Nekromanti Stormarnas tid - Sverige efter inbördeskriget

[Deodanders]

Re: Spelpass 11.

Fint svar, jag förstår precis hur du menar.

(Och jag vill förtydliga att jag aldrig menade att (van)föreställningarna fanns hos dig, men är glad att du gav ditt perspektiv på hur dessa kan påverka.)

När jag ställde frågan om Solar System tänkte jag mest om det skulle ha hjälpt er att leva er in i karaktärerna om ni sluppit system(om)struktureringen, men det ser jag att Simon till viss del svarat på nu.

Din kommentar om att ni sökte ert eget uttryck tycker jag är intressant. Det låter som det till viss del kommer av att reglerna inte gav fullt stöd för det ni ville göra, men att det också är sprunget ur det du skriver om föreställningarna om hur man "bör" spela.

Att ni hittat er stil, och sett att den funkar med er agenda och en samling icketraditionella regler, ska inte ses som att ni söker er bort från systemet. Det här är det som Vincent Baker formulerat i Lumpley-principen, och det finns mycket större utrymme för det här i indiespel än vad många tror.

För en annan idé som cirkulerar är den att man mallas in i ett viss beteende och styrs av regler i de flesta "forgespel". Idén att de stöder spelarval, som har betydelse för fiktionen först och främst, och kan fördjupa inlevelse, verkar vara så främmande att jag gissar att det är svårt att föreställa sig.

Er spelrapport visar att det finns en frihet och är också ett bra exempel på hur Big Model är strukturerad, och att man inte behöver tänka på (eller förstå) den för att se att formen fungerar.

 

[Mogger]

Re: Spelpass 11.

Jag har filmati femtom timmar och ska svara något helt kort bara...

Jag tror att sångaren i mitt band var med. Men det kanske är ett hemligt projekt, så jag vågar inte säga mer.

Kolla bara spelexemplet i boken!

Det där är kul, för alla indiespel gör så. Jag har läst flera spelexempel där det står en massa coolt scenframande där alla är lyriska och slänger fram intressanta aspekter hela tiden, och sedan står det något i stil "and then they roleplay a bit" eller något liknande, som att det centrala faktiskt är att med metaperspektiv lägga upp scenen för storydrivande konflikter och att rollspelandet bara halkar med. Ibland har jag undrat när man ska rollspela överhuvudtaget. Jag har bara läst Shab Al Hiri Roach, men det ser ut som att man kan spela hela spelet utan att rollspela något alls.

Men, jag delar Anders uppfattning. Varför det ser ut så vet jag inte. Jag har hört någon (Genesis?) säga att vissa amerikanska spelgrupper har väldigt låg inlevelse i rollen, eller iaf rollspelar mindre av vad många av oss gör, men jag utgår från att rollspelandet ändå är viktigt.

 

[Deodanders]

Re: Spelpass 11.

För mig var exemplet som det i Solar System 2005, när det kom, och Stranger Things spelexempel väldigt viktiga, och som en del i mitt eget lilla paradigmskifte sökte jag mig bort från gestaltande och förstaperson när jag spelade. Men man utvecklas och förändras, vet ni. Idag har jag större glädje av det igen. Så snart jag föresatte mig att komma på coola grejer istället för att spela min karaktär stötte jag på patrull. Jag skrev ju tidigt om mina problem med det förberättande stakessättandet som var så populärt ett tag.

Emellertid sätter jag inte likhetstecken mellan karaktärsinlevelse och förstapersongestaltning. Det går för mig fint att spela med character advocacy och flyta mellan fågelperspektivsskildrande, tredje person och första. Det viktiga är att jag spelar för min karaktärs skull och är hennes röst.

 

[Mogger]

Re: Spelpass 11.

Emellertid sätter jag inte likhetstecken mellan karaktärsinlevelse och förstapersongestaltning. Det går för mig fint att spela med character advocacy och flyta mellan fågelperspektivsskildrande, tredje person och första. Det viktiga är att jag spelar för min karaktärs skull och är hennes röst.

Precis så! Bra formulering. Det som jag alltid strävar efter är en karaktär som sas funkar i sig självt. Den är någonstans en organisk och dynamisk varelse som jag har fått lov att hjälpa under en tid. Känner jag inte det bandet har jag svårt att glädja mig åt storyn, hur cool den än är.

Det låter lite pretentiöst, men jag tror att de flesta rollspelare förstår vad jag menar.

 

[Simon]

Simons kommentarer

Jaha, då var den här kampanjen avslutad för den här gången. Känns väldigt stort. Det har varit, utan att överdriva, ett helt fantastiskt år av historieskapande. Jag har varit helt lyrisk efter vartenda pass under senare halvan (när vi hade varma i kläderna i spelformen). Men det känns väldigt bra att det är färdigt, också. Inte så att det är skönt att vara av med det, utan att det är kul att ha gått i mål.

