Nekromanti Starchallenge Saga

[Niklas73]

Kapitel 18/20 Stridshorn

Kapitel 18 – Stridshorn

Dimensionskrigen

Tidsepok: Nutid

Heelen satt stilla och betraktade sin make som oroligt vankade av och an. Hectagon rörde sig ryckigt.

”Det blir inte bättre av att du springer omkring.”

”Inte sämre heller” svarade han.

Dova sprängningar hördes långt bort.

”Har du sett stranden? Minns du där vi brukade gå? De har bunkerskydd där nu.” sa han irriterat.

”Jo men det är väl bra” sa hon stillsamt.

”Bra? Det ska vara en strand. Den strand där vi brukade gå. Den strand där jag såg reemonkernas skepp för första gången. Inte ett bunkerskydd!”

”Älskling. Nu är det som det är. Arkerna är här.”

Han stirrade på dörren. ”Om det bara ville komma någon gång”.

Arkerna hade varit här i några månvarv och det hade gått oerhört fort. Mobiliseringen och positioneringar hade tillkommit i ilfart. Tack vare reemonkernas tekniska kunnande så hade man kunnat visa att de fortfarande hade övertag nu då universums folk hade samlats. Folken stod enade. Det fanns inte någon som tvekade. De hade kommit i skilda arker från olika delar av universum. Många raser hade misslyckats att nå galaxen men det var ett naturligt urval. De hade aldrig överlevt den slutgiltiga striden. De som tagit sig hit var de som hade bäst chans i kriget. Nu stod de samlade och strategierna var uppdragna med sikte på de områden och riken som dimfolken befäst. På citadellen. De byggde kunskaper från information de skaffat sig och utifrån kaosenergins nyvilda natur. Att kaosenergin börjat kränga märktes. Saker följde inte naturlagarna riktigt på samma sätt. Det hade blivit svårare att behärska den. Drömmar och hopp hade börjat rämna och det var inte bara stridernas fel. Men idag stod universums folk klara inför den slutgiltiga striden. Den strid som måste utrota dimfolken om inte kaos skulle härska och förinta världsalltet. Heelens mjuka sinne frös då hon tänkte den tanken om alla biljarder liv dimfolken representerade och hur många av dem som faktiskt inte ens ville vara här. Hon rös. För hon tänkte att även demmåste dö. Även de mest oskyldiga. Även barnen. Kaos tog ingen hänsyn till det. Portarna stod vidöppna och kaos sköljde över dem och växte till en stor våg. Det var vi eller dem. Och det måste bli dem. Inga fångar. Bara död. Eller kaos. Bara tanken. Kaos. I samma stund hon tänkte det sista knackade det på dörren. Den gled upp efter Hectagon kontrollerat vem det var. Kuriren överlämnade kristallen och med ett par handrörelser dekrypterade Hectagon meddelandet. Hans ansikte blev vitt. Heelen mindes scenen från ett år sedan då meddelandet han väntade kom genom ibon. Då gällde det genombrottet. Nu gällde det deras egna vedergällning. Hade allt gått som det skulle?

”Det har börjat” sa han andlöst. ”Universums stjärnkrigare utplånade en brigad för tio minuter sedan. Och rapportören skriver…” Han tystnade kort. ”han skriver att han inte tänker stanna kvar. De svarta citadellen har börjat glöda. Inget medvetande i universum kan förutse dimfolkens nästa drag…”

Heelen satte sig ner. Ett kort krig för att inte väcka kaos. Ett kort krig mellan två ofantliga styrkor med helt olika förutsättningar. Nya folk. En snabbt sammansatt militär strategi av oerfarna olika raser. Ja. Det hade börjat. Frågan var inte den längre. Frågan var när och framförallt hur det skulle sluta.

 

[tull]

Re: Kapitel 2 - Ar'gahaans beslut(Nu direkt i forumet)

Jag tycker du borde etablera vad presidenten heter i texten. Om jag tolkar innehållet rätt så är han en väldigt betydelsefull historisk person för reemonkerna.

 

[Niklas73]

Re: Kapitel 2 - Ar'gahaans beslut(Nu direkt i forumet)

Point taken. Jag ska se över den här texten med era kommentarer i slutänden.

