Nekromanti Stranger Things

[Staffan]

Är det någon som spelat äventyren eller stött på monstrena grabbarna möter när de lirar D&D?

De monster som nämns i D&D-kampanjen är Troglodytes och (The) Demogorgon. Troglodyter har jag stött på, men inte Demogorgon (även om han figurerar i ett av äventyren som är släppta till 5e).

För den som kan sin old-school-D&D är det dock rätt uppenbart att D&D bara är "rekvisita" - mekaniskt har inte det de spelar så mycket likheter med D&D. T ex försöker Will slänga en fireball på the Demogorgon, och får veta att han måste slå 13 eller högre för att träffa. Men en fireball behöver man inte slå något för - eventuellt kan DM behöva slå save och/eller anti-magic/magic resistance, men det enda spelaren behöver bekymra sig om är att slå skada. I Old-school-D&D finns inte heller något i stil med "Vale of Shadows", även om det har ganska stora likheter med the den version av Plane of Shadows som dök upp i 3e och utvecklades till Shadowfell i 4e (även tidigare fanns det ett Demiplane of Shadows, men det var mer av ett elementarplan för skuggor som koncept, snarare än en värld som är en skugga av den "riktiga"). D&D i serien tjänar två syften: dels att etablera att grabbarna är väldigt, väldigt nördiga, och dels att etablera att Will är den sortens människa som hellre tar en chansning för att rädda sina vänner än att ta det säkert för att rädda sig själv.

I min huvudkanon så spelar grabbarna något de kallar D&D, men som de har husreglerat till oigenkännelighet.

 

[Rymdhamster]

mekaniskt har inte det de spelar så mycket likheter med D&D.

Jag tycker ju snarare tvärt om. Likheterna är stora, det är detaljerna de missar på =)

 

[Rangertheman]

Jag hoppas att säsong 2 inte är en renodlad fortsättning. Då tror jag att intresset kommer att dala väldigt fort. Bäst vore kanske om de gjorde en American Horror Story-variant, där de kommer med en helt ny story, men med delvis samma skådespelare eller andra typer av kopplingar.

 

[Rymdhamster]

Jag hoppas att säsong 2 inte är en renodlad fortsättning. Då tror jag att intresset kommer att dala väldigt fort. Bäst vore kanske om de gjorde en American Horror Story-variant, där de kommer med en helt ny story, men med delvis samma skådespelare eller andra typer av kopplingar.

Mmmm. Håller med att en ren fortsättning skulle lämna mycket att önska. Antingen ett nytt mysterium som hemsöker orten, eller att vi får en uppföljning på säsongs 1 händelser men ur en helt anna synvinkel. Kanske något stargateliknande där de utforskar den där undersidan.

Men jag tror det också skulle vara en risk om det hamnar allt för långt ifrån säsong 1. Folk vill liksom se mer av vad de gillade. Frågan är vad det var. Jag har svårt att sätta fingeret på specifika saker.

 

[MattiasLejbrink]

Jag tror inte slutet är svårare än att de fick bråttom. Kan ha varit tajt deadline - eller mer troligt - att de fick färre avsnitt på sig än de hade räknat med. "Shit nu ska allt det här som tar åtta avsnitt in på ett, suck, ja ja bara att sätta igång", ungefär.

Känner mig hyggligt säker på att nästa säsong kommer att vara fristående från första, men i samma universum, som TD är menat att vara.

Sen lämnar de en del frågor obesvarade, som ni varit inne på. Det tror jag är avsiktligt.

