Här kommer kritik
Jodu, jag håller inte alls med. Jag älskar nämligen att se en riktigt skickligt berättad matinérulle, och tillsammans med Jurrasic Park och Indiana Jones (första filmerna i serierna, givetvis) så anser jag att SW4 är en av de bästa matinérullar som någonsin gjorts.
Jag har inget emot klyschan "enkel bonnapojke är The Chosen One som krossar den onda supermakten" - inte när den gamla historien är så charmigt berättad som den är här. Det handlar om att varje enskild sekvens är berättad så att precis rätt känsla kommer fram till publiken: När Darth får den dära killen att kräkas på glasbordet, till exempel. Det är inga märkvärdiga effekter i den scenen, inte en massa svulst och överdrifter. Faktum är att det nästan verkar vara jobbigare att ta ett stryptag på någon med Kraften än vad det är att göra det med nävarna, men berättartekniskt är det en makalös maktuppvisning. Vi i publiken reagerar ju först med ett förvånat "vad fasen gör han?" för att sedan sitta hänförda av denna kraftprestation. Det råder ingen tvekan om att Darth är grym, okuvlig och väldigt, väldigt farlig.
Alla scener i filmen är lika genomtänkta. Han Solos möte med Greedo är superklassiskt. Obi Wan's hugga-armen av rymdvarelsen likaså. (Förresten, djäkla snygga kläder den killen hade!) Sopkompressorscenen är i det närmaste genialisk. Likaså slutstriden, förstås. Man har inte försökt klämma in så mycket i filmen, men det man har att berätta, det tar man tillvara på och alla enskilda sekvenser går i varandra och löper som en trovärdig och logisk röd tråd i jämnt tempo genom filmen. Det är aldrig något störande "åh, jag landar på en skogsplanet där en massa djur håller på att bli överkörda av robotfarkoster. Kolla, där står en långbent fåne med sladderöron som jag måste rädda livet på. Så fort han vaknar så kommer han att föreslå att vi dyker ner i hans stad och kollar läget" eller något sån't dumt.
Det som verkligen är grymt med episod 4 är dock karaktärerna. De är hårddragna karikatyrer förvisso, det intressanta är det komplexa samspel som råder mellan dem. Nästan på varenda håll har de ett hatkärleksförhållande till varandra: C3PO tar ömsom och klagar på sin lille kompis för att i nästa stund erbjuda sina egna komponenter för att reparera honom. På många sätt har de ett varmare och mänskligare förhållande än de flesta huvudpersoner i vanliga standardmatinérullar. C3PO utgör också en sorts motpol till Chewie, och på kulturkrocken mellan det primitiva vilddjuret och den förfinade roboten uppstår en hel del komik. Chewie har i sin tur ett kamratligt förhållande med Han Solo som inte är direkt friktionsfritt. De kan klaga och bråka med varandra en hel del. Han Solo framstår överhuvudtaget som en mycket intressant och levande personlighet, och när han börjar bråka med prinsessan Leia är det ljuv musik i mina ögon. Att Han Solo hela tiden käftar emot sessan samtidigt som han börjar gilla henne alltmer och slåss med Luke om hennes gunst gör det hela ännu roligare. Att han inte går ihop så bra med stofilen Obi Wan blir den slutliga pricken över i:et. Summan av det hela blir en äventyrsgrupp där det finns fullt med dynamik och inre motsättningar. Det är det här som ÄR Star Wars. Kampen gott mot ont och "use the Force" är bara detaljer i sammanhanget. Det som verkligen dominerar i Star Wars är personporträtten och de inre motsättningarna i gruppen.
I kackiga Phantom Menace finns det inte alls den här sortens dynamik. Qui-Gon och Obi-Wan har inga meningsskiljaktigheter, Amidala har ingenting direkt att säga till Jediriddarna och den enda personen som står ut och bidrar till någon form av dynamik är stackars Jar Jar. Tyvärr är han bara påfrestande klantig filmen igenom, så man tröttnar snabbt. Hade Jar Jar varit i sällskap av andra intressanta karaktärer och inte bara varit klantig och jobbig hela tiden så hade man säkert kunnat tycka om honom. Nu blir det för mycket av hans tokigheter hela tiden.
Nå, det här med äventyrargrupper med interna motsättningar är det som jag tycker är viktigt med rollspel överhuvudtaget. Att spela fyra soldater med ett gemensamt mål och inget att diskutera internt inom gruppen, det måste vara den tristaste form av rollspel som jag kan tänka mig. Det bästa som finns i rollspel är när man får till en perfekt spelgrupp som kan käbbla, skoja, trösta och flirta med varandra och där ingen lämnas utanför. Bästa scenen är när Han Solo frågar Luke "tror du att en prinsessa som hon och en kille som jag..." för att omedelbart avbrytas med ett kort och hastigt "nej" från Luke. Han Solo börjar garva och det är uppenbart att det går rätt bra att vara rivaler trots allt.
Det är genialiska scener som den där som gör att jag vill påstå att episod 4 är den solklart bästa delen i serien, och tillika en av de bästa matinérullar som någonsin gjorts.
/Rising