Det här sista passet dominerades av konflikter mellan huvudpersonerna, upplever jag. Alltså, uppladdningen när jag gjorde mig beredd att gå i konflikt med IO över både det moraliska i hans masshjärntvätt och över novastaden Novus vara eller inte vara var enormt stark. Jag etablerade förberedelsepölar iform av "fotsoldater i beredskap" och liknande, och läkte gammal skada och refreshade mina aspektpoäng. Allt för att ha en chans mot IO, som var på en högre powernivå än Centurion sen han höjde sin Kosmiska kraftkontroll till sex.

Att jag började med att prata med honom om hjärntvätten var ingenting jag hade tänkt. Det kom bara av att jag hade sett hur tydligt omprogrammerad prästen Olle hade blivit och tyckte det var obehagligt nära vad Hong höll på med. Det var spännande i alla fall, men jag kunde ta att förlora stakesen, och det var en tydlig reaktion i rummet när jag valde att inte bring down the pain.

Och sen! Sen går Håkan rakt emot mina förväntningar och håller med mig om att Novus ska integreras med resten av det FN-styrda Sverige! Ingen konflikt, alltså! Jag visste inte vad jag skulle tycka, men jag som Centurion fick ju vad jag ville när han lovade att vi skulle hjälpas åt att övertala Novus novor att släppa in vanliga människor i staden igen, och jag som publik var glad när jag förstod att IO hade twistat avsikten en smula. Han var helt med på att landet skulle enas - under en tro!

Öhh, vad ska jag säga mer? Jo, det blev rätt hård stämning ett tag när Centurion och IO sökte upp Fjodor, Calles karaktär, den nya. Jag hade inte valt att göra det riktigt så, eftersom det kan kännas rätt jobbigt att sitta och vara pressad av en majoritet i rummet när man själv är ny i sammanhanget, oavsett hur mycket man egentligen vet att man är vänner som spelar ett spel. Men Nils aktiverade min aspekt Förhärdad legosoldat och tvingade mig att betrakta ex-soldaten Fjodor som en möjlig fiende primärt. Efter att IO hade bashat skiten ur fjodor med sin supersocialförmåga och skåpet liksom stod där det skulle, så kunde vi dock slå an en vänligare ton, och det kändes bra.

Det var roligt att gå med på att inte döda den gamla ärkefienden Henrik Örn. Det blev en klassisk konflikt mellan Hämdens nyckel, mitt gamla projekt att röja alla gamla fiender ur vägen, och Sveriges nyckel (1xp - argumentera för sveriges enighet, 3xp - ta skada för landets enighet, BO - bryta mot lagen) som jag tog i början av det här avsnittet.

Sveriges nyckel blev min sjätte, och det tyckte jag var för mycket (vi har för länge sen pratat om att fem nog är max man bör ha), så när jag var på väg att förlora mot Fjodor och hans demon på Vombsjöns strand så buyoffade jag Blodtörstens nyckel genom att ge upp en strid, och cashade in på Hämndens nyckel genom att hjälpa till att avrätta den gamla fienden Henrik Örn. Stort nyckelkalas, med andra ord!

Väldigt fet och smakfull avslutning också, med tanke på att vi hade bestämt att det skulle vara som en säsongsavslutning med cliffhanger och omvälvningar och allt. Perfekt läge för att kunna omdefiniera allt vi har lust med när vi ska initiera den tredje kampanjen i framtiden nån gång.

När det gäller fortsättning, ja. Vi får såklart se då hur det verkligen blir, men just nu är vi nog lite splittrade i hur vi tänker. Håkan vet jag är sugen på att fortsätta på IOs bana och dra den ännu längre, medan jag själv är mer intresserad av att starta med någon ny. Det är liksom det där med Solar Systems fokus på just personutveckling som gör att jag skulle vilja att en ny kampanj börjar från början, precis som Stormarnas tid gjorde för mig (jag hade ju en annan rollperson i Vindarnas natt). Centurion har gjort en underbar resa, tycker jag, men det känns mindre intressant att välja mellan att fortsätta i samma riktning fast bara längre och att börja cirkla bakåt och sicksacka runt i det som man redan har undersökt.

Men som sagt, inget behöver ju bestämmas förrän vi faktiskt initierar nästa del.

Fantastiskt kul har det i alla fall varit. Puss på er och tack! Och tack till er som har läst (och läser) tråden och gjort så att den har handlat om en massa saker som inte bara specifikt berör den här kampanjen! Fortsätt gärna med det! Jag säger som Nils, det är ju strålande om vår kampanjkrönika kan inspriera till vidare diskussioner.

