Spelmässighet, stål ger individualitet...
När det gäller vapen och rustningar så fyller de väl två funktioner för mig:
Dels är de intressanta ur taktiksynpunkt, då det kan bli intressant att göra avväganden om hur mycket man ska rusta sig beroende på omständigheterna och vad man har för tillgångar. Dessa val blir bara roligare och roligare ju större skillnad det blir på grejerna. Lätta trä- och läderrustningar blir roliga alternativ om det samtidigt finns tunga och skrymmande stålrustningar (vilket är en anledning till att man kan försvara fantasyklyschan som säger att helrustningar är jättesvåra att röra sig i - det är nämligen helt enkelt en förbaskat smart spelmässig konstruktion för att göra utrustningsvalet mer utmanande), och samma sak kan sägas om olika materiel när det gäller vapen.
Jag kan mycket väl tänka mig att primitiva folk inte hade mycket annat att slåss med än spjut, träklubbor och kanske en yxa på sin höjd, men det är en rätt dålig utgångspunkt om man vill åt rolig och utmanande spelmässighet. Det blir för uppenbart vilken utrustning som är mest fördelaktig. Om jag kan vinna en spelmässig fördel på att vara lite overklig, då är det nästan aldrig någon tvekan om att jag kommer att köra på i den riktningen.
Magiska metaller som mithril har fördelen att de kan bete sig på märkliga sätt som främjar spelmässigheten. Valet mellan ett kortsvärd av mithril och ett långsvärd av stål kanske inte är helt enkelt?
---
Den andra funktionen är stämning. Okej, jag kan köpa att det är rejält häftigt om stål blir något väldigt sällsynt och mytomspunnet, men det är inte lika kul om det kommer medföra att det blir svårt att individualisera de varelser som rollpersonerna möter. Jag är extremt förtjust i att förse grupper av fiender med en brokig samling tillhyggen, just eftersom det är ett enkelt sätt att ge lite krydda åt ens beskrivningar. Det blir helt enkelt roligare om jag kan variera mig med kroksablar, hjälmkrossare, skäggyxor och liknande. Genom att variera mig med trä-, sten-, brons- och stålvapen så blir mina beskrivningar roligare.
Dessutom tycker jag att det är roligt att beskriva metaller, särskilt när de kan anses vara smutsiga eller sönderkorroderade.
---
Så... trots att jag ytligt sett kan digga idén om att göra stål sällsynt, så tycker jag den approachen passar bättre i en roman än i ett rollspel, eftersom denna metall fyller så många praktiska funktioner när man väl sitter runt bordet och lirar.
/Rising
som tycker att det viktigaste i spelkonstruktion handlar om att bygga en värld som känns någorlunda trovärdig och enhetlig samtidigt som den är byggd på den här typen av spelmässiga och berättarmässiga fundament.