Christoffer
It's all pig.
Den här första delen handlar om varför. Varför just Story Now? Varför inte bara köra ett äventyr och låta det räcka och bli över? Jag har här försökt att återge exakt vad det är som greppar mig när det kommer till Story Now, vad själva innebörden är. Detta för att vi alla ska kunna gå vidare. Är ni med på det här är vi redo för att gå vidare. Gör ni det inte, om ni bara skakar på huvudet och tycker allt här nedan är skitsnack, oviktigt eller pretentiös skit, eller om ni så tycker att visst det här är ju ballt, ibland under nått spelmöte emellanåt, så kanske vi får bolla endel för att se om detta är vad ni faktiskt är ute efter? Det finns ingen status i detta. Det finns ingen hierarki där något är mer värt, finare eller svårare än något annat.
Tematisk ompf
Alla har vi väl någon gång sett en film, läst en bok, en serietidning eller hört morfar berätta något som gripit oss, lite mer än bara något koolt. Det har som känts i magtrakten, vi kanske burit med oss det under dagen, funderat på det och kunnat komma tillbaka till det. Berättelsen har sagt något om vårt liv, om vad det innebär att vara människa Vi kanske kunnat tänka på det som exempel från våra egna liv eller funnit styrka i dessa berättelser. Detta är vad vi är ute efter när vi spelar. Detta är vad som driver oss, att hitta den där känslan, att få den och bära med den men med en viktig skillnad. När vi i film, böcker och andra berättelser får den levererad till oss (och, som jag ska återkomma till ibland blir förbannade på istället för berörda av) så vill vi vara med och skapa denna känsla.
Personligen är den här känslan något som drar mig in i berättelser och gör dem relevanta i mitt liv. Därför förändras också vilka berättelser som jag uppskattar beroende på hur mitt liv ser ut. Det här tog sig väldigt konkreta uttryck när jag blev förälder. Jag började då uppskatta väldigt mycket litteratur på ett sätt som jag tidigare inte gjort, några exempel är exempelvis Vägen av Cormac McCarthy som jag började läsa innan jag blev pappa och som jag avslutade när jag var hemma med min son och framförallt under de stunder jag satt och gav honom mat. Det blev en oerhört gripande resa om faderskap, om att skydda, ta hand om och vad detta, att skydda och hålla säker, egentligen innebär. Ett annat exempel är trilogin om samurajen Tomoe Gozen, framförallt den andra boken, The Golden Naginata, tar upp extremt starka frågor kring karriär, partnerskap att vara förälder och om det ens går att balansera mellan dessa roller på ett framgångsrikt sätt. Jag kunde spegla mitt liv i berättelserna och utfallet av berättelserna kunde säga något tillbaka, diktera sanningar om mitt eget liv och i förlängningen även andras; om vår tillvaro som människor, om hur vi agerar mot våra medmänniskor och vad vårt handlande får för konsekvenser.
När vi för in denna känsla av relevans i rollspel så skapas en känsla av aktualitet, av någon slags vikt och innebörd som faktiskt betyder något och att den här känslan, eller frågan eller vad det nu är är på påväg emot mig i en rasande fart. Det är vad jag brukar kalla tematiskt ompf. Ompf som i ljudet av något väldigt tungt som man släpper på golvet. Eller kanske snarare ompf som när någon stor person kastar sin axel mot en dörr och försöker pressa upp den, vi vet att dörren kommer ge vika, men vi vet inte vad det kommer innebära när personen tagit sig in. Det handlar alltid om en osäkerhet. Om en fråga.