 

[Klaatu]

OBS! LITEN SPOILER

Efter att ha sett Stranger Things säsong 1 så är det en scen som stört min inre frid till bristningsgränsen. Denna scen finns i avsnitt 2 (cirka 18 minuter in) och jag skulle vilja höra er åsikt om denna. Låt mig måla upp scenen:

Detta utspelar sig dagen efter att Will har försvunnit. Joyce (Winona Ryder) återvänder till sin arbetsplats där hon har arbetat i 10 år. Arbetsplatsen verkar vara en mellanstor lanthandel som är den överlägset största affären/butiken efter gatan där den står. Joyce går in för att prata med sin chef Donald som hon alltså har känt i 10 år. Donald känner till det tragiska som inträffat eftersom han har ringt ersättaren Jeffrey eftersom han inte trodde att Joyce skulle komma in. Mycket logiskt och förutseende av Donald. Det är vad som händer härnäst som får mig att vill klippa till honom på käften. Joyce berättar att hon behöver en telefon och Donald tar fram en och slår sedan in i kassan köpet på 22,56 dollar (cirka 470 kr i dagens penningvärde). Joyce berättar att hon inte har några pengar och att hon måste få köpa telefonen på krita. Efter viss tvekan går Donald med på detta och skriver upp summan i en bok så att han inte skall glömma bort det.

Alltså vad är det för fel på Donald? Här kommer en av hans anställda som han känt i minst 10 år vars son är försvunnen (troligast kidnappad) med förtvivlan i rösten och desperation i blicken och ber om en telefon. Hur kan han vara så hjärtlös att ta betalt för denna telefon? Donald är med största sannolikt en välbärgad man (han äger ju den största affären efter gatan) och hans lanthandel kommer inte att gå under om en telefon skulle saknas. Om någon jag känt i 10 år vars barn försvunnit kom till mig och bad om en telefon skulle jag ha farit och köpt en och därefter frågat om det var något mer jag kunde hjälpa till med. Aldrig skulle jag nämna denna kostnad och kom den ändå upp skulle jag insistera på att inte bli ersatt. Donald däremot har inte ens vett att säga något i stil med: "Joyce, affärerna har gått dåligt på senare tid och jag har inte råd att ge dig telefon men ta den nu och betala mig senare när allt lugnat ner sig".

Är Donalds beteende ett typiskt amerikanskt beteende som kommer från att han lever i ett så kapitalistiskt samhälle eller är han bara den hjärtlösaste skitstöveln i hela Hawkins?

 

[Ond bråd död]

OBS! LITEN SPOILER

Efter att ha sett Stranger Things säsong 1 så är det en scen som stört min inre frid till bristningsgränsen. Denna scen finns i avsnitt 2 (cirka 18 minuter in) och jag skulle vilja höra er åsikt om denna. Låt mig måla upp scenen:

Detta utspelar sig dagen efter att Will har försvunnit. Joyce (Winona Ryder) återvänder till sin arbetsplats där hon har arbetat i 10 år. Arbetsplatsen verkar vara en mellanstor lanthandel som är den överlägset största affären/butiken efter gatan där den står. Joyce går in för att prata med sin chef Donald som hon alltså har känt i 10 år. Donald känner till det tragiska som inträffat eftersom han har ringt ersättaren Jeffrey eftersom han inte trodde att Joyce skulle komma in. Mycket logiskt och förutseende av Donald. Det är vad som händer härnäst som får mig att vill klippa till honom på käften. Joyce berättar att hon behöver en telefon och Donald tar fram en och slår sedan in i kassan köpet på 22,56 dollar (cirka 470 kr i dagens penningvärde). Joyce berättar att hon inte har några pengar och att hon måste få köpa telefonen på krita. Efter viss tvekan går Donald med på detta och skriver upp summan i en bok så att han inte skall glömma bort det.

