Nekromanti Stockholm Scenario Festival 13-15:e November!

[RasmusL]

Efter Drunk satte jag mig och drack kaffe och fick höra vad andra lirat. Syrran hade lirat Summer Lovin' och de som spelat var supertaggade, fnittriga och informerade mig om hur explicit det verkligen var kring sexet. Hjälp.

Summer Lovin'
Sex vänner är med och arrangerar en musikfestival och på festivalens sista kväll har de sex med varandra i olika konstellationer. Spelet handlar om uppbyggnaden inför, debriefingen ifrån och gestaltandet av själva sexet.

Bra
Tight design, rakt på sak
Så jääävla awkward, läskigt, fnittrigt
Workshoppandet i början av spelet satte direkt en bra och tillspetsad stämning
De jag fick spela med <3

Dåligt
Jag har inte läst speltexten och vet inte hur mycket av det som var bra som var RAW och vad som var spelledarens input
Kanske aningen påtvingande och utelämnande

Ouch. Jag är inte bra på att prata om sex, jag pratar aldrig om sex med mina vänner och nu börjar vi alltså passet med att vi deltagare i tur och ordning ska berätta om en sexuell upplevelse som vi antingen varit med om eller just hittat på. Det här känns... Superjobbigt. Perfekt. Det är ju därför jag är här, för att utmana mig själv och känna saker så plattan i mattan, nu kör vi!

BDG har redan beskrivit spelet men jag återger ändå strukturen lite kortfattat:

*I våra rollbeskrivningar får vi läsa om ett tidigare tillfälle då det tänts en gnista mellan den egna rollen och någon annans roll.
*"Tjejgänget" spelar ut en scen där de sitter tillsammans på väg hem från festivalen och debriefar kring gårdagkvällens sex. "Killgänget" gör sedan detsamma. För oss blev det mycket skryt, fnitter, "aaamenkommieeennrråååå-berätttaaaaa!"-påtryckningar och över lag trevligt spel. Här sattes ramverket för själva sexet upp och det vi berättade skulle sedan reflektera på scenen där det "sker", även om våra roller kunde tala sanning lika väl som de kunde ljuga.

*Uppraggningsscenen. I de förbestämda paren spelar vi i tur och ordning och med publik i form av övriga spelare scenen när våra karaktärer bestämmer sig för att ligga med varandra. Inget stöd från mekaniken, inget sätt att simulera kroppskontakt, jävligt oklart och obekvämt och som bleedframkallare väldigt effektivt.

*Sexet. Att sitta med händerna på en främlings knän, ständig ögonkontakt och prata snusk inför publik var tufft. Strukturen fungerade som så att den ena spelaren berättade sina handlingar för den andre, ex "jag smeker dig över X samtidigt som jag Y din Z och viskar 'Du är så jävla skön...' i ditt Q" varpå mottagaren av handlingen började med att förklara hur hen tänkte och kände inför dessa och kontrade med sina egna handlingar.

Det här kan ha varit bland det mest obekväma men samtidigt mest förlösande awesome jag gjort. Det fanns utrymme att lägga det på en lite safe humoristisk nivå men jag och min motspelare tvingade oss ner i det riktigt finromantiska tantsnuskträsket och det blev vackert, utelämnande och jävligt starkt. Förvånansvärt starkt. tack Summer Lovin' för att du gav mig en kongruent och fokuserad design utan onödiga krusiduller.

Vi blev klara på mindre än budgeterad tid, mycket tack vare att vår spelledare pushade oss heeela tiden att eskalera. Mina medspelare var även awesome. Tack till er. Särskilt tack till min motspelare, stark insats!!

 

[RasmusL]

...och sedan blev det öl! Trevliga diskussioner med trevliga människor, nya lärdomar och sjukt fet stämning!

Festivalen i stort
Det finns inte mycket mer att önska, så jääävla bra!

Bra
Många fantastiska spel på kort tid
Mat, dryck, uppstyrd organisation
Sjukt trevliga, öppna och intressanta deltagare!

Dåligt
Det tog slut...

Bäst
kloptok. Tack för att vi fick sova hos dig!