Att ställa och att besvara frågor
Att spela såhär handlar mycket om att besvara frågor. Om att om och om igen göra det. På så vis skapas och byggs aktualiteten, själva ompfet, upp. Det blir tyngre, dovare, hårdare och vi blir allt mer säkra på att dörren snart kommer ge vika. Jag ska återkomma till det här med frågor och svar senare. I en annan del. Men jag vill nämna något om det här. När jag talar om att en berättelse säger något om vad det innebär att vara förälder och vilka prioriteringar man tvingas göra som förälder, handlar det om väldigt konkreta saker. Det handlar om att en karaktär, som är förälder bokstavligt eller symboliskt, tvingas göra prioriteringar kring sitt (symboliska eller bokstavlig) barn, kring sin familj, kring sin situation. Alla dessa berättelser ser ungefär ut såhär:
1. Karaktärer är inblandade i konflikter
2. Konflikterna förvärras. Vilka som är centrala börjar utkristalliseras.
3. De centrala konflikterna blir så extrema att de inte länge till kommer kunna förbli olösta.
4. Stegringen når sin toppen och något händer som löser konflikterna
5. Vi får se resultatet av allt. Utfallet. Konsekvenserna.
1. En snut vill återförenas med sin fru. De har separerat sen massa år tillbaka. Hon har byggt upp en ny familj. Men snuten är besluten. Han måste försöka och hon är hans väg ut ur alkoholmissbruket.
2. Snuten besöker familjen, inser att frun har skapat en ny familj med en känd gangster, och hon har tre barn. Ett av dem, inser han, är hans eget. En flicka på sju år, hon bär snutens ögon och snuten ser sin egen mamma i sin dotter. Frun erkänner detta och snuten får möjlighet att besöka sin dotter. Samtidigt utreds flera brutala mordfall i staden. Allt pekar på ganstern.
3. När undersökningarna fördjupas kommer bevis fram som börjar vara tvetydiga, är det verkligen ganstern? Flera av fingeravtrycken tillhör snutens fd fru!!!
4. Snuten sätter i ilska och frustration dit frun för mord och i en shootout skjuter han gangstern och processar sen hårt för vårdnad om barnen.
5. Snuten lever lycklig med barnen men den äldsta dottern åker in och ut ur ungdomshem, svårt alkoholiserad och klandrar snuten för sin faders död. Vi ser en slutscen hur snuten lägger den döde gangsterns barn, sjunger för dem och går sen ned i vardagsrummet där han möter sin dotter som skjuter honom, bang!, och han faller samman mitt på golvet och blöder ut rött över hela vardagsrumsgolvet....
Ja, vad säger en sådan berättelse? Att ett föräldraskap taget med våld även kommer förloras med våld? En fader-son-relation av kärlek och kontakt är starkare än en av blod? Kanske. Exakt hur vi svarar på den kommer ha mycket att göra med hur berättelsen byggs upp, hur konflikter stegras och hur karaktärer handlar från stund till stund.
Men oavsett hur den här tolkningen sker så skulle vilja säga att det finns två sorters berättelser, de som ljuger och de som talar sanning. De förra är de vi läser och känner oss obekväma i, vi kanske fnyser åt slutsatserna som kommer ur berättelsen, eller kanske känner vi oss rent av förolämpade. Sen finns det de som är sanna, de kan vara sanna på ett väldigt högtravande sätt eller på ett väldigt direkt, smutsigt och kanske rent av oförlåtligt sätt. Kanske landar de i vårt knä och vi inser saker om vår värld, om våra medmänniskor och om oss själva och vi kanske skäms. Det har hänt mig ett fler tal gånger.
I mitt exempel ovan skulle en berättelse som talar sanning vara just den som jag skrev. Den skulle visa hur en till synes vacker bild av ett hem förändras och resultatet av snutens, enligt mig, vidriga moraliska val skulle vändas emot honom och skapa de konsekvenser jag behöver för att inte känna mig förledd.
En lögn skulle vara om samma berättelse avslutades med en lycklig semester, där alla sken som solen. Eller hur snuten blev befordrad. Eller hur han bara gav upp flaskan och sitt jobb och började på bank. Det skulle säga något som jag inte skulle kunna stå för. En lögn. En sådan berättelse kanske skulle mynna ut i något i stil med ”ett föräldraskap som byggs på brott är dömt att raseras, men ett som är grundat på hederlighet och juridisk rätt kommer alltid segra”, något jag inte tror på, för mitt liv kan jag inte få mig att hålla med i det. Och därför ljuger en sådan berättelse.