Alltså vad är det för fel på Donald? Här kommer en av hans anställda som han känt i minst 10 år vars son är försvunnen (troligast kidnappad) med förtvivlan i rösten och desperation i blicken och ber om en telefon. Hur kan han vara så hjärtlös att ta betalt för denna telefon? Donald är med största sannolikt en välbärgad man (han äger ju den största affären efter gatan) och hans lanthandel kommer inte att gå under om en telefon skulle saknas. Om någon jag känt i 10 år vars barn försvunnit kom till mig och bad om en telefon skulle jag ha farit och köpt en och därefter frågat om det var något mer jag kunde hjälpa till med. Aldrig skulle jag nämna denna kostnad och kom den ändå upp skulle jag insistera på att inte bli ersatt. Donald däremot har inte ens vett att säga något i stil med: "Joyce, affärerna har gått dåligt på senare tid och jag har inte råd att ge dig telefon men ta den nu och betala mig senare när allt lugnat ner sig".

Är Donalds beteende ett typiskt amerikanskt beteende som kommer från att han lever i ett så kapitalistiskt samhälle eller är han bara den hjärtlösaste skitstöveln i hela Hawkins?

Det är väl bara ett typiskt berättartekniskt beteende. Skaparna gick bara lite för långt i sin iver att måla Joyeces utsatthet där. Jag tror det lätt kan bli så när man tänker i scener snarare än realism.

De behövde en scen för att få tittarna att känna med Joyece och också visa hennes desperation m.m. När man kommer från den vinkeln blir det lätt att karaktärer förlorar sin rationella del och blir enbart till verktyg för berättelsen. Särskilt om karaktären på något vis passar in i någon arketyp som har lämpliga egenskaper för att tappa den rationella sidan.

I det här fallet Kapitalisten. Dessa framställs som känslokalla och icke-rationella kring saker som rör värde/kostnad pga girighet.Nu blev det en krock när kapitalisten är en rätt vanlig näringsidkare som de samtidigt försöker göra till en normal snubbe. Kanske skulle det behövas forskning, debattartiklar och engagemang kring hur kapitalister framställs i media i lika stor utsträckning som kring hur kvinnor framställs.

Serien hade tyvärr rätt många liknande manipulativa scener där de går lite till överdrift för att väcka känslor hos tittaren. Men jag tror det har att göra med att det är en pastisch inspirerat av 80-tals-filmer. De där sortens sentimentala scenerna var väldigt typiskt för den tiden tror jag. De bästa exemplen är väl mobbarna. Såna är nästan alltid helt irrationella och fullständigt hänsynslösa i historier. De stoppar inte inför att döda personen som historien vill väcka vår sympati för. Scenen vid stupet är ett bra exempel på detta.

Själv tycker jag väldigt illa om den sortens simpel manipulation av tittarens känslor på bekostnad av realismen, men tydligen funkar det rätt bra eftersom man fortsätter.

 

[Arfert]

Angående säsong 2 har jag hört:
• Det ska in 4 nya karaktärer (utöver de som fanns i säsong 1)
• Det ska vara en uppföljare som ska vara inspirerad av till exempel Aliens och Terminator 2 (dvs påminna om ettan, men med ett lite annorlunda upplägg).

 

[Arfert]

De monster som nämns i D&D-kampanjen är Troglodytes och (The) Demogorgon. Troglodyter har jag stött på, men inte Demogorgon (även om han figurerar i ett av äventyren som är släppta till 5e).

Demogorgon dök upp för första gången 1976 i Eldritch Wizardry. Och var med i första Monster Manual till AD&D 1977.

 

[Mundo]

Demogorgon dök upp för första gången 1976 i Eldritch Wizardry. Och var med i första Monster Manual till AD&D 1977.

OBS SPOILERS!

 

[Klaatu]

Det är väl bara ett typiskt berättartekniskt beteende. Skaparna gick bara lite för långt i sin iver att måla Joyeces utsatthet där. Jag tror det lätt kan bli så när man tänker i scener snarare än realism.

Bra poäng.

I det här fallet Kapitalisten. Dessa framställs som känslokalla och icke-rationella kring saker som rör värde/kostnad pga girighet.

Håller med om att Hollywood litet väl ofta framställer kapitalister som själviska idioter. Se bara på The Wolf of Wall Street.

