Din mässingsklubba glider ned mot din motståndares ben, men med en djävulsk snabbhet glider han undan. Innan du vet ordet av är han innanför din gard med en kniv på väg upp mot ditt ansikte. Ni ser in i varandras ansikten, och du känner plötsligt igen Ioannis, en gammal bekant. Han känner uppenbarligen igen dig också, för han fryser till och tvekar.
[OFF: Du vinner initiativ. Din motståndare försöker försvara sig (5 tärningar), medan du försöker anfalla (5 tärningar).
Även jag stannar upp mitt i en rörelse och sänker klubban en aning. Jag tittar honom i ögonen och öppnar munnen som för att säga någonting.
Minnena rusar med hög hastighet tillbaka till mig. En bild av hur hans ansikte är halvt täckt med lera visas i huvudet på mig. Han skrattar hjärtligt och klappar mig på axeln. Det var många år sedan. Han har rakat av sig skägget sedan dess. Det får honom att se gammal åldrad och tärd ut.
Jag kan inte låta bli att få ett litet leende på läpparna, om än bara för ett ögonblick. Jag nickar snabbt åt honom, vänder ryggen åt, och rusar efter den mannen med kistan. Min förhoppning är att gammal vänskap ska förhindra att jag får en kniv i ryggen. Hade vi stått ansikte mot ansikte hade det kanske varit en annan sak. Men man hugger inte en gammal vän i ryggen, hoppas jag på.
Dina ben bär dig iväg efter ditt mål, som du ser slinka in i en gränd en bra bit framför dig. Han lär bli svår att få tag på.
Lange/Sebb: Ni ser hur en man bärande på en låda springer in i en gränd kring ett hustak från er egen. En bit längre bort ser ni Pantheras, som uppenbarligen använt sin paralyserande blickattack på sin motståndare. Vad gör ni?
Jag lutar mig kvikt ut över takkanten för att se dem springa förbi där nere bland gatorna. Jag faller nästan över men hinner inte tänka på det.
"Nu jävlar smäller det!"
Jag vänder mig mot Mikolos med en brinnande iver i blicken.
"Ja! Kom för fan! Kistan!"
Jag tittar ut över hustaken och ser till min glädje att de kan med lite gott mod användas till min fördel. Jag ställer mig några meter från kanten, lutar min vikt bakåt för att sedan slunga mig framåt och med några rappa steg avsluta med vänsterfoten på takkanten och slunga mig ut över kanten.
Långsamt glider jag genom luften. Mina ben pendlar en gång för att sluta med min högerfot sträckt så långt den når. En enda tanke yr genom min skalle. "Fy fan vad jag är bra..."
"Akakios, kolla brara så att de inte har en kista till på väg eller något." säger jag med låg röst, samtidigt som jag känner hur mit hjärta börjar pumpa allt snabbare och snabbare.
Jag inser att sprinagnde och trixande på hustaken inte direkt är min grej utan använder istället mestadels armarna för att ta mig direkt ner där vi är.
Väl nere ger jag mig av för allt vad mitt ben håller och har bara en plan; att kasta mig i ryggen på mannen om jag hinner upp honom.
Ja, fy fan vad du är bra, Akakios. Personen med lådan märker dig inte förrän du, fortfarande med momentum från fallet, smäller in i henne och vräker ned henne mot marken. Lådan glider iväg över gatstenarna (inte särskilt långt -- Mikolos kan nog plocka upp den) och din motståndare sitter i ett järngrepp, fasttvingad mot marken med en behandskad hand över munnen. En kvinna med sydländska anletsdrag. Ingen du känner igen.
Under tiden rusar Pantheras fram mot gränden, och stöter nästan in i Mikolos när han tar sig ned från taket. Ni ger varandra en kvick blick, en nickning och springer mot platsen där Akakios håller fast ert mål.
[OFF: Akakios Förflyttning + Kropp mot motståndarens Vaksamhet + Sinne:
Akakios:
Motståndare:
Om Markehed är ninja är den här personen någon form av anti-ninja. Det är tur att han inte hunnit ikapp henne än, för de skulle antagligen förinta varandra.]
Det är inte lönt att jag bär på lådan om vi skulle behöva springa med den så jag pekar Pantheras ditåt och beger mig över till Akakios istället för att se om han ska ha hjälp med något eller är/blir redo att ge sig av.
Undertiden jag går ditåt kollar jag snabbt över min utrustning och främst de dolda vapnen. Det är en ovana jag har plockat på mig som kommer fram när adrenalinet ligger högt men det finns en stunds vila innan det är dags att sparka igång igen.
Jag känner mig grymt nöjd med mig själv; var vi är och vad vi gör; trots att jag är hungrig och utmattad. Livet är till för att levas i ett bländande rus, inte förslösas på vardagslivets trivialiteter.
Väl borta vid Akakios sätter jag mig på ett knä brevid honom för att han ska se mig i ögonvrån och håller uppkik åt det håll lådan har kommit ifrån.
Fortfarande en aning flåsande plockar jag upp lådan. Nu är det dags att fösvinna. Jag slänger fram en repstump som landar vid fötterna.
"Surra henne. Ta och riv av en tygbit från hennes kläder och använd som munkavel, inget avancerat. Det kan vi tjäna lite tid på. Sen gäller det att vi försvinner. Men vi snackar mer när vi väl kommit iväg. Jag måste bara hämta andan lite."
Men ett enormt leende tar jag emot repet och sliter av en tygbit från hennes kläder. Jag grisbinder henne lite kvikt och binder för munkaveln. Leendet sitter kvar. När jag är klar ställer jag mig upp, dammar av händerna och sätter dem bakom huvudet med fingrarna ihopflätade. Leendet sitter kvar.
"Fatta grabbar vem som är kungen!"
*Gör en liten dans följd med en dåligt rimmande sång*
När jag ser missnöjet i Pantheras blick upphör jag med verksamheten.
"Jaja då stack vi." Dock är leendet kvar och medans vi går uttropar jag lite vagt med jämna mellanrum "Vem e´ kungen? Ja' e' kungen!" samt försöker återberätta min heroiska insats för en något ointresserad Mikolos.
Eftersom den här tråden börjar bli väldigt stor, och dessutom ligger långt ned på sidan, låser jag den (eftersom reglerna säger att man bara får ha en öppen speltråd åt gången) och startar en ny.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.