 

[RasmusL]

Jag har funderat lite på det där med medspelare, är det här anledningen till att GothCon tex fortfarande bara kör laganmälan på rollspelen? På 'vanliga' lajv så brukar jag alltid tycka att det finns en säkerhet i antal, det brukar vara så pass många spelare och så pass öppet att det går att styra sitt spel mot de som det fungerar bra att spela med. Men att sätta mig och spela tungt tematiskt samberättarspel med två andra? Jag tror nästan inte att det går att förvänta sig att det ska bli bra. Jag skulle absolut göra det ändå för jag tror det kan bli väldigt intressant och lärorikt just att möta andra spelstilar och så men jag skulle nog inte ha så höga förhoppningar på själva spelet.

Men ja jag funderade också, men jättemycket, på detta i veckan. Det här med att styra in i en bra konstellation människor känns som en färdighet jag måste bli bättre på och del i det bör vara att börja känna igen lite lirare som jag gillar och ogillar att spela med. Du som drar land och rike runt på de här grejerna och kanske känner lite folk, har du några tips? Helst som inte innefattar att faktiskt lära känna alla de här människorna (trevligt folk men livet är för kort för att hinna med dem allihop!)

 

[kloptok]

Nja, jag tolkade inte texten som att det är tänkt att spela flytande. Förutom det där mycket förvirrade att scenerna ska spelas i ordningen 1-2-5-lite valfritt - 10-11-12 så står det ju i uppvärmningen att en ska visa hur en bryter och sätter scener. Men ja det är inte tänkt att ha metasnack eller roterande scensättning så långt är vi med.

Jag förstår inte riktigt varför en skulle vilja spela det som samberättarbordsrollspel av sessen-typ. Alltså när en strukit det där om att rita på golvet (som jag ändå inte tycker verkar bra) så är det ju ett scenario som inte kräver någon rekvisita och kan spelas i princip vilket rum som helst, bara att bestämma vilken del av rummet som är vad liksom. Jag tror att det vinner på att de som spelar barnen fysiskt kan krypa ihop i delen som representerar sovrummet osv.

Något som vi använde mycket var också dörren för att symbolisera att pappa gick ut eller kom hem.

Men ok, om jag antar att jag vill spela det som bordsrollspel för att börja där, det kanske är det enda jag får min spelgrupp att gå med på tex. Då skulle jag nog köra det med "spelledare" eller till och med två "spelledare" där den andra är den som spelar mamman/osynliga vännen. Jag tror inte att det behöver bli så förvirrat när en byter det kanske kan ske i något ögonblick men i bordsrollspel har vi ju dessutom fördelen att vi kan säga saker.. som "Då hoppar ärkeskurken fram! 'Aha!'" och så är ingen förvirrad över om det är ärkeskurken eller pappan som säger aha. Jag tror snarare att det kan vara klurigt att inte bli för tydlig snarare än för förvirrande.

Andra markörer som "God morgon!" efter att barnen gått och lagt sig fungerar jättebra för att symbolisera att natten gått både i semilajvet och i bordsrollspel.

Egentligen så är det väldigt lite som behöver ändras för att köra det som bordsrollspel, i vart fall från hur jag spelade. Men jag tror att en del av barnkänslan försvinner när en inte kan låtsasfäktas.

Men ok, om vi verkligen vill ha det som sessen dessutom att vi turas om att sätta scener. Då hade jag nog kört på att varannan scen måste vara i fantasin och varannan i verkligheten, och ha en fysisk markör för att scenen byts, typ en grej som någon tar eller ett klapp i bordet eller så. Och sen är det upp till den som satt den nya scenen att genom spel få övriga med på vad det är för scen.

Typ: "Jag kastar tusen miljoner knivar på krokodilen" [Tar leksaken från mitten av bordet] "Sch, hörde ni? Jag tror pappa kom hem. Vi måste städa!"

Bra poänger. Och ja, egentligen förlorar det på att spelas som bordsrollspel när barnen till exempel inte kan låtsasfäktas eller smyga som ninjor. Och när jag funderat lite mer tror jag inte att det är något problem det här med brytningen fantasi-verklighet, pappan kan som du skriver visa det ganska tydligt genom att säga saker som "nu måste ni vakna och äta frukost!" (som pappan) eller "ni kontra "ni kommer aldrig få tag i skatten!" (som ärkefienden). Och liknande för andra spelare också (bara man är tydlig med att de har ansvar för att i spelet visa var vi är med hjälp av repliker och beskrivningar). Mamman/osynlige vännen måste nog preppas en del och blir som du säger lite av en hjälpspelledare. Behövs nog en kommunikation mellan denna spelare och spelledaren löpande under spelets gång där spelledaren föreslår saker att etablera som mamma kontra osynlige vännen.

