Riktighet - och Uppriktighet
det kändes mer som Warhammerfantasy än Vikingasägnerfantasy.
Ja. Vad jag var ute efter var nog mest "sense of wonder"-känslan. Jag menar; hur ballt folk än kan ha tyckt att stål var när det först dök upp, så är det ju inget vi tycker är märkvärdigt idag. Att rollspela hänförd så fort man får se någon med en stålrustning är därför ungefär att likna vid att försöka sätta sig in i den viktorianska synen på sex. Det kan man visserligen tycka är något man borde kunna begära av rollspelare, men jag har faktiskt en lite annorlunda syn på saken:
När jag vill fånga en känsla som dominerat en viss tidsålder, då tycker jag det är bäst att föra denna
känsla från tidsåldern och behålla den intakt när jag bygger upp äventyr som skall spelas med min grupp moderna människor. Alltså, jag byter ut de yttre detaljerna så att vi moderna människor känner samma känsla som man gjorde i den tidsålder jag hämtar inspirationen från. Ett rennässansrollspel skulle alltså inte bara handla om att hitta amerika (för det är ju inte ett dugg främmande för oss spelare) utan någon helt ny värld som kan framstå som lika ny och spännande
för oss såsom amerika framstod
för Columbus.
---
Att återge något
på riktigt behöver inte nödvändigtvis vara särskilt likt att förhålla sig till det på ett
uppriktigt sätt.
Istället för att i alla ska låtsas vara imponerade av stål så kan man plocka något som imponerar oss
på riktigt. Visst, det blir inte ett
uppriktigt återgivande av en historisk epok, men på något vis så kan det ändå få en intimare relation med förlagan än om man försöker vara så realistisk som möjligt.
Så... på ett sätt kan jag faktiskt tycka att den här warhammer-fjantasy-kobold-dataspels-attityden (kalla den vad ni vill) är
mer verklig än att man ska behålla ytan intakt och fuska med känslorna.
Jag fuskar hellre med ytan.
/Riz