 

[Niklas73]

Kapitel 19/20 Schmas överprästinnor

Kapitel 19 – Schmas överprästinnor

Epilog

Tidsepok: Dimkrigen



Zygoth hade kallat till sig sina systrar från Schmas månar i Stjärngravarna där överprästinneorden hade sitt säte. Orden var fullkomligt okänd för alla i universum och det var meningen. Prästinnorna hade likt zoer möjligheten att genom kaosenergin iaktta universum och dimvärldarna men hade en högre insikt i och med att de besatt den yttersta kunskapsstenen och att kaosenergin hade utsett dem som primära väktare över de tio stenarna som förklarade kaosenergins innersta väsen. Det var med tungt hjärta hon sammankallade hela orden på över tusen kvinnor.

Sedan tidernas begynnelse hade de vakat över kunskapsstenarna som höll nycklarna till att förstå hela kaosenergin fullt ut och också kunna behärska den och tämja den. Men överprästinnorna förstod dimfolkens intentioner långt innan dimfolken själva. Prästinnorna spred kunskapsstenarna över en del av galaxen då de anade dimfolkens öde. Det skedde i de äldre åldrarna långt innan alliansen och innan reemonker fick kunskapen om zoer. Överprästinnorna hade kommunicerat med kaos och sett in i dimensionerna och förstått innebörden av den yttersta stenens första hemlighet. Den som förklarade varför dimfolkens inbördeskrig skulle börja. Den första stenen hade gömts på en planet dit zoer en dag kom. De fann stenen och på grund av deras makt att böja kaosenergin så kom de till insikt med de ledtrådar som avslöjade platsen för den andra stenen. På så sätt lyckades de samla in de nio stenarna. Men den tionde fanns kvar hos överprästinnorna. Utan den kunde man aldrig nå full insikt i kaosenergins innersta väsen. Med stenarna skilda åt i galaxen kunde de inte tränga djupare in i kunskapen kring kaosenergin.

En efter en hade kunskapsstenarna kommit i zoers händer med hjälp av reemonkernas skepp som tog dem till nya världar. På så sätt också spred zoer över delar av galaxen. I zoers händer var stenarna förvisso trygga. De hade inga illusioner om att zoer skulle missbruka den visdom stenarna besatt. Zoer var helt ovetande om överprästinnorna medan prästinnorna iakttog och övervakade zoer och hur de hanterade stenarna. Men om stenarna skulle komma i orätta händer det skulle bli bekymmersamt. Och den tiden var inne. Dimfolken var här. Det var deras ena orosmoln.

Det andra orosmolnet var att invasionen hade börjat vid Cyondas port av alla ställen i hela galaxen. Cyondas port var den största genomfarten för trupper och civila och gränsade till Stjärngravarna som nu invaderades av civila bosättare och militära trupper. Det var bara en tidsfråga innan Schmas månar skulle upptäckas. Prästinneorden skulle dö ut av sig själv. Det fanns inga som kunde föra dem vidare och för att bära ansvaret som väktare var man tvungen att vara kvinna och leva i prästinneorden. Deras ursprung är okänt till och med för dem själva. Möjligen har den yttersta stenen även det svaret.

Zygoth var gammal. Nu var hon över tiotusen år. Men de sista åren hade tagit hennes livsande. Rädslan för vad uppblandningen mellan Utkant och Mas Remoprovinserna kunde leda till var en av orsakerna. Dimfolken hade oroat henne länge nog. Med intåget dog en bit av henne. Överprästinneorden var god och hade ett hjärta av fred. Den skulle inte överleva krig som liknade de i dimvärldarna och allt talade för att det här kriget skulle bli värre.

Hon stod i den stora sal där överprästinnorna samlades en gång om året. Aldrig mer. Utom i år. Och det var ett ont förebud. Hon klev upp i predikstolen i den stora massiva salen av marmor som låg på den ljusa höjden kring stenstaden. Skepp hade landat kring den byggnad där mässorna brukade ske och där hon skulle tala. Hon såg ut över de tusen kvinnor som samlats i sina tunikor och kappor. De allvarsamma unga och gamla ansikten som blickade mot henne. Salen tystnade.