Sedan är frågan hur viktigt det är att följa scenstrukturen. Jag har inte hunnit läsa dessa ännu men jag vet att jag (tyvärr) har en tendens att vilja följa det som är skrivet i ganska hög grad och inte riktigt våga släppa det fritt. Ska det vara så styrt att spelledaren sätta alla scener eller går det bra att strunta i de presenterade scenerna? Ska spelledaren sätta varannan eller var tredje scen? Ska man ha som en regel att det måste vara varannan fantasi och varannan verklighet? Jag skulle nog helst spela det väldigt flytande utan så jättetydliga scenbrytningar utan att spelledaren bara då och då går över till en berättarroll och säger något i stil med: "Dagen går utan några fler incidenter och ni sitter nu vid middagsbordet där mamma för en gångs skulle förberett lite mat. Maten är vidbränd och ni väntar bara på att pappa ska påpeka detta och skälla ut mamma." Då kanske man helt enkelt hoppar en strikt roterande scensättning utan låter spelarna flika in med egna scener om och när de har lust.

 

[kloptok]

Men ja jag funderade också, men jättemycket, på detta i veckan. Det här med att styra in i en bra konstellation människor känns som en färdighet jag måste bli bättre på och del i det bör vara att börja känna igen lite lirare som jag gillar och ogillar att spela med. Du som drar land och rike runt på de här grejerna och kanske känner lite folk, har du några tips? Helst som inte innefattar att faktiskt lära känna alla de här människorna (trevligt folk men livet är för kort för att hinna med dem allihop!)

Ja, det är verkligen något som är svårt när man hux flux ska dela in sig i mindre grupper på tio sekunder. Då tenderar det att bli väldigt slumpartat och jag själv kan också faktiskt uppleva lite irritation när jag ser folk som känner varandra som väljer att gruppera ihop sig även om jag såklart förstår att vissa redan i förväg planerat att spela ett scenario ihop.

Jag tror helt enkelt det är i princip omöjligt att på några sekunder eller minuter få ihop en grupp med folk man klickar med. Dessutom är det ju inte alltid första intrycket stämmer så vi landar i att man måste välja ut och komma överens med medspelare redan i förväg.

 

[kloptok]

...och sedan blev det öl! Trevliga diskussioner med trevliga människor, nya lärdomar och sjukt fet stämning!

Festivalen i stort
Det finns inte mycket mer att önska, så jääävla bra!

Bra
Många fantastiska spel på kort tid
Mat, dryck, uppstyrd organisation
Sjukt trevliga, öppna och intressanta deltagare!

Dåligt
Det tog slut...

Bäst
kloptok. Tack för att vi fick sova hos dig!

Självklart fick ni det!

Håller också med om att organisationen var otroligt bra.

 

[Björn den gode]

Ja, det är verkligen något som är svårt när man hux flux ska dela in sig i mindre grupper på tio sekunder. Då tenderar det att bli väldigt slumpartat och jag själv kan också faktiskt uppleva lite irritation när jag ser folk som känner varandra som väljer att gruppera ihop sig även om jag såklart förstår att vissa redan i förväg planerat att spela ett scenario ihop.

Jag tror helt enkelt det är i princip omöjligt att på några sekunder eller minuter få ihop en grupp med folk man klickar med. Dessutom är det ju inte alltid första intrycket stämmer så vi landar i att man måste välja ut och komma överens med medspelare redan i förväg.

Ja alltså just den här grejen har jag nog inga tips om, där gäller det nog bara att känna folk innan (eller i vart fall känna igen folk). Jag tycker att den biten kanske var det sämsta i arrangemanget, jämfört med vilka lajv som folk ville spela som fungerade superbra så känns det som att det här har just effekten av att folk som känner varandra eller som är erfarna spelar med varandra istället för att det blandas upp. På flera av spelen jag gick på så blev det en språkuppdelning vilket väl kändes vettigt men det var ju bara en grov första uppdelning.

