Eftersom Dante är aningen sjuk kan väl jag skriva.
Vi träffades och spelade spel när Dante bjöd in folk till ett minievent för att han var gräsänklig en helg.
Min första reaktion när vi spelade det första gången, på lördagen, var. Great, nu ska vi alltså spela tockendäringa indiespel (här en term för vad jag ser i huvudet när jag tänker på denna term, inte vad det faktiskt innebär) hela kvällen. Jag är vanligtvis inte en jättefan av indiespel nämligen, även om jag spelar dem just på konvent och liknande. Många av de jag provat på har varit saker där en session tar några timmar och sedan är spelet slut. Personligen gillar jag uppbyggnad, karaktärsutveckling och annat som jag upplever tar tid. Jag gillar också spelledare som har någon slags plan.
Hursomhelst, det var sjukt sköna människor jag lirade med. Vi var 7 spelare och 2 spelledare (i form av Dante och en senare tillkommen Simon). Jag som spelade bard gjorde misstaget att välja att vara specialiserad på döden och odöda på min motsvarande bardic knowledge. Detta tillsammans med att Rangern och Druiden hade målsättningar som handlade om att besegra vildmarkens fiender, gjorde att sessionen utspelade sig i någon slags geggig skog full med odöda och stor potential att förstöra alla fina kläder man hade.
Trotts detta kände jag att systemet hade klara fördelar. Misslyckade och halvlyckade resultat ger ofta intressanta effekter. Karaktärsutvecklingen uppmuntrar en att prova svåra saker medan karaktärens överlevnad uppmuntrar en att spela säkert. Det finns en karaktärsutveckling framöver som jag anser har ganska bra potential, även om vi aldrig kom dit. Min bard var mycket användbar som någon som underlättade för och helade folk.
En kort notis om alignment. Alignment sätter här upp mål för karaktärens agerande och begränsar det inte i övrigt. Dessa mål kan vara fruktansvärt svåra att uppnå, eller skapligt lätta, beroende på vad man väljer dock.
Dagen därpå var det dags att spela DW igen. Dante ville inte spela med samma karaktärer så vi gjorde nya. Den här gången blev det en heroisk krigare för mig. Denne var riktigt kul att spela. Vi jagade Råttkungen (Dantes påhitt) nere i kloakerna. Mer gegga, mörker och Chrulls bard fick sina finkläder förstörda, precis som min bard hade fått dagen innan.
Förutom Dantes sjukliga fascination för gegga så var det ganska kul, delvis tack vare den stora mängden framtvingad improvisation.