Castle Falkenstein är min favorit – kanske för att det inte är så mycket steampunk som steam fantasy. Det är inte en dystopi med ånga och urverk, utan ett fartfyllt och romantiskt äventyrsspel, mer Jules Verne korsat med Fången på Zenda korsat med Sagan om Ringen.
Spelet börjar med en rundresa i världen, med händelseutveckling till den stora punkt som skiljer Falkensteins Europa från det verkliga: att Bismarck fick spö vid slaget vid Königsseig (stället för som i verkligheten segra vid Königsgrätz) eftersom kung Ludvig II hade hjälp av dvärgiska luftskepp. Alltihop beskrivs ur spelets berättar-jag, speldesignern Tom Olam som ramlade in från vår nutid.
Sedan börjar spelet beskriva reglerna, ur Toms synvinkel. Och det börjar med hur han försöker beskriva rollspel för folket och alla tycker det är skitfräckt!
Tills han nämner tärningar.
Och flera av de närvarande damerna svimmade.
För så här är det: tärningsspel spelas av kurtisaner och skurkar och möjligen den där utbölingen Napoleon III, fransos som han är. Men ingen gentleman skulle nånsin spela tärningsspel och aldrig över huvud taget nämna tärningar i närheten av en dam!
Så naturligtvis spelar man Castle Falkenstein med spelkort, för kortspel har ingen något emot: tvärtom spelar gentlemän whist, canasta, bridge, baccarat och mycket mer.
Dessutom har man inte rollformulär, man skriver dagbok. Varje rollperson har en Nemesis och tre mål, ett yrkesmässigt, ett socialt och ett privat. Det finns bara egenskaper och från början har man tre Bra egenskaper, en Väldigt Bra och en Dålig, och man kan skaffa en Bra till om man tar en Dålig egenskap till. Alla andra av spelets tjugotalet egenskaper är man Medel i. Det görs ingen skillnad på egenskaperna Physique (motsv Styrka), Exchequer (motsv pengar och status) eller Fencing (motsv Svärdsfäktning) – de är alla egenskaper och används på samma sätt.
Utöver de vanliga reglerna för handlingar, strid och magi finns det regler för uppfinningar, ett system för jakter och ett särskilt duellsystem.