Zygoth började tala. Hon berättade om den senaste tidens händelser och att deras systerskap inom kort skulle röjas och att den yttersta stenen riskerade att hamna i orätta händer. Hon berättade att systerskapet måste upplösas och att den yttersta stenen måste föras långt bort från Schmas månar. Men hon berättade inget om det som endast den inre kretsen i systerskapet känner till. Då hon var ensam på sitt rum föll hon på knä för att upprepa mantrat som var deras högsta kunskap om den yttersta stenens tre hemligheter varav de två första är kända för systerskapet. Den första berättar att allt liv som släcks i universum sedan tid och evighet, träder in i dimvärldarna vilket gör den sista striden fullkomligt omöjlig att vinna för universums folk då de som dör omedelbart träder in i dimvärldarna. Quashquai är inget annat än en klon av oss själva som genom gått en metamorfos då vi lämnat vårt liv i denna värld. Därför kommer man aldrig hitta klonindustrier. Det man tror är kloner är själavandring från vårt universum till deras. Där återfödds man till Quashquai.

Den andra hemligheten som stenen rymmer är var quashquai går då de dör vilket är att de blir en del av kaosenergin. Det färgar också kaosenergin som är summan av alla döda varelsers liv som passerat via dimvärldarna. Kaosenergin kan alltså förändras i sitt sinne beroende på vilka själar som vilar där. Den sista striden har mycket god chans att göra kaosenergin mörk och vansinnig av alla själar som tvingats i krig på hemska och flaska grunder.

Men den yttersta kunskapsstenen gömmer också en sista hemlighet: Svaret på hur den sista striden måste utkämpas för att ordning ska återuppstå i kaosenergin och mellan folken. Det kallas av överprästinnorna för Profetian. Överprästinnorna har själva inte svaret. De har inte lyckats dechiffrera den sista stenen. Ingen känner till att överprästinnorna har stenen i sin ägo i och med att orden är hemlig. De kommer göra allt vad de kan för att dechiffrera stenen i tid och systerskapet tillåter inte att någon annan än överprästinnorna bär det ansvaret. Anledningen är att de har sin tro i kaosenergin och att de står i ett heligt förbund med den. Kunskapsstenarna är vägen till att förstå och behärska kaosenergin fullt ut och överprästinnorna är satta att vakta den kunskapen. Därför får ingen utomstående känna till den sista stenen.

Att föra samman de tio stenarna och tränga in i den innersta kärnan av kaos genom att förvärva all kunskap från stenarna är förmodligen svaret. Den som erhåller den kunskapen kommer kunna betvinga kaosenergin och därmed förflytta gränserna för dess jämvikt. Då kan folken leva som de vill. Kanske kan man också förändra hädangångsprocesserna och skapa ordning i kaos. Kanske kan man manipulera hela världsalltet fullt ut. Den som når den innersta kunskapen blir världsalltets mäktigaste varelse. Men det är fortfarande bara ett antagande. Den yttersta stenen kan ruva på en helt annan hemlighet. Eller fler.

Den vetskapen lever bara i den innersta kretsen av överprästinnor. De kommer aldrig yppa den. Får omvärlden vetskap om den kunskapen kommer tusenåriga krig, sökande efter stenarna och strider om stenarna vara ett faktum. Samtidigt, tänkte Zygoth, var de tvungna att sammanföra stenarna med den yttersta stenen. De var tvungna att få kunskapen. Och då måste man hitta dem för de fanns inte längre hos kejsar Hevia. För att få reda på det måste man kontakta zoer och dela med sig av den tusenåriga visheten och det förbjöd prästinneorden. Det fanns egentligen bara en sak kvar att göra. Att dechifferera den yttersta kunskapsstenen och ta del av dess visdom vad gällde den sista hemligheten. I den bästa av världar skulle det räcka. Men det var inte hennes åtagande.

Hon såg ut från sitt torn över den byggnad hon nyss talat i. Systrar talade tyst på den öppna platsen och en del grät öppet. Samtidigt rådde ett lugn. Zygoth kände en motbjduande känsla. Hon visste, stenarna visste att det var bara en fråga om tid innan dimfolkens dahr’krihm och krigarskepp skulle landstiga på hennes älskade hemvärldar och slita dem alla i stycken. De skulle framtvinga all deras kunskap med tortyr som de gjort i Stjärngravarna. De skulle nå den yttersta stenen som skulle bli början på vägen att finna de övriga nio. Och systerskapet förbjöd dem att ta hjälp av alliansen. Men om systerskapet upplöstes? Skulle kaosenergin straffa dem då? Upplöstes deras väktarorden i och med det?