När vi spelar rollspel och när vi gör det för att höra det där tematiska ompfet emot dörren så finns det ingen möjlighet till lögner. Tänk själv, ni är snuten, ni står inför de här situationerna, ni får reda på att frun byggt ett nytt liv, med en gangster! Som utreds för mord just nu! Just nu ligger en fet pärm på ditt skrivbord om honom! Sen kommer bevisen, mot din fru? Vad gör du? Mörkar du? Gömmer du dem och sätter dit gangstern och försöker bygga ett nytt liv med din fd fru? Vill hon det? Om inte vad kommer då ske? En vårdnadstvist? Om hon vägrar, använder du bevisen för att få barnen? När vi spelar rollspel är det du som handlar i alla dessa situationer och på så vis svarar du också på frågan om vad ett gott föräldraskap handlar om, eller om ett brott, till och med ett mord, kan passera utan ett straff, osv. genom att det är du som agerar, handlar och svarar så kommer du inte kunna ljuga. Det kommer vara relevant. Ompfet kan inte ljuga för det är vi som i handling skapar det. Detta är fruktansvärt kraftfullt.
Ompf i tystnad
Det här är vad jag söker och vad jag älskar. Det är vad målet med Story Now är. Men, vi behöver inte prata om det. Vi behöver vara överens om att det är vad vi är ute efter, men vi behöver inte undersöka det. Vi behöver inte tala högt om vad föräldraskap enligt våra spelmöten om snuten och hans familj innebär. Vi behöver inte analysera vart juridisk rätt får ge vika för kärlek, faderskap eller något annat. Vi kan göra det, men det finns inget krav för att det ska vara Story Now. Tvärt om. Spela, njut, skjut dig genom köpcentrum, döda drakar och allt det där, och låt det känslomässiga greppa dig. Skjut dig genom köpcentret för att det är vad som krävs för att stoppa galningen med bomben! Döda draken för det är vad som krävs för att rädda dvärgklanen från undergång och därmed möjliggöra din egen väg till tronen! Låt ljudet av en tung axel dunka mot dörren, ompf! Ompf!! OMPF!!! Och gör dig redo att handla när det krävs, tveka inte, handla spontant, i situationen när den kommer, i nuet. Och där skapas berättelsen, precis nu när vi sitter här, runt spelbordet.
Tematisk ompf
Alla har vi väl någon gång sett en film, läst en bok, en serietidning eller hört morfar berätta något som gripit oss, lite mer än bara något koolt. Det har som känts i magtrakten, vi kanske burit med oss det under dagen, funderat på det och kunnat komma tillbaka till det. Berättelsen har sagt något om vårt liv, om vad det innebär att vara människa Vi kanske kunnat tänka på det som exempel från våra egna liv eller funnit styrka i dessa berättelser. Detta är vad vi är ute efter när vi spelar. Detta är vad som driver oss, att hitta den där känslan, att få den och bära med den men med en viktig skillnad. När vi i film, böcker och andra berättelser får den levererad till oss (och, som jag ska återkomma till ibland blir förbannade på istället för berörda av) så vill vi vara med och skapa denna känsla.
Personligen är den här känslan något som drar mig in i berättelser och gör dem relevanta i mitt liv. Därför förändras också vilka berättelser som jag uppskattar beroende på hur mitt liv ser ut. Det här tog sig väldigt konkreta uttryck när jag blev förälder. Jag började då uppskatta väldigt mycket litteratur på ett sätt som jag tidigare inte gjort, några exempel är exempelvis Vägen av Cormac McCarthy som jag började läsa innan jag blev pappa och som jag avslutade när jag var hemma med min son och framförallt under de stunder jag satt och gav honom mat. Det blev en oerhört gripande resa om faderskap, om att skydda, ta hand om och vad detta, att skydda och hålla säker, egentligen innebär. Ett annat exempel är trilogin om samurajen Tomoe Gozen, framförallt den andra boken, The Golden Naginata, tar upp extremt starka frågor kring karriär, partnerskap att vara förälder och om det ens går att balansera mellan dessa roller på ett framgångsrikt sätt. Jag kunde spegla mitt liv i berättelserna och utfallet av berättelserna kunde säga något tillbaka, diktera sanningar om mitt eget liv och i förlängningen även andras; om vår tillvaro som människor, om hur vi agerar mot våra medmänniskor och vad vårt handlande får för konsekvenser.