Vad jag däremot pratade om tidigare är vad som går att göra under själva spelet. Det här var första gången jag spelade scenarion för så här få spelare med främlingar, på Grenselandet till exempel så är det 'kammarlajv' vilket väl nån gång har varit ner till 6 personer men oftast ligger på 10-20 pers. På större lajv är det förstås mycket mer folk. Och där känner jag att det går att styra väldigt mycket själv vilka en spelar mot, om inte annat rent fysiskt. När jag spelade Bortom Barrikaderna i Oslo så var det helt klart så att jag spelade mer mot folk vars spel gav mig själv mycket, och jag vet inte om jag har något knep direkt men jag tror att det är bra att vara medveten om att möjligheten finns så att en inte sugs in i 'mönstret' eller rollens bakgrund på ett ickegivande sätt.

Riktigt bra lajv har dessutom designmekaniker för att främja detta. Här är Just a Little Lovin' det bästa exemplet. Du börjar spelet i en "core-group" på 3-6 personer där det var tänkt att ditt närmaste spel skulle ligga, men efter varje akt så fanns inte bara möjligheten utan det uppmuntrades till att byta core-group om rollen gått en annan väg. Det gjorde att jag efter första akten där min coregroup inte givet mig speciellt mycket kunda byta över till en annan där det fanns spelare som jag ville spela mer mot (och de relationer från min första coregroup som faktiskt fungerade bra fanns ju kvar och gav fortsatt spel i de andra akterna också).

 

[RasmusL]

Min spontana tanke är att

#1: ta rygg på någon högstatuslirare
#2: i avsaknad på högstatuslirare försöka se vilka som verkar vilsna och se till att inte hamna med dem

Hur själviskt/cyniskt är det på en skala då?! Känns lite sådär men jag har svårt att sätta fingret på "varför", tankar?

 

[kloptok]

Min spontana tanke är att

#1: ta rygg på någon högstatuslirare
#2: i avsaknad på högstatuslirare försöka se vilka som verkar vilsna och se till att inte hamna med dem

Hur själviskt/cyniskt är det på en skala då?! Känns lite sådär men jag har svårt att sätta fingret på "varför", tankar?

Problemet för mig är att jag inte nödvändigtvis ser korrelationen mellan "högstatus" och att man klickar bra spelmässigt. Åtminstone ett par av de som jag uppfattade som "högstatuslirare" klickade jag inte så bra med eller gissar att jag inte skulle göra det. Det handlar mindre om hög status och mer om kännedom om hur en person brukar spela, vad de skriver för spel (om de skrivit grejer) och hur de i allmänhet agerar mot andra personer. Dessa saker behöver vara i linje med vad man själv tycker. För mig som nybörjare är det till exempel viktigt att känna mig välkomnad och inbjuden av andra spelare, och där kan det i vissa fall vara precis tvärtom med dessa "högstatuslirare", att de exkluderar i högre grad. Personkännedomen är i övrigt förmodligen lättare att få om en "högstatuslirare" eftersom det i regel finns fler tillfällen att observera och lära känna denna person (även om det bara är på avstånd) än det gör när det gäller nybörjare, där matchningen blir rent slumpmässig.

Det enda vettiga här, om man nödvändigtvis vill försöka hamna med folk man vet är bra att spela med, är nog att på ett smidigt sätt försöka "råka" hamna med dessa alternativt bestämma i förväg att man ska försöka spela tillsammans. Om man gör det på ett socialt smidigt sätt så behöver ju ingen veta att du är självisk. Men samtidigt går det ut över nybörjare (som mig) som riskerar att exkluderas. Svårigheten är väl att det inte alltid är så lätt att "råka" hamna med specifika personer utan att det skiner igenom att det är en popularitetstävling på gång.

 

[kloptok]

Sedan kan man ju också se ett sånt här event som ett tillfälle att hitta nya människor man gillar att spela med, det man förlorar med ett dåligt spel är ju inte så mycket (några timmars tråkigt spel).

 

[RasmusL]

Sedan kan man ju också se ett sånt här event som ett tillfälle att hitta nya människor man gillar att spela med, det man förlorar med ett dåligt spel är ju inte så mycket (några timmars tråkigt spel).

...men det blir det ju hur som helst. Jag känner två lirare på SSF (du och syrran), har pratat och spelat med en handfull vid mer än ett tillfälle och spelat något någon gång med kanske ett drygt dussin så det finns inte välkändisar nog att fylla platserna.

Jag tänker mig att det är lättare att hitta rätt bland folk som jag observerat och läst saker av (statuslirarna) snarare än att chansa vilt med någon jag aldrig sett, läst eller hört. Det är i första steget men om det sedan ges tillfälle att hälsa så ger det mer info att bygga resonemanget på...

