sinnen. Han sade sanningen, jag kände det i min själ. Han var varken galen eller ljög. Mitt medlidande lämnade honom ensam i tystnaden som följde. Inge fler oljud från rummet. Inte på hela natten. Jag hittade honom på rummet dagen efter. Han var död, men såg lycklig ut. Äntligen kunde han sova, den eviga sömnen, må den vara drömfri.
Det tog några timmar. Sedan kände jag det, en kliande känsla på ryggen. Redan samma natt började jag drömma. Först lite obehagliga händelser till alltmer grymma slakter. Flera gånger vaknade jag den natten, tillslut vågade jag inte blunda längre, endast som vaken slapp jag undan dem. Jag hade fått dem, hans nattliga syner, grymma visioner om skräck och död. Evig smärta och fördömning då inte ens gudarna kan rädda ens själ ur den mörka avgrund som för alltid plågar en. Hans mardrömmar.
Bakgrund
Det är sen höst i Soldarn. Träden står kala och kalla vindar blåser emellan regnskurarna. Ännu har inte snön fallit, men det blir mörkare för var dag. Skörden är i stort sett helt bärgad och vinterarbetet är till att börja. Ljus stöpes, grisar slaktas, hudar garvas och fisk saltas. Folket drar sig tillbaka till gårdarna och området kring byn blir allt mer öde. Ibland hör man vargarnas klagande ylanden i natten. De vågar sig inte nära byn dock, har de aldrig gjort. Fast ingen släpper iväg sina barn ensamma ute i mörkret. De gamla visa sagoberättarna sitter varje kväll vid eldarna och berättar kusliga sagor för barnen. Det skrämmer dem från att vandra iväg ut i skogen och för att ramla ner i det kalla vattnet i ån. Det är här det börjar. En yngre man kommer ensam vandrande till byn och tar in på värdshuset. Han är annorlunda. Drogmissbrukare och sargad av långa vandringar. Han hade dock pengar att betala för sig, så han fick ett rum och så fin mat som värdshuset kunde avvara. Mannen drack mycket sprit och snart blev han full. Han var så redlös att han fick hjälp till sitt rum av utkastaren.
Dagen efter hade ynglingen gått bort i sömnen. Samtidigt går ryktet om mörka varelser i skogen och djur som beter sig konstigt. Omgivningen känns öde, mer öde än vanligt och kylan mer bitande. Värdshusvärden faller offer för en konstig sjuka och alverna i byn lämnar, alla utom en. Jägarna kommer ut ur skogen och hyr rum där de har råd, ingen vill vara kvar i mörkret om natten. I skogen står deras stugor gapande tomma och ensamma. Endast älvorna som dansar på morgonen och kvällen vågar sig dit.