Det var bara en formell fråga. Systerskapet skulle upplösas via en ceremoni. En hemsk ceremoni som skulle förgöra årtusenden av gemenskap, fred och kunskap. Därefter stod det var och en fritt att ge sig av och fly undan dimfolken. Därför måste ceremonin ske nu. Ikväll. Man förberedde redan och systrarna väntade. Det var bara timmar kvar. Oförståelsen för det ofrånkomliga vilade djupt i allas hjärtan.

*

Det var inte många kvar dagen efter ceremonin. Det fanns inte längre en orden. Det fanns bara ensamma rotlösa kvinnor som flydde undan ondska. Än hade inte skeppen kommit men i deras fjärrskådare hade de observerat skuggor vid Utkants horisonter och signalfyrarna hade tystnat vid tre tiden i natt. Rymden bar ljudet av stridshorn och rasslet av stridsvagnar kopplade till dhar’krihm. Zygoth hade bett Shimni stanna och kallat på henne det första hon gjorde på morgonen. Hon kom in i Zygoths kammare. Hon var ung, vacker och den som Zygoth tänkt viga in i den innersta kretsen då hon blev mogen. Det fick bli nu. Hon såg sig själv i henne då hon var ung.

”Shimni, mitt barn” sa hon och log.

”Mästarinna” sa Shimni och neg.

”Det finns ingen anledning till det där nu”, sa Zygoth och Shimni såg med ens bedrövad ut då hon kom på sig själv med att leva i gårdagen. ”Sätt dig”. Shimni satte sig. Hon förstod att det hon hade att vänta var allvarligt men inte så allvarligt som hon trodde.

”Du vet att jag länge tänkt på dig som ja… mitt barn. Jag ser godheten i dig. Jag har förtroende för dig. Vi har inte mycket tid. Dimfolken kan vara här redan i eftermiddag. Bara kaosenergin vet vilka ondskefulla skepp de har. Det gäller den yttersta stenen. Som du vet är den inte längre säker här. Den måste föras bort. Jag kan inte tvinga dig men…”

”Men du vill att jag ska ta den?”

”Ja. Om du vill.”

”Men varför jag?”

”Jag vet att kaosenergin är god mot dig. Det finns saker som du inte känner till. Kunskap som bara finns i den innersta kretsen. Jag ska berätta för dig men vi har inte mycket tid. Därefter måste jag be dig om ett svar”.

Shimni nickade tyst. Därefter tog Zygoth åter till orda. Några timmar senare befann sig Shimni ett av de snabbaste och mest långtgående skeppen systerskapet kunde upplåta. Hon färdades med några amasoner från orden. Destinationen var okänd. I den förseglade lastluckan låg den yttersta stenen. Någonstans måste den gömmas. På frågan om man inte kunde förgöra den var Zygoth entydig: Stenen bär svaret på hur frågan hur kaosenergin kan tämjas utan att kriget måste utkämpas. Shimni hade också fått veta att den innersta kretsen aldrig upplösts i och med ceremonin. Hon fick också veta att i och med att hon accepterade sitt uppdrag så upptogs hon också i den. Shimnis uppdrag var extremt. Hon skulle ensam gömma stenen och så snabbt som möjligt dessutom dechiffrera den. Då det var klart skulle hon kontakta alliansen och upprätta en ny ordning i världsalltet. Mot henne stod ett oändligt soldater som ville inta universum samt ett gigantiskt folk som var beredda att dräpa den andra parten endast för att de skulle återfödas i sin egen hemvärld och göra kriget omöjligt att vinna. Shimni kunde inte ens använda den kunskapen då hon inte fick kontakta någon förrän stenen var dechiffrerad. Hon fick heller inte ta hjälp av de enda som besatt kunskap om kaosenergin på grund av att hon nu befann sig i systerskapets innersta krets. De enda som kunde hjälpa henne var hennes medsystrar från den innersta kretsen och de befann sig helt utspridda och kanske inte ens skulle finnas kvar på de platser de var på väg till i detta nu. Och hur skulle hon ens ta sig till deras världar?