 

[kloptok]

...men det blir det ju hur som helst. Jag känner två lirare på SSF (du och syrran), har pratat och spelat med en handfull vid mer än ett tillfälle och spelat något någon gång med kanske ett drygt dussin så det finns inte välkändisar nog att fylla platserna.

Jag tänker mig att det är lättare att hitta rätt bland folk som jag observerat och läst saker av (statuslirarna) snarare än att chansa vilt med någon jag aldrig sett, läst eller hört. Det är i första steget men om det sedan ges tillfälle att hälsa så ger det mer info att bygga resonemanget på...

Ja, absolut. Folk man aldrig sett eller träffat har man ju ingen information om alls, så då blir det en ren chansning medan man i alla fall har någon bild (som visserligen kan vara felaktig) av folk som man sett eller träffat flera gånger tidigare.

Man får nog helt enkelt räkna med att det blir lite upp och ner med spelen när man är på konvent. Man kan ibland vara tydlig med att förmedla förväntningar i förväg men det är inte alltid man har möjlighet att göra ens det (tänk: håll i ett spel i Indierummet där du pitchar spelet och personer i princip kan hoppa av/på efter pitchen kontra att delas upp i grupper snabbt och hyfsat slumpmässigt på SSF). Vill du i ett specifikt spel spela med "rätt" personer får du själv försöka få detta att ske på smidigast möjliga vis.

Den grundläggande indelningen där man hamnar på ett visst spel efter att ha gjort en intresseanmälan är ändå en väldigt bra grund. Man kunde kanske i anmälan utöver det ge lite snabba adjektiv för hur man gillar att spela som arrangörerna kan använda för att dela in varje spels intresserade personer i subgrupper, men det bygger ju på att folk sedan faktiskt dyker upp och spelar och så ger det mer jobb till arrangörerna.

Jag tror inte att det gäller alla men personligen har jag (rent rationellt åtminstone) inga problem med att folk har vissa specifika personer de vill spela med i ett givet scenario, och skulle inte uppfatta det som speciellt själviskt. Lite tråkigt för mig som nybörjare kanske, men det är något jag kan leva med.

Jag vet att arrangörerna och spelledarna på SSF i vissa fall uppmanade deltagarna att spela med personer de inte kände. Vet inte riktigt hur jag känner för det, jag tror nog att jag föredrar när det lämnas fritt åt deltagarna.

 

[Björn den gode]

Så blev det söndag och jag hade inte blivit tilldelad något spel på morgonpasset (när jag läste i mailet att de delat ut platserna för hand så blev jag som optimeringsexpert rätt besviken, jag lovar att det går att få ett schema där genomsnittet blir nöjdare oavsett hur mycket de försökte när de gjorde det för hand), men efter att ha sett hur smidigt det fixats tidigare så tänkte jag att jag dyker upp och ser vad jag får spela.

Spelet blev Distance

Distance handlade om 3 stycken distansförhållanden där männen alla var och krigade för Danmark i Afganistan och fruarna var med i samma supportgrupp hemma i Danmark. Fruarna var huvudrollerna men vi spelade också var sin man. (Vi var alltså 3 spelare).

Scenerna växlade mellan telefonsamtal, skypesamtal (båda dessa lajvades ut vid ett bord, vid telefonsamtalen med ryggarna mot varandra), gruppsamtal i supportgruppen och en fjärde kategori lite mer lösa scener ofta om andra kärlekssituationer på hemmaplan.

Även här så var sex ett viktigt inslag, även om vi i slutändan inte spelade ut så många sexscener så fanns det hela tiden där och det var flera scener på temat: nu hade ni planerat att ha skypesex men istället så...

Men för att det där skulle fungera så spelade vi tidigt också ut en skypesexscen, eftersom både jag och min medspelare spela Summer Lovin' dagen innan så var det här ingen match, medans den tredje spelaren som inte var med i scenen tyckte det var fruktansvärt pinsamt.

Det var också bestämt på förhand att en av männen skulle dö i Afganistan, ett par skulle skilja sig och ett par skulle stanna tillsammans men det skulle vara tragiskt.

På det hela taget så blev det ett riktigt bra spelpass med mycket känslor.