De bästa exemplen är väl mobbarna. Såna är nästan alltid helt irrationella och fullständigt hänsynslösa i historier. De stoppar inte inför att döda personen som historien vill väcka vår sympati för. Scenen vid stupet är ett bra exempel på detta.

Jag hatade scenen vid stupet. Det känns ultra-överdrivet och verklighetsfrämmande att mobbare som knappt har hår på pungen är psykopater som vill döda sina skolkamrater med kniv. Mer verkligt hade det varit om mobbaren Troy i detta fall hade försökt spola Mikes huvud i en toalettstol.

 

[Mundo]

Jag hatar mobbare i film och media i allmänhet. Har det gjorts bra någon annanstans än typ Tzatziki?
Varenda mobbare i film är vanligtvis en fullblodspsykopat som vill döda andra barn med kniv och inte har några andra personlighetsdrag än Sauroman Jr.

I min familj har vi en teori att de flesta filmskapare var förmodligen lite nördiga i sin barndom (de var kreativa, de gillade historier, de gillade att läsa, etc). Därav är risken god att de mobbades. Därav är alla mobbare bokstavligen Adolf Stalin Dong.

 

[Staffan]

Demogorgon dök upp för första gången 1976 i Eldritch Wizardry. Och var med i första Monster Manual till AD&D 1977.

Jo, jag vet att Demogorgon är en klassisk demonfurste i D&D. Jag menar bara att jag aldrig stött på honom i min personliga D&D-karriär.

 

[Arfert]

Jo, jag vet att Demogorgon är en klassisk demonfurste i D&D. Jag menar bara att jag aldrig stött på honom i min personliga D&D-karriär.

...då är det dags nu.

 

[Staffan]

...då är det dags nu.

Just nu är kampanjen jag spelleder i inledningsstegen av Princes of the Apocalypse. Mina stackars spelare kan mycket väl få diskutera de finare aspekterna av tedrickande med Olhydra, men Demogorgon håller sig nog borta.

När jag väl är klar med den så kanske jag spelleder Out of the Abyss, där vår käre dubbelbabian är med. Eller så kanske det blir Storm King's Thunder - eller, med tanke på hur snabbt vi tar oss genom saker, någon av de andra 2-3 äventyren de lär ha hunnit släppa tills dess.

 

[Ond bråd död]

OT: Det här är nog den första Nostalgiserien jag sett om 80-talet faktiskt. Är det kanske "vår" tur nu att få gotta oss i nostalgiska tillbaka till det decennium som formade oss. 60-tal och 70-tal har ju fått sitt i allehanda filmer och serier. "Vi" ska fan ha ett "jag minns mitt 80-tal" med någon ny Berntd.

 

[DeBracy]

Jag är väl lite efter och så, men nu har jag sett den också. I ett svep typ. Hade det varit 10 avsnitt istället för åtta kanske jag hade lyckats spara de sista avsnitten till idag.

Innan jag såg den hade jag ingen koll på att El ens var med, så att den vinkeln var tongivande för mycket av seriens innehåll kom som en glad överraskning. Plötsligt fanns det klara beröringspunkter med ett par rollspel jag är väldigt förtjust i.

Spoiler

Jag tänker på Panty Explosion och Psi*Run. I det senare ingår minnesförlust som ett tungt element, och det är ju inte aktuellt här.

När jag hade sett klart och borstade tänderna tänkte jag faktiskt att det i mångt och mycket var samma typ av gods som var med i serien som i onlinekampanjen i PE som jag spelade med Krille, Nightowl, Storuggla och Thark. Där hann vi ha med kloner också, men det kanske de kan fixa till nästa säsong?

För övrigt sörjer jag Benny och Barb. De gick på det med hull och hår att jag skulle gilla dem bara så att det var chockerande/jobbigt när de gick åt.

Jag har inte så bra koll på Stephen King så jag missade säkert massor av referenser, men när det klickade var det kul. Som när någon satt och läste Cujo.