Shimni var på väg mot samhällen. Något hon bara läst om. Shimni skulle ta en anställning någonstans för i ödemarken kunde hon inte leva och hon skulle förvalta den farligaste av alla ting i universum just nu. Hon var inte ens 20 år fyllda. Hennes skepp susade blixtsnabbt fram bort från Stjärngravarna mot civiliserade samhällen där hon skulle vara en flicka, vem som helst. Ingen kunde veta vad som skulle hända henne. Och hennes tid var kort. Mycket kort.

 

[Niklas73]

Kapitel 20/20 Din tid är inne...

Kapitel 20 – Din tid är inne…

Nutid

Tidsepok: Dimkrigen



Mon’gourh den reslige var rädd. Han var en förvisso thaur. En tahur som liknade humanoiderna men så mycket större och starkare. Perfekta soldater. Mon’gourh var ättling till de thaurer som äntrat galaxen i arkerna för flera tusen år sedan. Sedan barnsben hade han fått lära sig att hans uppgift var att slåss mot dimfolken och att utbrytarna var förrädare som inte vågade slåss. Utbrytare var raser från alla folk som flytt krigen och inrättat egna utposter dit militären ibland gjorde räder för att fånga in och tvångsrekrytera de som flytt.

Nu låg han vid en frontpostering och inväntade sina första order. Solskeppen hade landstigit höljda i dimma och truppens uppgift var att tillsammans med fyra andra grupper slå ut en central militär knutpunkt för dimkrigarna. Det var natt och när som helst kunde ordern komma.

Oräkneliga miljarder, biljarder, låg i samma positioner runt om i valda delar i galaxen. Kanske lika rädda. Dimportarna som dimfolken trädde in i hade koncentrerats till ett fåtal men alla ledde in till galaxen och aldrig till andra delar av universum. En av hans medsoldater som var zoer talade om att kaosenergin attraherade liv till just den här galaxen där kunskapsstenarna var spridda. ”Kunskapsstenar” tänkte Mon’gourh. Han trodde knappt på kaosenergin. Han trodde på det man kunde se och ta på.

Han trodde inte att stenarna och krigen var anledningen till att den så kallade kaosenergin börjat kränga allt vildare även om han nu också började uppleva saker i delar av galaxen som var oförklarliga. Han hade hört att galaxen delades in i olika kretsar där kaosenergin var starkare respektive svagare. I de starka kretsarna var den mer svårkontrollerad och där slogs de högst invigda av universums folk - De äldste - med dimfolkens övermästare vilket var motsvarande högsta rang bland dimfolken. Dessa överherrar behärskade det yttersta som gick att förstå av kaos. Den som nådde den sista stenen skulle dock se hela världsalltets visdom i ett ögonblick och erhålla makt som var obeskrivbar. Men det visste Mon’gouhr ingenting om.

Sedan tiden då hans förfäder anlänt hade galaxen blivit ett gytter. Strider rasade på många håll men på avstånd från mullret fanns myllrande platser så väl som vidsträckta underbara landskap. Kasoenergin formade och påverkade galaxen på de mest fantastiska sätt. Och själv låg han vid fronten och väntade på anfallssignal. Det fanns inget glamouröst över det här. Han var 18 år och höll ett vapen i handen. Han visste inte om han skulle leva i morgon. En del menade att krigarens värsta ögonblick är innan han dödat för första gången. Var det den ångesten han kände?

Striderna hade rasat i tusen år. De böljade fram och tillbaka och ingen sida verkade få övertaget. Dimfolken ockuperade delar av galaxen men inte tillräckligt mycket för att betvinga universums folk. Fler raser hade upptäckts och rekryterades till båda sidor men de var få i antal. Droider och kloner användes också. Dimfolkens rika antal sattes mot reemonker och zoers list men det fanns även zoer och reemonker på dimfolkens sida.

Någonstan, långt bortom Mon’gourhs medvetande, så var kriget en kuliss. Den verkliga striden handlade om något helt annat. De äldstes råd som bestod av ett antal zoer, reemonker och några få ättlingar till de överlevande av den innersta kretsen känner sanningen. Dimfolken fick tidigt reda på kunskapsstenarna och fångade in Schmas överprästinnor och torterade dem efter sanningen men de talade aldrig. De flesta dog men några få överlevde och förde kunskaperna vidare i generationer. De sökte snart upp zoer och bröt den heliga tystnaden. Den tionde stenen gömdes för tusentals år sen av en av överprästinnorna och alla ättlingar till henne är döda. Ingen vet längre var stenen gömdes.