När vi för in denna känsla av relevans i rollspel så skapas en känsla av aktualitet, av någon slags vikt och innebörd som faktiskt betyder något och att den här känslan, eller frågan eller vad det nu är är på påväg emot mig i en rasande fart. Det är vad jag brukar kalla tematiskt ompf. Ompf som i ljudet av något väldigt tungt som man släpper på golvet. Eller kanske snarare ompf som när någon stor person kastar sin axel mot en dörr och försöker pressa upp den, vi vet att dörren kommer ge vika, men vi vet inte vad det kommer innebära när personen tagit sig in. Det handlar alltid om en osäkerhet. Om en fråga.
Att ställa och att besvara frågor
Att spela såhär handlar mycket om att besvara frågor. Om att om och om igen göra det. På så vis skapas och byggs aktualiteten, själva ompfet, upp. Det blir tyngre, dovare, hårdare och vi blir allt mer säkra på att dörren snart kommer ge vika. Jag ska återkomma till det här med frågor och svar senare. I en annan del. Men jag vill nämna något om det här. När jag talar om att en berättelse säger något om vad det innebär att vara förälder och vilka prioriteringar man tvingas göra som förälder, handlar det om väldigt konkreta saker. Det handlar om att en karaktär, som är förälder bokstavligt eller symboliskt, tvingas göra prioriteringar kring sitt (symboliska eller bokstavlig) barn, kring sin familj, kring sin situation. Alla dessa berättelser ser ungefär ut såhär:
1. Karaktärer är inblandade i konflikter
2. Konflikterna förvärras. Vilka som är centrala börjar utkristalliseras.
3. De centrala konflikterna blir så extrema att de inte länge till kommer kunna förbli olösta.
4. Stegringen når sin toppen och något händer som löser konflikterna
5. Vi får se resultatet av allt. Utfallet. Konsekvenserna.
1. En snut vill återförenas med sin fru. De har separerat sen massa år tillbaka. Hon har byggt upp en ny familj. Men snuten är besluten. Han måste försöka och hon är hans väg ut ur alkoholmissbruket.
2. Snuten besöker familjen, inser att frun har skapat en ny familj med en känd gangster, och hon har tre barn. Ett av dem, inser han, är hans eget. En flicka på sju år, hon bär snutens ögon och snuten ser sin egen mamma i sin dotter. Frun erkänner detta och snuten får möjlighet att besöka sin dotter. Samtidigt utreds flera brutala mordfall i staden. Allt pekar på ganstern.
3. När undersökningarna fördjupas kommer bevis fram som börjar vara tvetydiga, är det verkligen ganstern? Flera av fingeravtrycken tillhör snutens fd fru!!!
4. Snuten sätter i ilska och frustration dit frun för mord och i en shootout skjuter han gangstern och processar sen hårt för vårdnad om barnen.
5. Snuten lever lycklig med barnen men den äldsta dottern åker in och ut ur ungdomshem, svårt alkoholiserad och klandrar snuten för sin faders död. Vi ser en slutscen hur snuten lägger den döde gangsterns barn, sjunger för dem och går sen ned i vardagsrummet där han möter sin dotter som skjuter honom, bang!, och han faller samman mitt på golvet och blöder ut rött över hela vardagsrumsgolvet....
Ja, vad säger en sådan berättelse? Att ett föräldraskap taget med våld även kommer förloras med våld? En fader-son-relation av kärlek och kontakt är starkare än en av blod? Kanske. Exakt hur vi svarar på den kommer ha mycket att göra med hur berättelsen byggs upp, hur konflikter stegras och hur karaktärer handlar från stund till stund.