Bra grejer:
Idén och bakgrundsmaterialet det kändes i vart fall som att (kan också ha varit spelledaren jag har inte läst det) det var skrivet av någon som var insatt och själva grundidén med tre 'vanliga par' i en ganska extrem distanssituation var jättefin.

Spelledaren som med aggresiv klippning och borttagandet av en del scener såg till att vi bara drog över 15 minuter.

Dåliga grejer:
För många scener.
För styrt scenario. Här kände jag verkligen att det inte bara hade fungerat men hade fungerat mycket bättre som ett samberättarrollspel utan SL. För nu tvingade de färdigskrivna scenerna in oss i en historia som visserligen var sådär helt ok men vi tappade så himla mycket potential som fanns om vi utgått från rollerna och samberättat. Reglerna för slutet kunde ha varit kvar men hur vi tog oss dit hade kunnat bli så mycket bättre kändes det som.

 

[Björn den gode]

Men än var det inte slut, efter att ha fått i mig lunch (bra mat igen!) så var det dags för det som jag väntade mig skulle bli helgens tyngsta spel nämligen The Testimony.

Scenariot handlar om 4 polacker som sitter på något slags abstrakt institut och vittnar om deras delaktighet i att döda alla judar i den byn de alla bodde i 1941. Det var dessutom starkt verklighetsbaserat även om rollerna i sig broderats ut något.

Tekniken i scenariot gick ut på att rollerna i början skyllde allting på tyskarna men att det framkom mer och mer detaljer ju längre tiden gick.

Jag upptäckte hur lätt jag har att sympatisera med även på ytan förhållandevis osympatiska karaktärer (som medvetet eldar upp gamla och barn för att de har en annan religion tex). Det var lärorikt och lite skrämmande.

Bra grejer:
Historielektionen och det som hände i Jedwabe var inte heller något unikt i området.
Den ödesmättade stämningen som skapades av spelledaren och musiken.

Dåliga grejer:
För rälsat. Det här var rälsat även jämfört med många av det linjära scenarion som återfanns på konventet. Vi hade i princip manus för allting som vi skulle säga även om vi också hade instruktionen att det var ok att säga det med egna ord. Efteråt så kändes det inte som att det var ett rollspelsscenario jag deltagit i utan något slags pedagogiskt konstprojekt.

Debriefingen efteråt blev för kort eftersom jag behövde åka och vi redan hade dragit över sluttiden.

 

[RasmusL]

Bra poänger. Och ja, egentligen förlorar det på att spelas som bordsrollspel när barnen till exempel inte kan låtsasfäktas eller smyga som ninjor. Och när jag funderat lite mer tror jag inte att det är något problem det här med brytningen fantasi-verklighet, pappan kan som du skriver visa det ganska tydligt genom att säga saker som "nu måste ni vakna och äta frukost!" (som pappan) eller "ni kontra "ni kommer aldrig få tag i skatten!" (som ärkefienden). Och liknande för andra spelare också (bara man är tydlig med att de har ansvar för att i spelet visa var vi är med hjälp av repliker och beskrivningar). Mamman/osynlige vännen måste nog preppas en del och blir som du säger lite av en hjälpspelledare. Behövs nog en kommunikation mellan denna spelare och spelledaren löpande under spelets gång där spelledaren föreslår saker att etablera som mamma kontra osynlige vännen.

Men alltså, vi låtsasfäktas och smyger som ninjor vid spelbordet (att vi agerar ut våra handlingar sittande eller stående är ju inte direkt ovanligt, eller?) i andra spel så jag ser inte att det ska vara en begränsning, eller missar jag någon central mekanik knuten till kroppen?

 

[kloptok]

Men alltså, vi låtsasfäktas och smyger som ninjor vid spelbordet (att vi agerar ut våra handlingar sittande eller stående är ju inte direkt ovanligt, eller?) i andra spel så jag ser inte att det ska vara en begränsning, eller missar jag någon central mekanik knuten till kroppen?

Nej nej, du missar ingen mekanik. Jag menar bara att det är en lite annorlunda känsla att faktiskt smyga runt i ett rum som en ninja jämfört med att sitt vid ett bord och säga att man gör det. Känns som att det är hyfsat ovanligt att agera ut handlingar fysiskt vid bordsrollspelande? Mer beskrivningar brukar det vara. Och vi skulle ju inte precis gå in i sovrummet och krypa ihop när det var dags att sova Men som sagt, det ska nog inte vara några problem öht!