Over and out, som Centurion skulle ha sagt (i alla fall tills jag skriver nåt mer )!

 

[Simon]

Karaktärerna vid slutet

Om nån är intresserad så lägger jag här upp karaktärsbladen som de ser ut efter att vi spelat färdigt sista avsnittet...

 

[Nässe]

Re: Simons kommentarer

SÅ. Äntligen ska jag få tummen ur och svara....

Ja, ett bra år har det varit.

Det var väl ganska kul att vi gick från rollpersoner med en gemensam agenda till en mer splittrad grupp- de upptäckte liksom olika saker om sig själva och om hjläteskapet under vägen. Den ena valde att mer anamma sin mänsklighet, och den andra valde bort sin mänsklighet. Jag kan inte låta bli att tänka på jättekändisar i vår egen värld. Hur vissa framställs som mkt jordnära och trevlig (Johnny Depp i mina ögon) och andra verkar transformeras till helt sinnessjuka aliens som inte verkar ha någon som helst empati eller kontakt med "verkliga människor" (hon, vad heter hon som har barn med Brad Pitt- jag bilr fan rädd för henne- aliensavkomma..)

Öhh, vad ska jag säga mer? Jo, det blev rätt hård stämning ett tag när Centurion och IO sökte upp Fjodor, Calles karaktär, den nya. Jag hade inte valt att göra det riktigt så, eftersom det kan kännas rätt jobbigt att sitta och vara pressad av en majoritet i rummet när man själv är ny i sammanhanget, oavsett hur mycket man egentligen vet att man är vänner som spelar ett spel. Men Nils aktiverade min aspekt Förhärdad legosoldat och tvingade mig att betrakta ex-soldaten Fjodor som en möjlig fiende primärt. Efter att IO hade bashat skiten ur fjodor med sin supersocialförmåga och skåpet liksom stod där det skulle, så kunde vi dock slå an en vänligare ton, och det kändes bra.

Spännande. Jag såg inte det här när vi spelade, eftersom jag var så upptagen av att pressa mot konflikt (ja, jag vet, gå, inte springa till konflikt... ). Nu i efterhand ser jag precis vad du menar.

Det är överhuvudtaget svårare än man tänker sig att öppna gruppen för en ny spelare, och att komma in. Det blev tydligt att vi kört ihop oss på en viss stil, och att Calle kom in med en något annan ingång. han pratade efteråt om att han förstått vad vi menade lite mer nu, när vi pratar om spel. Han sa bland annat att han var van att inlevelse var att sitta och själv tänka kring RPs tankar, tänka RPs tankar och ha enorma hemligheter och bakgrundsinfo som man sitter och trycker på. När vi spelar så handlar det mer om att symbolisera rollpersonens inre genom handlingar- alltså inte mindre inlevelse, men inlevelse genom "utlevelse"- precis som man tänker sig i pjäser och böcker...

Det var kul, för jag mindes alla gånger man suttit med en rp och tryckt på feta hemligheter som man myst över, men som sällan eller alödrig kommit fram i spel... Helt meningslöst känns ju det nu...

Kul med Henrik Örn- roligat att den karaktären som jag antog dog i Vindarnas Natt visade sig leva, för att nästan direkt avrättas...

Jag börjar luta åt ditt håll angående fortsättning- känns inte så spännande att ta vid där vi slutade- kanske borde omformulera vilka ni är och så vidare. Sträcka oss femtio år in i framtiden, eller tillbaka till Ryssland och Tunguska och spela när det Ägget nådde jorden, och ta in en tanke om att eventuellt under kampanjen träffa dessa aliens, och få reda på vad de vill...?

På återseende, som jag brukar säga!

Nils

 

[Nässe]

Re: Simons kommentarer

SHIT!

Tänk om vi går tillbaka till 1800-talet och det ägget som kom då och ni spelar de tre novorna som ni såg i sista sessionen- de som skapade ett barn ur tomma intet- förstörde det och vandrade in i en annan dimension... Vore inte det fett?

Så lägger vi in aliens som en faktor som finns i världen, och kampen eller samarbetet med dessa, eller att vi vet att RP kommer att upptäcka dem- men vi som spelare vet inte själva vilka de är...

Tänk om vi skulle köra med sorcerer-regler- och vi definierar demoner som aliens- som har inflytande- maktmissbruk och humanity-loss går mot mindre mänsklighet- man blir en aliens. Vi vet ju innan kampanjen (om ni spelar dessa tre ryska novor som ni såg i session 11.) att ni kommer att förlora denna kamp och bli omänskliga och fördärvade. Kul med inbyggd domedag...

Nils