 

[Daniel]

Jag såg serien nu över helgen och måndagen, såg precis sista avsnittet. Gillade den otroligt mycket - även om monsterdesignen inte tilltalade mig, tyckte ärligt talat den var rätt trist, men det är mer sällan än ofta som jag tycker monster ser häftiga ut.

Spoilerfyllda tankegångar:

Spoiler

Apropå att Barbaras död nonchalerades, som nån tyckte. No way! Scenen då de tre vännerna återförenas med Will i sjukhussängen, när de börjar berätta om allt som hänt - då visas vi Nancy i rummet, som först ler åt deras lyckliga återförening men sedan falnar leendet när hon - tolkar jag det som - inser att hon själv inte fick någon sådan scen med Barb. Otroligt starkt ögonblick, subtilt men drabbande.

Och apropå de olösta trådarna - en bra mysterieserie ska väl få ha några olösta trådar, och dessutom adresserade ju serien det där själv i sista avsnittet när de var färdiga med rollspelskampanjen - "what, it's over? the Campaign was way to short!" "we've played for ten hours!!" "yeah, but what about the .... and the ..." Bra och kul grepp!

Apropå lyckliga slut - vem säger att det inte var rätt okej? Man kan tolka sista scenen med Will i badrummet som att han bär på Alien-embryot till nya monster och otäcka grejer väntar - men är man på gladare humör kan man tolka det som att han, smått förvånad, kräktes upp larven i nån sorts missfall och spolade ner skiten i handfatet... Dessvärre är man ju pessimist när det gäller sådana här serier, så det lutar väl mot det tidigare...

Jag hatade scenen vid stupet. Det känns ultra-överdrivet och verklighetsfrämmande att mobbare som knappt har hår på pungen är psykopater som vill döda sina skolkamrater med kniv. Mer verkligt hade det varit om mobbaren Troy i detta fall hade försökt spola Mikes huvud i en toalettstol.

Jag såg inte alls scenen som att mobbarkidsen avsiktligt ville döda Mike. Jag såg dem som kids som inte vet att man dör av att landa i vatten från sådan hög höjd, men tittaren vet det - inte minst efter att polischefen nämnt det i ett tidigare avsnitt. De ville "bara" tvinga honom att göra hoppet. När jag var i deras ålder hade jag ingen aning om att man inte överlevde sådana hopp, i mina lekar förekom det ofta hjältar som hoppade i floder från oerhört höga klippor. För ett par år sen satt jag på soldäck på Finlandsfärjan och läste när jag hörde en farsa berätta för sin unge vid relingen om exakt det där, ungen sa att det vore coolt att dyka från båten och då sa farsan på hård finlandssvenska "det är som asfalt härifrån, du skulle dö" och slog ihop handflatorna till ljudeffekt.

Hoppas också på att säsong två blir som säsong två av True Detective, ny handling med nya karaktärer i ny miljö, men samma stil och grepp. Man vill ju liksom inte att kidsen ska råka ut för hur mycket som helst, stackarna...

 

[Mogger]

SPOILER:

Jag såg inte alls scenen som att mobbarkidsen avsiktligt ville döda Mike. Jag såg dem som kids som inte vet att man dör av att landa i vatten från sådan hög höjd, men tittaren vet det - inte minst efter att polischefen nämnt det i ett tidigare avsnitt. De ville "bara" tvinga honom att göra hoppet.

Fast när man ser choken i deras ansikten så inser man att de inte ens ville det. De ville bara skrämmas. Eller, så uppfattade jag det. Barn är väldigt, väldigt dumma ibland...

(Fattar inte hur man gör spoilerinlägg)

 

[Bolongo]

SPOILER:


(Fattar inte hur man gör spoilerinlägg)

Genom att skriva spoiler respektive /spoiler inom hakparanteser före och efter den avsedda texten.