Men oavsett hur den här tolkningen sker så skulle vilja säga att det finns två sorters berättelser, de som ljuger och de som talar sanning. De förra är de vi läser och känner oss obekväma i, vi kanske fnyser åt slutsatserna som kommer ur berättelsen, eller kanske känner vi oss rent av förolämpade. Sen finns det de som är sanna, de kan vara sanna på ett väldigt högtravande sätt eller på ett väldigt direkt, smutsigt och kanske rent av oförlåtligt sätt. Kanske landar de i vårt knä och vi inser saker om vår värld, om våra medmänniskor och om oss själva och vi kanske skäms. Det har hänt mig ett fler tal gånger.
I mitt exempel ovan skulle en berättelse som talar sanning vara just den som jag skrev. Den skulle visa hur en till synes vacker bild av ett hem förändras och resultatet av snutens, enligt mig, vidriga moraliska val skulle vändas emot honom och skapa de konsekvenser jag behöver för att inte känna mig förledd.
En lögn skulle vara om samma berättelse avslutades med en lycklig semester, där alla sken som solen. Eller hur snuten blev befordrad. Eller hur han bara gav upp flaskan och sitt jobb och började på bank. Det skulle säga något som jag inte skulle kunna stå för. En lögn. En sådan berättelse kanske skulle mynna ut i något i stil med ”ett föräldraskap som byggs på brott är dömt att raseras, men ett som är grundat på hederlighet och juridisk rätt kommer alltid segra”, något jag inte tror på, för mitt liv kan jag inte få mig att hålla med i det. Och därför ljuger en sådan berättelse.
När vi spelar rollspel och när vi gör det för att höra det där tematiska ompfet emot dörren så finns det ingen möjlighet till lögner. Tänk själv, ni är snuten, ni står inför de här situationerna, ni får reda på att frun byggt ett nytt liv, med en gangster! Som utreds för mord just nu! Just nu ligger en fet pärm på ditt skrivbord om honom! Sen kommer bevisen, mot din fru? Vad gör du? Mörkar du? Gömmer du dem och sätter dit gangstern och försöker bygga ett nytt liv med din fd fru? Vill hon det? Om inte vad kommer då ske? En vårdnadstvist? Om hon vägrar, använder du bevisen för att få barnen? När vi spelar rollspel är det du som handlar i alla dessa situationer och på så vis svarar du också på frågan om vad ett gott föräldraskap handlar om, eller om ett brott, till och med ett mord, kan passera utan ett straff, osv. genom att det är du som agerar, handlar och svarar så kommer du inte kunna ljuga. Det kommer vara relevant. Ompfet kan inte ljuga för det är vi som i handling skapar det. Detta är fruktansvärt kraftfullt.
Ompf i tystnad
Det här är vad jag söker och vad jag älskar. Det är vad målet med Story Now är. Men, vi behöver inte prata om det. Vi behöver vara överens om att det är vad vi är ute efter, men vi behöver inte undersöka det. Vi behöver inte tala högt om vad föräldraskap enligt våra spelmöten om snuten och hans familj innebär. Vi behöver inte analysera vart juridisk rätt får ge vika för kärlek, faderskap eller något annat. Vi kan göra det, men det finns inget krav för att det ska vara Story Now. Tvärt om. Spela, njut, skjut dig genom köpcentrum, döda drakar och allt det där, och låt det känslomässiga greppa dig. Skjut dig genom köpcentret för att det är vad som krävs för att stoppa galningen med bomben! Döda draken för det är vad som krävs för att rädda dvärgklanen från undergång och därmed möjliggöra din egen väg till tronen! Låt ljudet av en tung axel dunka mot dörren, ompf! Ompf!! OMPF!!! Och gör dig redo att handla när det krävs, tveka inte, handla spontant, i situationen när den kommer, i nuet. Och där skapas berättelsen, precis nu när vi sitter här, runt spelbordet.