Stenen berättar att kriget inte kan vinnas på vanligt sätt – allt liv som släcks återföds. Först in i dimvärldarna och därefter i kaosenergin vilket gör kaos ännu mer starkt. Död skapar alltså den totala förintelsen. Ingen känner till den sista profetian men De äldstes råd känner till dess existens. Så länge kunskapsstenen är gömd och inte befinner sig tillsammans med de nio andra kommer profetian aldrig avslöja sig. Kaosenergin kämpar för att hålla stenarna isär så att profetian inte ska gå i uppfyllelse och därmed för alltid besegra kaos. Ju starkare den växer sig desto mer kan den hålla emot. Den kontrollerar snart alla stenars väktare och platserna runt i kring. De Äldstes råd – de som är de högsta betvingarna av kaosenergin bland universums folk – kämpar dag som natt för att nå den tionde stenen och uppfylla profetian allt medan kriget rasar med full intensitet i många delar av galaxen…

Inget av det här visste Mon’gourh när signalen för anfall ljöd ur stridshornet och han rusade fram mot den första quasgquaien och stötte sin bajonett i hans hals. Han hade tagit sin egen oskuld. Tänk om han vetat att det tagna livet förde kaosenergi ett litet steg närmare sitt klimax. Att varje taget liv var ett steg åt fel håll, ett steg mot förintelse.

De äldste, mörkerherrar, övermästare, utbrytare, kunskapsstenarna, dimkrigen, kaosenergin… Många krigare på en liten arena i en galax i vårt universum där förintelsen närmar sig sekund för sekund. Hopp, tro, kamp. Så mycket visdom som gått till spillo. Så mycket hat. Så mycket okunskap. Mörker och långt till gryning. Och för Mon’gourh hade vansinnet precis bara börjat…

 

[Niklas73]

Är det här en kittlande sammanfattning?

Det här är en sammanfattning av spelet och "vad man gör"? Håller det? För öppet? Coolt? Spännande? Annorlunda? För spretigt?

Universum står inför ett hot. Dimfolk, de folk som lever i våra sex parallella dimensioner har trängt in i vårt universum
och hotar ta det i besittning. Vad de inte känner till är att deras invasion rubbar en uråldrig energi som kommer förinta alla galaxer
i alla dimensioner. En enda ras i universum känner till den hemligheten och de beslutar sig att kalla till sig universums folk
för att tillsammans krossa deras förgörare. Samtidigt över hela universum hörs stridsropen eka hos allt intelligent liv: Gåtor och mysterier som kittlat alla de olika folken i deras världar under årtusenden får plötsligt en lösning. De pekar på samma sak: Annat intelligent liv söker kontakt. Hemligheterna visar folken hur de bygger gigantiska arker som ska föra dem till det okända. Det är inte förrän odyssé påbörjats som de förstår syftet med den: Att offra sig själva för att rädda galaxen.

Då de når fram är de mångfaldigt fler än då de reste och rustade för ett krig de måste vinna för att inte gå under. Raserna förenas, slår sig samman och befolkar galaxen - allt medan kriget rasar runt om i olika riken. Kriget måste vinnas men inte alla bryr sig om det. Det skapas olika fraktioner med andra viljor än krig. Pengar, nyfikenhet, sex, droger, makt och frihet är några av drivkrafterna. Olika riken med olika förutsättningar och mål formas. Allianser mellan olika viljor och till och med frändskaper med fiendemakten bildas. Få platser är riktigt säkra. Risken för såväl tvångsrekrytering som fångenskap är överhängande. Möjligheten att gömma sig i avkrokarna av galaxen står öppna om man är villig att ta risken. Och över universum och alla dimensioner får kaosenergin ny styrka.

De som finner de gömda kunskapsstenarna kan ta energin i besittning och det är det som oroar översteprästinnorna från Schmas månar. Dimfolken och universums folk söker dem samtidigt som de föder kaosenergin genom att skörda liv. Galaxen är en enda kokande gryta med döda vinklar där inget är som det verkar och det är där du väljer sida...